USA – Äldre historia

De urfolk som länge bebott Nordamerika trängdes gradvis undan av européerna från 1500-talet. USA utropades som självständigt från Storbritannien 1776. George Washington blev den första presidenten. På 1860-talet utkämpades ett blodigt inbördeskrig som slutade i nederlag för sydstaterna och att slaveriet avskaffades. Som framväxande stormakt under första hälften av 1900-talet deltog USA i de båda världskrigen på de allierades sida, och bidrog till deras seger.

De amerikanska kontinenternas urinvånare tros ha invandrat från Asien via Berings sund. Fasta belägg finns för att människan funnits i Amerika i över 15 000 år, men tidpunkten för den första invandringen kan ligga långt tidigare. Runt 3 000 år före vår tideräkning odlades squash i de sydvästra delarna av dagens USA. När den europeiska koloniseringen inleddes på 1500-talet fanns det troligen en befolkning på flera miljoner människor utspridda över Nordamerika, där olika kulturer etablerats på skilda håll.

De första européer i Amerika var vikingar som på 1000-talet landade på olika platser utefter Atlantkusten där kortvariga bosättningar upprättades. Koloniseringen inleddes inte förrän efter att Christopher Columbus anlänt till ”Nya världen” 1492. Columbus som var på jakt efter en ny sjöväg till Indien trodde att han nått sitt mål. Därmed fick urbefolkningen på de ställen han landsteg benämningen indianer.

Columbus kom dock aldrig till vad som i dag är USA utan seglade runt i den karibiska övärlden samt gjorde strandhugg i Mellanamerika. Hans överfart inspirerade dock andra. Framför allt engelsmän och holländare upprättade kolonier och fransmän och spanjorer kom till de södra delarna av dagens USA. Det fanns också en kortlivad svensk koloni, New Sweden, intill Delawarefloden 1638–1655.

Engelska kolonier

Det första försöket att grunda en engelsk koloni gjordes 1585 när adelsmannen Walter Raleigh kom till ön Roanoke utanför North Carolina. När den övergavs dröjde det till 1607 innan den första varaktiga kolonin upprättades, i Jamestown i Virginia. De så kallade pilgrimerna stod bakom nästa engelska koloni i Plymouth 1620. Den följdes av de strikt religiösa puritanernas bosättning i Massachusetts Bay, en större koloni som senare inkorporerade Plymouth. Holländska kolonialister anlände 1624 till området kring Hudsonflodens mynning. Två år senare startades en framgångsrik koloni på ön Manhattan. Den döptes till New Amsterdam, ett namn som ändrades till New York när den 40 år senare togs över av engelsmännen.

År 1630 beräknas det, vid sidan av ursprungsbefolkningen, ha funnits 4 600 invånare i de dåvarande kolonierna. När självständigheten utropades 1776 bestod USA av 13 kolonier som tillsammans hade runt 2,5 miljoner invånare.

Kraven på självständighet från Storbritannien började resas efter Frankrikes förlust i det sjuåriga kriget i Europa 1763. Frankrike gav då upp Kanada och andra kolonier, och även drömmen om att bygga ett franskt imperium i Nordamerika. Därmed var de engelska kolonierna inte längre lika beroende av militärt beskydd från moderlandet. Samtidigt uppstod svåra spänningar mellan kolonierna och London. Storbritannien försökte lösa ekonomiska problem genom ökat skatteuttag i kolonierna – vars invånare protesterade mot att de tvingades betala skatt utan att ha politisk representation i London.

Amerikanska revolutionen

Frihetskampen tog fart på allvar 1773 efter "tebjudningen i Boston" (Boston Tea Party) då en grupp upproriska kolonister, utklädda till mohawker, vräkte telasten på tre engelska fartyg överbord i Bostons hamn. När regeringen i London svarade med repressalier bildade kolonierna en gemensam armé under ledning av plantageägaren George Washington från Virginia. Samtidigt organiserade de om sina förvaltningssystem och utsåg egna regeringar.

Den 4 juli 1776 fastställde upprorsmakarna en gemensam självständighetsförklaring i Philadelphia och utropade Amerikas förenta stater (United States of America, USA). Efter det befrielsekrig som följde tvingades britterna att erkänna USA:s självständighet. Ett fredsavtal slöts i Paris 1783.

Sex år senare valdes George Washington till USA:s första president. Då hade delstaterna godkänt den författning som utarbetats av en grupp män som brukar kallas unionens fäder eller grundlagsfäderna (founding fathers), bland andra George Washington, Thomas Jefferson, James Madison och Benjamin Franklin. Författningen trädde i kraft 1789 och gäller ännu, även om den försetts med ett antal tillägg (se Inrikespolitik och författning).

Västra USA koloniseras

Redan före självständighetsförklaringen hade koloniseringen väster om Appalacherna inletts och nya stater som Ohio, Kentucky och Tennessee togs snabbt upp i unionen. Ett omfattande landköp från Frankrike 1803 ledde till att stora landområden i söder och väster införlivades med USA.

På uppmaning av Thomas Jefferson, USA:s tredje president (1801–1809), gav sig upptäckare i väg västerut mot nya territorier. Det bidrog till att landgränsen så småningom flyttades ända fram till Stilla havet och till att stora delar av ursprungsbefolkningen utrotades i de krig som följde när landet togs över av vita nybyggare.

Den nya nationens utrikespolitiska tyngd manifesterades första gången 1823 då president James Monroe i ett budskap till kongressen slog fast att USA inte tänkte tolerera att de europeiska länderna gick till angrepp på det västra halvklotet eller upprättade nya kolonier där. Den så kallade Monroedoktrinen kom att få stor utrikespolitisk betydelse och inte minst motivera USA:s inflytande i Latinamerika.

Efter självständigheten präglades USA annars av motsättningar mellan federalister (anhängare av en stark centralmakt) och förespråkare för långtgående självbestämmanderätt för delstaterna. Kampen mellan federalister och antifederalister utgjorde grunden för framväxten av politiska partier under slutet av 1700-talet och första halvan av 1800-talet. I mitten av 1800-talet hade de två partier som än i dag dominerar amerikansk politik tagit form: Demokratiska partiet och Republikanska partiet.

Inbördeskriget

Motsättningarna förstärktes av att delstaterna i norr industrialiserades och växte sig allt starkare ekonomiskt, samtidigt som delstaterna i södern fortfarande dominerades av bomullsodling och andra jordbruksnäringar. I norr krävde näringslivet tullar för att skydda hemmaindustrin från konkurrens från utländska varor. Sydstaterna, däremot, ville ha frihandel för att kunna sälja sina råvaror och köpa färdiga industrivaror så billigt som möjligt.

Slitningarna mellan norr och söder gällde också slavfrågan. Slavar hade med tvång förts från Afrika från 1600-talets början, främst för att arbeta på de stora plantagerna. Importen av slavar hade förbjudits 1807, och slaveriet var då redan avskaffat i samtliga nordstater. Men sydstaterna motsatte sig krav på att slavhållning skulle förbjudas i hela federationen. I sydstaterna fanns vid mitten av 1800-talet 4 miljoner svarta slavar som utgjorde en tredjedel av befolkningen.

När republikanen och slaverimotståndaren Abraham Lincoln valdes till president 1860 blev konfrontationen total. Elva sydstater bröt sig loss och bildade 1861 en egen konfederation. Det blev startskottet till ett förödande inbördeskrig. När det tog slut efter fyra år hade minst 620 000 liv krävts – betydligt fler än i något annat krig USA varit inblandat i sedan dess (enligt nya uppskattningar kan det ha rört sig om ännu fler).

Mitt under kriget förkunnade Lincoln att slaveriet var avskaffat, vilket skrevs in i författningen efter sydstaternas kapitulation 1865. Lincoln mördades kort därefter av en sydstatsanhängare. Året därpå fick de svarta rösträtt.

Segregation och invandring

Under de närmaste årtiondena efter kriget sjönk sydstaterna ned i ekonomisk stagnation och rasismen levde kvar med hjälp av lagstiftning som upprätthöll rasåtskillnaden (Jim Crow-lagar). Svarta förföljdes också av den vita rasistiska organisationen Ku Klux Klan. I nordstaterna förstärktes däremot den ekonomiska uppgången, inte minst beroende på att järnvägsnätet byggdes ut och kommunikationerna allmänt förbättrades.

Under andra halvan av 1800-talet upplevde USA en stor invandringsvåg. Från 1850 till 1920 mer än fyrfaldigades befolkningen från 25 miljoner till 106 miljoner invånare. Därefter mattades invandringen av.

Efter ett uppror på Kuba, som då hörde till det spanska väldet, förklarade USA 1898 krig mot Spanien. Efter en kort tids stridigheter erkände Spanien Kubas självständighet, medan USA övertog kontrollen över Filippinerna (till 1946) samt Puerto Rico och Guam.

När första världskriget bröt ut 1914 deklarerade president Woodrow Wilson att USA skulle hålla sig neutralt. Den inhemska opinionen svängde dock under krigets gång och 1917 förklarade USA Tyskland krig. Det bidrog till att de allierade fick övertaget på västfronten, vilket hade en avgörande betydelse för deras seger. För att säkra en fortsatt fred tog president Wilson initiativ till Nationernas förbund (NF), föregångare till Förenta nationerna (FN). Organisationen fick dock aldrig den betydelse som avsetts, då isolationistiska stämningar i USA fick kongressen att sätta sig emot ett amerikanskt medlemskap.

Depressionen ger "New Deal"

I slutet av 1920-talet gick USA in i en period av kraftig ekonomisk tillbakagång, ”den stora depressionen”. Panik uppstod på New York-börsen i oktober 1929 då aktiekurserna rasade. Många företag gick omkull och arbetslösheten sköt i höjden.

I presidentvalet 1932 segrade demokraten Franklin D Roosevelt över den sittande presidenten, republikanen Herbert Hoover. FDR, som han kallades, lade med sitt ekonomiska stimulansprogram New Deal (den nya given) grunden för den moderna välfärdsstaten. Programmet resulterade i ett ekonomiskt uppsving som förstärktes av den militära upprustning som drogs i gång i samband med att andra världskriget bröt ut 1939.

I början av kriget förhöll sig USA neutralt, men efter ett japanskt bombangrepp mot den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii i december 1941 gick landet in i kriget på de allierades sida. USA bidrog med stora mängder materiel och trupper, både mot Japan i Stilla havet och mot Tyskland/Italien i Europa och Nordafrika. Amerikanernas insats var även denna gång avgörande för krigsutgången. USA, som undslapp materiell förödelse, var världens starkaste ekonomi vid krigsslutet 1945. Men över 400 000 amerikaner stupade under kriget.

Om våra källor