Brasilien – Äldre historia

Flera miljoner människor bodde utspridda i dagens Brasilien när portugiserna anlände på 1500-talet. Stora delar av urbefolkningen dödades eller dog av sjukdomar som européerna förde med sig. Den portugisiska kolonin utropade sig 1822 till ett självständigt kejsardöme men efter en militärrevolt 1889 blev Brasilien en republik. En revolt 1930 förde Getúlio Vargas till makten. Under hans diktatoriska och populistiska styre moderniserades Brasilien. Vargas avsattes i en militärkupp 1945.

År 1494 slöt de spanska och portugisiska regenterna under överinseende av påven ett fördrag, det så kallade Tordesillasfördraget, som gav Afrika och Indien till Portugal, medan den nyupptäckta kontinenten Amerika skulle tillfalla Spanien. Men gränsen mellan de båda intressesfärerna drogs mitt i Atlanten längs en linje som skär rakt över det då oupptäckta Sydamerika ungefär från Amazonflodens mynning och söderut. Östra delen av Latinamerika kom därför av en slump att hamna på den portugisiska sidan.

När européerna kom till Brasilien fanns där inga statsbildningar motsvarande inkaväldet på Andernas västsida eller aztekernas civilisation i nuvarande Mexiko. De brasilianska urfolken bodde dels i Amazonas, dels längs kusterna, som då var helt skogbevuxna. De levde som nomader eller halvnomader och uppskattningarna av deras antal varierar mellan 5 miljoner och 12 miljoner.

Sjöfararen Pedro Álvares Cabral från Portugal anses ha varit förste europé att nå Brasiliens kust år 1500. Han trodde då att han kommit till en obetydlig ö. Det finns dock forskare som hävdar att en spanjor var där före Cabral.

På den nyupptäckta kontinentens kust verkade det inte finnas guld eller andra rikedomar som lockade européerna. I Portugal gick dessutom rykten om hur vita hamnat i urfolkens kokgrytor. Den enda åtråvärda råvaran tycktes vara ett färgämnesrikt träslag, som i Afrika kallades ”brasilträ” och som fick ge namn åt området. Kolonin förde en tynande tillvaro tills fransmännen fattade intresse för brasilträdet. För att mota bort fransmännen stärkte Portugal sitt grepp över området och tillsatte 1549 en generalguvernör i Salvador da Bahia, som blev Brasiliens huvudstad.

Sockerodlingar

De första europeiska bosättarna i Brasilien var ditskeppade portugisiska straffångar. De följdes av judar, som tvångsomvänts till kristendomen och flytt för att fritt kunna utöva sin verkliga tro. Med hjälp av holländskt kapital byggde judarna i nordöstra Brasilien upp lönsamma sockerodlingar. År 1600 fanns där över 100 fabriker som försåg Europa med socker.

Urbefolkningen hade hjälpt till med trädavverkning men ville inte arbeta på sockerplantagerna. När portugiserna försökte förslava dem kom grupperna i ökad kontakt med varandra och mängder av urinvånare dog i europeiska sjukdomar. Kolonisatörerna började då hämta slavar från Afrika. Den afrikanska västkusten ligger relativt nära Brasiliens nordöstra hörn och över 4 miljoner människor kom att skeppas som slavar till Brasilien. Det är mer än en tredjedel av alla afrikaner som fördes till de amerikanska kontinenterna från 1500-talet till 1800-talet. 

När Portugal 1580 gick i union med Spanien förlorade Tordesillasfördraget sin betydelse och portugiserna kunde fortsätta västerut i Brasilien, över den uppdragna gränsen. Unionen upplöstes 1640 och ett drygt sekel senare, efter många tvister, lade portugiser och spanjorer fast gränserna för dagens Brasilien. Då européerna under de följande seklen trängde in i landet utrotades de flesta av Brasiliens urfolk (se Befolkning och språk).

År 1693 upptäcktes guld i den nuvarande brasilianska delstaten Minas Gerais och under 1700-talet var Brasilien världens största guldproducent, men socker var fortsatt största exportvara. Rio de Janeiro var utförselhamn för guldet och blev huvudstad 1763.

Kejsardöme

År 1808 flydde Portugals regent, João VI, till Rio de Janeiro undan Napoleonkrigen i Europa. João VI styrde sedan Portugal i 13 år från sin exil i Brasilien. Portugals handelsmonopol upphävdes, Rio de Janeiro öppnades för all sjöfart och Brasilien upphöjdes till kungadöme, likvärdigt med moderlandet Portugal. När João VI återvände hem till Portugal 1821, lämnade han kvar sin son Pedro som regent. Lissabon ville åter göra Brasilien till koloni, men Pedro förklarade Brasilien självständigt 1822 och lät kröna sig till kejsare. Genom denna konstruktion tillfredsställdes såväl republikanska gruppers krav på självständighet som de konservativas önskan om att bibehålla monarkin.

Författningen från 1824 tillät kejsar Pedro I att fördela mark och politiska poster. Han försökte därmed balansera olika gruppers och regioners intressen men fick ändå uppleva flera regionala uppror innan han 1831 abdikerade till förmån för sin son Pedro som då bara var fem år. Ett förmyndarstyre tog över tills den yngre Pedro förklarades myndig 1840 och året därpå kröntes till kejsar Pedro II. Pedro regerade i drygt 40 år och hans regeringstid brukar betecknas som en guldålder i Brasiliens historia. Han var personligen populär och landets ekonomi gick framåt.

Under 1800-talet växte stora boskapsfarmer fram i södra Brasilien. Där odlades också kaffe som blev en viktig exportvara. I norr gav gummitappning väldiga inkomster, och Manaus i Amazonas blev en av världens rikaste städer. Sockerexporten ökade när befolkningen växte i industrialismens Europa och bomullsexporten fick ett uppsving, då inbördeskriget i USA stoppade utskeppning av bomull därifrån. Tobak, läder och kakao blev också stora exportvaror. Men framför allt var det kaffet som gav framgång. Brasilien stod för mer än hälften av världens kaffeproduktion från och med 1850.

Republik

Det året upphörde i stort sett slavhandeln även om Brasilien formellt avskaffade slaveriet först 1888. Efter hand kom mängder av europeiska immigranter till kaffedistrikten. Republikanerna växte i antal. Efter en militärrevolt 1889 upprättades en republikansk regim och Pedro II abdikerade. São Paulo var landets rikaste delstat och krävde ett omfattande regionalt självstyre i den nya federala författning som antogs 1891. I praktiken styrde de rikaste delstaterna också den federala politiken. Rösträtten var begränsad till några få procent av befolkningen.

I början av 1900-talet växte rikedomarna än mer. Kaffeinkomster investerades i textilfabriker och lade grunden till en industrialisering i São Paulo-området samtidigt som sockerplantager slogs ihop till allt större enheter. Välståndet nådde dock bara en liten del av befolkningen. Lantarbetarna blev allt fattigare. Torka hemsökte landet och protester i fattiga delstater ledde till flera upprorsförsök. 1930, då det rådde ekonomisk depression i världen, ledde Getúlio Vargas en större revolt och gjorde slut på den så kallade Första republiken. Med Vargas som president inleddes en ny era i brasiliansk politik. Delstaternas makt beskars, kommunister förföljdes och facket sattes under statlig kontroll. Industrialiseringen påskyndades och ett socialförsäkringssystem infördes. Brasilien inspirerades delvis av Europas fascistregimer, och Vargas gav sig själv diktatorisk makt. Samtidigt sände han soldater till Italien för att kämpa mot det nazistiska Tyskland i andra världskriget och lät de allierade anlägga militärbaser i nordöstra Brasilien.

Så småningom sjönk kaffepriserna och statsbudgeten gick med underskott. Vargas satsade än hårdare på industrialisering och lockade utländskt kapital. Under växande folkligt missnöje med det enväldiga styret tvingade dock militären Vargas att avgå 1945.

Om våra källor