USA

USA – Geografi och klimat

USA upptar en stor del av Nordamerika och är ett av världens största länder, till både yta och befolkning. Från kust till kust mäter USA cirka 400 mil medan avståndet från Kanada i norr till Mexiko i söder är runt 250 mil. Större delen av landet har kontinentalt klimat med heta somrar och kalla vintrar. 

Till största delen ligger USA i den tempererade zonen men klimatet varierar kraftigt. I norra Alaska råder arktisk kyla, medan klimatet delvis är tropiskt på Hawaii och i södra Florida. Det kan regna mycket på västkusten samt i östra och syd­östra USA medan de stora slätterna i centrala delen av landet ofta drabbas av torka. Östkusten, särskilt den södra delen, drabbas regelbundet av orkaner.

Terrängen på det amerikanska fastlandet kan delas in i fyra huvudområden räknat från väster: höga bergskedjor, ett vidsträckt låglandsområde, en lägre bergskedja och en kustslätt längst i öster.

Systemet av bergskedjor i västra USA ingår i Kordiljärerna, bergstrakter som sträcker sig i nord-sydlig riktning längs hela de amerikanska kontinenterna, från Alaska till södra Chile (och inbegriper Anderna i Sydamerika). I USA:s del av Kordiljärerna finns bland annat Sierra Nevada och Cascades, innanför kusten, och Klippiga bergen (Rocky Mountains) längst i öster. Mellan bergskedjorna ligger både bördiga dalar och ökenområden, delvis helt i regnskugga. 

Låglandsområdet i mellersta USA, kontinentalbäckenet, mäter på sitt bredaste ställe 250 mil. Den väldiga arealen omfattar ett av världens största flodsystem där floderna Mississippi, Missouri och Ohio ingår. 

Öster om låglandet ligger Appalacherna, en relativt låg bergskedja som nästan obruten går från Kanada ned till Alabama i södra USA. Bergen är till stora delar klädda med skog. I dalarna finns betydande koltillgångar. 

Atlantiska kustslätten är ett brett låglandsområde som reser sig från havet in mot landet. Det täcker hela Atlantkusten och kusten utefter Mexikanska golfen i söder.

Utöver den topografiska indelningen (som beskriver terrängen) görs också regionala indelningar i olika sammanhang. Regionerna kan beskriva geografin men speglar även kulturella, politiska, ekonomiska och historiska särdrag. USA kan exempelvis delas in i sju huvudområden:

Nordöstra delstaterna

Trots att USA:s ekonomiska och befolkningsmässiga tyngdpunkt förflyttats mot söder och väster finns ännu många storstäder längs norra delen av östkusten och in mot de Stora sjöarna vid gränsen mot Kanada. Utrikeshandeln, som startade i de stora hamnstäderna New York, Boston, Philadelphia och Baltimore, har stor betydelse samtidigt som traditionell, tung industri ersatts av en modernare tjänstesektor. Det var i dessa städer som uttrycket ”smältdegeln” myntades för att beskriva hur olika nationaliteter och etniska grupper blandades. New Yorks skyskrapor, Detroits bilfabriker och Pittsburghs stålverk blev tidigt viktiga symboler för ett USA som lockade miljontals invandrare från Europa. 

Sydöstra delstaterna 

Sydstaterna levde även efter USA:s självständighet i slutet av 1700-talet länge kvar i en kolonial ekonomi, uppbyggd kring produktion av bomull och andra råvaror som exporterades både till nordstaterna och till Europa i utbyte mot färdigtillverkade varor. Slaveriet och det förödande inbördeskriget 1861–1865 (se Äldre historia) hämmade utvecklingen i södern och bidrog till en omfattande utvandring norrut. 

Efter andra världskriget moderniserades sydstaternas ekonomi i snabb takt. Industrier växte fram kring nya råvaror som skog och olja. I dag finns både en rad högteknologiföretag och en växande tjänstesektor. De senaste decennierna har en betydande invandring ägt rum från övriga USA, inte minst från de nordöstra delstaterna. 

Städer som Atlanta i Georgia, Charlotte i North Carolina och Houston i Texas har med sina bländande skyskrapor blivit symboler för den nya södern. Men trots alla framsteg är den genomsnittliga levnadsstandarden i de mer outvecklade delarna av södern fortfarande lägre än i norra USA. 

Centrala låglandet

Centrala låglandet är ett bördigt jordbruksområde som från de Stora sjöarna sträcker sig söderut och västerut över prärien ned till Texas. Här finns världens mest produktiva jordbruk som ofta drivs på mycket stora farmer. 

De storstäder som ligger i eller gränsar till regionen – som Chicago, Minneapolis och Milwaukee – har byggts upp kring slakterier, kvarnar, mejerier eller andra industrier med anknytning till jordbruket. 

Stora slätterna 

Ett platt, torrt område – kallat de stora slätterna (the great plains) – startar vid den regngräns som går från norr till söder nästan mitt i USA och breder sedan ut sig fram till bergen i väst. Bristen på vatten i kombination med ett oberäkneligt och blåsigt klimat som växlar mellan extrem kyla och extrem hetta har inneburit stora umbäranden för jordbrukare i regionen. Länge var slätterna mest ett ogästvänligt ödeland som passerades på väg mot drömmen om bättre villkor längre västerut.

Det var först efter det att järnvägarna nådde området på 1860-talet som invandrare började söka sig dit i större skala. Ursprungsbefolkningen trängdes bort när farmare och boskapsskötare slog sig ned på de stora slätterna. Boskapsskötare försåg de stora städerna i öst med läder och kött. En cowboykultur, delvis uppbyggd kring boskapsskötsel, tog över. 

Försök i början av 1900-talet att uppmuntra nybyggare att odla upp den torra marken mynnade ut i många tragedier. Felaktiga odlingsmetoder bidrog till att det tunna jordlagret mer eller mindre blåste bort. 

Bergs- och ökenområdena

Jämfört med Appalacherna i öst är Klippiga bergen en ung bergskedja vars höga bergstoppar är skarpa och skrovliga. Även långt söderut kan de vara snötäckta. Fram till mitten av 1800-talet betraktades bergskedjan som nästan ogenomtränglig. När den stora guldruschen bröt ut i Kalifornien lyckades dock mängder av lycksökare ta sig över bergen på stigar upptäckta av jägare. 

I dag går ett antal järnvägar och motorvägar över bergen. Dammanläggningar och bevattningsprojekt har också gett liv åt delar av regionens ökenområden. De senaste årtiondena har inflyttningen ökat kraftigt till delstater som Nevada, Arizona, Utah och Colorado. Fortfarande finns det dock ödsliga områden och regionen är mer glesbefolkad än någon annan del av USA. 

Västkusten

Den västra kustremsan har symboliserat drömmen om ett nytt land som erbjuder frihet och chans till rikedom. Men på grund av Kordiljärerna var västkusten länge isolerad från övriga USA. 

Invandringen österifrån inleddes på allvar på 1840-talet och därefter ökade befolkningen snabbt. I dag är Kalifornien USA:s mest folkrika delstat med nästan 40 miljoner invånare. 

Regionen är – delvis med hjälp av konstbevattning – en ledande producent av frukt, grönsaker och vin. Skogsbruk och fiske är viktiga näringar i de norra delarna. Men västkustens ekonomi består numera av ett stort antal sektorer varav många befinner sig i täten för en global utveckling. IT-företagen i Silicon Valley söder om San Francisco utgör en viktig koncentration av högteknologisk industri. Nöjesindustrin i Los Angeles spelar en stor roll i USA:s ekonomi, inte minst genom export av filmer, TV-serier och musik. 

De nya delstaterna

Två av de 50 delstaterna ligger utanför kontinenten och blev en del av USA först 1959: Alaska och Hawaii.

Alaska, som skiljs från det övriga USA av Kanada, är till ytan den största delstaten men har inte mer än cirka 735 000 invånare. Oljeutvinningen har förändrat Alaskas ekonomi en del men skogsbruk, fiske och gruvnäring spelar fortfarande en dominerande roll. 

Hawaii ligger i Stilla havet, en dryg tredjedel av fågelvägen mellan Kalifornien och Japan. Ögruppen är ett turistparadis och turismen är delstatens viktigaste inkomstkälla. Odling av sockerrör samt ananas och andra frukter är också viktiga inkomstkällor för befolkningen som uppgår till knappt 1,5 miljoner invånare.

I Stilla havet och i Västindien finns flera mer eller mindre självstyrande områden som tillhör USA. Fem av dem är befolkade: Puerto Rico och Amerikanska Jungfruöarna i Karibien samt Nordmarianerna, Guam och Amerikanska Samoa i Stilla havet. De drygt 3,6 miljoner invånarna där är amerikanska medborgare (varav det stora flertalet bor i Puerto Rico).

Läs om klimatförändringar i Naturtillgångar, energi och miljö. 

Om våra källor

USA – Befolkning och språk

I invandrarlandet USA bor människor från världens alla hörn. En majoritet av befolkningen har europeisk härkomst men på senare årtionden har nya invånare framför allt kommit från Latinamerika och Asien. Befolkningen är i genomsnitt yngre än i övriga västvärlden. Invandringen har under en lägre tid varit en explosiv politisk fråga. 

Den senaste folkräkningen genomfördes 2020 och visade befolkningstillväxten under föregående årtionde var den lägsta sedan 1930-talet. Folkräkningarna som genomförs med tio års mellanrum har stor politisk betydelse eftersom de fastställer mandatfördelning inom och mellan delstaterna (se även Inrikespolitik och författning). Folkräkningarna ligger också till grund för fördelning av federala medel till delstaterna.

Trots att befolkningstillväxten har avtagit något har den över lag varit stadig i många årtionden. Förutom själva invandringen bidrar att invandrarbefolkningen har relativt höga födelsetal. Genomsnittsåldern i USA är lägre än i andra västländer, liksom den förväntade livslängden och andelen äldre i befolkningen.

En majoritet av invånarna är vita, vilket i folkräkningssammanhang i USA omfattar personer med ursprung i Europa, Mellanöstern och Nordafrika. Andelen vita har minskat från runt fyra femtedelar av befolkningen 2000 till tre femtedelar 2020.

Folkgrupper

Hispanics eller latinos (huvudsakligen latinamerikaner) gick i början av 2000-talet om afroamerikaner som landets största minoritetsgrupp, och närmar sig nu en femtedel av befolkningen. Flertalet hispanics identifierar sig också som vita – kategorin hispanics benämns i folkräkningarna som en "etnicitet", vid sidan av den övriga indelningen i "raser". Sedan 2000 kan man i folkräkningarna identifiera sig med mer än en ras (se även faktaruta i marginalen).

När de europeiska kolonisatörerna anlände på 1500-talet fanns det en betydande ursprungsbefolkning som kom att kallas indianer (numera vanligen American Indians eller Native Americans). De trängdes efter hand undan och minskade i antal, delvis på grund av ren förföljelse.

Uramerikanerna, inklusive de i Alaska, uppgår i dag till 3,7 miljoner invånare (eller nära 10 miljoner om man inkluderar dem som identifierar sig med flera folkgrupper). Ungefär var fjärde bor i något av över 300 reservat. Det finns också 700 000 urinvånare på Hawaii och andra öar i Stilla havet som tillhör USA.

Efter en lång period av stigande invandring stannade immigrationen till USA av och var relativt låg 1930–1970. Därpå tog den ny fart och de utlandsföddas andel av befolkningen har trefaldigats sedan 1970, till drygt 14 procent i dag. Fram till 1960-talet kom det stora flertalet invandrare från Europa. En lagändring 1965 öppnade för ökad invandring också från andra delar av världen.

Mexikaner återvänder

Ökningen har varit särskilt markant i delstaterna i västra och södra USA. Takten avtog dock under 2010-talet. Fler människor återvände till Mexiko än tvärtom. Orsaken var dels efterverkningarna av finanskrisen som bröt ut 2008, dels striktare immigrationslagar. Sedan 2013 kommer fler från Indien och Kina än från Mexiko. Mexikanerna utgör dock fortfarande den ojämförbart största invandrargruppen, ungefär var fjärde utlandsfödd person är mexikan.

Efter terrorattackerna mot USA i september 2001 infördes hårdare kontroll och övervakning av utlänningar. Bland annat ålades invandrare (som inte blivit medborgare) från ett 20-tal länder, huvudsakligen i Mellanöstern, att registrera sig hos immigrationsmyndigheten. Ett stängsel med elektronisk övervakning uppfördes längs en del avsnitt av gränsen till Mexiko och antalet gränspoliser ökade. Under Barack Obamas presidenttid (2009–2017) deporterades cirka 3 miljoner immigranter, främst personer som begått brott i USA.

Efter Donald Trumps tillträde 2017 skärptes tonen ytterligare. Ett av hans viktigaste vallöften var att bygga en mur mot Mexiko, på mexikanernas bekostnad. Trots den hårda retoriken blev det mest förstärkningar vid redan existerande gränsbarriärer. Trump inledde också sin presidentperiod med satsningar för att stänga ute invånare från en rad muslimska länder och för att utvisa papperslösa immigranter. Allt fler människor utan uppehållstillstånd greps och sattes i förvar, ibland under lång tid, medan deras fall behandlades i domstolar. Samtidigt utvisades ungefär hälften så många personer ur landet under Trumps mandatperiod jämfört med Obamas, trots den hårda retoriken.

Ökad migrantvåg

Joe Biden som tillträdde som president 2021 satte stopp för utbyggnaden av gränshinder och slopade regler som införts under Trump. Biden föreslog också lagstiftning som skulle ge runt 11 miljoner papperslösa migranter laglig status och en chans att småningom söka medborgarskap. Men förslaget fastnade i kongressen och samtidigt började antalet människor som söker sig till USA på nytt att öka kraftigt. Under Bidens tre första år som president omhändertogs vid gränsen cirka 2,4 miljoner människor som ville söka asyl, en process som kan ta flera år. Samtidigt beräknas 6,3 miljoner människor ha tagit sin in i USA illegalt under samma period. Migrationsvågen har blivit ett slagträ i den inrikespolitiska debatten och en allvarlig huvudvärk för Bidenadministrationen som har tvingats ta till nya åtgärder.

USA söker nu samarbete med länderna i regionen för att hantera den komplexa migrationsfrågan. Man talar mycket om orsakerna till migrationen – med grund i ekonomi, säkerhet, politik och klimatförändringar. Men trycket har förblivit högt. Fattigdom, hög brottslighet och våld är sedan länge förklaringsmodeller, men det talas alltmer också om klimatförändringarna som slår mot jordbruket och gör att allt fler människor saknar säker tillgång på mat.

Antalet flyktingar som USA tar emot är lågt i förhållande till befolkningens storlek. Däremot har landet under många år tagit emot fler kvotflyktingar – vanligen från flyktingläger runt om i världen – än något annat land. I genomsnitt har drygt 70 000 kvotflyktingar om året tagits emot sedan 1980. När Donald Trump var president sänktes antalet drastiskt men det har ökat på nytt efter Joe Bidens tillträde. Antalet personer som själva tagit sig till USA och sökt samt fått asyl uppgick 2021 till knappt 18 000. Samtidigt väntade 2023 över 1,3 miljoner asylsökande på att få sina ansökningar behandlade.

Språk

Engelska talas av de flesta i USA. Den amerikanska engelskan skiljer sig något från den brittiska engelskan i fråga om ordförråd, uttal och stavning, men avvikelserna är så små att de kan liknas vid skillnaderna mellan två dialekter.

Spanska är näst största språk och förstaspråk för över 40 miljoner invånare. Spanskans snabba utbredning har fört med sig krav på att engelska ska utses till USA:s officiella språk – i dag finns inget officiellt språk på nationell nivå. Däremot har ett 30-tal delstater officiella språk – vanligen bara engelska men i Alaska, Hawaii och South Dakota erkänns också något eller några av ursprungsfolkens språk.

På grund av den omfattande invandringen finns ett stort antal språk representerade i landet. Störst av dem är kinesiska, tagalog (filipino), vietnamesiska, arabiska och franska.

Om våra källor

USA – Religion

Religionsfriheten är ett av fundamenten i USA:s författning, inte minst beroende på att många av de europeiska utvandrare som grundade nationen flydde från religiöst förtryck. USA har många aktivt troende, varav flertalet är kristna, och religiös tillhörighet är ofta en viktig del av identiteten. Men andelen som inte identifierar sig med någon religion ökar snabbt.

Religiösa grupper, inte minst den kristna högern, har varit en maktfaktor i amerikansk politik de senaste årtiondena. Samtidigt är unga amerikaner ofta mindre religiösa än sina föräldrar och religiösa väckelserörelser lockar färre nya medlemmar. Religion registreras inte i folkräkningarna men i undersökningar uppger nu ungefär tre av tio amerikaner att de inte har någon religiös tillhörighet. 

Andelen som identifierar sig som kristna utgör nu mindre än två tredjedelar av befolkningen, att jämföra med 90 procent ännu på 1990-talet. En majoritet av de kristna är protestanter. De är uppdelade i en mängd olika samfund där baptisterna är flest, följda av pingstvänner, lutheraner, presbyterianer och metodister. Den anglikanska kyrkan heter i USA episkopalkyrkan. Protestanterna delas ofta också in i de tre huvudkategorierna evangelikala, mainline-kyrkor, som har en förhållandevis liberal hållning, och historiskt svarta kyrkor. De olika samfunden kan förekomma i flera av kategorierna.

Romersk-katolska kyrkan omfattar en tredjedel av de kristna och en femtedel av befolkningen. Till de kristna hör också anhängare av ortodoxa kyrkor samt mormoner och Jehovas vittnen.

Icke-kristna religiösa grupper växer snabbt men de samlar fortfarande färre än var tionde invånare i USA. Störst är den judiska minoriteten som uppskattas till runt 2 procent av befolkningen (lite drygt om man inkluderar dem som identifierar sig med det judiska folket och lite knappt om man bara räknar dem som identifierar sig med den judiska religionen). Det judiska inflytandet är särskilt stort i New York samt i en del städer i Florida och Kalifornien. Muslimer, buddister och hinduer utgör ungefär 1 procent vardera.

Frågan om åtskillnaden mellan kyrka och stat, som garanteras i författningen, har på senare tid fått ny politisk laddning där inte minst utbildningsväsendet står i centrum. Flera delstater med republikanskt styre har infört lagar som ska stärka en ”biblisk världsbild” bland annat genom att kaplaner (en slags präster) anställs i skolor och 2024 infördes i Louisiana krav på att Bibelns tio budord ska anslås i alla klassrum (se Kalendarium). 

Om våra källor

USA – Utbildning

Delstaterna och lokala myndigheter ansvarar till största delen för skolväsendet i USA. Bara en mindre del finansieras med federala medel. Kvaliteten på undervisningen varierar kraftigt. Eftersom fastighetsskatten ofta är en viktig lokal inkomstkälla kan de offentliga skolorna vara utmärkta i välbärgade förorter och usla i storstädernas slumområden.

Reglerna för skolgången varierar. De allra flesta barnen går minst ett år i frivillig förskola (kindergarten) innan de börjar första klass, vanligtvis vid sex års ålder. Skolplikten upphör i en del delstater vid 16 men ett slags förväntan om att alla ska gå tolv år i skolan speglas i att den som inte fullföljer high school (motsvarande gymnasium) kallas för dropout (avhoppare).

Grundskolans elementary school (eller grammar school etc) varar för det mesta i fem eller sex år och följs av middle school eller junior high school, annars varar den i åtta år. High school består vanligen av fyra år. Andelen ungdomar som fullföljer gymnasiet har ökat över tid och närmar sig nio av tio.

Det stora flertalet elever går i avgiftsfria offentligfinansierade skolor till och med gymnasiet. En liten men snabbt växande andel av dem utgörs av friskolor (charter school), alltså privatägda skolor som är skattefinansierade. Andelen elever i friskolor ökade från 1 till 7 procent mellan år 2000 och 2020. Friskolorna är hett omdebatterade och motståndet är stort inte minst bland lärarfacken. 

Ungefär ett barn av tio går i avgiftsbelagda privatskolor varav flertalet drivs av religiösa grupper, inte minst den katolska kyrkan, och tre procent får undervisning i hemmet.

Högre utbildning inleds med fyra års studier i varierade ämnen, som ger bredd snarare än djup. Det ger en akademisk grundexamen, vanligen Bachelor of Arts (BA) eller Bachelor of Science (BSc). En högre akademisk utbildning på universitetens graduate schools kan ge en specialiserad examen (läkare, jurist etc) eller en masterexamen, (MA eller MSc), vilken efter ytterligare några års utbildning kan följas av doktorsexamen (PhD). 

USA hör till de länder i världen som har högst andel högskoleutbildade vuxna. Två tredjedelar av dem som går ut gymnasiet fortsätter direkt till college och 35 procent av alla i ålderskategorin 25 till 45 år har minst en grundexamen, vilket innebär fyra år på högskola.

Undervisningen på de högsta akademiska nivåerna brukar räknas som den bästa i världen. USA leder den internationella vetenskapliga utvecklingen och kända och prestigetyngda universitet som Harvard, Stanford, Yale, Princeton, Masschusetts Institute of Technology och University of California at Berkley satsar stora resurser på forskning. Ett stort antal universitetsstudenter läser på något av de stora delstatsuniversiteten som oftast bär namn efter delstaten. Kostnaderna för universitetsstudier varierar. Det är som regel dyrare att studera vid de universitet som drivs av privata stiftelser och som är beroende av privata donatorer för att upprätthålla standarden på undervisning och forskning. Årsavgiften vid de bästa och mest prestigefyllda universiteten uppgår till flera hundra tusen kronor men kan i ibland delvis finansieras med stipendier och olika former av studiestöd. Allt fler studenter finansierar sina högskolestudier med lån.

De federala myndigheterna kan i vissa avseenden utöva ett betydande inflytande över skolväsendet. Under 1960-talet var det de nya federala medborgarrättslagarna som banade väg för en integrering av svarta och vita barn i samma skolor över hela landet. George W Bush (president 2001–2009) tog initiativ till ett program – ”No Child Left Behind” – som skulle höja kvaliteten på utbildningen. Barack Obama (2009–2017) försökte bland annat att hitta sätt att uppnå en jämnare kvalitet i utbildningen. Samtidigt slog budgetproblemen (se Ekonomisk översikt) i början av 2010-talet hårt mot de mest behövande när stödprogram till elever med inlärningssvårigheter skurits ned. 

Joe Biden som tillträdde 2021 driver ett reformprogram med avskrivning av federala studielån, eftersom utbildningarna har blivit allt dyrare. Enligt Biden måste högre utbildning vara tillgänglig för alla och inte leda till livslång skuldsättning.  Planen har kritiserats av politiska motståndare som försöker stoppa avskrivningarna via domstol, men i maj 2024 hade 167 miljarder dollar i studielån efterskänkts för närmare 5 miljoner amerikaner. Det innebär att var tionde amerikan med ett federalt studentlån hade fått någon form av skuldlättnad. Planer fanns på fortsatt efterskänka skulder för ytterligare tiotals miljoner låntagare.

Om våra källor

USA – Sociala förhållanden

Levnadsstandarden i USA hör till de högsta i världen, men skillnaderna mellan fattiga och rika är större än i de flesta andra industriländer. Jämfört med andra västländer är också de sociala skyddsnäten begränsade, och variationerna är stora mellan delstaterna. USA saknar bland annat ett nationellt sjukförsäkringssystem, och anställda med låga löner saknar ofta både sjukförsäkring och rätt till sjukfrånvaro.

USA ligger på plats 20 i FN:s index över mänsklig utveckling (HDI), i den högsta av fyra kategorier som beskriver utvecklingsnivån. Det är en lägre placering än många andra västländer (se hela listan här). 

Under de senaste decennierna har de redan stora skillnaderna mellan fattiga och rika vidgats ytterligare i USA. Finanskrisen och lågkonjunkturen från andra halvan av 00-talet satte djupa spår även bland medelklassen. Det tog sju år efter finanskrisen 2008 innan utvecklingen vände, så att medianinkomsten åter började öka. Först 2018 var andelen amerikaner som officiellt räknades som fattiga tydligt lägre än före krisen.

Det rörde sig då om närmare 12 procent av befolkningen, eller drygt 38 miljoner människor. Nästan 20 miljoner amerikaner levde i extrem fattigdom, definierat som att hushållets inkomst låg under hälften av fattigdomsnormen. Bland barn var en av fem fattig, bland svarta en av fyra. Social utslagning och fattigdom är förutom bland svarta betydligt vanligare också bland latinos och urinvånare, än inom den vita befolkningen. 

Coronakrisen

Utvecklingen med minskande andel fattiga fick ett abrupt slut i och med coronapandemin som bröt ut 2020. I början av krisen klarade sig många tack vare ett enormt stödpaket som omfattade kontantbidrag till hushållen och arbetslöshetsunderstöd också till personer utan koppling till någon a-kassa. Bidragen blev en livlina för många människor som plötsligt stod helt utan försörjning (se Kalendarium). Men i juli 2020 minskade bidragen och allt fler blev alltmer pressade ekonomiskt, inte minst som arbetslösheten var fortsatt hög. Hemlösheten ökade och var femte barnfamilj saknade tillräckligt med mat. Först strax före jul fattade kongressen beslut om ett nytt krispaket med både kontantbidrag och utökat stöd för arbetslösa (se Kalendarium). Inte långt efter Joe Bidens tillträde som president i januari 2021 kom ytterligare ett paket med stödpengar till hushållen (se Kalendarium).

Efter sitt tillträde försökte Biden även på andra sätt hantera pandemin som då pågått i ett år och som Trump förhållit sig nyckfullt till. Satsningar gjordes för att påskynda vaccinationerna mot covid-19 och striktare regler infördes i federala sammanhang för att minska spridningen av coronaviruset. Tillgången på vaccin var god men vaccinationstakten avtog efter hand och under sommaren 2021 nådde smittspridningen oroväckande nya nivåer i delar av landet. En bidragande orsak var en politisk splittring kring vaccinet: för många republikaner var vaccinationsvägran ett sätt att ta avstånd från presidenten och Demokraterna. I maj 2022 passerade antalet dödsfall 1 miljon, den högsta siffran i absoluta tal i hela världen i covid-19.

Svaga skyddsnät

Coronapandemin har snabbt tydliggjort det faktum att USA jämfört med andra industriländer har ett begränsat socialt skyddsnät. Ur smittspridningssynpunkt var det besvärande att många människor saknar rätt till sjuklön. 

Skillnaderna i fråga om skyddsnät är stora inom landet. En grundläggande filosofi har varit att sociala förmåner och villkor ska regleras i avtal på arbetsplatserna. Det gör att villkoren skiftar väldigt mellan olika grupper av anställda. Det finns ingen semesterlagstiftning och ingen lagstadgad rätt till betalda helgdagar eller ersättning vid sjukfrånvaro. Två veckors sammanlagd ledighet är vanligt.

Barnomsorg bedrivs huvudsakligen i privat regi. Barnbidrag finns inte, även om familjer kan ansöka om behovsprövat stöd. Mödrar har rätt till upp till tolv veckors obetald ledighet vid barnafödsel. En del arbetsplatser, men långt ifrån alla, har betald föräldraledighet som en extra förmån för sina anställda. 

Det finns ett federalt socialförsäkringssystem (Social Security) som främst omfattar pensioner och handikappersättning, samt vissa socialbidrag. Pensionsåldern för den som vill få ut full pension är 66 år men håller på att höjas (för alla födda 1960 och senare gäller 67 år).

Alla anställda omfattas av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som finansieras med arbetsgivaravgifter. Arbetslösheten ligger i allmänhet lägre än i Europa, men det beror delvis på att sysselsättningsgraden också är lägre (en större andel av befolkningen står utanför arbetskraften).

Arbetsmarknadslagstiftning existerar främst på delstatsnivå, men det finns vissa övergripande federala lagar. Bland annat finns en lagfäst federal minimilön på 7,25 dollar i timmen, en nivå som har legat fast sedan 2009. En del delstater och enskilda län eller städer har en högre minimilön än den federala. Arbetsveckan är normalt 40 timmar.

Ingen allmän sjukförsäkring

Till skillnad från andra industriländer saknar USA ett nationellt sjukförsäkringssystem som omfattar alla invånare. På 1960-talet infördes program för låginkomsttagare (Medicaid) och för ålderspensionärer (Medicare). Sedan 1990-talet finns ett särskilt program (Chip) för barn i familjer som är relativt fattiga men tjänar för mycket för Medicaid. Alla tidigare militärer omfattas också sedan länge av ett sammanhållet och offentligfinansierat sjukvårdssystem (Veterans Health Administration, VHA).

Bland de amerikaner som inte omfattas av ovanstående system hade tidigare drygt hälften en sjukvårdsförsäkring som arbetsgivarna täckte merparten av, men många stod helt utan skydd. Sjukförsäkringslagen "Obamacare" (Affordable Care Act, ACA) som undertecknades 2010 innebar att personer utan vårdförsäkring blev skyldiga att köpa en sådan av privata försäkringsbolag. När Barack Obamas presidentperiod löpte ut 2017 hade andelen personer utan försäkring minskat från 16 procent till cirka 9 procent av befolkningen. Därefter började antalet och andelen personer utan sjukförsäkring åter att öka, om än i långsam takt.

Utbetalningarna i samband med coronapandemin bidrog till en ny ökning, så att närmare 36 miljoner människor omfattades av ACA 2022. Andelen invånare utan sjukförsäkring låg då på 8 procent, den lägsta siffran dittills.

Försök stoppa Obamacare

Republikanerna har rasat mot Obamacare alltsedan lagen infördes och har försökt stoppa den både i domstol och i kongressen, utan att lyckas. I slutet av 2017 antogs dock en skattereform som riskerar att försvaga ACA (se Ekonomisk översikt). Det beror på att straffavgiften (i form av skatt) slopades för personer som inte skaffar sjukförsäkring. Därmed hotar en urholkning av finansieringen. Dessutom följde nya försök att hävda inför domstol att lagen strider mot författningen (se Kalendarium). Striden om den allmänna sjukvårdsförsäkringen i USA är inte över.

Ett syfte med Obamacare var också att få ned kostnadsutvecklingen för sjukvården i USA. Sjukvårdens andel av BNP är betydligt högre i USA än i något annat land (16,6 procent 2022; i Sverige var siffran 10,7 procent). Också de offentliga utgifterna för sjukvård, räknat per invånare, hör till de allra högsta i världen, trots att bara hälften av de totala kostnaderna betalas med offentliga medel. De stora kostnaderna beror i huvudsak på dyr byråkrati och höga priser för behandling.

Aborträtten omstridd

Aborter är en omstridd fråga i USA. Aborträtten existerade inte eller var starkt begränsad i nästan alla delstater innan Högsta domstolen i ett utslag 1973 (känt som Roe mot Wade) gjorde aborter lagliga i hela landet. I ett nytt utslag i juni 2022 revs det gamla domslutet upp (i målet Dobbs mot Jackson Women’s Health Organization). Därmed är det upp till delstaterna att besluta om rätten till abort. På flera håll trädde genast lagar i kraft som starkt begränsar tillgången till aborter och i praktiken är nu abort förbjudet i var tredje delstat. Den som bryter mot abortförbud riskerar ofta långa fängelsestraff. 

I juni 2024 tillbakavisade Högsta domstolen krav på att förbjuda abortpiller. Det var ett utslag som blev en framgång för anhängarna av aborträtten, även om pillren är förbjudna där abort är förbjudet. 

En kamp om huruvida federal finansiering får gå till organisationer som utför eller informerar om aborter i utlandet pågår också. Under Ronald Reagans tid som president på 1980-talet infördes ett förbud mot sådan finansiering. Förbudet har sedan dess rivits upp av alla demokratiska presidenter och återinförts av samtliga republikaner. Joe Biden slopade förbudet på nytt strax efter sitt tillträde i januari 2021.

Opioider orsakar kris

Narkotikamissbruk är ett av USA:s största sociala problem. Det talas om en pågående opioidkris, då användningen av narkotikaklassade smärtstillande läkemedel har ökat lavinartat under 2000-talet. Överdosering av narkotikapreparat har blivit den vanligaste dödsorsaken för personer under 50 år och lett till sjunkande medellivslängd för första gången på 100 år. Missbruket omfattar såväl naturliga som syntetiska preparat. Aggressiv marknadsföring från läkemedelsföretag är en viktig förklaring till opioidkrisen, och rättsprocesser har drivits mot flera av dem (se Kalendarium: 3 mars 2022 och 15 november 2022). Otaliga människor har fått narkotikamedel utskrivna av läkare, blivit beroende och därpå övergått till illegala preparat som ibland är förfalskade och livsfarliga.

Antalet dödsfall på grund av överdoser ökade nästan fyra gånger om på 20 år fram till 2022. Det året avled 108 000 människor av överdoser i USA, enligt läkemedelsverket CDC. Fler dör nu i överdoser än av bilolyckor och skjutningar sammanlagt. Läget antas ha förvärrats av uteblivna behandlingsprogram, ökad psykisk ohälsa och stor tillgång på farligt starka droger på gatorna.

Cannabis är olagligt på federal nivå, både för nöjes skull och för medicinskt bruk. I tre fjärdedelar av delstaterna är däremot marijuana godkänt för medicinskt bruk och i drygt hälften är det numera lagligt även med nöjesbruk av cannabis (eller marijuana, som är torkade växtdelar). Ett huvudargument i den pågående legaliseringstrenden är att skadeverkningarna av cannabis är mindre än de sociala kostnader som kriminalisering medför. Rättsprocesser för innehav av marijuana innebär stora kostnader för samhället och gör brottslingar av hundratusentals i övrigt lagliga medborgare.

Delstaten Oregon antog 2020 vad som ansågs vara den mest långtgående avkriminaliseringen i USA, då innehav även av droger som kokain, heroin och metamfetamin inte kunde ge mer än böter. Syftet var att främja rehabilitering av narkotikamissbrukare. Men efter fyra år ändrades lagen så att innehav åter blev ett brott med fängelsestraff i skalan, som en följd av en kraftig ökning av narkotikaberoende och överdoser i delstaten.

Antalet överdoser och förgiftningar har ökat kraftigt också bland barn och är nu den tredje vanligaste dödsorsaken bland amerikaner upp till 18 års ålder. Skottskador passerade 2020 trafikolyckor som den vanligaste dödsorsaken bland barn.

Också det omfattande dödliga vapenvåldet är ett samhällsproblem. I juni 2024 förklarade chefen för den federala folkhälsomyndigheten, surgeon general Vivek Murthy, att skjutningarna utgör en folkhälsokris och han uppmanade politikerna att skärpa reglerna för vapeninnehav. Det är dock en politiskt mycket känslig fråga i USA och motståndet är stort mot alla slags inskränkningar i rätten att bära vapen.

Källor till denna text

USA – Kultur

Mycket av den globala populärkulturen förknippas med USA. I Hollywood utvecklades filmkonsten efter första världskriget till en storindustri som i dag, tillsammans med omfattande tv-produktion, är en av landets ledande exportnäringar. USA har också legat i täten inom populärmusiken.

Walt Disney personifierar den masskultur som under de senaste 100 åren spritts från USA ut i världen. Arvet från skaparen av Musse Pigg, Kalle Anka och en rad andra populära seriefigurer lever vidare i Disneykoncernen, i dag ett av världens största och mest inflytelserika nöjes- och medieföretag.

En rad andra mediekonglomerat bidrar också till att USA har förblivit ledande inom film och TV, trots ökande konkurrens. Amerikanska filmakademin delar sedan 1929 ut Oscar, världens mest prestigefyllda filmpris, och USA exporterar fler tv-program än något annat land.

Inom musiken finns många världsartister som har tillhört olika generationers favoriter, som Frank Sinatra, Elvis Presley, Bob Dylan, Bruce Springsteen, Michael Jackson, Madonna, Eminem och Taylor Swift. 

Med utgångspunkt i religiösa spirituals skapade svarta musiker och sångare i början av 1900-talet jazz och blues, musikformer som betraktas som genuint amerikanska. Jazzmusiker som Duke Ellington, Charlie Parker, Miles Davis, Louis Armstrong, Ella Fitzgerald och Billie Holiday räknas i dag till de främsta företrädarna för USA:s kulturarv. På 1960-talet bröt svarta artister fram på en bredare front med musikformerna rhythm & blues och soul, och under 1990-talet fick den svarta hiphopmusiken stort genomslag. En annan typisk amerikansk musikgenre är den countrymusik som vita artister skapade utifrån gamla ballader och visor. Även musikalen, med New Yorks teaterdistrikt Broadway som främsta arena, är en amerikansk kulturyttring som blivit känd världen över tack vare kompositörer som George Gershwin, Leonard Bernstein, Irving Berlin, Richard Rogers och Cole Porter.

USA har flera världsledande symfoniorkestrar och operor, av vilka Metropolitan i New York räknas som den främsta. 

Publicisten och statsmannen Benjamin Franklin kallas ibland för den förste mer betydande amerikanske författaren. Han var en av männen bakom USA:s självständighetsförklaring 1776. 

Romantiken fick fäste i mitten av 1800-talet med författare som James Fenimore Cooper, Edgar Allan Poe och Henry Thoreau. Andra betydande 1800-talsförfattare var Herman Melville, Walt Whitman, Mark Twain och Nathaniel Hawthorne. I pionjärernas spår slog den amerikanska realismen igenom i början av 1900-talet hos författare som Upton Sinclair och Jack London.

Mellankrigstidens kanske mest kände författare, Ernest Hemingway, företrädde tillsammans med F Scott Fitzgerald den ”förlorade generationen”. Hemingway fick Nobelpriset i litteratur 1954. Övriga USA-författare som fått Nobelpriset är Sinclair Lewis (1930), Eugene O’Neill (1936), Pearl Buck (1938), William Faulkner (1949), John Steinbeck (1962), Saul Bellow (1976), Isaac Bashevis Singer (1978), Joseph Brodsky (1987), Toni Morrison (1993), Bob Dylan (2016) och Louise Glück (2020).

Bland övriga av efterkrigstidens mest uppmärksammade författare finns Jack Kerouac, Truman Capote, James Baldwin, Kurt Vonnegut, Flannery O'Connor, Norman Mailer och Joseph Heller. Några samtida författare som ofta nämnts som potentiella Nobelpristagare är Don DeLillo, Cormac McCarthy, Joyce Carol Oates, Thomas Pynchon och Philip Roth (den senare avled dock 2018). 

Bland lyriker ur skilda generationer kan nämnas Robert Frost, Robert Lowell, Walt Whitman och Emily Dickinson. Berömda dramatiker är bland andra Arthur Miller, William Saroyan, Eugene O’Neill, Tennessee Williams, William Age, Edward Albee och Sam Shepard. 

Konstnärer världen över har sedan 1940-talet påverkats av abstrakt expressionism, den första amerikanska konstriktningen med konstnärer som Jackson Pollock och Willem de Kooning. Georgia O’Keeffes målningar av blommor och naturen, Edward Hoppers realism, Jasper Johns och Andy Warhols popkonst samt den nutida konstnären Jeff Koons skulpturer har satt spår i konstvärlden medan Irving Penn, Cindy Sherman, Robert Mapplethorpe och Richard Avedon är några kända namn inom fotografi.

Om våra källor

USA – Seder och bruk

USA har länge uppfattats som själva sinnebilden av ett mångkulturellt land, ofta kallat en smältdegel, där det stora flertalet invånare har rötter i andra delar av världen. De regionala variationerna och skillnaderna i vanor mellan olika sociala och etniska grupper är också stora. Samtidigt finns det mycket som anses vara typiskt amerikanskt, både i USA och i omvärlden.

Många uppfattar den typiska amerikanen som gåpåig, skränig och lite burdus, men ofta också som informell, frispråkig och tillmötesgående – kanske två sidor av samma mynt. Man tilltalar och hälsar gärna på okända, i till exempel hissen eller i en kö, och ägnar sig åt ”small talk” mer än en genomsnittlig svensk. Ofta räcker det med ett enkelt hi, hello eller how are you today? – men det är inte ovanligt att man börjar småprata om vad som helst. 

Hälsar man mer ordentligt på någon är det vanligt med en handskakning. Nära vänner kan kindpussas. Annars håller amerikaner vanligen ett visst fysiskt avstånd och framför allt män undviker i huvudsak att vidröra varandra. Däremot är det viktigt att le och se folk i ögonen. Man använder gärna förnamn och introducerar alla närvarande för varandra. Den som inte vill framstå som oartig eller otrevlig bör komma ihåg det lilla ordet please i alla sammanhang där man beställer, frågar eller ber om något. 

Gåvor ger man ungefär som i Sverige, vid födelsedagar, jubileer och stora helgdagar, som jul. Om man är bortbjuden på middag kan man gärna ta med en chokladask, en flaska vin eller en blomma. 

Familjen är viktig men består ofta i huvudsak av kärnfamiljen eller en inte alltför stor släktkrets. Landet är stort och folk flyttar mycket, vilket gör det vanligt att familjemedlemmar och släktingar bor på stora avstånd från varandra. 

Patriotismen är stark och uttrycks bland annat i stor vördnad och ett flitigt användande av flaggan, ”stjärnbaneret”. I skolorna svär barnen sin trohet inför flaggan. Lokalpatriotism är också vanligt, många identifierar sig starkt med sin lokala kyrka eller ortens lag i nationalsporter som baseboll och amerikansk fotboll. 

Informella måltider

Amerikaner har gärna informella bjudningar – i trädgården eller så. Det är vanligt att man samlas och äter mer eller mindre på stående fot eller sittande där det råkar finnas plats – inte nödvändigtvis kring ett matbord. Enligt grundläggande bordsskick äter man med gaffeln i högerhanden, med piggarna nedåt. Det kan uppfattas som oartigt att äta med kniven i hand – den används bara för att skära eller bre och läggs sedan åt sidan, samtidigt som gaffeln flyttas tillbaka till högerhanden. Många amerikaner bryr sig dock inte så mycket om den sortens vanor, eller är bekanta med att det är annorlunda i Europa. När man har ätit klart lägger man kniv och gaffel parallellt åt höger, som i Sverige. 

USA är snabbmatens hemland och många äter mycket färdigmat med hög andel salt, fett och raffinerade kolhydrater. Men hälsokosttrender med stark betoning på nyttigt och närodlat har också en stark ställning, särskilt i storstäderna på de båda kusterna. Liksom mycket annat kommer mattrender i Sverige ofta från USA: allt från tidigare årtiondens pizza och hamburgare till senare tids särskilda kaffekedjor och mackerior. 

Kalkon är något av en nationalrätt, ofta finns ett familjerecept på fyllningen. Potatismos och tranbärsgelé är gängse tillbehör. Sötpotatis är också populärt. Grillat – barbecue – är vanligt särskilt sommartid. Kyckling och nötkött äts i stora mängder och många former. Lamm är dock mindre vanligt. 

Äppelpaj

Man avslutar gärna med glass och kanske en pecannötspaj eller äppelpaj. Just äppelpajen uppfattar amerikanerna själva som en typisk rätt, i enlighet med uttrycket as American as apple pie (lika amerikanskt som äppelpaj). 

Amerikanerna äter oftare än svenskar en stor frukost, med till exempel ägg och korv, skinka eller bacon, amerikanska plättar eller fattiga riddare. Skolbarn har ofta med sig lunchen hemifrån och den består inte sällan av en matig macka. 

I ett land stort som en kontinent och med en sådan utpräglad invandrarhistoria finns förstås stora regionala variationer också i kosten. Mexikanskinspirerad mat är särskilt vanligt i sydväst, och vid kusten mot Mexikanska golfen i söder finns cajun-köket, med mycket kryddstarka inslag och grytan gumbo som kan innehålla kött eller skaldjur och grönsaker. I Maine längst i nordöst är man stolt över sin hummer. En vanlig typ av musselsoppa – ofta med potatis, grönsaker och ibland fläsk – kallas clam chowder. Manhattan clam chowder har tomatbas medan en New England clam chowder är mjölk- eller gräddbaserad. 

Helgdagar och högtider

Det finns elva federala helgdagar som firas i varierande utsträckning. Det är oftast delstatens lagar som styr när till exempel skolor och offentliganställda är lediga. Många av dessa är förlagda till den måndag som infaller närmast den ”egentliga” dagen. 

Thanksgiving day (tacksägelsedagen) är för många den viktigaste högtiden och den helgdag som tydligast är förknippad med stora familjemåltider. Här är kalkonen – ofta en bjässe på många kilo – vanligen i centrum. Thanksgiving infaller fjärde torsdagen i november och är ursprungligen en skördehögtid med religiös grund. Numera betraktas högtiden som icke-religiös och firas av alla. 

En annan viktig högtid och nationaldag är den 4 juli, då amerikanerna firar självständigheten från Storbritannien 1776 (se Äldre historia). Det är en festdag med fyrverkerier, parader och fester. 

Bland övriga federala helgdagar finns Martin Luther Kings födelsedag (januari), presidenternas dag (eller Washingtons födelsedag, i februari), Memorial day (maj), "Juneteenth" (juni) då slaveriets avskaffande firas, Labor day (september), Columbus day (oktober) och veteranernas dag (november, till minne av de stupade i första världskriget). Columbus day heter fortfarande så på federal nivå men i flera delstater har den döpts om till "ursprungsfolkens dag" eller liknande.

Nyårsdagen och juldagen är också federala helgdagar. 

Memorial day högtidlighåller minnet av dem som stupade i inbördeskriget på 1800-talet men sammanfaller ofta med skolavslutningar och betraktas framför allt som den inofficiella början på sommaren. Labor day i början av september anses på liknande sätt markera slutet på sommaren. 

Halloween som infaller den 31 oktober är inte en helgdag men numera välkänd även i Sverige som en dag med spök- och skräcktema då många klär ut sig och barn tigger godis.

Om våra källor

USA – Äldre historia

De urfolk som länge bebott Nordamerika trängdes gradvis undan av européerna från 1500-talet. USA utropades som självständigt från Storbritannien 1776. George Washington blev den första presidenten. På 1860-talet utkämpades ett blodigt inbördeskrig som slutade i nederlag för sydstaterna och att slaveriet avskaffades. Som framväxande stormakt under första hälften av 1900-talet deltog USA i de båda världskrigen på de allierades sida, och bidrog till deras seger.

De amerikanska kontinenternas urinvånare tros ha invandrat från Asien via Berings sund. Fasta belägg finns för att människan funnits i Amerika i över 15 000 år, men tidpunkten för den första invandringen kan ligga långt tidigare. Runt 3 000 år före vår tideräkning odlades squash i de sydvästra delarna av dagens USA. När den europeiska koloniseringen inleddes på 1500-talet fanns det troligen en befolkning på flera miljoner människor utspridda över Nordamerika, där olika kulturer etablerats på skilda håll.

De första européer i Amerika var vikingar som på 1000-talet landade på olika platser utefter Atlantkusten där kortvariga bosättningar upprättades. Koloniseringen inleddes inte förrän efter att Christopher Columbus anlänt till ”Nya världen” 1492. Columbus som var på jakt efter en ny sjöväg till Indien trodde att han nått sitt mål. Därmed fick urbefolkningen på de ställen han landsteg benämningen indianer.

Columbus kom dock aldrig till vad som i dag är USA utan seglade runt i den karibiska övärlden samt gjorde strandhugg i Mellanamerika. Hans överfart inspirerade dock andra. Framför allt engelsmän och holländare upprättade kolonier och fransmän och spanjorer kom till de södra delarna av dagens USA. Det fanns också en kortlivad svensk koloni, New Sweden, intill Delawarefloden 1638–1655.

Engelska kolonier

Det första försöket att grunda en engelsk koloni gjordes 1585 när adelsmannen Walter Raleigh kom till ön Roanoke utanför North Carolina. När den övergavs dröjde det till 1607 innan den första varaktiga kolonin upprättades, i Jamestown i Virginia. De så kallade pilgrimerna stod bakom nästa engelska koloni i Plymouth 1620. Den följdes av de strikt religiösa puritanernas bosättning i Massachusetts Bay, en större koloni som senare inkorporerade Plymouth. Holländska kolonialister anlände 1624 till området kring Hudsonflodens mynning. Två år senare startades en framgångsrik koloni på ön Manhattan. Den döptes till New Amsterdam, ett namn som ändrades till New York när den 40 år senare togs över av engelsmännen.

År 1630 beräknas det, vid sidan av ursprungsbefolkningen, ha funnits 4 600 invånare i de dåvarande kolonierna. När självständigheten utropades 1776 bestod USA av 13 kolonier som tillsammans hade runt 2,5 miljoner invånare.

Kraven på självständighet från Storbritannien började resas efter Frankrikes förlust i det sjuåriga kriget i Europa 1763. Frankrike gav då upp Kanada och andra kolonier, och även drömmen om att bygga ett franskt imperium i Nordamerika. Därmed var de engelska kolonierna inte längre lika beroende av militärt beskydd från moderlandet. Samtidigt uppstod svåra spänningar mellan kolonierna och London. Storbritannien försökte lösa ekonomiska problem genom ökat skatteuttag i kolonierna – vars invånare protesterade mot att de tvingades betala skatt utan att ha politisk representation i London.

Amerikanska revolutionen

Frihetskampen tog fart på allvar 1773 efter "tebjudningen i Boston" (Boston Tea Party) då en grupp upproriska kolonister, utklädda till mohawker, vräkte telasten på tre engelska fartyg överbord i Bostons hamn. När regeringen i London svarade med repressalier bildade kolonierna en gemensam armé under ledning av plantageägaren George Washington från Virginia. Samtidigt organiserade de om sina förvaltningssystem och utsåg egna regeringar.

Den 4 juli 1776 fastställde upprorsmakarna en gemensam självständighetsförklaring i Philadelphia och utropade Amerikas förenta stater (United States of America, USA). Efter det befrielsekrig som följde tvingades britterna att erkänna USA:s självständighet. Ett fredsavtal slöts i Paris 1783.

Sex år senare valdes George Washington till USA:s första president. Då hade delstaterna godkänt den författning som utarbetats av en grupp män som brukar kallas unionens fäder eller grundlagsfäderna (founding fathers), bland andra George Washington, Thomas Jefferson, James Madison och Benjamin Franklin. Författningen trädde i kraft 1789 och gäller ännu, även om den försetts med ett antal tillägg (se Inrikespolitik och författning).

Västra USA koloniseras

Redan före självständighetsförklaringen hade koloniseringen väster om Appalacherna inletts och nya stater som Ohio, Kentucky och Tennessee togs snabbt upp i unionen. Ett omfattande landköp från Frankrike 1803 ledde till att stora landområden i söder och väster införlivades med USA.

På uppmaning av Thomas Jefferson, USA:s tredje president (1801–1809), gav sig upptäckare i väg västerut mot nya territorier. Det bidrog till att landgränsen så småningom flyttades ända fram till Stilla havet och till att stora delar av ursprungsbefolkningen utrotades i de krig som följde när landet togs över av vita nybyggare.

Den nya nationens utrikespolitiska tyngd manifesterades första gången 1823 då president James Monroe i ett budskap till kongressen slog fast att USA inte tänkte tolerera att de europeiska länderna gick till angrepp på det västra halvklotet eller upprättade nya kolonier där. Den så kallade Monroedoktrinen kom att få stor utrikespolitisk betydelse och inte minst motivera USA:s inflytande i Latinamerika.

Efter självständigheten präglades USA annars av motsättningar mellan federalister (anhängare av en stark centralmakt) och förespråkare för långtgående självbestämmanderätt för delstaterna. Kampen mellan federalister och antifederalister utgjorde grunden för framväxten av politiska partier under slutet av 1700-talet och första halvan av 1800-talet. I mitten av 1800-talet hade de två partier som än i dag dominerar amerikansk politik tagit form: Demokratiska partiet och Republikanska partiet.

Inbördeskriget

Motsättningarna förstärktes av att delstaterna i norr industrialiserades och växte sig allt starkare ekonomiskt, samtidigt som delstaterna i södern fortfarande dominerades av bomullsodling och andra jordbruksnäringar. I norr krävde näringslivet tullar för att skydda hemmaindustrin från konkurrens från utländska varor. Sydstaterna, däremot, ville ha frihandel för att kunna sälja sina råvaror och köpa färdiga industrivaror så billigt som möjligt.

Slitningarna mellan norr och söder gällde också slavfrågan. Slavar hade med tvång förts från Afrika från 1600-talets början, främst för att arbeta på de stora plantagerna. Importen av slavar hade förbjudits 1807, och slaveriet var då redan avskaffat i samtliga nordstater. Men sydstaterna motsatte sig krav på att slavhållning skulle förbjudas i hela federationen. I sydstaterna fanns vid mitten av 1800-talet 4 miljoner svarta slavar som utgjorde en tredjedel av befolkningen.

När republikanen och slaverimotståndaren Abraham Lincoln valdes till president 1860 blev konfrontationen total. Elva sydstater bröt sig loss och bildade 1861 en egen konfederation. Det blev startskottet till ett förödande inbördeskrig. När det tog slut efter fyra år hade minst 620 000 liv krävts – betydligt fler än i något annat krig USA varit inblandat i sedan dess (enligt nya uppskattningar kan det ha rört sig om ännu fler).

Mitt under kriget förkunnade Lincoln att slaveriet var avskaffat, vilket skrevs in i författningen efter sydstaternas kapitulation 1865. Lincoln mördades kort därefter av en sydstatsanhängare. Året därpå fick de svarta rösträtt.

Segregation och invandring

Under de närmaste årtiondena efter kriget sjönk sydstaterna ned i ekonomisk stagnation och rasismen levde kvar med hjälp av lagstiftning som upprätthöll rasåtskillnaden (Jim Crow-lagar). Svarta förföljdes också av den vita rasistiska organisationen Ku Klux Klan. I nordstaterna förstärktes däremot den ekonomiska uppgången, inte minst beroende på att järnvägsnätet byggdes ut och kommunikationerna allmänt förbättrades.

Under andra halvan av 1800-talet upplevde USA en stor invandringsvåg. Från 1850 till 1920 mer än fyrfaldigades befolkningen från 25 miljoner till 106 miljoner invånare. Därefter mattades invandringen av.

Efter ett uppror på Kuba, som då hörde till det spanska väldet, förklarade USA 1898 krig mot Spanien. Efter en kort tids stridigheter erkände Spanien Kubas självständighet, medan USA övertog kontrollen över Filippinerna (till 1946) samt Puerto Rico och Guam.

När första världskriget bröt ut 1914 deklarerade president Woodrow Wilson att USA skulle hålla sig neutralt. Den inhemska opinionen svängde dock under krigets gång och 1917 förklarade USA Tyskland krig. Det bidrog till att de allierade fick övertaget på västfronten, vilket hade en avgörande betydelse för deras seger. För att säkra en fortsatt fred tog president Wilson initiativ till Nationernas förbund (NF), föregångare till Förenta nationerna (FN). Organisationen fick dock aldrig den betydelse som avsetts, då isolationistiska stämningar i USA fick kongressen att sätta sig emot ett amerikanskt medlemskap.

Depressionen ger "New Deal"

I slutet av 1920-talet gick USA in i en period av kraftig ekonomisk tillbakagång, ”den stora depressionen”. Panik uppstod på New York-börsen i oktober 1929 då aktiekurserna rasade. Många företag gick omkull och arbetslösheten sköt i höjden.

I presidentvalet 1932 segrade demokraten Franklin D Roosevelt över den sittande presidenten, republikanen Herbert Hoover. FDR, som han kallades, lade med sitt ekonomiska stimulansprogram New Deal (den nya given) grunden för den moderna välfärdsstaten. Programmet resulterade i ett ekonomiskt uppsving som förstärktes av den militära upprustning som drogs i gång i samband med att andra världskriget bröt ut 1939.

I början av kriget förhöll sig USA neutralt, men efter ett japanskt bombangrepp mot den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii i december 1941 gick landet in i kriget på de allierades sida. USA bidrog med stora mängder materiel och trupper, både mot Japan i Stilla havet och mot Tyskland/Italien i Europa och Nordafrika. Amerikanernas insats var även denna gång avgörande för krigsutgången. USA, som undslapp materiell förödelse, var världens starkaste ekonomi vid krigsslutet 1945. Men över 400 000 amerikaner stupade under kriget.

Om våra källor

USA – Modern historia

Efter andra världskriget befäste USA sin roll som världens mäktigaste nation. Amerikanerna hjälpte krigsskövlade länder i Västeuropa med återuppbyggnaden och utlovade politiskt stöd. Syftet var att stoppa Sovjetunionen från att utsträcka sitt kommunistiska inflytande. Denna maktstrid – det kalla kriget – kom till uttryck i bland annat Koreakriget, Kubakrisen, Vietnamkriget och de båda supermakternas kärnvapenkapprustning. Först med kommunismens och Sovjets fall 1989–1991 ändrades förutsättningarna. Efter terrorattentaten i USA 2001 inleddes en ny global kampanj, kriget mot terrorismen.

När andra världskriget var över låg Europa i spillror och USA var världens ledande ekonomiska och politiska stormakt. I den nya rollen tog USA på sig ett stort ansvar för återuppbyggnaden av de krigshärjade länderna.

FN grundades 1945 i San Francisco i USA, med målet att säkra en varaktig fred. Marshallhjälpen var ett omfattande amerikanskt hjälpprogram för återuppbyggnad i Europa. USA dominerade även nya globala låneinstitut som Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF), som blev viktiga instrument för att underlätta en återhämtning. Frihandelsavtalet Gatt kom till för att främja en friare världshandel (och ombildades senare till Världshandelsorganisationen, WTO). Genom Trumandoktrinen utlovade USA ekonomisk och politisk hjälp till länder i Europa som kände sig hotade av Sovjetunionen. För att stärka Europas framtida säkerhet bildades 1949 Atlantpakten (Nato) där medlemsländerna lovade att komma varandra till undsättning i händelse av ett angrepp utifrån. 

Harry Truman, som tog över presidentämbetet efter Franklin Roosevelts död i april 1945, fortsatte företrädarens reformarbete på det ekonomiska och sociala området. I presidentvalet 1952 vann den republikanske krigshjälten Dwight Eisenhower. Han förde en mer konservativ politik utan att för den skull riva ned det sociala skyddsnätet.

I Koreakriget 1950–1953 deltog USA på Sydkoreas sida mot det kommunistiska Nordkorea. Kriget och den ökande konfrontationen mellan västländerna och Sovjetunionen förstärkte antikommunistiska stämningar i USA. Senator Joseph McCarthy ledde på 1950-talet undersökningar som urartade till ren häxjakt på oliktänkande. En rad politiker, fackföreningsledare och kulturpersonligheter påstods på ofta lösa grunder vara kommunistsympatisörer. En del hamnade i fängelse och många fler miste sina jobb.

Generationsskifte med Kennedy

Ett politiskt generationsskifte kom när den 43-årige demokraten John F Kennedy vann presidentvalet 1960. Kennedy utlovade nya sociala reformer under samlingsnamnet New Frontier och gav ett försiktigt stöd till de svartas medborgarrättsrörelse som hade börjat växa fram under 1950-talet då rasmotsättningarna hårdnade. 

Kennedy kastades snabbt in i flera utrikespolitiska konflikter. Han gav 1961 sitt stöd för ”Grisbuktsinvasionen”, en grupp exilkubaners misslyckade försök att invadera Kuba för att störta kommunistledaren Fidel Castro. Året därpå var den så kallade Kubakrisen nära att orsaka ett storkrig med Sovjetunionen. Krisen utlöstes när USA upptäckte att Sovjetunionen var i färd med att bygga avskjutningsramper för kärnvapen på Kuba. Efter 13 dagars ordkrig gick Moskva med på att ramperna monterades ned och att kärnvapenrobotarna avlägsnades. USA lovade i hemlighet att ta bort utplacerade robotar vid Turkiets gräns mot Sovjetunionen.

Vietnamkriget trappas upp

Under Kennedy ökade den amerikanska inblandningen i Vietnamkriget, som inletts med inbördesstrider under 1950-talet. Motivet för USA:s ingripande var att stävja kommunismens frammarsch i Asien. USA utökade antalet militära rådgivare till den sydvietnamesiska regimen i dess krig mot FNL-gerillan, som stöttades av Nordvietnam, Kina och Sovjetunionen. 

I kapprustningen med Sovjetunionen intog Kennedy en hård ställning och han lyckades ingjuta en ökad framtidstro bland amerikanerna. Till detta bidrog den stora satsningen på USA:s rymdprogram. Hans uttalade målsättning att USA skulle bli först med att skicka människor till månen förverkligades vid den första månlandningen 1969. 

Kennedy själv mördades dock i november 1963, under ett besök i Dallas i Texas. Enligt den officiella historieskrivningen sköts han ihjäl av en ensam mördare, Lee Harvey Oswald, men ända sedan skotten föll har konspirationsteorier cirkulerat.

Lyndon Johnson tar över

Kennedy efterträddes av sin vicepresident Lyndon B Johnson. Med sitt sociala reformprogram Great Society förklarade Johnson "krig mot fattigdomen" och drev igenom stärkta medborgarrättslagar som Kennedy introducerat. Ändå är Johnson mest ihågkommen för sin upptrappning av Vietnamkriget som ledde till en av USA:s allvarligaste inrikespolitiska kriser. Studentprotester och demonstrationer i kombination med våldsamma rasupplopp bidrog till att Johnson inte ställde upp till omval 1968, det tumultartade revoltår då både medborgarrättsrörelsens ledare Martin Luther King och den demokratiske presidentkandidaten Robert Kennedy, John Kennedys yngre bror, sköts ihjäl.

Segrare i presidentvalet blev republikanen Richard Nixon som hävdade att han hade en plan för att nå fred i Vietnam. I stället intensifierade USA:s krigföring som också utvidgades till Kambodja och Laos. Samtidigt bedrev Nixon och hans utrikesminister Henry Kissinger framgångsrik diplomati som ledde till avspänning och förbättrade relationer med Sovjetunionen och Kina.

Watergateskandalen skakar USA

Förhandlingar med Moskva utmynnade 1972 i ett avtal om att begränsa antalet långdistanskärnvapen, ett avtal som kallas Salt 1 (Strategic Arms Limitation Talks). Samma år gjorde Nixon ett historiskt besök i Peking som öppnade den dörr till Kina som varit stängd sedan den kommunistiska revolutionen 1949. Efter oktoberkriget mellan Israel och arabstaterna 1973 ökade också ansträngningarna att få igång en dialog med Israels arabiska grannländer. 

Nixon omvaldes 1972 i en jordskredsseger trots att den så kallade Watergateskandalen då hade börjat rullas upp. Affären tog sin början i juni 1972 då polisen grep fem män som på uppdrag av Nixons kampanjkommitté brutit sig in i Demokraternas partihögkvarter i Watergatebyggnaden i Washington. Därefter följde en rad avslöjanden av hur Nixon försökt mörklägga Vita husets roll i skandalen. De många oegentligheter som kom fram i ljuset ledde till att kongressen inledde en riksrättsprocess mot presidenten. Inför hotet att bli avsatt valde Nixon att avgå, i augusti 1974. Watergateskandalen lämnade, liksom Vietnamkriget, svidande sår i det amerikanska samhället.

Fred och gisslandrama i Mellanöstern

Nixon efterträddes av sin vicepresident Gerald Ford som benådade sin företrädare och fick övervaka USA:s förödmjukande uttåg ur Vietnam 1975. Ford blev bara en parentes på presidentposten i och med att han förlorade valet 1976 mot demokraten Jimmy Carter. 

Carter introducerade vad han kallade en mer moralisk utrikespolitik som skulle främja demokrati och mänskliga rättigheter. Han firade sin största utrikespolitiska triumf 1978 när han fick Israels premiärminister Menachem Begin och Egyptens president Anwar Sadat till förhandlingsbordet. Det ledde till Camp David-avtalet och fred mellan Egypten och Israel.

I slutet av 1979 tillfångatog iranska studenter personalen vid USA:s ambassad i Teheran. Ett gisslandrama följde och varade i över ett år. Det bidrog tillsammans med ekonomiska svårigheter efter 1970-talets oljekriser till att Carter förlorade presidentvalet 1980 mot republikanen Ronald Reagan.  

Avregleringar och antikommunism

Den konservative Reagan lanserade ett ekonomiskt program som kommit att kallas ”Reaganomics” och bestod av minskade skatter och regleringar, ökade anslag till militären och sänkta anslag till anda federala verksamheter. Programmet bidrog till en lång högkonjunktur under 1980-talet, men idén att det skulle gå att kombinera finanspolitisk sanering med skattesänkningar och ökade militärutgifter visade sig inte hålla. I stället drevs budgetunderskottet upp till rekordnivåer. Samtidigt ökade klyftorna mellan rika och fattiga när de sämst ställda drabbades av sociala nedskärningar. 

Utrikespolitiskt förde Reagan en hård antikommunistisk linje. För att hindra kommunismens spridning invaderade USA den lilla östaten Grenada i Karibien 1983. Vänsterregimen i Nicaragua isolerades genom handelsembargo och minering av landets hamnar. USA stödde aktivt Nicaraguas antikommunistiska gerilla, contras, med både pengar och rådgivning.

Samtidigt hårdnade attityden till Sovjetunionen. Kärnvapensamtalen avbröts och nya medeldistanskärnvapen började placeras ut i Västeuropa som ett led i USA:s upprustning. Relationerna förbättrades dock mellan supermakterna efter det att Reagan omvalts med stor majoritet 1984 och Michail Gorbatjov tillträtt som ny president i Sovjetunionen 1985. Nedrustningsförhandlingarna återupptogs och 1987 slöts ett avtal som syftade till att reducera antalet kärnvapen (INF-avtalet, Intermediate Nuclear Forces Treaty). Avtalet fick stor symbolisk betydelse även om bara en liten del av den totala kärnvapenarsenalen omfattades. 

Under Reagans två sista år vid makten drabbades Vita huset av flera skandaler. Den mest allvarliga var Iran-contras-härvan där medarbetare i Vita huset i hemlighet sålt vapen till Iran via Israel. I utbyte skulle Iran förmå proiranska grupper att släppa amerikaner som hölls som gisslan i Libanon. En del av förtjänsten från vapenförsäljningen användes för att stödja contrasgerillan i Nicaragua.

George Bush och Kuwaitkriget

Reagan efterträddes av sin vicepresident George Bush (eller George H W Bush, för att skilja honom från sonen som senare blev president) som vann valet 1988. Bush började sin ämbetsperiod med att försöka minska det budgetunderskott som drivits upp under Reaganepoken. Under arbetet med att få rätsida på budgeten bröt Bush ett viktigt vallöfte om att inte höja några skatter. Det löftesbrottet kom att förfölja honom under hela hans tid i Vita huset. 

Bush fick snart anledning att koncentrera sig på utrikespolitiken. När Berlinmuren föll 1989 förbättrades relationerna med Moskva ytterligare och USA erbjöd tillsammans med andra industriländer Sovjetunionen ekonomisk hjälp. Bush och Gorbatjov skrev 1991 under Start-avtalet (Strategic Arms Reduction Treaty) för att reducera arsenalen av långdistanskärnvapen. Efter Sovjetunionens upplösning senare samma år vidtog en era av samarbete i stället för konfrontation mellan Washington och Moskva, även om den ömsesidiga misstron levde kvar på många nivåer. 

När Irak sommaren 1990 ockuperade grannlandet Kuwait tog president Bush initiativ till att en USA-ledd multinationell styrka med FN:s godkännande skickades till Persiska viken. Efter massiva flyg- och missilattacker mot irakiska mål i början av 1991 tvingades regimen i Bagdad att gå med på en vapenvila i mars samma år. Framgången med ”Operation ökenstorm”, som det militära ingripandet kallades, lyfte Bushs popularitet till rekordhöjder i USA och hans omval tycktes vara säkrat.

Bill Clinton populär trots skandal

När valrörelsen 1992 närmade sig hade den amerikanska ekonomin dock försvagats. Det bidrog till att Bush förlorade valet mot demokraten Bill Clinton, tidigare guvernör i Arkansas.

Under Clintons åtta år som president upplevde USA den längsta högkonjunkturen dittills i landets historia. Mer än 20 miljoner nya jobb tillkom. Det bidrog till att hålla hans popularitetssiffror uppe trots politiska motgångar och skandaler. Mest uppmärksamhet väckte Monica Lewinsky-skandalen som briserade 1998. Clintons sexuella relation till den unga praktikanten i Vita huset och hans förnekanden av affären ledde till att han ställdes inför riksrätt, vilket bara hänt en annan sittande president i USA:s historia (Nixon avgick innan han ställts inför riksrätt). Efter en rad uppslitande turer klarade sig Clinton från att avsättas och processen blev delvis ett bakslag för Republikanska partiet.

George W Bush och terrordåden 2001

Presidentvalet 2000 slutade oerhört jämnt. Först fem dramatiska veckor efter valdagen utropades republikanen George W Bush, son till förre presidenten George Bush, till segrare. Det skedde när USA:s högsta domstol stoppade en omräkning av valsedlar i flera valdistrikt i Florida. Domstolsutslaget innebar att Bush tog hem segern i elektorskollegiet trots att motståndaren, den avgående vicepresidenten Al Gore, hade fått fler väljarröster.

Den 11 september 2001 drabbades USA av de värsta terrordåden i landets historia. En grupp islamistiska terrorister flög med kapade flygplan in i två skyskrapor i World Trade Center i New York City, vilket ledde till att de störtade samman. Ett tredje kapat plan flög in i försvarshögkvarteret Pentagon i Washington, där förödelsen också blev stor. Ett fjärde plan kraschlandade i Pennsylvania sedan passagerarna övermannat kaparna. Nästan 3 000 människor dödades i den värsta attacken mot USA sedan Japans anfall mot Pearl Harbor 1941. 

I den krisstämning som uppstod slöt amerikanerna till stor del upp bakom president Bush. Kongressen gav honom fria händer. Bush skärpte de amerikanska terroristlagarna (se Demokrati och rättigheter) och inledde en internationell kampanj för att krossa terrorismen. I oktober 2001 gick USA och Storbritannien till angrepp mot Afghanistan, och med stöd av talibanfientliga afghanska styrkor drevs talibanerna snart bort från makten. Det blev inledningen på det längsta kriget i USA:s historia. I mars 2003 ledde Washington också en attack mot Irak, vilket blev början på en långvarig militär närvaro där för USA (se vidare Utrikespolitik och försvar).

Kostnaderna för Bushs ”krig mot terrorismen” i kombination med skattesänkningar bidrog till att förvandla det tidigare överskottet i den federala budgeten till stora underskott. Trots det omvaldes han 2004 då han besegrade demokraten John Kerry. 

I takt med att säkerhetssituationen i Irak förvärrades dalade emellertid stödet för presidenten. Missnöjet fördjupades när orkanen Katrina i augusti 2005 orsakade svåra översvämningar i New Orleans i Louisiana, med omfattande mänskligt lidande och enorma materiella skador som följd. Bushadministrationen kritiserades för bristande beredskap och långsamt federalt hjälparbete. 

Obama vald under krishöst

Hösten 2008 övergick en växande ekonomisk kris i ett akut läge som fick många att befara en finansiell härdsmälta (se även Ekonomisk översikt). Krisen bidrog till att demokraten Barack Obama segrade med god marginal över republikanen John McCain i presidentvalet. Många betraktade det som en historisk seger över rasismen i USA att en afroamerikan valdes till president.

Den demokratiskt dominerade kongressen antog i oktober 2008 och i februari 2009 två omfattande räddningspaket för att stötta den krisdrabbade ekonomin som långsamt började återhämta sig. Efter ett visst trixande i kongressen lyckades demokraterna också baxa i hamn en sjukförsäkringsreform, ”Obamacare”, utan stöd av en enda republikan. En sådan hade diskuterats i årtionden, då många amerikaner saknar sjukförsäkring (se Sociala förhållanden). 

I valet till representanthuset 2010 led Demokraterna ett svidande nederlag. Omkring en fjärdedel av de republikaner som blev invalda var anhängare av den nya konservativa så kallade Tea Party-rörelsen som hade som huvudmål att stoppa Obamas politik och hindra att han blev omvald.

I början av hösten 2012 märktes en liten ljusning i ekonomin vilket bidrog till att Obama ändå blev omvald i november då han besegrade den republikanske motkandidaten Mitt Romney, som gått till val med löften om att få ordning på den ”katastrofala ekonomin”. 

Ekonomin som gisslan

Men kongressen var fortsatt splittrad och den allt djupare polariseringen i politiken märktes inte minst i fråga om ekonomin och hur budgetunderskottet skulle hållas i schack. I ett par omgångar höll kongressen hela världsekonomin på sträckbänken på grund av oenighet om villkoren för en höjning av taket för statsskulden, något som normalt godkänns rutinmässigt. Flera gånger godkändes uppgörelser i sista stund, innan staten tvingades ställa in sina betalningar.

I kongressvalet 2014 tog Republikanerna kontrollen även över senaten. Det innebar att Obama under de sista två åren av sin presidenttid blev ännu mer bakbunden än tidigare. 

Dödsskjutningen av en svart tonåring i augusti 2014 i Ferguson utanför Saint Louis i Missouri blev startskottet för omfattande protester mot polisens övervåld mot svarta och andra minoriteter. Aktiviströrelsen Black lives matter (BLM) som uppstått redan året innan samlade folk över hela landet i protester mot polisvåld och rasism, och blev en faktor i den kommande valrörelsen.

Trump väljs till president

Valrörelsen 2016 blev ovanligt smutsig. Den kontroversielle fastighetsmiljardären Donald Trump som oväntat tog hem Republikanernas nominering till presidentposten gick hårt till angrepp mot Demokraternas kandidat Hillary Clinton, hustru till den förre presidenten Bill Clinton, som han hävdade borde fängslas för oaktsam hantering av e-post när hon var utrikesminister. Clinton anklagade Trump för sexistiska och rasistiska uttalanden. Flera framstående republikaner tog avstånd från Trump. I valet segrade Trump, trots att nästan 3 miljoner fler väljare röstat på Clinton (se Kalendarium). Republikanerna behöll sin majoritet i kongressen.

Så fort Trump tillträtt kom spekulationer på skam om att de mer extrema aspekterna av hans budskap och retorik skulle tonas ned. Med ett språkbruk som var ovanligt för demokratiskt valda ledare ifrågasatte han både domstolars agerande och underrättelsetjänsters lojalitet. Trump hävdade upprepade gånger att han visste mer än USA:s ledande säkerhetsexperter om exempelvis Nordkorea, Iran och Islamiska staten. Han kallade ledande nyhetsmedier ”folkets fiender” som publicerar falska nyheter, samtidigt som han själv regelbundet uttalade uppenbara lögner – gärna via mikrobloggen Twitter.

Stödet för Trump i det republikanska partiet berodde till stor del på att han fullföljde den utpräglade högerpolitik som partiet står för. Omfattande avregleringar genomfördes, inom till exempel miljöskydd, arbetsrätt, asylfrågor, sjukvård och utbildning. Trump kunde under sin presidenttid också nominera sammanlagt över 220 konservativa domare till federala domstolar, inklusive tre till Högsta domstolen.

Muellerutredningen och riksrätt

Redan före maktskiftet i januari 2017 rapporterade underrättelsetjänsterna att Ryssland blandat sig i presidentvalet till Trumps fördel, genom datorintrång, desinformation och hätska inlägg i sociala medier. Det ledde till att justitiedepartementet utsatte en särskild utredning, ledd av den tidigare FBI-chefen Robert Mueller. När det blev kvar efter nästan två år bekräftades rysk inblandning i valet samt att Trump försökt hindra rättvisan genom att stoppa utredningen. Men republikanerna som dominerade kongressen fann att han friats från anklagelserna. Ett antal personer i Trumps omedelbara närhet åtalades dock under resans gång, för brott som pengatvätt, sammansvärjning mot staten och falskt vittnesmål.

Hösten 2019 avslöjade en visselblåsare att Trump pressat Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj att inleda en korruptionsutredning mot Joe Biden, en sannolik motståndare i valet 2020. Det ledde till att Trump blev den tredje presidenten i USA:s historia att ställas inför riksrätt. Han friades av den republikanskt dominerade senaten (se Kalendarium: 5 februari 2020).

Valåret 2020 kom att präglas av coronapandemin. Trump avfärdade tidiga varningar om det nya viruset och förringade hotet och hetsade mot delstatspolitiker som införde karantänsregler. Redan efter några månader hade viruset krävt över 100 000 människors liv och drygt 40 miljoner hade blivit arbetslösa. Pandemin slog mot ekonomin, som dittills varit Trumps starkaste trumfkort.

Rasism, val och ny riksrätt

I det ansträngda läge som rådde kom i slutet av maj ännu ett fall av grovt polisövervåld mot en afroamerikan, George Floyd i Minneapolis (se Kalendarium). Det väckte nytt liv i den antirasistiska Black lives matter-rörelsen och en protestvåg som inom några dagar spridit sig till alla delstater. I de flesta fall genomfördes fredliga demonstrationer mot rasism och polisens övervåld mot främst svarta amerikaner, men det förekom också plundring och sammandrabbningar. Nationalgardet sattes in i flera delstater och bränder anlades utanför Vita huset. Krisläget var det allvarligaste i landet på årtionden.

Valet hölls i november och efter några dagar förklarades segraren vara demokraten och tidigare vicepresidenten Joe Biden. Men Trump hävdade att fusk förekommit och att han i själva verket vunnit. När den nyvalda kongressen samlades i Washington den 6 januari 2021 för att ceremoniellt godkänna Joe Bidens seger stormade uppretade demonstranter kongressbyggnaden Kapitolium, efter ett uppviglande tal av den avgående presidenten själv. Händelseutvecklingen, som många såg som ett kuppförsök, sände chockvågor över världen. Kongressens ledamöter lyckades sätta sig i säkerhet men fem personer dog i tumultet innan angriparna drivits ut. Attacken ledde till att Trump ställdes inför riksrätt en gång till. Han friades på nytt.

Om våra källor

USA – Politiskt system

Innehållet i detta kapitel har flyttat till Inrikespolitik och författning.

USA – Demokrati och rättigheter

I huvudsak är USA en stabil demokratisk rättsstat med regelbundna val och starkt skydd för press- och yttrandefrihet. Förtroendet för de demokratiska institutionerna har dock urholkats på senare år. Bland flera skäl finns ökad partipolitisk klåfingrighet för att påverka valprocesser och det allt större inflytande som pengar har i politiken. Attackerna mot medierna nådde nya nivåer under Donald Trump och han ifrågasatte både rättsväsendet och valsystemet på ett sätt som ingen tidigare president gjort.

USA har länge setts som ett demokratiskt föredöme för många människor runt om i världen. Landets ledare har utsetts genom val sedan slutet av 1700-talet (även om rösträtten länge var begränsad) och individuella fri- och rättigheter är centrala begrepp.

I internationella rankningar av stater efter styrkan i demokrati och rättigheter hamnar USA dock i allmänhet en bit ned på listan jämfört med andra västländer. Kritik har riktats mot ojämlika förhållanden på grund av etnicitet och välstånd, dolda pengabidrag i valkampanjer och andra brister i valsystemet (läs mer om valstystemet här). Under George W Bush (2001–2009) ökade övervakningen av medborgarna och efterträdaren Barack Obama (2009–2017) kritiserades bland annat för övernitiskt hårda tag mot pressläckor (se nedan under Medborgerliga och mänskliga rättigheter).

Den Stockholmsbaserade organisationen Idea placerade 2021 på liknande sätt USA på sin lista över länder där urholkningen av demokratin anses vara mest allvarlig (övriga länder var Brasilien, Indien, Mauritius, Polen och Ungern).

Den nedåtgående trenden förstärktes efter Donald Trumps tillträde 2017. Men redan det året – som speglade utvecklingen under valåret 2016 – föll USA i Economist Intelligence Units (EIU) rankning för första gången ned till kategorin ”bristfälliga demokratier”. Det berodde i huvudsak på ökande politisk polarisering och medborgarnas snabbt krympande förtroende för de offentliga institutionerna. USA har blivit kvar i den kategorin och ligger i rankningen för 2023 på plats 29 av 167 länder och territorier på EIU:s lista (endast 24 länder räknas som fullgoda demokratier).

Med Trump i Vita huset hamnade demokratiska kärnvärden i skottgluggen. Han brast i respekten för konstitutionen och dess principer om maktdelning (se Inrikespolitik och författning) på ett sätt som tidigare varit otänkbart för en president. Trump ifrågasatte valresultat och domstolsbeslut som gick honom emot, struntade i mekanismer som ska skydda mot korruption och gick ofta till storms mot medier (se vidare nedan). Hans vägran att erkänna sig besegrad i presidentvalet i november 2020 gjorde att många anklagade honom för en direkt attack mot den amerikanska valdemokratin. Efter stormningen av kongressbyggnaden den 6 januari 2021 väckte representanthuset riksrätt mot honom, för anstiftan till uppror. Han friades dock i senaten, där en stor majoritet av republikanerna stödde sin partiledare. Trump har sedan fortsatt att hävda att valet "stals" från honom, trots att bevis saknas för det, och han har fått en stor del av sitt parti att ansluta sig till den linjen. Många iakttagare anser att det bådar illa inför framtida val, inte minst presidentvalet 2024 då Trump är ledande kandidat för Republikanerna.

Tre och ett halvt år efter stormningen hade över 1 400 personer åtalats för federala brott och över 900 fällts. Av dem som dömts har ungefär två av tre fått fängelsestraff. I de flesta fall rör det sig om kortare straff men som mest har 22 års fängelse utdömts (se Kalendarium: 5 september 2023). Många har också dömts till böter, samhällstjänst, villkorlig dom eller liknande. Utredningar pågår fortfarande och flera gripanden väntas.

USA ligger på plats 24 av 180 länder i Transparency Internationals rankning av världens länder efter korruptionsnivåer (se rankningslistan här). De senaste åren har en tidigare fallande trend bromsats. TI har tidigare pekat på en rad oroande tendenser, inklusive Trumps bristande respekt för grundläggande demokratiska värden och att han inte höll rågången mellan den politiska sfären och sina egna affärsintressen. Andra problem, enligt TI, är att särintressen får ett allt starkare inflytande över politiken och att korrumperade individer, brottslingar och till och med terrorister använder anonyma skalbolag för att dölja sina illegala handlingar. 

Förtroendet för staten och de federala institutionerna sjunker, bara 17 procent av invånarna säger sig tro att de ”i princip alltid” eller ”för det mesta” gör vad som är rätt.

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

Grundlagen garanterar pressfriheten och den har alltid betraktats som väsentlig för en sund maktbalans i samhället. Medierna kallas i USA ofta ”den fjärde statsmakten” vars uppgift det är att granska makthavarna. Det har tagit sig konkreta uttryck, som när Washington Post avslöjade Watergateskandalen 1974 vilket ledde till president Richard Nixons fall (se Modern historia).

I fråga om pressfrihet hamnar USA på plats 55 i Reportrar utan gränsers (RUG) rankning över pressfriheten i 180 länder (för lista, se här). Det är en försämring med tio steg jämfört med året innan och gör att USA har halkat ned från kategorin med länder som har en ”tillfredsställande” situation för pressfriheten till dem där situationen beskrivs som ”problematisk”. Det är också en sämre placering än i stort sett alla andra västländer. RUG har konstaterat att den författningsskyddade press- och yttrandefriheten är alltmer ifrågasatt och kringskuren. Och även om medieorganisationer fortfarande kan arbeta utan inblandning av myndigheter är ägandet koncentrerat och kommersiella intressen är en ofta större drivkraft än journalistik i samhällets tjänst.

Donald Trump gick redan under sin valkampanj hårt åt traditionella medier. Han kallade ofta medier för ”folkets fiende” och avfärdade uppgifter han ogillade som ”falska nyheter”. Alla riskerade att hamna i onåd: Trump hävdade att jättar inom sociala medier, som Facebook och Twitter, var politiskt partiska och censurerar konservativa röster. När Fox News gav utrymme åt demokratiska presidentkandidater anklagade Trump kanalen för att röra sig mot ”fel sida”. Fox News betraktades annars närmast som ett språkrör för Trump. Kanalen grundades av mediemogulen Rupert Murdoch som ett konservativt alternativ på mediemarknaden och erbjuder republikanskt orienterade åsiktsprogram och nyhetsvinklar. Det är sedan 2002 den största enskilda nyhetskanalen på den amerikanska TV-marknaden.

Efter valet 2020 återgav Fox News återkommande Donald Trumps påståenden om att rösträkningsmaskiner manipulerats och att han egentligen vann valet, vilket ledde till att kanalen stämts på miljardbelopp av företaget som tillverkat maskinerna (se Kalendarium).

Mest riktade Trump annars kritik mot "liberala" nyhetskällor som tidningen New York Times och nyhetskanalen MSNBC. Den våldsamma retoriken från högsta ort följdes av en ökning av attacker lokalt mot medieföreträdare. Många chockerades av flera incidenter där polis sköt mot eller grep journalister i samband med den omfattande protestvåg som sköljde över landet med början i slutet av maj 2020 (se Kalendarium).

Motsvarigheten till europeiska public service-bolag – National Public Radio (NPR) och Public Broadcasting Service (PBS) – har i USA betydligt mindre genomslag och finansieras till stor del av privata bidrag, vid sidan av federala anslag. De ska stå i det allmännas tjänst med bland annat utbildningsprogram. Konservativa krafter har ofta kritiserat NPR och PBS för att vara vänstervridna. Trump försökte dra in hela den federala finansieringen, men hindrades av kongressen.

I majoriteten av delstaterna finns lagar om källskydd, men på federal nivå saknas sådan lagstiftning. Det förekommer att federala domstolar driver rättegångar mot journalister för att de vägrat att avslöja hemliga källor, ofta i fall där kontroversiella uppgifter läckt ut till medierna. I några fall har journalister dömts till fängelsestraff för sin vägran. Åtal kan väckas mot visselblåsare enligt en lag från 1917 (Espionage Act).

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Domstolarnas oberoende ses som en grundpelare i demokratin i USA. Framför allt Högsta domstolen ska utgöra en motvikt mot den politiska makten.

De federala domstolarna tar upp brott och förseelser som faller under federal lagstiftning och civilmål mellan personer som bor i olika delstater. Det delstatliga domstolsväsendet hanterar fall som täcks av den delstatliga lagstiftningen. När oklarhet råder om gränsdragningen ligger avgörandet hos den federala Högsta domstolen.

Fängelsesystemet är ansträngt. USA har flest interner i världen räknat i absoluta tal och ligger högt även när sett till andel av befolkningen. Inte minst har "kriget mot drogerna" bidragit till en fyrfaldig ökning sedan 1980 av antalet personer som döms till fängelse. Afroamerikaner är kraftigt överrepresenterade i fängelserna och döms betydligt oftare för narkotikabrott, trots att narkotikaanvändningen inte skiljer sig nämnvärt mellan svarta och vita amerikaner (se även Sociala förhållanden). 

Brister i rättssäkerheten blir också tydliga när man ser hur polisbrutalitet oproportionerligt hårt drabbar afroamerikaner och andra minoritetsgrupper. Flera fall av dödligt polisvåld mot obeväpnade svarta personer har bidragit till aktiviströrelsen Black lives matter (BLM) och omfattande protester mot rasism. Mobiltelefoner och sociala medier har bidragit till att polisernas versioner av dödliga incidenter lättare kan ifrågasättas.

Till skillnad från i stort sett hela övriga västvärlden tillämpas dödsstraff i USA. Dödsstraff kan utdömas av federala domstolar och i 27 delstater (sex av dem har dock ett moratorium mot dödsstraff, de tillämpar det inte men har inte förbjudit det i lag). Drygt 2 300 personer sitter i dödscell men av dem som döms till döden är det bara en mindre andel som faktiskt avrättas. Sedan 1976 då dödsstraffet återupptogs efter ett uppehåll har närmare 1 600 människor avrättats i USA. I slutet av Trumpadministrationen återupptogs verkställandet av federala dödsstraff, efter ett 17 år långt uppehåll. Därefter avrättades 13 federala fångar på sju månader, däribland den enda kvinnan som satt i dödscell efter dom i en federal domstol (se Kalendarium).

Avrättningarna har, liksom de hårda förhållandena i fängelserna, länge kritiserats av Amnesty International och andra människorättsorganisationer. Debatt förekommer om att mentalt sjuka personer kan dömas till döden, och om avrättningsmetoder. Högsta domstolen har givit klartecken för bruket av giftinjektioner, som infördes 1982 och har blivit den klart vanligaste metoden. I januari 2024 godkände domstolen också kvävgas som metod, varpå en man i Alabama avrättades genom att tvingas andas in kväve i stället för syre. Enligt Death Penalty Information Center var det första gången metoden användes någonstans i världen.

Mänskliga och medborgerliga rättigheter

Efter terrorattentatet den 11 september 2001 tog USA:s beslutsfattare till kraftfulla åtgärder för att garantera amerikanernas säkerhet och för att kunna bedriva ett globalt krig mot terrorismen. Inskränkningar av mänskliga rättigheter och demokratiska principer accepterades i högre grad än tidigare.

Kongressen antog redan i oktober 2001 ny lagstiftning mot terrorism (Patriot Act) som bland annat gav myndigheterna utökade befogenheter att avlyssna brottsmisstänkta individer och att hålla terrormisstänkta utlänningar fängslade utan att precisera anklagelser. Terrorlagarna förlängdes 2006, med vissa ändringar, samt 2011. 

Människorättsorganisationer och andra kritiker har från första början hävdat att lagarna i alltför hög grad inkräktar på rättigheter som garanteras i författningen. Kritiken växte när en övervakningsskandal avslöjades sommaren 2013. En tidigare anställd vid underrättelsetjänsten CIA, Edward Snowden, läckte information till medier om att Nationella säkerhetsmyndigheten (National Security Agency, NSA) massövervakat tele- och internetkommunikation världen över. Inom USA handlade kritiken främst om att amerikanska medborgare övervakats. I omvärlden ledde avslöjandet till försämrade relationer med andra länder, däribland Tyskland och Brasilien som protesterade mot att deras regeringschefer avlyssnats.

Lagarna har använts flitigt av myndigheter för att begära fram information från till exempel telefonbolag, banker och internetbolag. Enligt en rapport 2014 förekom de första tolv åren över 11 000 fall där myndigheterna begärt ut uppgifter om enskilda personer. I endast 51 fall rörde misstankarna terrorism.

Omstridda inslag i Patriot Act som gällde främst massavlyssning av telekomtrafik löpte ut 2015 men återkom genast, om än med vissa inskränkningar, i en ny lag (Freedom Act).

Kritik har också förekommit mot militärens användning av tortyr. En omfattande tortyrskandal avslöjades 2004 i Abu Ghraib-fängelset utanför Bagdad i Irak. Tortyr har också förekommit i Afghanistan och i Guantánamolägret på Kuba (se nedan). Under president George W Bushs tid vid makten kom rapporter om hemliga flygtransporter av misstänkta terrorister, hemliga fängelser i bland annat Östeuropa, och användning av skendränkning och andra brutala metoder som inte är godkända inom amerikanska militären.

President Obama stängde efter sitt tillträde 2009 de kvarvarande hemliga fängelserna och beordrade att de kritiserade förhörsmetoderna skulle upphöra. Han försökte också stänga Guantanamo Bay, den ökända militärbasen som USA hyr av Kuba och som sedan 2002 har använts som ett fängelse för misstänkta utländska terrorister. Motstånd i kongressen gjorde att Obama misslyckades. Runt 200 fångar frigavs under hans styre, men 41 fanns kvar när Trump tog över. Trump beslutade att behålla lägret och när hans presidenttid löpte ut satt 40 fångar fortfarande kvar. Joe Biden lovade vid sitt tillträde att stänga lägret, precis som Obama, men inte mycket har hänt. Ett 30-tal fångar finns kvar i Guantanamo Bay.

Totalt har cirka 780 fångar hållits i lägret, de flesta afghaner samt saudier, jemeniter och pakistanier. Nästan alla har släppts utan att ha åtalats och återförts till hemlandet eller skickats till tredje land.  

Även om Obama tog avstånd från Bushs krig mot terrorismen och de metoder som använts fortsatte mycket under hans regeringstid i samma spår. Säkerhetsapparaten både inom och utom USA fortsatte att expandera. Användningen av förarlösa flygplan, drönare, i jakten på misstänkta terrorister och fiender i konfliktområden ökade också kraftigt under Obama. Drönarattackerna, som även drabbar civila, fortsatte att öka under president Trump. Under president Biden har attackerna dock avtagit, och hans administration ska också ha formaliserat regler som rör antiterrorverksamheten.

LÄSTIPS – läs mer i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Strid om röstmetoder inför höstens val (2020-05-06) 

Om våra källor

USA – Aktuell politik

Innehållet i detta kapitel har flyttat till Inrikespolitik och författning.

USA – Inrikespolitik och författning

Förbundsstaten USA är en republik med presidentstyre. Demokraten Joe Biden styr landet sedan 2021 men allt pekar på att företrädaren Donald Trump återkommer på presidentposten i januari 2025. Republikanerna ser också ut att få majoritet i både senaten och representanthuset vilket ger partiet och Trump goda möjligheter att driva sin politik. 

Det har varit ett dramatiskt valår i USA. Under våren, redan innan alla primärval inom de båda partierna genomförts, pekade det mesta på att valet den 5 november skulle bli en returmatch mellan Joe Biden och Donald Trump. Men efter en tv-debatt i juni där Biden framstod som både virrig och kraftlös argumenterade allt fler demokrater öppet för att presidenten borde träda tillbaka med anledning av sin höga ålder (han är 81).

När bara en månad återstod till Demokraternas partikonvent i augusti drog sig Joe Biden ur presidentvalet, för ”partiets och landets” skull. Ganska snart stod det klart att partiets kandidat i stället blev den nuvarande vicepresidenten Kamala Harris. Beskedet gav valkampanjen en injektion i form av både stora pengabidrag och ny entusiasm inför det som många har sett som ett ödesval där stora värden stod på spel. Uppslutningen bakom Harris blev stark trots att hon tidigare varit relativt osynlig.

En annan form av dramatik utspelade sig i mitten av juli, när Trump med knapp marginal undgick en kula från en attentatsman under ett valmöte i Pennsylvania (se Kalendarium: 13 juli 2024). Mordförsöket bidrog till att republikanerna än mer helhjärtat än tidigare slöt upp bakom den 78-årige Trump, som formellt utsågs till kandidat vid Republikanernas partikonvent några dagar senare.

Efter attentatsförsöket anklagade många republikaner Biden och demokraterna för att ha piskat upp stämningen med hätska uttalanden om Trump, som utmålats som ett hot mot demokratin. De anklagelserna skruvades upp två månader senare, när en beväpnad man upptäcktes några hundra meter från Trump på en golfbana i Florida (se Kalendarium: 15 september 2024).

Samtidigt har Trump själv sedan länge utmärkt sig för ett språkbruk som tidigare var otänkbart i amerikansk politik. Han hetsar mot såväl individer som hela folkgrupper (se även Demokrati och rättigheter). Under valrörelsen har han målat upp en allt mörkare bild av ett USA som hotas av illegala invandrare – som ofta beskrivs som både galningar och terrorister – och av en inre fiende bestående av vänsterradikaler.

Joe Biden sitter kvar som president till januari 2025. Vid sitt tillträde 2021 talade han om att ena landet efter de tumultartade åren med Donald Trump som president, 2017–2021. Det har visat sig vara en fåfäng förhoppning, splittringen och den politiska polariseringen är minst lika stor som tidigare. En majoritet av de republikanska väljarna tror på expresidenten när han hävdar att han egentligen vann presidentvalet 2020, trots avsaknaden av bevis. Påståendena om valfusk och efterdyningarna av stormningen av kongressbyggnaden strax före maktskiftet (se Kalendarium: 6 januari 2021) har bidragit att förgifta det politiska klimatet i USA. Trump säger också att det är bara om valfusk förekommer som han kan förlora valet 2024, vilket många befarar kommer att leda till våldsamheter om Harri utropas till segrare.

President Joe Biden och vicepresident Kamala Harris i Vita husets rosenträdgård i maj 2021. Kamala Harris är historisk som den första kvinnliga vicepresidenten, och dessutom den första svarta. Foto: Evan Vucci/AP/TT

Vad gäller Republikanerna var det tydligt att Trump håller partiet i ett stadigt grepp redan innan han utsattes för mordförsöket i juli. Ändå har två åtal väckts mot Trump med anklagelser om att expresidenten försökte påverka valresultatet samt fuska till sig segern i valet 2020. Sannolikheten att Trump fälls har dock minskat sedan Högsta domstolen slagit fast att en president inte kan ställas till svars för handlingar inom ramen för sitt ämbete (se Kalendarium: 1 juli 2024). Trump har dock fällts i ett annat brottmål, gällande bokföringsbrott i New York kopplat till ”hyschpengar” för att tysta en porrskådespelare (påföljden är inte fastställd ännu). I ett fjärde brottmål anklagas han för olaglig hantering av hemligstämplat material. Därutöver har Trump efter sin presidentperiod fällts i civilrättsliga mål, för bedrägeri samt förtal och sexuella övergrepp. Läs mer om rättsprocesserna mot Trump här.

Mellanårsvalet

När Joe Biden tillträdde satsade han på att rivstarta med fokus på att bekämpa coronapandemin och den ekonomiska krisen i dess spår. Framgångarna med pandemibekämpningen var blandade men ekonomin vände från djupdykningen 2020 till den starkaste tillväxten på nästan fyra decennier året därpå. Sedan kom en ny inbromsning med hög inflation och, inte minst efter Rysslands storskaliga invasion av Ukraina, stigande bränslepriser.

Mycket pekade på att kärvare privatekonomi för många amerikaner, samt låga popularitetssiffror för Biden, skulle bidra till en ”röd våg” av framgångar för Republikanerna i mellanårsvalet 2022 (rött är partiets färg). I stället gjorde Demokraterna oväntat bra ifrån sig och lyckades till och med stärka sin ställning i senaten med ett mandat, så att partiet fick 51 mandat mot Republikanernas 49. Under föregående period när röstvikten var 50–50 hade vicepresidenten utslagsröst.

Republikanerna tog däremot över kontrollen över representanthuset när den nya kongressen tillträdde i januari 2023. Segermarginalen blev dock inte så stor som många väntat.

Expresident Donald Trump på väg till ett massmöte i South Carolina, i september 2023. Foto: Artie Walker Jr/AP/TT

Lagpaket

En utdragen strid pågick i kongressen under 2021 om två stora satsningar, den ena på infrastruktur och den andra på ett paket med inriktning på välfärd och klimat. Motsättningarna var stora mellan båda partierna men en dragkamp utkämpades också inom Demokraterna. En vänsterfalang ville först inte godkänna infrastrukturpaketet innan de sociala satsningarna hade säkrats, samtidigt som en högerflygel tyckte att det ursprungliga förslaget var på tok för omfattande.

Till slut antog kongressen ändå ett infrastrukturpaket (Intrastructure investment and jobs act) som innebär att 1 200 miljarder dollar avsätts för att rusta upp landets slitna transportsystem. Förutom till vägar, järnvägar och broar ska pengar också satsas på klimatåtgärder och bredbandsutbyggnad. Beslutet fattades med stöd av närmare hälften av republikanerna i senaten, förutom samtliga demokrater. Det var ett ovanligt inslag av partiöverskridande enighet i det annars kompromisslösa klimat som råder.

Försöken att baxa igenom det andra paketet (Build back better act) gick däremot i stöpet. Trots månader av förhandlingar och trots att paketet halverats till 1 750 miljarder dollar var det en demokratisk senator som vägrade att följa partilinjen. Men övertalningen av Joe Manchin, från West Virginia, fortsatte i det tysta av senatens majoritetsledare Chuch Schumer och småningom gick han med på att släppa igenom ett omarbetat förslag som också syftade till att bekämpa inflationen som skjutit fart. Lagpaketet (Inflation reduction act) presenterades överraskande i juli och godkändes månaden därpå. Det omfattar sammanlagt 737 miljarder dollar, varav närmare 370 miljarder i åtgärder mot klimatförändringar. Det är den största klimatinvesteringen hittills i USA (se Kalendarium).

Under året stoppade republikanerna i senaten två lagförslag som skulle skydda rösträtten och valdemokratin. Det skedde med hjälp av så kallad filibuster, en förhalningstaktik som får till följd att det krävs 60 procents majoritet för att få igenom lagstiftning. De två lagförslagen lades fram sedan Republikanerna efter valet 2020 drivit en landsomfattande offensiv i delstatskongresserna för att begränsa rösträtten och göra det möjligt för politiker att ingripa och ändra valresultat. Offensiven bygger på uppfattningen att det var fusk som gjorde att Donald Trump förlorade valet 2020.

Utrikespolitiska prövningar

En allvarlig prövning för Bidens administration blev tillbakadragandet av trupper från Afghanistan sommaren 2021. Biden fullföljde sin föregångares plan när han meddelade att alla amerikanska soldater skulle lämna landet. Kritiken blev hård från många håll när Biden hårdnackat höll fast vid tillbakadragandet trots talibanernas frammarsch och maktövertagande, och trots att kaotiska scener utspelade sig vid flygplatsen i Kabul de sista veckorna. Reträtten satte punkt för 20 års krig i Afghanistan.

När Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 hävdade många republikaner att orsaken till stor del var svaghet hos Biden, som de menade manifesterades i samband med uttåget från Afghanistan(se vidare Utrikespolitik och försvar). Samtidigt kom kriget, den värsta krisen i Europa på årtionden, på många sätt att omdefiniera politiken i USA. Plötsligt fanns ett fokus på omvärlden och USA:s roll som ledare för den transatlantiska alliansen, och inte bara på inrikesfrågorna.

Efter hand har dock USA:s stöd till Ukraina blivit en het politisk fråga (se Kalendarium: 24 april 2024).

Följ den löpande utvecklingen i Kalendarium.

FÖRFATTNING

Förbundsrepubliken USA har 50 delstater (de senaste, Alaska och Hawaii, anslöts 1959). Författningen som trädde i kraft 1789 föreskriver ett statsskick byggt på maktdelningsprincipen. Det innebär att verkställande, lagstiftande och dömande makt ska balansera varandra: presidenten styr USA, kongressen skriver lagarna och Högsta domstolen ska försäkra att presidentbeslut och lagar inte strider mot författningen. Författningen reglerar också maktförhållandet mellan den federala regeringen och delstaterna.

USA:s konstitution räknas som världens äldsta nedtecknade och nu gällande grundlag. Den har stått modell för många andra länders författningar och brukar också beskrivas som världens kortaste: fyra handskrivna sidor. Inget har ändrats i den ursprungliga texten men grundlagen har kompletterats med 27 tillägg (amendments). De tio första tillkom redan 1791 och kallas gemensamt för rättighetsförklaringen (Bill of Rights). Den garanterar rättigheter för individen, som yttrande-, tryck-, religions-och mötesfrihet, samt rättssäkerhet och rätten att bära vapen.

Bland övriga 17 tillägg finns avskaffandet av slaveriet (1865), kvinnlig rösträtt (1921) och förbud för en person att väljas till president mer än två gånger (1951). Ett tillägg som antogs 1919 innebar att tillverkning och försäljning av alkohol förbjöds, men förbudet upphävdes genom ett nytt tillägg 1933.

Den verkställande makten: presidenten

Presidenten som är både statsöverhuvud och regeringschef väljs på fyra år och kan väljas om en gång (läs mer om valsystemet här). Vid sin sida har presidenten ett kabinett som ungefär motsvarar en svensk regering, men som i högre grad har en rådgivande funktion. Presidenten utser själv kabinettets medlemmar som leder olika departement (motsvarande ministrar i Sverige). Till det som brukar kallas administrationen hör också ämbetsverk och några särskilda verkställande organ. Presidenten förfogar vidare över en stab av personliga medarbetare vilka ofta har ett stort inflytande över politikens utformning.

Till presidentens uppgifter hör att leda USA:s utrikespolitik och vara högsta befälhavare för de militära styrkorna. Rätten att förklara krig och godkänna formella fördrag med främmande makter ligger formellt hos kongressen, men presidenten kan åtminstone för en kortare tid sända amerikanska trupper utomlands utan kongressens godkännande. 

Statsskicket med presidentstyre innebär att presidenten inte är beroende av stöd i kongressen för att kunna utöva sitt ämbete. Det är inte ovanligt att Vita huset (presidentens bostad och arbetsplats) och kongressen kontrolleras av olika partier. Presidenten har ingen rätt att upplösa kongressen eller utlysa nyval. En president kan avlägsnas från sin post endast på grund av missbruk av ämbetet. Det sker i så fall genom riksrätt. Vid en sådan process väcks åtal av representanthuset medan rättegången hålls i senaten. Tre presidenter har ställts inför sammanlagt fyra riksrätter, och i samtliga fall har senaten friat den åtalade. De två första var Andrew Johnson (1868) och Bill Clinton (1992). Donald Trump friades först från misstankar om maktmissbruk och hindrande av kongressens arbete (2020, se Kalendarium) och sedan för anstiftan till uppror (2021, se Kalendarium).

Den lagstiftande makten: kongressen

Kongressen består av senaten och representanthuset. Ledamöterna i båda kamrar utses i direkta val och de kan väljas om ett obegränsat antal gånger. Till senaten sänder de 50 delstaterna vardera två representanter som innehar sina mandat i sex år. Val till en tredjedel av platserna i senaten hålls vartannat år. Representanthuset har 435 ledamöter som väljs på två år (läs mer här). De två kamrarna har lika ansvar för lagstiftningsarbetet. Alla lagförslag behandlas först i ett av de många utskotten. Det är ofta där som kompromisser förhandlas fram innan en fråga går till omröstning. För att ett lagförslag ska gå igenom måste det antas av båda kamrarna. Ibland antar kamrarna först olika versioner av ett lagförslag som i så fall måste jämkas ihop i ett gemensamt utskott, varpå kamrarna röstar på nytt. Utskotten utsätts för ständiga påtryckningar från de tusentals inflytelserika lobbyister som från sina kontor i Washington företräder mängder av företag och intresseorganisationer. När utskotten vill inhämta information utifrån anordnar de ofta utfrågningar (hearings) som vanligen är offentliga. 

Den dömande makten: Högsta domstolen

Högsta domstolens huvuduppgift är att tolka och avgöra om lagar står i överensstämmelse med konstitutionen. Domstolen spelar därmed en stor politisk roll när den tar ställning i olika samhällsfrågor. Aborträtten och dödsstraffet är några av de stridsfrågor där Högsta domstolen har spelat en avgörande roll. Under 1950- och 1960-talen bidrog dess beslut till viktiga framsteg för rasintegrering och medborgarrätt. När samkönade äktenskap blev lagliga i USA 2015 skedde det genom ett domslut. Högsta domstolen har på senare år blivit alltmer konservativ vilket bland annat gör att en del medborgerliga rättigheter som befästes på 1960-talet har luckrats upp (se Demokrati och rättigheter).

Högsta domstolen har nio ledamöter som utses på livstid. Kandidaterna nomineras av presidenten och måste godkännas av senaten. Detsamma gäller domare i högre federala domstolar.

Den federala regeringen och delstaterna

Den federala regeringen ansvarar bland annat för försvar, utrikespolitik, mynt- och postväsende, högre juridiska spörsmål samt landets inre säkerhet. 

De enskilda delstaterna har relativt stor självständighet. De har sin egen författning och maktfördelning lik den federala: med domstolar, kongress och en guvernör som högsta verkställande ledare. Efter Franklin D Roosevelts program Den nya given (New Deal) på 1930-talet (se Äldre historia) gick utvecklingen länge mot ett allt större federalt inflytande. Det har ändrats på senare år när alltmer inflytelserika konservativa republikaner krävt en återgång till ökad självbestämmanderätt för delstaterna, inte minst i sociala frågor. 

Skillnaderna mellan delstaterna kan vara stora. Dödsstraff är något som avgörs på delstatsnivå och skolsystemen varierar. 

Mångfalden blir ännu större på lokal nivå eftersom landets drygt 3 000 counties (motsvarande län) har en lokal ordningsstadga där olika regler kan tillämpas. 

Med undantag för Nebraska har alla delstater tvåkammarsystem med en senat och ett representanthus. När ett lagförslag antagits av båda kamrarna ska det godkännas av guvernören, som har vetorätt. Den lagstiftande församlingen kan dock i de flesta fall upphäva vetot med två tredjedelars majoritet. 

Delstatsguvernören väljs oftast för en fyraårsperiod. Till guvernörens befogenheter hör befälet över delstatens nationalgarde, initiativrätt i lagstiftningsfrågor samt rätt att utnämna högre ämbetsmän och att benåda eller förkorta straffet för brottslingar som dömts enligt delstatens lagar. I flera delstater kan invånarna begära återkallande av guvernörsvalet genom namninsamling. 

I delstaterna och på lokal nivå väljs ofta domare och åklagare i allmänna val. Även en lång rad andra ämbeten tillsätts på politiska grunder. 

Federationen består förutom delstaterna också av huvudstadsområdet District of Columbia samt fem självstyrande territorier (se Geografi och klimat) och flera obebodda landområden.

POLITISKA PARTIER

USA har i praktiken alltid haft ett tvåpartisystem. Sedan Abraham Lincoln 1860 valdes till den förste republikanska presidenten har Demokratiska partiet (Democratic Party) och Republikanska partiet (Republican Party) dominerat USA:s politiska system. De är inte riktigt partier i svensk mening utan snarare löst sammanhållna valorganisationer utan betalande medlemmar och med stor ideologisk spännvidd. De mobiliserar främst inför valen. Sedan lång tid tillbaka står Republikanska partiet tydligt till höger om Demokratiska partiet.

Demokraterna har under 2000-talets första decennier förespråkat en mer reglerad finanssektor, höjda skatter för höginkomsttagare, regleringar till skydd för konsumenter och något som åtminstone liknar allmän sjukförsäkring. Under president Barack Obama (2009–2017) antogs en sjukvårdsreform som i olika former debatterats sedan 1960-talet (se Modern historia och Sociala förhållanden).

Republikanerna kopplas i större utsträckning ihop med stora företagsintressen och den kristna högern. Man förespråkar mer inflytande för delstaterna och mindre för den federala makten, och förordar lägre skatter samt mindre statlig inblandning i den privata sektorn. Partiet har rört sig högerut under 2000-talet och domineras sedan Donald Trump blev president – och än mer därefter – av en ytterhögerfalang som trängt undan mer konventionella konservativa krafter.

Det har alltid varit svårt för nya röster att göra sig gällande utanför de två stora partierna. Sydstataren George Wallace som förespråkade åtskillnad mellan svarta och vita fick dock genomslag i valet 1968 genom att utnyttja rasistiska stämningar. Texasmiljardären Ross Perot fick 19 procent i presidentvalet 1992, det bästa resultatet en kandidat uppnått vid sidan av de stora partierna sedan 1912 (då Theodore Roosevelt fick 27 procent av rösterna).

Följ den löpande utvecklingen i Kalendarium.

Om våra källor

LÄSTIPS – läs mer om USA i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Dags för Europa att kliva fram (2024-11-06)
Special: Trump eller Harris? Världen väntar med spänning (2024-10-14)
Våldet hänger i luften i USA (2024-09-30)
Rivstart för Harris när väljarna ska omvändas (2024-08-14)
Trump analyserad – effektiv giftig svada (2024-06-05)
Iranattack sätter broderskapet USA-Israel på prov (2024-04-15)
Risk och chans att byta ut Biden (2024-02-19)
Spel om migration kan avgöra valet i USA (2024-02-08)
”Trump 2” väntas kunna bli ännu mer extrem (2024-01-08)
Biden plockar inga poäng på grön politik (2023-11-20)
Biden prövas i Mellanöstern (2023-10-19)
Fallet Trump – en chockvåg genom rättssystemet (2023-08-24)
Sjunkande stöd för USA:s HD inför nya laddade domar (2023-05-29)
Vilsna republikaner söker väg till seger 2024 (2023-03-09)
Trump behöver de väckelsekristna, men behöver de honom? (2023-02-20)
USA:s stöd till Ukraina lär minska med tiden (2023-02-06)

USA – Utrikespolitik och försvar

I och med president Joe Bidens tillträde 2021 återtog USA i mångt och mycket den ledarroll i världen som landet i huvudsak haft sedan andra världskriget. Under företrädaren Donald Trump gjordes en genomgripande omorientering gällande handel, diplomati och säkerhetspolitik. Men någon fullständig återgång har inte skett och omvärldens förtroende för USA förblir till en del skadat. Dessutom pågår förskjutningar i de globala styrkeförhållandena som förändrar spelplanen. Två krig och allvarliga säkerhetskriser som pågår – i Ukraina och i Gaza – sätter stor press på Vita huset.

Joe Bidens budskap var tydligt när han tillträdde: ”USA är tillbaka!” Tämligen omgående återinträdde USA i Parisavtalet om klimatpolitiken, ett utträde ur Världshälsoorganisationen WHO stoppades och tonen framför allt mot allierade blev en helt annan (se även Kalendarium: 20 januari 2021). 

Inte minst i fråga om Kina har Joe Biden dock hållit kvar mycket av Donald Trumps linje. Biden har i en ny säkerhetsstrategi definierat Peking som USA:s största "geopolitiska utmaning". Samtidigt innebär Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 förnyad uppmärksamhet på Europa och det transatlantiska samarbetet (se vidare nedan).

Amerikanska presidenter har genomgående stött tanken på USA som frihetens och demokratins fanbärare i världen. Det har tagit sig olika uttryck: George W Bush (president 2001–2009) drev en hård antiterrorkampanj medan Barack Obama (2009–2017) i högre grad satsade på multilateral samverkan och diplomatiska lösningar. Men det har över lag rått enighet om att USA ska ha en ledarroll och att samarbete är eftersträvansvärt med stöd av internationella regelverk och organisationer som FN, Världsbanken och Världshandelsorganisationen (WTO).

Donald Trump (2017–2021) slog däremot an en starkt nationalistisk och isolationistisk ton, med ”Amerika först” som tydlig slogan. Han uttryckte förakt för multilateralism, markerade avstånd mot allierade i Nato och EU och rev upp eller krävde omförhandling av internationella avtal rörande frihandel och miljö (se Ekonomisk översikt respektive Naturtillgångar, energi och miljö). Han skrotade även ingångna nedrustningsavtal (se Kalendarium: 2 februari 2019 och 21 maj 2020). 

Donald Trump införde också ensidigt handelstullar och hamnade i öppet gräl med ledare för andra ledande västländer. Samtidigt intog han en välvillig hållning till odemokratiska stater och deras i några fall närmast enväldiga ledare, som Ryssland, Turkiet, Egypten och Saudiarabien.

Med Joe Biden återgick Washington till mer kända tongångar med betoning på demokrati, samarbete och respekt för mänskliga rättigheter. Men ett år efter maktskiftet i Washington riktades fokus återigen mot den nygamla huvudfienden Ryssland.

Ny kris med Ryssland

Efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 försvann ideologiska motsättningar och USA och Ryssland närmade sig varandra. Efter hand svalnade relationerna och länderna fortsatte i många fall att stödja motsatta parter i konflikter i tredje land. Natos utvidgning till att omfatta forna öststater i Europa irriterade Moskva, medan rysk aggression i närområdet upprörde västmakterna. USA:s förhållande till Ryssland försämrades också i takt med att landet blev alltmer auktoritärt styrt. Under 2000-talet första årtionde försämrades relationerna.

Rysslands inblandning i Ukraina, och inte minst annekteringen av halvön Krim 2014, ledde till att USA liksom EU införde ekonomiska sanktioner. Inför presidentvalet i USA 2016 kom signaler om rysk inblandning i den amerikanska valrörelsen. Det ledde till att president Obama utvisade 35 ryska diplomater efter valet, efter avslöjanden om e-post som stulits från Demokratiska partiet och läckts. I början av januari 2017 rapporterade USA:s 17 underrättelsetjänster enhälligt att Ryssland försökt påverka valresultatet genom dataintrång, desinformation och spridning av falska nyheter.

Donald Trump som tillträdde kort därefter tillbakavisade alla anklagelser om samröre mellan hans valkampanj och ryska regeringsföreträdare. Men justitiedepartementet väckte åtal mot 13 ryska medborgare och regeringen införde sanktioner mot dem och ytterligare sex individer samt flera institutioner, misstänkta för cyberattacker mot USA. Bland institutionerna fanns den ryska militära underrättelsetjänsten GRU och trollfabriken Internet Research Agency. Och trots att Trump intog en försonlig ton mot den ryske presidenten Vladimir Putin skärpte USA med tiden sanktionerna mot Ryssland.

I mars 2018 utvisade USA 60 ryska diplomater sedan Storbritannien anklagat Ryssland för en nervgiftsattack mot en rysk före detta spion och hans dotter. Ryssland svarade med att utvisa 60 amerikaner.

Efter Joe Bidens tillträde hårdnade tonen ytterligare. Nya sanktioner infördes efter anklagelser om rysk inbladning också i presidentvalet 2020, en omfattande cyberattack mot amerikanska företag och Rysslands fortsatta agerande i Ukraina. Biden väckte uppmärksamhet när han kallade Putin för mördare.

Under 2021 växte oron över Rysslands planer i Ukraina, och amerikanska underrättelsetjänster slog larm om att Putin planerade en fullskalig invasion av grannlandet. Trots det var många överraskade när anfallet inleddes den 24 februari 2022. Biden införde nya skarpa sanktioner och beviljade omfattande militärt och humanitärt stöd till Ukraina. USA och övriga västmakter tycktes sluta leden och uppvisade en enad front mot Ryssland som stötte på hårdare motstånd än väntat på slagfältet.

Sanktionerna har steg för steg skärpts och vapenleveranserna till Ukraina har ökat. President Biden anklagar Putin för krigsförbrytelser och folkmord, och har uttryckligen sagt att han måste bort från makten. Ukraina har blivit den ojämförbart största mottagaren av amerikanskt bistånd. Mot slutet av 2023 hade över 75 miljarder dollar anslagits, varav 5 procent var humanitärt stöd, 34 procent finansiellt stöd och 61 procent militärt stöd. Men bland republikanerna har intresset för att stödja Ukraina börjat svalna, och Bidens försök att få igenom ytterligare omfattande stöd hölls länge tillbaka. Först efter månader av politiskt spel antogs ett nytt militärt stödpaket till Ukraina på 61 miljarder dollar (se Kalendarium: 24 april 2024). Paketet omfattade därutöver två delar till: ett till Israel, inklusive Gaza, och ett till Taiwan och andra allierade i den indo-pacifiska regionen med syftet att "motarbeta det kommunistiska Kina" (se vidare nedan).

Stödet till Ukraina ansågs av flertalet bedömare vara helt avgörande för om Ukraina ska ha någon chans att fortsatta försvara sig mot Ryssland.

Konflikten mellan israeler och palestinier

Israel har alltid varit en nära allierad till USA. Israel har som regel varit USA:s största mottagare av stöd och bistånd, även militärt. Efter terrororganisationen Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023 uttryckte president Joe Biden USA:s odelade stöd för Israel. Efter hand ökade kritiken för att Biden tycktes negligera de civila palestinierna som drabbats mycket hårt under kriget i Gaza. Småningom riktade Biden viss kritik mot Israel och sade att landet riskerar att förlora stöd i omvärlden genom sitt urskillningslösa bombkrig. USA anses också ha spelat en viktig roll i de humanitära ”pauser” med viss fångutväxling som förekommit.

USA lade tre gånger sitt veto mot resolutioner i FN:s säkerhetsråd om ett omedelbart eldupphör i Gaza men valde vid en omröstning i mars 2024 att lägga ned sin röst varpå resolutionen antogs med 14 ja-röster. Israels regering reagerade med att stoppa en israelisk delegation som var på väg att resa till USA.

När Iran, som ett led i konflikten kring Gaza, i april sköt över 300 robotar och drönare mot Israel var USA ett av flera länder som hjälpte till att skjuta ned dem. Det var första gången som Iran anföll Israel direkt från sitt eget territorium.

USA slöt också kraftfullt upp på Israels sida när chefsåklagaren för Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i maj 2024 förespråkade att en arresteringsorder utfärdas för bland andra Israels premiärminister Benjamin Netanyahu (se Israel: Kalendarium). USA är inte medlem i ICC.

Som en följd av kriget mellan Hamas och Israel började också de Iranstödda huthirebellerna i Jemen att beskjuta fartyg på Röda havet, vilket fick USA att samla en säkerhetsallians med nio andra länder för att skydda den viktiga transportleden.

En annan följd av kriget i Gaza är också att den lågintensiva konflikten mellan Israel och den Iranstödda milisen Hizbollah i Libanon trappats upp, och hösten 2024 övergick stridigheterna i krig. Sedan Israel dödat Hizbollahs högste ledare Hassan Nasrallah i ett bombanfall och inlett en markinvasion grep Iran återigen in och anföll Israel, och USA bidrog återigen till försvaret. Bidenadministrationen som hela tiden varnat för att krisen som utlöstes ett år tidigare skulle kunna leda till ett regionalt krig står nu inför uppgiften att försöka hindra det från att sprida sig vidare. USA anser att Israel har rätt att försvara sig, men uppmanar samtidigt israelerna att avstå från att anfalla kärnteknikanläggningar i Iran.

Tvåstatslösning

I den långvariga Mellanösternkonflikten har USA normalt, vid sidan av det tydliga stödet för Israel, tagit ställning för en tvåstatslösning, med en palestinsk stat vid sidan av den israeliska. Flera amerikanska presidenter har försökt få till stånd en lösning på konflikten.

Under Donald Trump slog dock Washington in på en betydligt mer Israelvänlig väg. Trump erkände bland annat Jerusalem som Israels huvudstad, ett symbolladdat steg som väckte skarp kritik både bland palestinier och USA:s närmaste allierade. Men någon återflytt av ambassaden till Tel Aviv har inte varit aktuell under president Joe Biden.

Trump drog också in i princip allt bistånd till palestinierna och sitt stöd för FN:s flyktingorgan för palestinierna, Unrwa. Den palestinska paraplyorganisationen PLO beordrades att stänga sitt kontor i Washington och USA har ingen officiell representation hos Palestinska myndigheten. Bidenadministrationen har återupptagit en del av stödet för palestinierna.

Vidare erkände Trump Israels suveräna rätt till Golanhöjderna, som erövrades från Syrien 1967, och framhöll Israels rätt till sina bosättningar på Västbanken – trots att större delen av omvärlden anser att båda delarna strider mot folkrätten.

Donald Trump, via sin svärson Jared Kushner, lade dessutom fram vad som kallades en fredsplan, som skulle ge palestinierna rätt till en egen stat samtidigt sin Israel skulle få behålla kontrollen över stora delar av Västbanken. I september 2020 undertecknades så kallade Abraham-avtal, bilaterala uppgörelser som normaliserade förhållandet mellan Israel och dels Förenade arabemiraten, dels Bahrain. Senare följde liknande avtal med Sudan och Marocko. Uppgörelserna sågs som en fjäder i hatten för Trump. Tidigare hade Egypten (1979) och Jordanien (1994) som enda arabländer slutit fred med Israel.

Kina utmanar

Under senare år har Kinas växande ekonomiska makt och globala roll blivit en allt större utmaning för USA. Donald Trump identifierade Kina som den främsta rivalen, och det är en inställning som i huvudsak består under Joe Bidens styre.

Det omfattande ekonomiska utbytet mellan Kina och USA – Kina är en stor långivare till USA och ägare av amerikanska statsobligationer – gör att länderna är beroende av varandra och därför har ett intresse av att undvika konflikter. Men förbindelserna kompliceras av frågor som Kinas kränkningar av mänskliga rättigheter och piratkopiering av märkesvaror, samt USA:s stora underskott i handelsbalansen med Kina.

Coronapandemin som bröt ut 2020 ledde till nya bottennoteringar i relationerna mellan USA och Kina. Trump anklagade Kina för att bristande transparens och antydde att viruset kommit från ett laboratorium i Kina (något som senare har framförts som en seriös teori). Peking i sin tur anklagade USA för att sprida ett ”politiskt virus” och skapa ett nytt kallt krig mellan två globala stormakter.

Före Trumperan intog Obamaregeringen en mer pragmatisk inställning till Kinarelationen än Bushadministrationen och tonade ned kritiken mot kränkningarna av mänskliga rättigheter. Trump däremot riktade främst in sig på handelspolitiken och anklagade Kina för oschyst valutamanipulation. Under 2018 började USA införa tullar på varor från Kina – som genast svarade med motåtgärder. Länderna fortsatte att långsamt trappa upp takten i ett växande handelskrig fram till i januari 2020, då man enades om ett slags vapenvila. Efter maktskiftet i Washington 2021 har tullarna i huvudsak bestått och även utökats (se vidare Ekonomisk översikt).

Hösten 2021 tillkännagav också USA, Storbritannien och Australien att de ingått en ny säkerhetspakt, Aukus, det mest omfattande försvarsarbetet mellan länderna sedan andra världskriget. Pakten ansågs allmänt syfta till att motverka Kinas växande militära inflytande i den indo-pacifiska regionen, även om det inte sades rent ut.

Iran och kärnenergiavtalet 

Förhållandet mellan Washington och Teheran har varit fientligt alltsedan den islamiska revolutionen i Iran 1979, men under Barack Obama nåddes ett genombrott som öppnade för töväder. Efter många år av segdragna förhandlingar om Irans kärnenergiprogram slöts 2015 ett avtal mellan Iran å ena sidan och USA och fem andra stormakter å den andra (se Iran: Utrikespolitik och försvar). Avtalet innebar att Iran skulle banta sitt kärnenergiprogram, för att undanröja risken för att landet framställer kärnvapen, och tillåta FN-inspektioner. I gengäld skulle USA, FN och andra aktörer häva omfattande ekonomiska sanktioner mot landet. Avtalet betecknades som historiskt och betraktas av många som Obamaadministrationens viktigaste utrikespolitiska framgång.

Donald Trump kallade däremot uppgörelsen ”det sämsta avtalet någonsin” och efter hans tillträde infördes nya sanktioner mot Iran. I maj 2018 meddelade Trump USA skulle lämna avtalet, och på dagen ett år senare gjorde Teheran detsamma. Då hade USA redan börjat återinföra hårda sanktioner mot Iran, trots att USA:s allierade i Europa kämpat för att få Trump på andra tankar. Sanktionerna skärptes sedan då motsättningarna trappats upp och Iran bland annat anklagats för att ha riktat attentat mot utländska tankfartyg (se Kalendarium). I början av 2020 lät Trump döda chefen för Irans utlandsstyrka al-Quds, en av landets högst uppsatta personer, på irakiskt territorium. Attacken förvärrade säkerhetsläget i regionen och följdes av ömsesidiga hot (se Kalendarium).

För Joe Bidens regering har det gällt att hitta ett sätt att försöka dämpa spänningarna med Iran och förhoppningar finns om att återupprätta kärnenergiavtalet. Men USA kan inte bara slopa de nya sanktionerna då Iran har övergivit sina åtaganden enligt avtalet och bland annat höjt anrikningsgraden av uran långt över vad avtalet medgav. Läget har förblivit spänt mellan länderna. En liten ljusning syntes när länderna under 2023 nådde en överenskommelse om fångutväxling (se Kalendarium: 18 september 2023). Men därefter har situationen i hela regionen allvarligt försämrats Hamas anfall mot Israel och det efterföljande kriget i Gazaremsan. I september 2024 införde USA sanktioner mot tolv individer i Iran på grund av brott mot mänskliga rättigheter riktade mot iranier. Månaden därpå kom nya sanktioner mot tiotals bolag inom oljesektorn som en följd av Irans attack mot Israel strax innan.

Nordkorea och kärnvapenhotet

USA och Nordkorea har varit fiender alltsedan Koreakriget 1950–1953 (se Modern historia). USA hade länge försökt förmå Nordkorea att avstå från att utveckla kärnvapen när landet genomförde sin första provsprängning 2006. Barack Obamas försök att blåsa nytt liv i en dialog med Nordkorea bar inte frukt och under hans regeringstid genomfördes ytterligare fyra provsprängningar. Trump hotade i ett tal till FN:s generalförsamling i september 2017 att ”totalt förgöra” Nordkorea.

Det var därför något överraskande när Trump tackade ja då Nordkoreas ledare Kim Jong-Un bjöd in Trump till ett personligt möte. Efter ett par månaders förväxlingar och ordkrig hölls i Singapore i juni 2018 vad som blev ett historiskt möte: det var första gången en sittande amerikansk president träffade en nordkoreansk ledare. Resultatet blev ett dokument utan konkreta utfästelser som Trump ändå beskrev som banbrytande, eftersom han hävdade att kärnvapenhotet från Nordkorea var borta. Efteråt lovade han att ställa in militärövningar som USA regelbundet genomför med Nordkoreas ärkefiende Sydkorea. Flera övningar har också avblåsts, trots att kritiker ser det som en eftergift för ett återkommande nordkoreanskt krav. USA har närmare 30 000 soldater stationerade i Sydkorea alltsedan Koreakriget.

Trump och Kim träffades sedan två gånger till, i ett toppmöte i Vietnam som avbröts i förtid (se Kalendarium) och i vad som sades vara ett improviserat möte vid gränsen mellan Syd- och Nordkorea (se Kalendarium). Presidenten uttryckte vid flera tillfällen stor uppskattning för diktatorn i Pyongyang. Men försök att få igång nya kärnvapensamtal mellan de båda parterna gick i stå och Nordkorea fortsatte med robottester. Få i omvärlden tror att Nordkorea har för avsikt att avveckla några vapen och relationen mellan Trump och Kim tycktes efter hand svalna. På nyårsafton 2019 kom tydligt besked från Kim om att Nordkorea inte längre är bundet vid sitt ensidiga provstopp för kärnvapen och långdistansrobotar. 

De närmaste grannarna

Med Kanada är förhållandet över lag gott även om grannlandet emellanåt är noga med att markera en självständig utrikespolitisk hållning. Under Donald Trump gnisslade det en hel del i handelsrelationerna, något som också gällde Mexiko (se även Ekonomisk översikt).

Trump drev även en hård linje mot Mexiko i fråga om migrationen När Joe Biden tillträdde kom tydliga signaler om en mer human migrationspolitik vilket bidrog till en snabb ökning i antalet papperslösa migranter som tog sig till gränsen i söder. Siffrorna var snart de högsta på över 20 år och en humanitär kris hotade. Under våren 2021 ingick USA uppgörelser med Mexiko, Guatemala och Honduras om stärkt gränsbevakning. (se vidare Befolkning och språk). Frågan om migration och gränsbevakning har stor inrikespolitisk laddning i USA. 

Kriget mot terrorismen

Efter terrordåden mot New York och Washington den 11 september 2001 (se Modern historia) inledde president George W Bush det han kallade global war on terror, ett krig mot terrorismen. USA anföll Afghanistan i oktober 2001 och Irak i mars 2003. De kom att kallas ”de eviga krigen” – omfattande, kostsamma och långdragna insatser som avslutades först 2021 (läs mer om Afghanistankriget här och Irakkriget och den följande insatsen i Syrien här). Inom ramen för kriget mot terrorismen har USA gjort militära ingripanden också i bland annat Syrien, Pakistan, Jemen, Somalia och Libyen. Drygt 20 år efter 11 september-attentaten beräknas kriget mot terrorismen ha kostat över 8 000 miljarder dollar, enligt projektet Cost of War vid Brown University. Närmare en miljon människor har dött i direkta krigshandlingar (varav cirka 15 000 amerikaner) och ytterligare minst 3,5 miljoner av krigsrelaterade orsaker.

Största militärmakten

Sedan det kalla krigets slut har USA varit världens i särklass främsta militärmakt. USA har ingen värnplikt, de nära 1,4 miljoner aktiva inom armén, flottan, flygvapnet, marinkåren och kustbevakningen är alla anställda. Efter terrorattacken den 11 september 2001 ökade USA:s försvarsbudget kraftigt, även vid sidan av kostnaderna för de militära insatserna i Irak och Afghanistan. Dessa krig fortsatte att vara en stor belastning för försvarsbudgeten under 2000-talets första årtionde. Efter Trumps tillträde kom nya kraftiga ökningar av försvarsbudgeten. År 2023 ligger militärbudgeten på 817 miljarder dollar – mer än 3,5 gånger så mycket som Kina som spenderade näst mest på militären.

LÄSTIPS – läs mer om USA:s utrikespolitik i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Dags för Europa att kliva fram (2024-11-06)
Special: Trump eller Harris? Världen väntar med spänning (2024-10-14)
Iranattack sätter broderskapet USA-Israel på prov (2024-04-15)
Biden prövas i Mellanöstern (2023-10-19)
USA stöd till Ukraina lär minska med tiden (2023-02-06)
Bidens planer för Latinamerika stöter på patrull (2022-06-01)
Avgörande globalt test för USA som allierad (2022-02-22)
Utan 11 september ingen president Trump (2021-08-23)
Bidens nystart reparerar inte skadan efter Trump (2021-04-21)
Ingen lätt väg tillbaka när Biden ska hantera Iran (2020–12–27)

Om våra källor

USA – Ekonomisk översikt

USA:s ekonomi är uppbyggd av flera viktiga sektorer, utmärks av hög flexibilitet och har beskrivits som en ”jobbmaskin” för sin förmåga att skapa sysselsättning. Landet är ledande inom forskning och utveckling på många områden och gick i spetsen för stora delar av IT-revolutionen. Ofta har den amerikanska ekonomin fungerat som ett lokomotiv för resten av världen.

Under loppet av flera decennier har USA utvecklats till en alltmer utpräglad tjänsteekonomi, även om industrin fortsatt att spela en viktig roll. Många av världens största och mest framgångsrika företag har sin hemvist här. Det gäller inom IT-sektorn, där Apple, Amazon, Microsoft, Alphabet (som äger Google) och Meta (som äger Facebook, Instagram och Whatsapp) är dominerande exempel. Olje- och gasbolaget Exxon Mobile, investmentbolaget Berkshire Hathaway, bankerna JP Morgan Chase och Wells Fargo, detaljhandelskedjan Walmart och läkemedelsbolaget Johnson and Johnson är alla världsledande på sina områden.

USA klassificeras liksom övriga västvärlden som ett höginkomstland av Världsbanken (se alla länder här). Landet har den utan jämförelse största ekonomin i världen och den sjunde största räknat per invånare.

Bilden av USA som ekonomisk supermakt fick sig dock en törn i och med den internationella finanskris som inträffade 2007–2008. En bolånebubbla som sprack i USA orsakade kris i det globala banksystemet och en världsomspännande lågkonjunktur (läs mer om finanskrisen här). Få var förberedda på en så hastig nedgång, så plötsligt. Efter statliga ingripanden inleddes dock snart en återhämtning och från 2010 växte USA:s ekonomi med i genomsnitt cirka 2 procent om året.

Coronakrisen

Men sedan kom coronakrisen 2020 och det innebar en ny chock mot USA:s och hela världens ekonomi. Redan i slutet av mars det året kom den största federala interventionen i ekonomin i USA:s historia, med ett räddningspaket värt 2 000 miljarder dollar (se Kalendarium). Det andra kvartalet krympte ekonomin med närmare 10 procent (eller nästan 33 procent på årsbasis) och arbetslösheten exploderade. Arbetslöshetssiffran gick från den lägsta på ett halvsekel i februari (3,5 procent) till den högsta sedan depressionen på 1930-talet i april (15 procent). 

En kraftig vändning kom i tredje kvartalet men det var från låga nivåer och osäkerheten förblev stor. Strax före jul antogs ett nytt omfattande krispaket med bland annat kontantbidrag till hushållen, då många hade allt svårare att klara de mest grundläggande behoven som mat och husrum (se Kalendarium). I mars 2021 kom ännu ett paket, nästan lika omfattande som det första men med större andel stöd direkt till hushållen (se Kalendarium). Inte minst innehöll paketet historiskt stora satsningar på att minska barnfattigdomen.

Redan i slutet av 2021 var arbetslösheten tillbaka nere på en nästan lika låg nivå som före pandemin – då hade i stället en ny situation uppstått: lågbetalda arbeten med dåliga villkor ratades i en aldrig tidigare skådad utsträckning. Miljontals amerikaner lämnade sina jobb samtidigt som arbetsgivare skrek efter arbetskraft. Det gällde främst restauranger, barer, hotell och andra näringar i tjänstesektorn. En slutsats var att arbetstagare drog nytta av chanser som skapats under pandemin då de kunnat sparat pengar, bland annat tack vare de omfattande federala stöden.

I början av 2022 var arbetslösheten återigen under 4 procent och den pendlade ytterligare nedåt innan den åter steg över det strecket under 2024. Samtidigt steg inflationen och nådde 9 procent sommaren 2022, den högsta siffran på 40 år. Därpå sjönk den snabbt igen.

Återhämtning efter tidigare finanskris

Efter den förra finanskrisen tog det tid med återhämtningen men när Barack Obamas presidentperiod löpte ut i januari 2017 var de federala utgifterna och budgetunderskottet tillbaka på ungefär samma nivåer som före krisen. Arbetslösheten som 2010 var nära 10 procent hade halverats och börsen gick som tåget. Huspriserna hade precis nått tillbaka till samma nivå som före nedgången.

Löneökningstakten som varit låg hade börjat öka – även om genomsnittsinkomsten för en amerikansk familj fortfarande låg på samma nivå som 20 år tidigare (justerat för inflationen). Klyftorna hade fortsatt att växa, trots regeringens försök att minska dem.

Under Obamas efterträdare Donald Trump var den ekonomiska utvecklingen de första åren fortsatt gynnsam. Ekonomin hade dock börjat bromsa in något redan innan coronakrisen slog till med full kraft i mars 2020.

Oro fanns också redan över budgetunderskottet som på nytt skjutit i höjden. I slutet av 2019 var underskottet i statsfinanserna tillbaka på samma nivå som 2012, då landet var på väg ut ur den tidigare djupa svackan. Budgetunderskottets andel av BNP var högre än någon gång tidigare då landet inte befunnit sig i lågkonjunktur. Intäktsbortfall på grund av Trumps stora skattesänkningar (se Kalendarium) var huvudorsaken till den kraftiga ökningen i budgetunderskottet. Samtidigt hade statens utgifter ökat något, främst på grund av större försvarsanslag och högre ränta på det växande underskottet. 

Sedan kom alltså pandemin och de enorma satsningar som gjordes för att stimulera ekonomin ledde till en våldsam ökning från den redan höga nivån: när budgetåret löpte ut den 30 september 2020 hade budgetunderskottet mer än trefaldigats från året innan, till rekordhöga 3 100 miljarder dollar. Trots en minskning därefter hamnade underskottet för budgetåret 2024 på 1,800 miljarder dollar.

Statsskulden motsvarar sedan 2012 över 100 procent av BNP. När coronapandemin slog till 2020 steg statsskulden till runt 130 procent av BNP, mer än vid storsatsningarna efter andra världskriget och den högsta nivån någonsin. Statsskulden har sedan minskat något men närmar sig ändå 125 procent av BNP 2024.

Utrikeshandel

USA:s utrikeshandel var länge den största i världen men numera är Kina en jämnstor part och en större varuexportör. En stor del av USA:s handel sker med grannländerna Mexiko och Kanada. Tyngdpunkten i övrigt har flyttats från Europa till Asien.

Sedan andra världskriget har USA följt en i huvudsak frihandelsvänlig linje, även om det har varit relativt vanligt att inhemska industrier skyddats genom olika former av handelshinder. Donald Trump stakade dock ut en drastisk omsvängning efter sitt tillträde 2017: han stoppade eller rev upp frihandelsavtal och införde ensidigt tullar på diverse varor. Trump hade länge drivit linjen att USA är orättfärdigt missgynnat i världshandeln. Som huvudskäl anförde han att USA har underskott i handelsbalansen, alltså att importen är större än exporten.

Ett drygt år efter sitt tillträde tillkännagav Trump att stål- och aluminiumtullar skulle införas, på 25 respektive 10 procent. EU, Kanada och Mexiko fick tillfälligt ett undantag medan förhandlingar pågick, men ingen överenskommelse kunde nås och tullarna gällde från den 1 juni 2018. Motparterna införde i sin tur tullar på amerikanska varor. Efter Bidens tillträde 2021 började de dock att sänkas på nytt.

Ställningskrig med Kina

Trump anklagade i än högre grad Kina för oschysta metoder i handelssammanhang. Som en följd införde USA under flera omgångar 2018 och 2019 tullar på tusentals varor från Kina. Det rörde sig om tullsatser på mellan 10 och 25 procent på allt från handväskor till högteknologiska industrivaror, motsvarande mångmiljardbelopp. Kina kontrade på liknande sätt med tullar på amerikanska varor, om än till ett lägre värde totalt. Efter förhandlingar om handelsvillkor tillkännagav parterna i december 2019 att de nått ett preliminärt handelsavtal, och USA stoppade ytterligare en omgång tullar som just skulle aktiveras. Trump utmålade avtalet som en stor framgång då Kina lovat att köpa mer jordbruksvaror från USA och dessutom att bättre skydda intellektuella rättigheter. I gengäld skulle USA sänka en del tullsatser. I januari 2020 undertecknade parterna vad som kallas första fasen i ett handelsavtal, som befäste det som preliminärt meddelats månaden innan. Men sedan försatte coronapandemin hela världsekonomin i ett krisläge och förhandlingarna stannade av.

Striden mellan världens två största handelsnationer avblåstes inte när Trump efterträddes av Joe Biden i januari 2021. Bidenadministrationen har behållit de tullar som infördes och i maj 2024 kom besked om nya höjningar på en rad strategiskt viktiga varor, som elfordon, halvledare och solpaneler. Vita huset pekade på vad som kallas en "oacceptabel risk" som uppstår när den globala marknaden översvämmas av billiga kinesiska varor (se Kalendarium).

Den politik som Trump inledde har knappast fått avsedd effekt: handelsunderskottet i förhållande till Kina fortsätter att växa. Konflikten anses ha bidragit till en avmattning i tillväxten. Tillverkningsindustrin och jordbruket har drabbats hårt av den kraftigt minskade exporten till Kina.

Bland de första beslut Trump fattade efter sitt tillträde var också att dra tillbaka USA från frihandelsavtalet Trans-Pacific Partnership (TPP) som ännu inte hade ratificerats av senaten. Avtalet undertecknades i februari 2016 av USA och elva andra länder kring Stilla havet – däribland Japan, Australien och Kanada, men inte Kina. TPP skulle ha blivit det största frihandelsområdet i världen, de tolv ursprungliga länderna står för en tredjedel av världshandeln. För att kunna behålla avtalet sinsemellan gjorde övriga TPP-länder vissa justeringar i avtalet (som nu kallas CPTPP).

Omförhandlat frihandelsavtal

Trump talade länge om att helt riva upp frihandelsavtalet Nafta (North American Free Trade Agreement), med Kanada och Mexiko, som trätt i kraft 1994. Parterna inledde 2017 en omförhandling av avtalet, där USA:s viktigaste målsättning var att minska sitt handelsunderskott. Samtalen drog ut på tiden men efter ett år nåddes uppgörelser med först Mexiko och sedan Kanada, om att ersätta Nafta med United States-Mexico-Canada-Agreement (USMCA). Det nya avtalet gav bland annat USA bättre tillgång till Kanadas mejerimarknad medan Kanada och Mexiko fick rätt till en kvot på 2,6 miljoner bilar som skyddar fordonsindustrin om USA skulle införa allmän tull på bilimport. Men motståndet var stort mot att ratificera avtalet bland demokrater i kongressen, som bland annat ville ha stärkta garantier för arbetsrätten i Mexiko. Efter justeringar undertecknade parterna en ny version av avtalet som trädde i kraft vid halvårsskiftet 2020.

Trumps tillträde innebar också tvärstopp för de förhandlingar om ett frihandelsavtal som hade pågått i flera år mellan USA och EU, kallat TTIP (Transatlantic Trade and Investment Partnership).

Sedan 2005 har USA ett multilateralt frihandelsavtal med sex länder i Centralamerika och Karibien, Cafta-DR (Central American free trade agreement–Dominican Republic). USA har under 2000-talet också ingått bilaterala frihandelsavtal med ett tiotal enskilda länder på skilda håll i världen.

Underskott råder även i USA:s bytesbalans, som också inkluderar handeln med tjänster samt överföringar och avkastning på kapital. Obalansen är särskilt påtaglig gentemot Kina.

Om våra källor

USA – Naturtillgångar, energi och miljö

USA är rikt på mineral, skog, bördig jord och vatten. Landet är världens ledande producent av både olja och fossilgas, och växande utvinning av de resurserna gör att det nu åter blivit en nettoexportör av energi. USA är världens näst största utsläppare av växthusgaser.

Mineraltillgångarna är varierade och spridda över den stora landytan. Omfattande järnmalmsfyndigheter finns kring Stora sjöarna, främst vid Lake Superior. Bly utvinns framför allt i södra Missouri och zink finns i delar av Klippiga bergen. Kopparfyndigheter i främst delstaterna Utah, Montana, Arizona och New Mexico gör USA till en stor producent av kopparmalm. USA är även en av världens ledande producenter av bland annat guld, fosfat, svavel, platina, uran, salt, aluminium, kalksten och legeringsmetallen molybden.

Energisektorn i USA har i över 100 år dominerats av de fossila bränslena olja, fossilgas (naturgas) och kol. Efter en kraftigt ökad utvinning från fossila energikällor under ett årtionde var produktionen av energi större än konsumtionen 2019, för första gången sedan 1950-talet, och USA har förblivit en nettoexportör. Skiftet var ett resultat av förändringar i sektorn. Oljeproduktionen har ökat efter en lång nedgång och gasproduktionen har nått rekordnivåer. Kolutvinningen har däremot minskat.

Efter att ha nått en topp 1970 sjönk oljeproduktionen i USA under flera årtionden. Relativt låga och stabila oljepriser på världsmarknaden bidrog till växande import, inte minst från Mellanöstern. Men från 2009 började utvinningen av råolja att öka igen, främst i Texas och North Dakota. Bakom uppsvinget låg ny borrteknik och produktionsmetoder som möjliggör utvinning av olja – och fossilgas – ur skiffer genom frackning.

USA producerar nu en femtedel av all olja i världen, nästan 50 procent mer än tvåan Saudiarabien, och produktionen ligger sedan 2018 högre än den gjorde vid den tidigare högstanivån 1970. Oljan utvinns i ett 30-tal delstater och i havet utanför kusterna, inte minst i Mexikanska golfen. Texas står ensamt för över 40 procent av USA:s oljeutvinning och är störst även vad gäller fossilgas.

Produktionen av fossilgas är också den största i världen, USA producerar runt en tredjedel mer än tvåan Ryssland. Gasen, som ofta utvinns ur samma källor som olja, används förutom till elektricitet också i industrin.

USA har de största koltillgångarna i världen och är den fjärde största kolproducenten, samt en stor kolexportör. Kol utvinns främst i Wyoming och i ett bälte från Illinois till Pennsylvania. Men både utvinning och användning av kol visar en nedåtgående trend (se vidare nedan).

ENERGIFÖRSÖRJNING

Olja, gas och kol står för drygt 80 procent av energiförsörjningen i USA. Kolets andel har minskat från ungefär 25 procent en bit in på 2000-talet till drygt 10 procent i dag, medan gasens andel har ökat och nu är jämstor med oljan. Kärnkraft står för en tiondel medan resten, en knapp tiondel, kommer från förnybara energikällor. Bland dem är biobränslen störst, följt av vind och sol.

Vad gäller elektriciteten står de fossila källorna för 60 procent, varav merparten är gas. Ännu vid millennieskiftet gav koleldning hälften av elen, men kol står nu bara för 20 procent (olja används just inte till elektricitet). Kärnkraften ger cirka 18 procent medan drygt 20 procent av elektriciteten kommer från förnybara källor där vind står för hälften och vatten, sol och biobränsle för resten.

KLIMAT OCH MILJÖ

USA är världens näst största utsläppare av växthusgaser, efter Kina, med cirka 11 procent av de totala utsläppen. Räknat per invånare ligger USA fortfarande högre än Kina (och på 13:e plats i världen 2020) Historiskt sett står USA för en fjärdedel av de utsläpp av växthusgaser som förekommit sedan 1700-talet (till 2017).

I en historisk överenskommelse med Kina gjorde den dåvarande presidenten Barack Obama 2014 utfästelser om minskade amerikanska utsläppsnivåer. Inför FN:s klimatmöte i Paris 2015 presenterades en plan om sänkta utsläpp, bland annat genom en övergång till förnybara energikällor. I planen ingick utsläppsmål för alla de amerikanska delstaterna, som skulle komma med förslag på hur dessa mål skulle uppnås. Men klimatplanen drogs inför domstol och Högsta domstolen beslöt att genomförandet av planen skulle skjutas upp till dess att rättstvisten hade lösts.

När Donald Trump tillträdde i januari 2017 vidtog han raskt åtgärder för att riva upp både utsläppsplanen och andra miljösatsningar (se vidare nedan). Han beslutade att USA skulle lämna Parisavtalet. Eftersom den formella processen att lämna avtalet tar tid blev USA:s utträde inte ett faktum förrän den 4 november 2020 – dagen efter presidentvalet i USA. Valsegraren Joe Biden agerade redan på sin första dag som president i januari 2021 för att återansluta USA till Parisavtalet.

Under Biden har USA lämnat in en uppdaterad nationell klimatplan (NDC) enligt vilken nettoutsläppen av växthusgaser ska minska med 50–52 procent till 2030, från 2005 års nivå. USA:s långsiktiga strategi (LTS) är att uppå nettonollutsläpp år 2050.

I ett dekret i december 2021 stipulerade Biden att staten ska minska sina koldioxidutsläpp med 65 procent till slutet av 2020-talet. Siktet ställdes också på att all elektricitet ska vara fossilfri 2035, men ett utslag i Högsta domstolen ett halvår senare kan göra det svårt att nå det målet. Domstolen avgjorde till fördel för kolindustrin och kolberoende delstater i ett mål mot miljödepartementet EPA, vilket minskar möjligheterna att ställa krav på minskade utsläpp.

Ett lagpaket antogs av kongressen 2022 och beskrivs som den största satsningen som gjorts i USA för renare energi och mot klimatförändringar. Subventioner och skattelättnader ska sätta fart på den gröna omställningen. Lagen som berör också en rad andra områden går under namnet Inflation reduction act, IRA.

Klimatutmaningar

Följderna av klimatförändringar märks i USA liksom på andra håll inte minst genom att extrema väderförhållanden blir värre och vanligare. Det handlar om orkaner, torka, översvämningar, skogsbränder som orsakar skador för mångmiljardbelopp och kräver flera hundra människors liv varje år.

Enligt forskare kan regnmängden i samband med orkanen Helene, som svepte in över de sydöstra delstaterna i september 2024, på sina håll ha varit upp till 50 procent större på grund av klimatförändringarna än de annars hade varit. Ovädret orsakade svåra översvämningar ganska långt från kusten då våldsamma skyfall i bergstrakter förstörde vägar och broar och spolade bort hus. Över 230 människor omkom i Helene som var den dödligaste orkanen på det amerikanska fastlandet sedan Katrina 2005 (då över 1 200 dog). Vattenmängden som föll skulle enligt beräkningar ha kunnat lägga hela delstaten North Carolina under en meter vatten.

Mindre än två veckor efter Helene kom Milton som drabbade främst Florida och var den näst mest kraftfulla orkanen som dittills registrerats i Atlanten. Dödssiffran blev lägre än för Helene men Milton beräknas ha orsakat skador för cirka 50 miljarder dollar.

Liksom merparten av västvärlden är USA ändå bättre rustat att klara klimatförändringarna än många andra länder i världen. I klimatanpassningsindexet ND-Gain ligger USA på 14:e plats bland världens länder (listan finns här). Det visar på både relativt sett låg sårbarhet och hög beredskap på anpassningar som kommer att krävas.

Övriga miljöproblem

Luftföroreningarna från motorfordon, industrier och kraftverk är omfattande. Det politiska motståndet var länge stort mot bindande regleringar för att minska utsläppen.

Barack Obama (2009–2017) drev däremot aktiv miljöpolitik och vidtog en rad åtgärder för att skydda miljön. Han presenterade en miljöplan med tre fokusområden: att minska utsläppen av växthusgaser, förbereda för effekter som stigande havsnivåer och temperaturer, och göra USA till en global ledare i ansträngningarna att hejda klimatförändringarna.

Trump bromsade både klimatsatsningar och merparten av övriga miljöregelverk som Obama lanserat, däribland en vattenskyddslag. Trump som ifrågasatte människans klimatpåverkan drog ned anslag för både miljöorgan och forskning kring klimatfrågan.

När Biden tillträdde svängde pendeln på nytt. Förutom återanslutningen till Parisavtalet drog Biden också tillbaka tillståndet för oljeledningen Keystone XL som var tänkt att gå från Alberta i Kanada till Nebraska, varifrån oljan skulle fraktas vidare raffinaderier vid Mexikanska golfen. Keystone XL hade varit en av de mest omstridda miljöfrågorna under ett årtionde i USA. Miljögrupper och ursprungsfolk engagerade sig för att stoppa ledningen som de befarade skulle bidra till ökade utsläpp men också utgöra ett hot mot känsliga miljöer på vägen. Projektet lades efter Bidens beslut ned av provinsregeringen i Alberta och det bolag som äger ledningssystemet.

Den ökade olje- och gasutvinningen generellt i USA under 2000-talet har mött kritik både eftersom den innebär fortsatt satsning på fossila bränslen och för att frackningen som ofta används också ger negativa miljökonsekvenser som luft-, vatten- och markföroreningar.

Om våra källor

USA – Jordbruk och fiske

Bördiga jordar, en hög mekaniseringsgrad och utbredd stordrift bidrar till att göra USA till världens största exportör av jordbruksprodukter. Mellanvästern är särskilt förknippat med spannmålsodlingar som brer ut sig över enorma arealer. USA är också en av världens största fiskenationer.

USA står för en dryg tiondel av jordbruksexporten i världen och ligger på tredje plats i fråga om produktion – med en betydligt mindre arbetsstyrka i sektorn än Kina och Indien som framställde större volymer.

Majs, sojabönor, vete och durra är de viktigaste spannmålen. USA är världens i särklass största producent av majs. Av den majs som odlas används ungefär en tredjedel till djurfoder, en tredjedel till etanol och den sista tredjedelen till livsmedel, drycker och industriell tillverkning av allt från läkemedel till förpackningsmaterial. Majs odlas i nästan hela landet men särskilt i ett område söder och väste om de stora sjöarna. I det så kallade majsbältet odlas också sojabönor. USA var tidigare världsledande även i fråga om sojabönor, men Brasilien har nu gått om.

Längre västerut, där torrare och hårdare klimat råder, ligger vetebältet.

USA är också bland de ledande producenterna i världen av nöt- och fläskkött samt kyckling och kalkon. Mejeriproduktionen har under 1990-talet blivit viktigare i västra delen av landet från att tidigare ha haft sitt centrum i delstater i Mellanvästern.

I sydstaterna från Atlantkusten till Texas finns bomullsodlingar och i vissa delstater en omfattande tobaksproduktion. I Kalifornien, Florida och Louisiana är fruktodling viktig. Hälften av den amerikanska grönsaks-, frukt- och nötproduktionen sker i Kalifornien, som också är landets främsta vinproducent. 

En stor majoritet av landets omkring två miljoner jordbruk är små och drivs av enskilda eller familjer. Bland småjordbruken märks en ökad specialisering på en eller ett par produkter medan många bönder även försörjer sig på annat än jordbruk. Ett litet antal storjordbruk äger större delen av marken och dominerar produktionen. 

Jämfört med andra OECD-länder är subventionerna till jordbrukssektorn normalt låga. Sockerproduktionen och mejerinäringen har varit de sektorer som fått mest statligt stöd och skydd. Under president Donald Trump (2017–2021) ökade dock jordbrukssubventionerna kraftigt, för att kompensera bönderna för det stora inkomstbortfall som handelskonflikten med Kina innebar (se Ekonomisk översikt). 

En annan utmaning för sektorn är klimatförändringarna som orsakar extremväder med både svårt torka och våldsamma översvämningar.

USA har en stor fiskeflotta. Det mest omfattande fisket bedrivs i Stilla havet men det fiskas också en hel del i Atlanten och Mexikanska golfen, liksom i floder och insjöar. Viktiga fångster är lax, sill, tonfisk, alaska pollock och skaldjur. Det mesta av fisken säljs i färsk eller djupfryst form, men en hel del förvandlas också till fiskmjöl som används som djurfoder.

Om våra källor

USA – Industri

Amerikansk industri är mångsidig, högt utvecklad och ledande inom en lång rad områden som telekommunikationer, motorfordon, flyg, elektronik, läkemedel, bio- och nanoteknik, livsmedel och drycker samt försvarsindustri och kemisk industri. Industrisektorn står för en knapp femtedel av ekonomin.

Från 1970-talet tappade det gamla industribältet från nordöstra USA till Mellanvästern i betydelse och det skedde en förflyttning av industrier mot sydstaterna och sydvästra USA – från ”rostbältet” till ”solbältet”. Ett av USA:s större industriområden finns nu runt Los Angeles i södra Kalifornien. 

Tillverkningsindustrin har stor ekonomisk betydelse i delstater som Indiana, Oregon, Louisiana, North Carolina och Wisconsin. Samtidigt som högteknologiska företag blivit allt viktigare har USA fortfarande en stark och bred industribas med bland annat stålindustri. Stål framställs idag inte bara i Mellanvästern utan även i sydstaterna. Runt Silicon Valley i Kalifornien, Route 128 utanför Boston och andra IT-centra finns många spjutspets­företag som sysslar med avancerad elektronik samt dator-, bio- och nanoteknik. Många av företagen har startats i samverkan med stora universitet som Stanford och Massachusetts Institute of Technology (MIT). Stora satsningar görs på forskning och utveckling inom olika sektorer.

Industrisektorn drabbades hårt av finanskrisen under andra halvan av 00-talet. Konsekvenserna var särskilt svåra för tillverkningsindustrin som totalt förlorade cirka 2,5 miljoner arbetstillfällen mellan 2007 och 2010. Återhämtningen har därefter gått långsamt och antalet jobb har knappt nått tillbaka till samma nivå som före krisen. Handelskonflikten med Kina slår mot sektorn och coronapandemin gör den fortsatta utvecklingen osäker (se Ekonomisk översikt).

Under finanskrisen ledde fallande försäljningssiffror inom den viktiga bilindustrin till att General Motors och Chrysler (numera Fiat Chrysler) tvingades ansöka om nödlån och därpå konkursskydd för att omstrukturera verksamheten. Av de tre stora biltillverkarna var det bara Ford som klarade sig på egen hand, vilket berodde på att företaget tagit upp stora lån strax före krisen. Bilförsäljningen sköt snart fart igen och ökade varje år fram till 2017, då en liten nedgång noterades. Med coronapandemin kom ett nytt kraftigt fall.

Om våra källor