Brasilien

Brasilien – Geografi och klimat

Brasilien är världens till ytan femte största land och täcker nästan halva Sydamerika. Det sträcker sig över tre tidszoner och gränsar till alla länder på kontinenten utom Chile och Ecuador. I Brasilien finns vidsträckta regnskogar, savannområden och tropiska våtmarker. Drygt hälften av landytan är skogbevuxen. Klimatet är övervägande tropiskt eller subtropiskt.

Ekvatorn skär genom den nordligaste delen av Brasilien. Världens största regnskogsområde, Amazonas eller Amazonbäckenet, breder ut sig över landets norra hälft. Det enorma Amazonas omfattar nio länder, men runt 60 procent av regnskogen ligger i Brasilien. Genom Amazonas flyter en tredjedel av allt flodvatten på jorden. Här bildas ett jättelikt vattensystem med över 10 000 vattendrag och floder, med Amazonfloden och dess bifloder Madeira och Negro som de största.

I Amazonas tropiska regnskog återfinns var tionde känd art i världen – eller mer än 40 000 växtarter, över 2 000 slags fiskar och 1 300 fågelsorter, samt drygt 400 typer av däggdjur. Men jordlagret i Amazonas är tunt och skogen sårbar (se även Jordbruk och industri samt Naturtillgångar, energi och miljö).

Söder om Amazonas övergår den fuktiga regnskogen i ett savannområde på det brasilianska höglandet. Artrikedomen är enorm också på den savann, Cerrado, som upptar en femtedel av Brasiliens yta. Även här utgör skövling ett hot mot känsliga naturtyper.

Mineralrika berg, med bland annat guld- och diamantfyndigheter, skiljer höglandet från Atlantkusten i öster. De högsta bergen reser sig vid gränsen mot Venezuela i norr.

I sydväst – till största delen i delstaten Mato Grosso men också in över gränsen till Bolivia och Paraguay – ligger Pantanal, världens största tropiska våtmark, som översvämmas varje år. Liksom i Amazonas finns här ett rikt djur- och växtliv. Översvämningarna gör det svårt att idka jordbruk i området. Bördiga jordar finns dock kring Paranáfloden längst i söder och här breder kaffeplantager och boskapsfarmer ut sig.

Om våra källor

Brasilien – Befolkning och språk

Bara sex länder i världen beräknas ha fler invånare än Brasilien. Befolkningen är relativt ung men andelen äldre växer stadigt eftersom barnafödandet minskar och livslängden ökar. Invånarna är av mycket blandat ursprung. Landet är det enda i Latinamerika där portugisiska är huvudspråk.

En omfattande inflyttning till städerna har lett till att bara var åttonde brasilian i dag bor på landsbygden. Runt 80 procent av invånarna återfinns i ett 30 mil brett bälte längs den långa Atlantkusten medan det vidsträckta inlandet är mycket glest befolkat. Särskilt tättbefolkat är det vid kusten i sydöst. São Paulo är störst inte bara i Brasilien utan på hela den amerikanska kontinenten (nord och syd), med 12 miljoner invånare i själva staden och 22 miljoner i storstadsområdet. Näst störst, med ungefär hälften så stor befolkning, är Rio de Janeiro som var huvudstad från 1793 till 1960, då Brasília blev ny huvudstad (se Modern historia).

I Brasilien lever många olika folkgrupper och toleransen för kulturella skillnader är större än på andra håll i Latinamerika. Men det koloniala arvet har skapat ett hierarkiskt samhälle där de med mörkast hy har lägst status medan de som är ättlingar till européer dominerar landets styrande organ.

I en folkräkning 2010 räknade sig 48 procent av brasilianerna som vita (branco) medan 43 procent säger sig ha blandat ursprung (pardo). Även om gränserna är flytande var det första gången i folkräkningarnas historia som andelen vita hamnade under hälften: tio år tidigare utgjorde de 53 procent och de med blandat ursprung 38 procent. De senare består främst av blandad härkomst från européer, afrikaner och ursprungsfolk. Förändringen kan till en del bero på ändrad självidentifiering.

En ny folkräkning skulle ha hållits 2020 men sköts upp på grund av coronapandemin. Folkräkningen genomfördes i augusti 2022 och resultaten började publiceras året därpå. De visar bland annat att befolkningstillväxten bromsats in och är den lägsta sedan mätningar börde göras 150 år tidigare.

Brasiliens svarta invånare härstammar från de miljontals afrikanska slavar som under kolonialtiden hämtades av plantageägare till nordöstra Brasilien (se Äldre historia). Där, och främst i delstaten Bahia, finner man det starkaste afrikanska inslaget i dag. I nordöst är också fattigdomen som störst, livslängden som kortast och där föds flest barn.

När slaveriet upphört 1888 kom vågor av invandrare från Europa. Portugiser och italienare är de största europeiska invandrargrupperna, men det finns också många spanjorer och tyskar. Även svenskar utvandrade till Brasilien i början av 1900-talet, men de flesta av dem fortsatte till Argentina. En stor grupp japanska invandrare finns runt São Paulo.

När portugiserna anlände till Brasilien för fem sekler sedan uppgick ursprungsbefolkningen till minst 5 miljoner, varav de flesta fanns i Amazonas. Européernas ankomst ledde till att urfolken – som européerna kollektivt kallade indianer – nästan utplånades. Många massakrerades medan andra förgiftades eller avled i sjukdomar som de vita förde med sig. Vid folkräkningen 2022 räknade 1,7 miljoner av landets invånare sig själva till urfolken, som delas in i cirka 300 folkgrupper. Det motsvarar knappt en procent av hela befolkningen och är en nästan dubbelt så stor andel som i den föregående folkräkningen, vilket antas bero på ändrad metodologi och fler indvider som identifierar sig som tillhöriga urfolken. Brasilien räknas som det land i världen där det finns flest isolerade folkgrupper som lever helt utan kontakt med omvärlden. Det rör sig om små grupper på några hundratal individer.

I författningen från 1988 ges urbefolkningen nyttjanderätt till sina traditionella mark- och vattenområden. Det har lett till att runt 700 särskilda områden inrättats, som täcker sammanlagt en dryg tiondel av landets yta. Områden finns i huvudsak i Amazonas där regleringen av mark gått förhållandevis smärtfritt. Här lever de flesta av urfolken i statsägda reservat. Men ofta, och inte minst i söder, har de tvingats kämpa för sin rätt i konflikt med skogs- och gruvbolag, dammbyggare, storgodsägare, guldgrävare och militären, ibland med livet som insats. Inom vissa grupper är självmord vanliga, till exempel bland guaraní som förlorat över 95 procent av sin ursprungliga mark.

En del av ursprungsfolken har anpassat sig till det omgivande samhället. Vissa lever halvnomadiskt (samlar, jagar och odlar), andra lever uteslutande nomadliv. Men ju mer den moderna världen tränger sig på i form av exempelvis väg- och vattenkraftsbyggen och också miljöförstöring, desto svårare blir det för urbefolkningen att leva på gammalt traditionellt sätt. Brasilien har ett särskilt ämbetsverk för indianfrågor, Funai (Fundação Nacional do Indio).

Den brasilianska portugisiskan skiljer sig från den som talas i Portugal, både i ordförråd och uttal. En växande brasiliansk påverkan på språket ledde dock till att Portugal 2008 ändrade sina stavningsregler så att de bättre stämmer överens med den portugisiska som talas i Brasilien. Bland urfolken talas cirka 280 språk med olika dialekter, av vilka de flesta tillhör någon av språkfamiljerna tupi-guaraní, gê, karib och arawak. Många av dem som talar ursprungsspråk behärskar även portugisiska.

Om våra källor

Brasilien – Religion

I Brasilien finns fler romerska katoliker än i något annat land i världen. Katolska kyrkan förlorar dock mark till snabbt växande väckelsekristna samfund. Religionsfriheten finns inskriven i grundlagen och respekteras av statsmakten.

Andelen katoliker i befolkningen har sjunkit snabbt. För 50 år sedan var mer än 90 procent av befolkningen katoliker. Vid en folkräkning 2010 identifierade sig närmare två tredjedelar som katoliker, medan andelen sjunkit till strax över hälften i undersökningar 2020. Nästan var tredje brasilian säger sig i dag tillhöra något av en lång rad evangelikala samfund. Andelen som inte identifierar sig med någon religion alls har också ökat.

Katolicismen är på sina håll ofta uppblandad med afrikanska religioner och spiritism (macumba med ett gemensamt namn), där afrobrasilianska religiösa riter som umbanda, candomblé och kardecism förekommer. Riterna inbegriper medier som talar med de dödas andar, mat- och djuroffer till gudarna samt viss ”trollkonst”. Det finns också västafrikanska religioner och ursprungsfolkens trossystem, liksom moderna sekter.

Under militärstyret 1964–1985 (se Modern historia) fick den så kallade befrielseteologin stor betydelse bland Brasiliens katoliker. Under intryck av denna lära förde lokala kyrkliga "basgrupper" en vardaglig kamp mot fattigdom och förtryck. Det gav radikala präster ett starkt folkligt stöd, medan regimen förföljde dem. Med demokratins återkomst minskade befrielseteologins betydelse. Kyrkan bytte ut radikala biskopar mot konservativa men har ändå fortsatt att tala för exempelvis gatubarn och jordlösa lantarbetare.

Genom de protestantiska kyrkornas tillväxt har så kallad framgångsteologi på senare år slagit rot bland många fattiga, en lära om att kristen tro bland annat ger ekonomisk framgång. Pingströrelsen är avogt inställd till de afrobrasilianska religionsyttringarna, som man anser inte hör hemma i dagens samhälle, och det har hänt att man gett sig på dess företrädare med våld.

Om våra källor

Brasilien – Utbildning

Stora satsningar har gjorts på utbildning under 2000-talet och andelen barn som går i skolan har ökat. Många skolor är dock dåligt utrustade och lärarna har ofta otillräcklig utbildning och dålig lön. Formellt råder 14 års skolplikt, inklusive två år i förskola.

Enligt ett författningstillägg från 2009 ska alla barn börja i förskola vid fyra års ålder. Utbyggnaden av förskolan har dragit ut på tiden men nästan alla barn går nu i alla fall något år innan de börjar första klass vid sex års ålder.

De allra flesta barn går också nio år i motsvarande grundskolan. Men en dryg tredjedel av 15-åringarna har gått om åtminstone en klass, enligt OECD. I den ålderskategorin har 8 procent redan lämnat skolan helt trots att skolplikten 2009 förlängdes till 17 års ålder.

Många fattiga föräldrar tvingas låta sina barn arbeta i stället för att gå i skola. Läget är svårast på landsbygden och inte minst i det fattiga nordöst. För att råda bot på problemet infördes 2003 ett bidrag som skulle täcka inkomstbortfall om barnen går i skolan, inom ramen för familjestödsprogrammet Bolsa família . Programmet, som har bidragit till att betydligt fler barn går i skolan, avslutades 2021 (se vidare Sociala förhållanden).

Skolorna hölls till stor del stängda under coronapandemin. En rapport i början av 2022 visade att andelen sex- och sjuåringar som inte kunde läsa och skriva hade ökat kraftigt och nu motsvarade 40 procent av årskullen. Det innebar att 1 miljon barn som under normala omständigheter skulle ha lärt sig att läsa och skriva nu låg efter i utbildningen. Enligt en annan rapport lämnade vart tjugonde barn i åldern 5 till 9 år skolan helt under 2021.

Kvaliteten på undervisningen är ofta låg och det är trångt i skolorna. Barnen får i allmänhet gå antingen på förmiddagen eller på eftermiddagen, och i en del fall förekommer ett tredje kvällsskift. Försämrad ekonomi på senare år har också gjort att andelen barn som hoppar av i förtid åter ökar.

Efter Jair Bolsonaros tillträde som president 2019 fattades på kort tid beslut om omfattande åtstramningar och nedskärningar i anslagen till allt från förskolor till universitet. Bara några månader efter maktskiftet hade beslut fattats om en minskning med motsvarande 87 miljoner dollar för främst skolböcker i grundskolorna. Högskolorna fick 30 procent mindre pengar till omkostnader. Bolsonaro och hans högerradikala regering gick till storms mot ”vänsterideologier” i skolorna och kritiserade humanistiska ämnen som onödiga.

All undervisning i offentliga skolor är avgiftsfri, även på högskolenivå. Det är dock vanligt att eleverna måste betala för skoluniformer. Ungefär 80 procent av barnen går i offentliga skolor. För dem som har råd att betala finns privata skolor som för det mesta håller högre standard än de offentliga skolorna. Många gymnasieelever går i privatskolor drivna främst av religiösa samfund.

Läskunnigheten har under 2000-talet ökat också bland vuxna. Men läs- och skrivkunskaperna är i många fall mycket bristfälliga och många räknas som funktionella analfabeter.

Merparten av landets över 2 000 universitet och högskolor är privata. Sedan 2012 finns ett kvoteringssystem för att komma till rätta med den sociala snedrekryteringen till den högre utbildningen, som generellt håller hög klass. Antalet studenter i högre utbildning har mångdubblats sedan 1990-talet. Trots det hade bara 16 procent av befolkningen i åldern 25–34 slutfört en högskoleutbildning 2017, enligt OECD, vilket är en betydligt lägre andel än exempelvis Chile och Colombia.

Om våra källor

Brasilien – Sociala förhållanden

Brasilien är ett land med enorma interna skillnader, inte minst socialt och ekonomiskt. Stora framsteg gjordes under en period för att överbrygga dessa skillnader, men ekonomiska kriser som sedan följt har raserat mycket av det som uppnåddes.

På FN:s index över mänsklig utveckling (HDI) har Brasilien plats 89. Det är ungefär i mitten av världens länder och räknas som "hög" utvecklingsnivå, den näst högsta kategorin av fyra. Placeringen är snarlik den för Colombia, Ecuador och Peru, men sämre än Argentina och Chile (som har "mycket hög" utvecklingsnivå).

Under Lula da Silvas första period som president (2003–2010) lyftes mer än 30 miljoner brasilianer ur fattigdom. Det skedde genom olika satsningar, däribland familjestödprogrammet Bolsa família som 2020 kom närmare 14 miljoner fattiga familjer till del. En bärande del i programmet var att låginkomsttagare fick kontantbidrag mot att de sände sina barn till skolan och lät dem delta i vaccinationsprogram. Men ekonomiska kriser urholkade programmet och i slutet av 2021, under president Jair Bolsonaro, ersattes det av ett annat välfärdsprogram, Auxílio Brasil.

Under coronapandemin 2020 infördes ett tillfälligt och rekordstort kontantstöd. Runt en tredjedel av befolkningen, eller 44 procent av hushållen, fick del av bidraget som var ungefär tre gånger högre än Bolsa família-stödet. Det betalades ut under nio månader, från april till december, och bidrog till att miljontals människor tillfälligt hamnade över fattigdomsgränsen.

Många föll dock snart tillbaka i fattigdom när stödet löpte ut vid årsskiftet 2020/2021. Före pandemin beräknades närmare 30 procent av invånarna leva i fattigdom. Det motsvarar över 60 miljoner människor. Många miljoner lever i extrem fattigdom, vilket definieras som en inkomst per person som utgör mindre än en fjärdedel av minimilönen.

Valåret 2022 rapporterades 33 miljoner brasilianer leva i hunger och den tidigare  framgångsrika fattigdomsbekämpningen tycktes i det närmaste utraderad. Närmare var tredje invånare räknades som fattig det året.

Pandemin slog hårt mot Brasilien som räknade näst flest avlidna i covid-19 i världen efter USA i absoluta tal (och på cirka 15:e plats räknat per invånare). Dödstalet låg runt 675 000 när pandemin i huvudsak klingat av. 

Under Lulas första presidenttid satsades stora summor också på att bygga nya bostäder och hälsocenter i storstädernas slumområden (se nedan). Vidare var anti-hungerprogrammet Fome zero (Noll hunger) omfattande. Lulas efterträdare som president, Dilma Rousseff, ville genom programmet Brasil sem miséria (Brasilien utan misär) avskaffa den extrema fattigdomen i landet, den kanske viktigaste punkten på hennes dagordning. 

Stora klyftor

De regionala skillnaderna är stora. Livet för de fattiga i nordöstra Brasilien och i isolerade inre delar av Amazonas liksom för svedjebönderna längre västerut står i skarp kontrast till den växande medelklassens tillvaro i städerna i sydöst, där de välbärgade bor bakom stängsel med elektronisk övervakning.

Inkomsterna är också fortfarande ytterst ojämnt fördelade, även om klyftorna har minskat något de senaste åren. Den folkräkning som genomfördes 2010 visar att 44 procent av alla inkomster går till den rikaste tiondelen av invånarna, medan den fattigaste tiondelen får nöja sig med 1 procent av inkomsterna. Annorlunda uttryckt: sex miljardärer i Brasilien har lika stora tillgångar som halva befolkningen, eller 100 miljoner människor. Vita tjänar i allmänhet mer än dubbelt så mycket som färgade eller svarta, män mer än kvinnor.

Tiotals miljoner människor beräknas bo i Brasiliens kåkstäder. Massflytten från landsbygden har skapat väldiga slumområden, favelas, kring storstäderna. De kontrolleras ofta av kriminella gäng och kännetecknas av brottslighet, arbetslöshet, fattigdom, bostadsbrist och usla sanitära förhållanden.

Mellan en tredjedel och hälften av dem som arbetar gör det i den informella sektorn. De går miste om flertalet sociala förmåner som sjukkassa och pension. Eftersom fler kvinnor än män arbetar i den informella sektorn spär det på den diskriminering som redan sker mot kvinnor i form av lägre lön. Enligt FN får en kvinna två tredjedelar av vad en man tjänar, ännu mindre om hon är mörkhyad.

Såväl barnarbete som tvångsarbete och rent slavarbete förekommer. Myndigheterna inledde 2003 en omfattande satsning med razzior mot storjordbruk och fabriker som misstänktes för missförhållanden. Under några år befriades tiotusentals människor från slavliknande arbetsförhållanden, men det arbetet har senare avstannat.

Hög brottslighet

På vissa håll i São Paulo eller Rio de Janeiro är kriminaliteten värre än i världens krigszoner. Fler människor mördas varje år i Brasilien än i något annat land i världen. Våldsbrotten är ofta knutna till drog- och vapenhandel. Få mord och andra våldsbrott klaras upp och polisen har dåligt rykte, inte minst i Rio.

Antalet mord nådde rekordnivåer 2017 men har sedan minskat med en tredjedel till cirka 40 000 fem år senare. Det är oklart vad som ligger bakom minskningen men 2018 satte den dåvarande presidenten Michel Temer in militär för att upprätthålla ordningen i den svårt våldsdrabbade delstaten Rio de Janeiro. Det var första gången sedan diktaturens fall som militären fick ansvar för inrikes säkerhet. Jair Bolsonaro som efterträdde Temer 2019 genomförde som en av sina första åtgärder lättnader i vapenlagstiftningen som innebär att i princip alla vuxna fick rätt att köpa vapen och förvara dem hemma.

Drygt fyra år senare hade antalet registrerade vapeninnehavare ökat nästan sjufalt, och Bolsonaros efterträdare Lula da Silva beslutade att återigen skärpa lagarna. Enligt Lula hade de lösare reglerna och ökade vapenmängden ute i samhället bidragit till ökat politiskt våld under valrörelsen 2022.

Trots skärpt lagstiftning till skydd för barn finns det fortfarande barn som lever på gatorna – oklart hur många. De flesta försörjer sig genom försäljning och andra tillfälliga arbeten, men en hel del tigger, stjäl eller prostituerar sig. Många är beroende av droger, ofta sniffar de lim. Polisen har anklagats för mord på gatubarn.

De sociala skillnaderna drabbar särskilt kvinnorna. Arbetslösheten bland kvinnor har ökat sedan betald barnledighet infördes i slutet av 1980-talet, eftersom många mödrar avskedas. Tonårsgraviditeter är vanliga: graviditet är det vanligaste skälet till att tio- till fjortonåriga flickor vistas på sjukhus. Abort är endast tillåten efter våldtäkt, när moderns liv är i fara eller vid svår fosterskada. Många illegala aborter genomförs därför, ofta under primitiva förhållanden. Våld mot kvinnor är vanligt, även dödligt sådant. År 2023 begicks 1 463 könsbaserade mord på kvinnor, femicid, vilket innebar en ökning mot tidigare år trots att mordtrenden generellt var nedåtgående. Det innebar att fyra kvinnor per dag mördades på grund av sitt kön.

Välfärdssystemet

Sjuk-, yrkesskade- och invalidförsäkring finns, liksom ålders- och änkepension, moderskapspenning och familjebidrag. Mediciner subventioneras. Resurserna är dock otillräckliga.

Särskilt pensionssystemet har länge varit i kris. Pensionerna har stått för mer än en tredjedel av statens utgifter och växt snabbare än inflationen (se Ekonomisk översikt). Pensionsutbetalningarna är ojämlika och gynnar till stor del de välbärgade mer än de fattiga, enligt Världsbanken. Ändringar i systemet har diskuterats i 30 år utan framgång. Dåvarande presidenten Michel Temer utarbetade en bred pensionsreform 2018 men drog tillbaka den då han saknade stöd i kongressen. Efterträdaren Jair Bolsonaro presenterade ett nytt förslag som var mer omfattande. Det vattnades ur en del men kunde till slut antas, i oktober 2019. Reformen som fasas in under 12 till 14 år innebär bland annat att pensionsåldern fastställs – 62 år för kvinnor och 65 år för män. Tidigare har kvinnor i snitt gått i pension vid 53 års ålder och män vid 56, enligt OECD. Staten beräknas spara cirka 195 miljarder dollar på tio år genom reformen.

Även socialförsäkringssystemet är ansträngt, bland annat därför att många privatanställda låginkomsttagare inte betalar, eller klarar av att betala in sina avgifter.

Enligt författningen har alla medborgare rätt till offentlig vård. Men den fattiga majoriteten, som har störst hälsoproblem, får hålla tillgodo med en överbelastad statlig vård som präglas av resursbrist och korruption; för de välbeställda finns privat hälso- och sjukvård av hög internationell standard. Den eftersatta förebyggande vården, till exempel vaccinering av barn, har dock förbättrats genom program som Bolsa família (se ovan). Spädbarnsdödligheten har minskat rejält under 2000-talet men är fortfarande hög.

Brasilien beräknas ha uppemot en miljon hivsmittade. Ett program med gratis aidsmedicin infördes 2009 vilket lett till en kraftig minskning av antalet dödsfall i aids per år. Brasilien har tagit strid med USA om rätten att kringgå läkemedelspatent och tillverkar egna aidsmediciner.

I början av 2016 stod Brasilien inför en folkhälsokris då ett utbrott av det myggburna zikaviruset smittat över en halv miljon människor och befarades ha orsakat flera tusen fall av fosterskador. Smittan som först upptäcktes i Brasilien hade snart spridit sig till stora delar av Latinamerika. Världshälsoorganisationen (WHO) förklarade den 1 februari utbrottet som ett internationellt nödläge. I Brasilien beslutade regeringen att mobilisera över 200 000 soldater som skulle hjälpa till med att leta efter stillastående vatten i och kring bostäder, där myggorna förökar sig. Först i maj 2017 blåstes faran över.

Familjeliv

Vuxna barn bor vanligtvis hemma tills de gifter sig och skaffar egen familj. Hushållen utgörs oftast av en kärnfamilj, men det är inte ovanligt att mor- eller farföräldrar bor hemma hos något av barnen när de blir gamla. Familjen och släkten värderas högt. Det kan innebära att det vuxna barnet som gifter sig flyttar in i en lägenhet i samma hus som föräldrarna. Vid kriser är det familjen som kommer till undsättning snarare än samhällets institutioner.

I det övervägande katolska Brasilien är idealet att människor ska vara gifta innan de bor ihop. Men i praktiken är det många som inte gifter sig men ändå kallar sig gifta från det att de flyttar ihop, vilket är socialt accepterat. Sex utanför äktenskapet är vanligt, men i detta avseende behandlas flickor och pojkar olika. Unga pojkar uppmanas till sexuella relationer, medan unga flickor ofta förmanas att ”hålla på sig”.

Kvinnor som lönearbetar fortsätter att ha huvudansvaret för hemmet. Mannen ses som familjeförsörjare, även om kvinnan arbetar utanför hemmet. Liksom övriga latinamerikanska länder är Brasilien starkt präglat av machismo, en kultur som värderar manliga egenskaper högre än kvinnliga. Skilsmässa blev lagligt först 1977 och abort är fortfarande förbjudet (se ovan), men vida praktiserat. Det var först genom grundlagen från 1988 som kvinnor i alla avseenden rättsligt jämställdes med män.

Brasilianer är generellt sett väldigt barnkära. Många barn föds dock in i familjer som redan har fler barn än de har råd att ta hand om, och far därför illa. Sexuell exploatering av barn, särskilt flickor, är ett stort problem.

Barnomsorg av kvalitet är svårfunnen. Många kvinnor stannar hemma med barnen de första åren om de kan, eller låter mor- eller farmor ta hand om barnbarnet medan de arbetar. Inom medel- och överklassen anlitar föräldrarna ofta en barnflicka från fattig bakgrund.

Brasilien har en ung befolkning. De som tillhör medel- och överklassen delar livsstil med de flesta europeiska ungdomar. Fattigare ungdomar börjar ofta arbeta tidigt för att bidra till familjens försörjning och kan därför varken studera eller ägna sig åt fritidsintressen i någon större utsträckning.

Homosexuella kan för det mesta leva mer öppet än i många andra länder i Latinamerika. I storstäderna Rio de Janeiro och São Paulo finns stora grupper av hbtq-personer. Högsta domstolen slog i juni 2019 fast att diskriminering av homosexuella är brottsligt, och gav därmed kongressen i uppdrag att stifta en lag om det. Sedan tidigare fanns lagar i flera delstater mot diskriminering på grund av sexuell läggning. Trots det är diskriminering i praktiken vanligt. Våld mot hbtq-personer är utbrett och ökar: 2017 rapporteras 387 hbtq-personer ha mördats på grund av sin sexuella läggning. Samkönade äktenskap är tillåtna sedan 2013.

Om våra källor

Brasilien – Kultur

Brasiliansk folkmusik vilar på ett portugisiskt arv men rymmer också afrikanska rytmer, som i samban och bossa novan. På bildkonstens område har alla befolkningsgrupper lämnat viktiga bidrag.

Det dröjde länge innan brasiliansk kultur frigjorde sig från den portugisiska traditionen. Under kolonialperioden var litteraturen i Brasilien starkt influerad av moderlandet. I början var det mest jesuitpräster som ägnade sig åt författarskap, till exempel padre António Vieira (1608–1697).

Efter självständigheten 1822 dominerade romantiken och naturalismen. José de Alencar (1829–1877) var en romantisk författare som idealiserade ursprungsfolken. Han skrev bland annat romanen O guaraní 1857. Realisten Joaquim Maria Machado de Assis (1809–1908) beskrivs som ”den moderna brasilianska litteraturens fader”. 

I samband med hundraårsjubileet av landets självständighet arrangerade São Paulo 1922 en kulturvecka som blev inledningen till den brasilianska modernismen. Poeten Oswald de Andrade var en ledande kraft och bidrog till att tidskriften Antropofagia skapades. I den ingick poeter som Mário de Andrade, föregångare inom latinamerikansk magisk realism och mest berömd för sin roman Macunaíma.

På 1930-talet började författarna i ökad utsträckning söka motiv utanför städerna. Flera författare skildrade det fattiga nordöstra Brasilien, till exempel Graciliano Ramos (1892–1953), vars klassiska roman Förtorkat liv finns på svenska. En annan känd 1900-talsförfattare är João Guimarães Rosa (1908–1967), vars största verk är Livet är farligt, senhor. Internationellt mest känd är Jorge Amado (1912–2001), som också skildrar nordöstra Brasilien.

Andra moderna författare är Antônio Callado, Márcio Souza, Ivan Ângelo, Ignácio de Loyola Brandão och João Ubaldo Ribeiro, den senare översatt till svenska med romanen Brasilien, Brasilien. Bland moderna kvinnliga författare märks Nélida Piñon men framför allt Clarice Lispector (1920–1977) med flera böcker översatta till svenska, bland annat romanen Nära det vilda hjärtat och novellsamlingen Familjeband. Mest känd bland samtida poeter är João Cabral de Melo Neto (1920–1999).

Barnboksförfattaren Lygia Bojunga Nunes tilldelades 2004 det svenska Almapriset till Astrid Lindgrens minne. Hon har också skrivit dramatik och vuxenlitteratur.

På bildkonstens område har alla befolkningsgrupper lämnat viktiga bidrag. Under 1700-talet verkade arkitekten och skulptören Antônio Francisco Lisboa, som kallades Aleijadinho. Hans verk finns i de historiska städerna i den östliga delstaten Minas Gerais, där en byggnadsstil i barock växte fram sedan man funnit guld och diamanter i området.

Under 1800-talet kom måleriet att utvecklas av bland annat Victor Meireles. Modern brasiliansk konst räknas till den främsta i världen med namn som Emiliano Di Cavalcanti och Cândido Portinari. Den senare har till exempel utfört väggmålningar i FN-byggnaden i New York.

Modern arkitektur kan man framför allt se i huvudstaden Brasília, vars stadsplan gjordes av Lúcio Costa. Många av stadens byggnader ritades av Oscar Niemeyer, som är den mest kände av Brasiliens arkitekter. När Niemeyer avled 2012, 104 år gammal, hölls en minneshögtid i presidentpalatset.

Brasiliansk folkmusik vilar på ett portugisiskt arv men rymmer också afrikanska rytmer, som i samban och bossa novan. Chico Buarque är en av företrädarna, liksom Elza Soares. Bland stora namn inom populärmusiken finns Gilberto Gil som var kulturminister 2003–2008 och vann det svenska Polarpriset 2004. Heitor Villa Lobos (1887–1959) är den mest kända kompositören av nyare klassisk brasiliansk musik.

Brasiliansk film hade en storhetstid på 1960-talet men drabbades mer än andra konstarter av militärdiktaturens kontroll från 1964 och framåt. De mest kända filmskaparna är Glauber Rocha och Nelson Pereira dos Santos. Den senare har fortsatt sitt filmskapande efter demokratins återkomst och har bland annat gjort den kritikerrosade Förtorkat liv efter Graciliano Ramos bok (se ovan). Fernando de Meirelles film Guds stad, som bygger på en roman med samma namn av Paulo Lins, och Walter Salles Central do Brasil har uppmärksammats internationellt.

Till nya filmskapare hör Luis Carlos Barreto, som bland annat filmat Jorge Amados roman Dona Flor och hennes två makar. I Brasilien har dock produktionen av TV-serier (telenovelas) delvis tagit över det traditionella filmskapandet.

De årliga karnevalerna är populära uttryck för folkkultur. De äger rum i februari/mars i alla städer i Brasilien men de mest kända hålls i Rio de Janeiro och Salvador da Bahia. Förberedelser pågår året om där grupper, så kallade sambaskolor, lär in danser, skapar dräkter och repeterar sånger för att sedan under karnevalen tävla mot varandra. Karnevalen blev internationellt känd genom filmen Orfeu negro, inspelad 1959 i Rio av den franske regissören Marcel Camus men med brasilianska skådespelare. Filmen vann både Guldpalmen i Cannes och en Oscar. Antônio Carlos Jobim och Luiz Bonfá skrev den välkända musiken till filmen.

Till brasiliansk kultur får väl också räknas fotboll. Det fotbollstokiga Brasilien har med sitt fantasifulla, snabba spel och spelare som den legendariske Pelé länge varit en av världens främsta fotbollsnationer. 2014 anordnade landet för andra gången VM i fotboll.

Om våra källor

Brasilien – Seder och bruk

Skillnaderna mellan de rika delstaterna i södra Brasilien och de fattiga i norr är stora även vad gäller traditioner. I söder stöter man ofta på kläder, arkitektur, mat och musik med tydliga influenser från Tyskland, Italien och Östeuropa. I norr dominerar däremot traditioner med ursprung i Afrika eller hos ursprungsfolken, eller en blandning därav. Kulturen där har också präglats av det koloniala förtrycket, ett exempel är kampsportsdansen capoeira.

Afrobrasilianska religioner är vanligast bland den svarta befolkningen, men även folk med annan etnicitet har anslutit sig till dessa på senare år. De afrobrasilianska religionernas utövare firar sina egna gudar, orixás – men av historiska skäl sker firandet på samma officiella högtidsdagar som då de katolska helgonen firas. Brasilien har många helgdagar per år, eftersom såväl den federala regeringen som delstaterna och kommunerna har instiftat både religiösa och sekulära helgdagar. Här nedan behandlas bara de nationella helgdagarna och traditionerna.

Vett och etikett

Punktlighet värderas inte på samma sätt som i Nordeuropa. Blir man hembjuden på middag till någon bör man medvetet dyka upp 15–30 minuter senare än utsatt tid. Möten kan börja timmar senare än planerat, samt dra över tiden med lika mycket.

Brasilianer håller inte samma avstånd som skandinaver till den de står eller sitter bredvid, eller till den de talar med, och tar ofta på den de pratar med. Denna intimitet upplevs som naturlig och man bör därför undvika att dra sig undan beröringen. I Brasilien är kindpussen den traditionella hälsningen mellan kvinnor, samt mellan män och kvinnor. Det vanligaste är två kindpussar – först en på vänsterkinden, därefter en på högerkinden. Män tar i hand om de möter en annan man som de inte känner. En nära vän bemöts däremot med en hjärtlig kram.

Generellt sett är brasilianer informella och avslappnade, och eftersom de vill att alla ska vara nöjda och glada mest hela tiden är skandinavers rättframhet och ärlighet inte alltid uppskattad. Brasilianer lindar hellre in saker. Sex och otrohet skämtar man dock öppet och mycket om. Att avbryta och bli avbruten under ett samtal är vanligt.

Tecknet ”tummen upp” används flitigt för att visa att man samtycker eller tycker att något är bra. Folk påkallar ofta någons uppmärksamhet med ett ”pssst” vilket inte anses nedlåtande i Brasilien.

Brasilianer identifierar sig ofta starkt med sin delstat eller sin hemstad. Men stoltheten över att vara brasilian är oftast större och de flesta uttrycker gärna sin patriotiska glädje över att bo i vad de upplever som världens absolut bästa land. Till det brasilianer är stolta över hör o jeitinho brasileiro. Det syftar på förmågan att lösa även till synes olösliga problem och att ta sig förbi krånglig byråkrati.

Som utländsk besökare bör man tänka på att vara försiktig med att kritisera påven eller katolska kyrkan, förespråka abort eller att tala vitt och brett om att man inte tror på Gud (om så är fallet). Man bör också undvika att hålla hårt på formaliteter, klaga över bristande punktlighet – eller tala väl om Brasiliens ärkefiende Argentina.

Till bords

Tedrycken chimarão dricks flitigt i de sydligaste delstaterna. Ofta låter man bägaren med te gå runt bland personerna i ett sällskap och var och en får ta en klunk innan bägaren skickas vidare. I de nordligare delarna av landet är kaffe vanligare. Kaffet dricks svagt, för skandinaviska smaklökar, med mycket socker. Kaffe till kvällsmålstiden är vanligt. Vanliga är även goda fruktjuicer liksom ”nationaldrycken” caipirinha, gjord på sockerrörsbrännvinet cachaça och lime. Många dricker också kall öl i små glas (så den inte ska hinna bli varm), och det finns många inhemska ölsorter att välja bland.

Maten varierar mycket över landet och är starkt påverkad av alla olika folkgrupper. I Amazonas äter man mycket sötvattenfisk, som i fiskgrytan caldeirada, samt exotiska frukter och rotfrukter som jams och maniok (kassava). I Bahía är det starkt kryddade afrikanska arvet tydligt, i söder är det kött som gäller (till exempel rätten carne do sol, som består av torkat, saltat och grillat kött serverat med grönsaker) och längs kusten fisk och skaldjur. Söderut hittar man också mycket italiensk- men också tysk- och japanskinfluerad mat.

För hela Brasilien gäller dock att en måltid i allmänhet inte anses vara komplett utan ris och bönor – arroz e feijão. Typisk är ”nationalrätten” feijoada – kött- och böngrytan, som traditionellt serveras på lördagar, med ris, finskuren kål, rostat maniokmjöl och apelsinklyftor.

Seden att ta med presenter om man besöker någon för första gången är inte självklar inom alla klasser. Däremot är det oftast ändå välkommet om man som gäst har med sig en anspråkslös present, exempelvis choklad.

Klädsel och skönhetsideal

Den dominerande klädstilen är västerländsk, förutom vissa bevarade klädtraditioner som en del ursprungsfolks, eller gauchons stora, pösiga byxor och många svarta bahianska kvinnors vita kjolar och blusar. De brasilianska kläderna, särskilt kvinnornas, visar dock betydligt mer hud än vad en skandinav är van vid. Det går ofta att avläsa klasstillhörighet i klädseln, då de rikare ofta klär sig elegant i mindre varma material än de dominerande syntetmaterialen. Män går gärna i shorts och utan tröja. De karaktäristiska plastsandalerna används av män och kvinnor från alla klasser.

Den här klädkoden gäller till vardags, i arbetslivet är den ofta ganska strikt. Trots ett tropiskt klimat förväntas man bära långärmad skjorta eller tröja och byxor eller kjol samt skor som döljer fötterna, om man arbetar exempelvis på någon myndighet, i affär eller på bank.

Kroppsfixeringen och sexualiseringen är stark, vilket sätter press framför allt på kvinnor. Inom överklassen är skönhetsoperationer vanliga. Manikyr och pedikyr är mycket vanliga bland kvinnor av alla klasser, och ofta kommenterar folk andra människors kroppar, såväl när de inte hör som inför dem. Under karnevalen eller på stranden är stringbikini en vanlig syn.

Traditioner, helgdagar och nationalsymboler

Karnevalen är den kanske viktigaste brasilianska högtiden. Den äger rum någon gång mellan januari och mars varje år, beroende på när påsken infaller. Karnevalen avslutas på askonsdagen, den dag som traditionellt inledde de 40 dagars fasta som avslutades med påsken. Karnevalen är en tre eller fyra dagar lång folkfest då de flesta ägnar sig åt att spela musik, dansa, sjunga, dricka och vara glada.

Påsken är en av de viktigaste högtiderna. De troende katolikerna går i kyrkan och de flesta andra ser en möjlighet att ge och få påskägg av choklad. Långfredagen är helgdag.

Tiradentes dag firas den 21 april till minnet av den första framstående ledaren i den rörelse som förespråkade Brasiliens självständighet på 1800-talet. Corpus cristi är en katolsk högtid som firar Jesu närvaro vid nattvarden. Datumet varierar från år till år, eftersom den infaller 62 dagar efter långfredagen. Brasiliens självständighet från Portugal, som uppnåddes 1822, firas den 7 september.

Nossa senhora aparecida infaller den 12 oktober. Dagen firas till åminnelse av Brasiliens nationella skyddshelgon, vars namn är en katolsk titel på jungfru Maria, Jesu moder. Dia de finados (De dödas dag, 2 november) är känd under flera olika namn. Det är en dag då man ber för de nära och kära som är döda. Republikens dag firas den 15 november, till åminnelse av att Brasilien 1889 blev republik.

Julen firas natten mellan den 24 och 25 december med god mat och dryck. Vid midnatt delas julklapparna ut. På nyårsafton ska man traditionellt vara klädd i vitt. I övrigt firas den som i större delen av västvärlden med mycket festande och fyrverkerier. Själva helgdagen infaller den 1 januari.

Dessutom firas andra högtider som inte är officiella helgdagar. Den största är Festas juninas (Junifesterna), med São Joãos dag (24 juni) som höjdpunkt. Det innebär flera veckors firande med utgångspunkt i katolska helgon – förutom São João även Santo Antônio (13 juni) och São Pedro (29 juni). Traditionen, som firas i större delen av landet, är starkast i nordöstra Brasilien. Där dansar man forró och en dans som liknar squaredans, tänder eldar och klär sig i kläder som påminner om landsbygden förr i tiden.

På officiella helgdagar som självständighetsdagen den 7 september eller republikens dag den 15 november hissas den brasilianska flaggan. Den är grön med en gul snedställd fyrkant och i denna ett ljusblått jordklot med 27 stjärnor, en för varje delstat samt det Federala distriktet (Brasília). Runt klotet går ett vitt band med texten Ordem e progresso (Ordning och framsteg). Det gröna står för Brasiliens skogar, det gula för mineraltillgångarna och det blå, tillsammans med stjärnorna, sägs föreställa himlen över Rio de Janeiro den dag republiken utropades 1889.

Om våra källor

Brasilien – Äldre historia

Flera miljoner människor bodde utspridda i dagens Brasilien när portugiserna anlände på 1500-talet. Stora delar av urbefolkningen dödades eller dog av sjukdomar som européerna förde med sig. Den portugisiska kolonin utropade sig 1822 till ett självständigt kejsardöme men efter en militärrevolt 1889 blev Brasilien en republik. En revolt 1930 förde Getúlio Vargas till makten. Under hans diktatoriska och populistiska styre moderniserades Brasilien. Vargas avsattes i en militärkupp 1945.

År 1494 slöt de spanska och portugisiska regenterna under överinseende av påven ett fördrag, det så kallade Tordesillasfördraget, som gav Afrika och Indien till Portugal, medan den nyupptäckta kontinenten Amerika skulle tillfalla Spanien. Men gränsen mellan de båda intressesfärerna drogs mitt i Atlanten längs en linje som skär rakt över det då oupptäckta Sydamerika ungefär från Amazonflodens mynning och söderut. Östra delen av Latinamerika kom därför av en slump att hamna på den portugisiska sidan.

När européerna kom till Brasilien fanns där inga statsbildningar motsvarande inkaväldet på Andernas västsida eller aztekernas civilisation i nuvarande Mexiko. De brasilianska urfolken bodde dels i Amazonas, dels längs kusterna, som då var helt skogbevuxna. De levde som nomader eller halvnomader och uppskattningarna av deras antal varierar mellan 5 miljoner och 12 miljoner.

Sjöfararen Pedro Álvares Cabral från Portugal anses ha varit förste europé att nå Brasiliens kust år 1500. Han trodde då att han kommit till en obetydlig ö. Det finns dock forskare som hävdar att en spanjor var där före Cabral.

På den nyupptäckta kontinentens kust verkade det inte finnas guld eller andra rikedomar som lockade européerna. I Portugal gick dessutom rykten om hur vita hamnat i urfolkens kokgrytor. Den enda åtråvärda råvaran tycktes vara ett färgämnesrikt träslag, som i Afrika kallades ”brasilträ” och som fick ge namn åt området. Kolonin förde en tynande tillvaro tills fransmännen fattade intresse för brasilträdet. För att mota bort fransmännen stärkte Portugal sitt grepp över området och tillsatte 1549 en generalguvernör i Salvador da Bahia, som blev Brasiliens huvudstad.

Sockerodlingar

De första europeiska bosättarna i Brasilien var ditskeppade portugisiska straffångar. De följdes av judar, som tvångsomvänts till kristendomen och flytt för att fritt kunna utöva sin verkliga tro. Med hjälp av holländskt kapital byggde judarna i nordöstra Brasilien upp lönsamma sockerodlingar. År 1600 fanns där över 100 fabriker som försåg Europa med socker.

Urbefolkningen hade hjälpt till med trädavverkning men ville inte arbeta på sockerplantagerna. När portugiserna försökte förslava dem kom grupperna i ökad kontakt med varandra och mängder av urinvånare dog i europeiska sjukdomar. Kolonisatörerna började då hämta slavar från Afrika. Den afrikanska västkusten ligger relativt nära Brasiliens nordöstra hörn och över 4 miljoner människor kom att skeppas som slavar till Brasilien. Det är mer än en tredjedel av alla afrikaner som fördes till de amerikanska kontinenterna från 1500-talet till 1800-talet. 

När Portugal 1580 gick i union med Spanien förlorade Tordesillasfördraget sin betydelse och portugiserna kunde fortsätta västerut i Brasilien, över den uppdragna gränsen. Unionen upplöstes 1640 och ett drygt sekel senare, efter många tvister, lade portugiser och spanjorer fast gränserna för dagens Brasilien. Då européerna under de följande seklen trängde in i landet utrotades de flesta av Brasiliens urfolk (se Befolkning och språk).

År 1693 upptäcktes guld i den nuvarande brasilianska delstaten Minas Gerais och under 1700-talet var Brasilien världens största guldproducent, men socker var fortsatt största exportvara. Rio de Janeiro var utförselhamn för guldet och blev huvudstad 1763.

Kejsardöme

År 1808 flydde Portugals regent, João VI, till Rio de Janeiro undan Napoleonkrigen i Europa. João VI styrde sedan Portugal i 13 år från sin exil i Brasilien. Portugals handelsmonopol upphävdes, Rio de Janeiro öppnades för all sjöfart och Brasilien upphöjdes till kungadöme, likvärdigt med moderlandet Portugal. När João VI återvände hem till Portugal 1821, lämnade han kvar sin son Pedro som regent. Lissabon ville åter göra Brasilien till koloni, men Pedro förklarade Brasilien självständigt 1822 och lät kröna sig till kejsare. Genom denna konstruktion tillfredsställdes såväl republikanska gruppers krav på självständighet som de konservativas önskan om att bibehålla monarkin.

Författningen från 1824 tillät kejsar Pedro I att fördela mark och politiska poster. Han försökte därmed balansera olika gruppers och regioners intressen men fick ändå uppleva flera regionala uppror innan han 1831 abdikerade till förmån för sin son Pedro som då bara var fem år. Ett förmyndarstyre tog över tills den yngre Pedro förklarades myndig 1840 och året därpå kröntes till kejsar Pedro II. Pedro regerade i drygt 40 år och hans regeringstid brukar betecknas som en guldålder i Brasiliens historia. Han var personligen populär och landets ekonomi gick framåt.

Under 1800-talet växte stora boskapsfarmer fram i södra Brasilien. Där odlades också kaffe som blev en viktig exportvara. I norr gav gummitappning väldiga inkomster, och Manaus i Amazonas blev en av världens rikaste städer. Sockerexporten ökade när befolkningen växte i industrialismens Europa och bomullsexporten fick ett uppsving, då inbördeskriget i USA stoppade utskeppning av bomull därifrån. Tobak, läder och kakao blev också stora exportvaror. Men framför allt var det kaffet som gav framgång. Brasilien stod för mer än hälften av världens kaffeproduktion från och med 1850.

Republik

Det året upphörde i stort sett slavhandeln även om Brasilien formellt avskaffade slaveriet först 1888. Efter hand kom mängder av europeiska immigranter till kaffedistrikten. Republikanerna växte i antal. Efter en militärrevolt 1889 upprättades en republikansk regim och Pedro II abdikerade. São Paulo var landets rikaste delstat och krävde ett omfattande regionalt självstyre i den nya federala författning som antogs 1891. I praktiken styrde de rikaste delstaterna också den federala politiken. Rösträtten var begränsad till några få procent av befolkningen.

I början av 1900-talet växte rikedomarna än mer. Kaffeinkomster investerades i textilfabriker och lade grunden till en industrialisering i São Paulo-området samtidigt som sockerplantager slogs ihop till allt större enheter. Välståndet nådde dock bara en liten del av befolkningen. Lantarbetarna blev allt fattigare. Torka hemsökte landet och protester i fattiga delstater ledde till flera upprorsförsök. 1930, då det rådde ekonomisk depression i världen, ledde Getúlio Vargas en större revolt och gjorde slut på den så kallade Första republiken. Med Vargas som president inleddes en ny era i brasiliansk politik. Delstaternas makt beskars, kommunister förföljdes och facket sattes under statlig kontroll. Industrialiseringen påskyndades och ett socialförsäkringssystem infördes. Brasilien inspirerades delvis av Europas fascistregimer, och Vargas gav sig själv diktatorisk makt. Samtidigt sände han soldater till Italien för att kämpa mot det nazistiska Tyskland i andra världskriget och lät de allierade anlägga militärbaser i nordöstra Brasilien.

Så småningom sjönk kaffepriserna och statsbudgeten gick med underskott. Vargas satsade än hårdare på industrialisering och lockade utländskt kapital. Under växande folkligt missnöje med det enväldiga styret tvingade dock militären Vargas att avgå 1945.

Om våra källor

Brasilien – Modern historia

Under årtiondena efter andra världskriget präglades Brasilien av instabilitet och ekonomiska problem. Strejker och upplopp bidrog till att militären tog makten i en kupp 1964. Undantagslagar infördes och oppositionella förföljdes. Samtidigt åstadkoms ett ”brasilianskt under” inom ekonomin. Demokratin återinfördes från 1985. Korruptionsskandaler har präglat de flesta regeringar därefter. Under vänsterpresidenten Lula da Silva 2003–2010 växte ekonomin kraftigt och många brasilianer fick det bättre. Därefter inträdde en djup nedgång som sammanföll med korruptionsavslöjanden och politisk instabilitet.

Efter president Getúlio Vargas avgång 1945 (se Äldre historia) präglades Brasilien av instabilitet och ekonomiska problem. Under intryck av det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen förbjöds kommunistfacket och landets relationer till Sovjetunionen bröts. Vargas återkom som vald president 1951, men hans styre blev misslyckat. En skandal runt ett mordförsök på hans politiska ärkefiende slutade med att Vargas tog sitt liv 1954.

Efterträdaren Juscelino Kubitschek satsade på industrialisering och ekonomisk tillväxt under slagordet ”50 års utveckling på 5 år”. Han förverkligade den mer än hundraåriga visionen om att skapa en ny huvudstad, Brasília, inne i landet. Brasília invigdes 1960, efter bara fyra år av byggnadsarbete som orsakade enorma budgetunderskott och höga utlandslån.

Efter ett kort mellanspel tillträdde 1961 João Goulart som president. Han sökte förgäves hantera en ekonomisk kris, som drev fram landets första självständiga fackliga rörelse. Sockerarbetarna i nordöst var utblottade, de saknade mat för dagen och organiserade sig med krav på en radikal jordreform. Plundring, upplopp och strejker följde. Militären fruktade en kommunistisk utveckling och i hemligt samarbete med USA störtades Goulart i en kupp 1964.

Den nya militärregimen införde undantagslagar. Facket ställdes åter under statlig kontroll och vanliga politiska partier förbjöds. I stället skapades ett officiellt regeringsparti och ett officiellt oppositionsparti. Statens inblandning i ekonomin ökade kraftigt och exploateringen av landets naturresurser satte fart. Militären uppmuntrade utländska företagsetableringar.

Förtryck

Åtgärder som vidtogs för att hejda inflationen ledde till ekonomisk stagnation och politiskt missnöje, och 1968 bildades en väpnad stadsgerilla. Militärregimen svarade med massgripanden, tortyr och mord på oppositionella. Samtidigt lättade regimen på de ekonomiska åtstramningarna och ekonomin växte med tio procent om året. Men de positiva effekterna av det som i efterhand har kallats det brasilianska undret kom bara en liten del av invånarna till del.

År 1974 inledde den då nyblivne presidenten, general Ernesto Geisel, en försiktig politisk öppning, abertura, och i valet det året hade det officiella oppositionspartiet stor framgång. Det fackliga motståndet mot militärstyret och de ekonomiska orättvisorna växte och arbetare strejkade i hundratusental. Bilarbetarna i São Paulo gick i täten, ledda av metallarbetaren Luiz Inácio ”Lula” da Silva, som greps när strejkerna olagligförklarades.

År 1979 efterträddes Geisel av general João Baptista Figueiredos som hävde undantagslagarna, frigav politiska fångar, lät flyktingar återvända, mildrade censuren och förberedde demokratiska val. Tvåpartisystemet upplöstes och det tidigare regeringspartiet ersattes av Demokratiska sociala partiet (PDS), medan oppositionen bildade flera olika partier. Parlamentsvalet 1982 blev mycket jämnt men PDS gynnades av valsystemet och vann flest mandat.

Regeringens viktigaste mål var ekonomisk tillväxt. Dammar och kraftverk konstruerades, Amazonas exploaterades och bygget inleddes av transamazoniska vägen från Atlantkusten till Perus gräns. Expansionen betalades dock till stor del med en växande utlandsskuld.

Demokrati återinförs

Inför presidentvalet 1985 hoppade liberala politiker av PDS och lierade sig med det största oppositionspartiet, Brasilianska demokratiska rörelsens parti (PMDB), och oppositionens kandidat Tancredo Neves valdes till president. Regeringspartiets tidigare ledare José Sarney blev vicepresident. Men Neves insjuknade och avled innan han hann tillträda. I stället blev Sarney landets första civila president på 21 år.

Under Sarney genomfördes en jordreform och jordlösa bönder tilldelades mark i Amazonas. Det skedde dock först efter hårda sammandrabbningar mellan bönder och jordägare, som inte ville släppa ifrån sig mark, och minst 125 människor miste livet. Det var också först efter politiska strider som en ny grundlag kunde godkännas 1988. Den nya författningen minskade presidentens makt och garanterade medborgerliga fri- och rättigheter.

Sarneys ekonomiska politik misslyckades dock och fackliga demonstrationer, upplopp och plundringar följde. Missnöjda PMDB-politiker lämnade partiet och bildade Brasilianska socialdemokratiska partiet (PSDB).

I presidentvalet 1989 vann populisten och tidigare guvernören Fernando Collor de Mello, som bildat ett parti enbart för att vinna valet. Han besegrade med knapp marginal den radikale facklige ledaren Lula da Silva, som var kandidat för Arbetarpartiet. 

Inställda betalningar

Den ekonomiska krisen djupnade därefter, avbetalningar på utlandsskulden ställdes in och staten skar ned sina utgifter vilket väckte starka protester. Korruptionsanklagelser mot Collor växte till en skandal som slutade i riksrätt mot honom. Innan målet avgjorts avgick Collor 1992, och vicepresident Itamar Franco tog över.

Francos regering hade större framgång med ekonomin men försvagades av korruptionsanklagelser, regeringsombildningar och avhopp.

En av dem som lämnade Francos regering var finansministern, Fernando Henrique Cardoso, som under sin ministertid lyckats drastiskt minska inflationen. Det bidrog till en storseger för Cardoso i presidentvalet 1994, då han var kandidat för PSDB, över Lula da Silva som på nytt var Arbetarpartiets kandidat.

President Cardoso avreglerade ekonomin och drev en kontroversiell kamp för en grundlagsändring, som genomfördes 1997 och som gjorde det möjligt för presidenten att bli omvald för en andra mandatperiod. Cardoso vann därpå presidentvalet 1998, återigen över Lula da Silva.

En nedskrivning av värdet på landets valuta 1999 följdes av ekonomisk kris, åtstramningspolitik och protester från bland annat arbetare och jordlösa. Flera korruptionsskandaler skakade regeringen. Ledande politiker, regeringstjänstemän, domare och polisbefäl avslöjades som inblandade i organiserad brottslighet med narkotikahandel och penningtvätt. Den allt solkigare bilden av mittenhögerkoalitionen gynnade oppositionen inför valen 2002, samtidigt som regeringen pressades av en svår energikris.

Lula da Silva blir president

Presidentvalet 2002 vanns med klar marginal av Lula da Silva, som förlorat tre tidigare presidentval. Han anpassade den här gången sitt budskap till mittenväljarna, samtidigt som han fortsatte att lova förbättringar för de fattiga. Även i parlamentsvalet gick Arbetarpartiet starkt framåt och blev största parti i deputeradekammaren. De tidigare regeringspartierna gick kraftigt tillbaka. Lula da Silva bildade en instabil koalition med flera mitten- och vänsterpartier.

När Lula da Silva tillträdde på nyårsdagen 2003 var det första gången som en före detta arbetare blev Brasiliens högsta politiska ledare. Näringslivet uttryckte oro, men den förr så radikale strejkledaren Lula da Silva framstod nu närmast som en socialdemokrat.

För att få statsskulden under kontroll förband sig Lula da Silva att uppfylla Internationella valutafondens (IMF) krav på hårda budgetbesparingar. Räntorna höjdes för att stoppa inflationen. Denna politik vann stöd i parlamentet men väckte protester bland de fackliga organisationer och vänstergrupper som fört Lula da Silva till makten. Efter hand lämnade flera partier helt eller delvis regeringen, som fick svårt att få stöd för sin politik.

Korruptionsskandaler

Regeringen skakades också av korruptionsskandaler. I en härva kallad mensalão ("den stora månadsbetalningen"), anklagades regeringen för att ha tagit pengar från det statliga kraftbolaget för att köpa kongressledamöters röster. Också ett av de andra regeringspartierna avslöjades med illegal kampanjfinansiering. Flera högt uppsatta politiker fick lämna sina uppdrag och småningom dömdes många av dem till långa fängelsestraff.

Lula da Silva friades dock från misstankar och trots skandalerna vann han överlägset i presidentvalet 2006. Ett skäl till presidentens popularitet var sociala satsningar till stöd för fattiga familjer (se Sociala förhållanden). Däremot backade Arbetarpartiet i kongressvalet och det borgerliga PMDB blev störst i deputeradekammaren.

Mandatperioden kantades av motgångar för Lula da Silva. Flera av hans förtrogna anklagades för korruption, bland dem senatens talman som tvingades avgå i slutet av 2007. Trots motgångarna var Lula da Silva fortsatt populär. Under hans tid vid makten växte sig Brasilien starkare ekonomiskt och många brasilianer fick det bättre.

Dilma Rousseff tar över 

Lula som var hindrad av författningen att ställa upp till ännu ett omval 2010 förde fram stabschefen Dilma Rousseff som sin handplockade kandidat. Hon segrade och i kongressvalet fick de elva partierna i regeringskoalitionen en betryggande majoritet i båda kamrar. 

Dilma Rousseff tillträdde 2011 som Brasiliens första kvinnliga president. Hon hade starkt stöd hos befolkningen under sina första år vid makten. Men efter hand blev den ekonomiska verkligheten kärvare för många brasilianer, då den tidigare höga tillväxttakten avtog samtidigt som valutan urholkades. Sommaren 2013 växte demonstrationer mot höjda priser i kollektivtrafiken i São Paulo till landsomfattande protestaktioner mot korruption, bristande samhällsservice och vad som uppfattades som slöseri med skattemedel inför fotbolls-VM 2014 och sommar-OS 2016. Protesterna var de största i landet på över 20 år och de urartade flera gånger i våldsamheter. Som svar på protesterna lanserade president Rousseff ett omfattande reformpaket.

Under valåret 2014 krympte stödet för Dilma Rousseff. Ekonomin gick in i en lågkonjunktur och dessutom kom de första avslöjanden om en korruptionshärva inom det statliga oljebolaget Petrobras. Skandalen kastade en skugga över presidenten, som tidigare suttit i bolagets styrelse, även om hon inte anklagades för att vara direkt inblandad.

Rousseff lyckades trots allt vinna presidentvalet i oktober 2014, men det var med den minsta segermarginalen i ett presidentval i Brasilien sedan 1894. Regeringsalliansen behöll också sin majoritet i kongressens båda kamrar.

Växande muthärva

Petrobrashärvan fortsatte att växa och en lång rad högt uppsatta personer inom oljebolaget, bland dess leverantörer och inom politiken pekades ut som misstänkta. I februari 2015 avgick oljebolagets hela ledning.

Kritiker hävdade att Dilma Rousseff måste ha känt till mutorna. Bara ett halvår efter valet demonstrerade över en miljon människor med krav på hennes avgång. Oppositionen anklagade Rousseff för manipulerat budgeten under valåret 2014, så att den brasilianska ekonomin framstod som starkare än den var.

I maj 2016 inleddes en riksrättsprocess mot presidenten och i augusti avsattes hon (se Kalendarium). Rousseff och hennes anhängare hävdade att hon utsattes för en politisk kupp.

Rousseff efterträddes av vicepresident Michel Temer, vars parti PMDB tidigare ingått i regeringskoalitionen men sedan brutit samarbetet med Arbetarpartiet. Temer bildade en högerorienterad regering .

Våren 2017 riktades korruptionsanklagelser också mot president Temer. Han blev den första sittande presidenten i Brasilien som anklagats för brottsliga handlingar. Två omröstningar hölls i deputeradekammaren om att inleda en rättsprocess också mot Temer, men till skillnad från när Rousseff anklagades nåddes inte den två tredjedelars majoritet som krävs för riksrätt. Temer satt därmed kvar mandatperioden ut, till 1 januari 2019.

Inför valet hösten 2018 var den förre presidenten Lula da Silva till en början återigen Arbetarpartiets kandidat. Men han diskvalificerades av Högsta valdomstolen– eftersom han satt i fängelse, dömd året innan för korruptionsbrott. Först en månad före valet drog sig Lula formellt ur, och hans vicepresidentkandidat Fernando Haddad blev Arbetarpartiets presidentkandidat.

I det förvirrade politiska läget stormade en tidigare relativt okänd kongressledamot fram i opinionsmätningarna: Jair Bolsonaro. Han bytte i början av valåret från ett litet parti till ett annat, Socialliberala partiet, och blev presidentkandidat för det. Bolsonaro som hade starka band till militären kom att kallas ”tropikernas Trump” och framställde liksom kollegan i USA sig själv som en antietablissemangskandidat, trots att han suttit i kongressen i 28 år. Bolsonaro vann presidentvalet medan kongressvalet gav en splittrad bild. De båda partier som blev störst – Arbetarpartiet och PSL – har vardera bara drygt 10 procent av platserna i deputeradekammaren.

Jair Bolsonaro på en banderoll, med företrädare för jordbruksnäringen i förgrunden. Foto: Eraldo Peres/AP/TT

Bolsonaro kom snart att framstå som än mer extrem än Trump i sina utfall mot meningsmotståndare och i sina nedsättande uttalanden om kvinnor, minoritetsgrupper och homosexuella. Han förespråkade tortyr, var en uttalad klimatskeptiker och beklagade att militärjuntan inte tagit livet av fler vänstersympatisörer under diktaturen.

Anhängarna såg Bolsonaro som en räddare, undan moraliskt förfall och ekonomiska svårigheter. Motståndarna såg honom i stället som ett hot mot demokratin, klimatet och rättigheter för kvinnor, ursprungsfolk, hbtq-personer etc.

När coronapandemin bröt ut 2020 kom Bolsonaro att utmärka sig som förnekare: han förringade kontinuerlig viruset och kritiserade högljutt samt motarbetade delstatsmyndigheter som införde karantänsregler och andra åtgärder för att bromsa smittspridningen. Pandemin kom att slå hårt mot Brasilien (se Sociala förhållanden).

Om våra källor

Brasilien – Politiskt system

Innehållet i detta kapitel har flyttat till Inrikespolitik och författning.

Brasilien – Demokrati och rättigheter

Brasilien har ett fungerande valsystem och ett aktivt civilsamhälle. Press- och yttrandefrihet garanteras i författningen och medielandskapet är mångsidigt. Korruptionen är dock ett allvarligt problem, liksom våldsbrottsligheten.

Demokratin är förhållandevis sund i Brasilien i avseenden som politisk mångfald, valprocesser och medborgerliga rättigheter. Men problemen är stora vad gäller korruptionen, som inte minst på senare år har visats sig ha starkt fäste på högsta nivå inom både politik och näringsliv. Under president Jair Bolsonaro (2019–2022) ökade hoten mot pressfriheten markant (se vidare nedan). 

I Transparency Internationals (TI) rankning över korruption i världen ligger Brasilien på plats 104 av 180 länder (se rankningslistan här). Det är en försämring jämfört med året innan och något sämre än både Argentina och Colombia. TI har pekat på problem i hela regionen med att politiska ledare agerar i egenintresse på bekostnad av medborgarna i landet. Mutskandalen kring den brasilianska byggjätten Odebrecht har beskrivits som en av de största korruptionsskandalerna i världshistorien (se Inrikespolitik och författning). Odebrecht, eller Novonor som företaget döpt om sig till, har erkänt att 1 miljard dollar betalats i mutor under 15 års tid i tolv latinamerikanska länder.

I fråga om rättsstatens funktioner hamnar Brasilien ungefär i mitten såväl globalt som regionalt och i jämförelse med andra länder som också klassas som övre medelinkomstländer. Faktorer som drar ned Brasiliens rankning är brister i säkerheten och straffrätten – områden där organiserad brottslighet,  våldsbrottslighet och polisbrutalitet samverkar. Ett fenomen som uppstått efter millennieskiftet är väpnade milisgrupper som kontrollerar hela samhällssektorer. Miliserna består till stor del av före detta poliser eller vakter som från början organiserade sig som grannskapsgrupper, men som nu blivit kriminella gäng och till stor del utmanövrerat de narkotikagäng som tidigare dominerade. Enligt en rapport 2020 kontrollerar sådana miliser över hälften av landets andra stad Rio de Janeiro och råder över bland annat internettjänster, kabel-TV, transport och även byggsektorn.

Väljarnas ilska över korruption och våld – liksom fattigdom och ojämlikhet – var enligt bedömare faktorer som bidrog till att den radikala högerpopulisten Jair Bolsonaro vann presidentvalet 2018. Resultatet väckte oro bland dem som värnar demokrati och rättigheter: Bolsonaro är en konservativ före detta militärofficer som lovordade militärdiktaturen och förespråkade hårda tag för att upprätthålla lag och ordning. Det anslöt till en trend med en växande antiliberal rörelse i både Europa och USA. Bolsonaro förlorade med mycket knapp marginal i valet 2022 då polariseringen i landet blev tydlig. 

Våldsbrottsligheten är ett svårt problem. Mordfrekvensen är hög, i Sydamerika är det bara Venezuela som är värre. Offren är till stor del unga och runt två tredjedelar är afrobrasilianer (se även Sociala förhållanden). 

Brasilien beskrivs, för första gången 2019, av den internationella fackliga organisationen IFS som ett av de tio sämsta länderna i världen för arbetande människor. Organisationen placerar det i en kategori där det inte finns några garantier för fackliga rättigheter alls, den lägsta av fem kategorier som mäter fackliga rättigheter.

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

Pressfriheten i Brasilien stärktes under Arbetarpartiets styre från 2003. Hårda straff för förtal avskaffades. Så sent som 2009 drog man helt tillbaka den presslag som infördes 1967, under militärdiktaturen (se Modern historia). Inom medierna förekommer en livlig debatt i politiska och sociala frågor.

Fortfarande kan dock domstolar censurera korruptionsbevakare eller maktkritiska bloggare. Våld eller hot om våld drabbar dessutom journalister som skriver om korruption, organiserad brottslighet eller dödspatruller. Även mord på journalister förekommer. Lokala politiker eller lokal polis har legat bakom en del av dåden, men flera är ouppklarade. Brasilien är ett av de mer våldsamma länderna i Latinamerika för journalister. Det saknas mekanismer för skydd och straffriheten är utbredd. Journalister utsätts för stora påtryckningar för att avslöja sina källor och många grävande reportrar har hamnat i rättsliga processer.

I samband maktskiftet i januari 2019 ökade oron över mediernas frihet. Antalet hot och fysiska attacker mot journalister ökade efter valet av Jair Bolsonaro som president. Bolsonaros tillträde medförde också ett grovt hetsande mot medier och enskilda journalister från högsta nivå, likt det som kollegan Donald Trump ägnade sig åt i USA. 

Brasilien ligger på plats 82 av 180 länder i Reportrar utan gränsers (RUG) index över pressfrihet i världen (se rankningslistan här). Det innebär en förbättring med 28 steg på två år, vilket enligt RUG speglar förhoppningen om ett mer normalt förhållande mellan statsmakten och medierna efter maktskiftet den 1 januari 2023, då Lula da Silva efterträdde Bolsonaro.

Medieägandet är starkt koncentrerat, bland annat till stora industrifamiljer som ofta har nära band till den politiska klassen. Det dominerande och inflytelserika Globo-konglomeratet har exempelvis drivit politiska kampanjer och sponsrat presidentkandidater.

I augusti 2024 stängde Högsta domstolen av socialamedieplattformen X (tidigare Twitter) i Brasilien och hamnade i en öppen konflikt med dess ägare Elon Musk, som är världens rikaste person. Orsaken var att X vägrade att stänga av konton som ansågs sprida desinformation. Avstängningen upphävdes efter en dryg månad (se Kalendarium).

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Rättssystemet är liksom i övriga Latinamerika baserat på kontinentaleuropeisk rätt. I det federala systemet finns, utöver domstolar på grundnivån, fem regionala appellationsdomstolar och en högsta appellationsdomstol (STJ). Dessutom finns Federala högsta domstolen (STF) som har elva domare och i praktiken fungerar som en författningsdomstol. Nationella justitierådet (CNJ) som inrättades efter en författningsändring 2004 har till uppgift att övervaka rättsväsendets oberoende och sammanställa statistik om det, samt vid behov vidta disciplinåtgärder mot dess företrädare.

Vid sidan av de ordinarie domstolarna finns också federala specialdomstolar för frågor som rör val, arbetsrätt och militären. Delstaterna har egna domstolsväsenden.

Rättsväsendet är i huvudsak oberoende även om det förekommer problem med yttre påverkan och trakasserier, inte minst på landsbygden. Många gånger fungerar rättssystemet dåligt med långa väntetider då rättsfallen ofta läggs på hög. Det råder brist på domare och låga löner bäddar för korruption. Dödsstraffet är avskaffat.

Polisen är svårt korrumperad och enligt Amnesty International förekommer rutinmässig tortyr av häktade, fångar och intagna på ungdomsanstalter. Trots lagar mot tortyr straffas sällan gärningsmännen. Förhållandena är eländiga i många överfulla fängelser. Antalet intagna är dubbelt så stort som vad fängelserna är byggda för. Myndigheterna har ofta begränsad kontroll inne i fängelserna där extremt våld förekommer, ofta kopplat till gängkonflikter. Fånguppror är vanliga, ibland med tiotals dödsoffer som följd. Både vid gripanden och i häkte dör misstänkta brottslingar, ofta utan att dödsfallen utreds.

Poliser har också låtit sig lejas av affärsmän för att ”rensa i slummen” och tusentals gatubarn har mördats. Få sådana massakrer eller andra mord utförda av dödspatruller med band till säkerhetsstyrkor har klarats upp. Miljöaktivister, småbönder och ursprungsfolk i kamp för markrättigheter har misshandlats av polis och i vissa fall dödats av militärpolis eller lejda mördare. Byar har bränts och kvinnor våldtagits.

Dödshot och mord används mot människorättsaktivister och personer som anmält övergrepp eller vittnat mot poliser. Demonstrationer mot övergreppen slås inte sällan ned med våld av polis eller militärpolis.

Sanningskommission efter militärstyret

Det finns ett nationellt sekretariat för mänskliga rättigheter, och regeringen försöker förhindra tortyr. Hösten 2011 tillsattes en sanningskommission som fick i uppdrag att undersöka brott mot mänskliga rättigheter från 1946 till 1988, vilket inkluderar perioden av militärstyre 1964–1985. Kommissionen som lade fram sin slutrapport i december 2014 kom fram till att tortyr, avrättningar och ”försvinnanden” användes systematiskt under militärstyret. Över 400 människor miste livet och tusentals torterades, konstaterade kommissionen som uppmanade militären att erkänna sitt ansvar för de ”allvarliga övergrepp” som begicks.

I rapporten identifierades 377 personer som gjort sig skyldiga till människorättsbrott, varav runt 100 beräknades vara i livet. Enligt kommissionen borde de ställas inför rätta, trots en amnestilag från 1979 som innebär att varken militärer eller före detta gerillamän kan åtalas för våldshandlingar under diktaturen. Kommissionen ansåg att brotten är så allvarliga att de ändå borde prövas rättsligt.

Den dåvarande presidenten Jair Bolsonaro ifrågasatte sanningskommissionens slutsatser, och han tillsatte i augusti 2019 en ny kommission med uppdrag att utreda övergrepp under diktaturen. Den nya kommissionen bestod av två militärofficerer samt två kongressledamöter som tillhörde Bolsonaros dåvarande parti PSL.

Om våra källor

Brasilien – Aktuell politik

Innehållet i detta kapitel har flyttat till Inrikespolitik och författning.

Brasilien – Inrikespolitik och författning

Förbundsstaten Brasilien är en republik med presidentstyre. På nyårsdagen 2023 återkom den tidigare presidenten och vänsterikonen Lula da Silva som stats- och regeringschef. Han efterträdde den omstridde högernationalisten Jair Bolsonaro som han besegrade med mycket knapp marginal i valet. Lula tog över rodret i ett djupt splittrat land.

De regionala, sociala och ekonomiska skillnaderna inom Brasilien är enorma vilket bidrar till att göra landet svårstyrt. Mäktiga ekonomiska intressen har stort inflytande och militären har förblivit en maktfaktor även efter det att demokratin återupprättats 1985 (se Modern historia). Eftersom det inte finns någon spärr för småpartier i nationalkongressen är partierna många: efter valet 2022 tog 23 partier plats i deputeradekammaren och 15 i senaten. Regionala intressegrupper har stort inflytande över politiker, och det är vanligt med partibyten. Svårigheten att få igenom förslag i parlamentet har ofta lett till presidenten styr via dekret, det vill säga ett slags tillfälliga lagar som inte behöver förankras i parlamentet.

Luiz Inácio Lula da Silva blev president första gången 2003, ledde landet under åtta ekonomiskt blomstrande år och hade skyhöga popularitetssiffror när han av på grund av begränsningar i författningen lämnade posten den 1 januari 2011. Senare dömdes han till fängelse för korruption och hann avtjäna ett och ett halvt år i fängelse innan domen ogiltigförklarades. Lulas seger i presidentvalet i oktober 2022 innebar en spektakulär återkomst. Han kan dock inte enkelt att driva sin politik, eftersom hans stöd i kongressen är svagt. De ekonomiska förutsättningarna är också helt annorlunda, så Lulas chanser att nå samma framgångar som under första presidentperioden är begränsade.

Valet har beskrivits som ett av de viktigaste i Brasilien – och Latinamerika – på årtionden. Hela valrörelsen, och den avgörande valomgången, stod mellan två veteranpolitiker som företräder diametralt olika inriktningar. Smutskastning och svartmålning präglade valåret.

Den tidigare presidenten Lula da Silva återkom som landets ledare 2023, efter tolv år. Här är han presidentkandidat och talar vid en årlig sammankomst för ursprungsfolk, i huvudstaden Brasília i april 2022. Foto: Eraldo Peres/AP/TT

Efter valet och även efter maktskiftet fortsatte inbitna Bolsonaroanhängare att protestera mot vad de hävdade varit valfusk och fortsatte att uppmuntra militären att ingripa och avsätta Lula. Protestläger inrättades vid militärförläggningar i flera städer. En vecka in på det nya året stormade flera tusen personer kongressbyggnaden, presidentens högkvarter och Högsta domstolen i huvudstaden. Det var en söndag och byggnaderna var i huvudsak tomma, men vandalisering förekom innan säkerhetsstyrkorna lyckats återta kontrollen. Hundratals personer greps efter upploppet som president Lula da Silva och en lång rad internationella ledare fördömde som ett allvarligt angrepp mot demokratin.

De första domarna efter stormningen föll i september (se Kalendarium) och ett drygt år senare hade 265 personer dömts för inblandning i upploppet, till upp till 17 år i fängelse för bland annat väpnad sammansvärjning, väpnat uppror och kuppförsök. I november 2024 riktade polisen formella anklagelser också mot expresident Bolsonaro (se Kalendarium).

Jair Bolsonaro som hållit en hög profil i sociala medier före valet tystnade nästan helt efter valförlusten. Inför själva maktskiftet begav han sig till Florida och spekulationer förekom om att han skulle försöka hålla sig kvar i USA, bland annat för att undvika risken att ställas inför rätta. Efter tre månader återvände dock Bolsonaro till Brasilien. Högsta valdomstolen stängde några månader senare av honom från politiken i åtta år, på grund av maktmissbruk (se Kalendarium). Ett antal utredningar pågår mot expresidenten, bland annat för hans inblandning i stormningen av regeringsbyggnader i Brasília en vecka efter maktskiftet (se nedan). Polisen har lagt fram formella anklagelser om att ha planerat en kupp, mot Bolsonaro och 36 personer till (se Kalendarium). En annan rättsskandal gäller anklagelser om att Bolsonaro illegalt importerat smycken för miljontals dollar som han och hans hustru fick av Saudiarabien 2019.

Petrobrasskandalen

Valet 2018, då Bolsonaro segrade, var det första som hölls sedan en vittförgrenad korruptionshärva avslöjats. Härvan kallas ibland Petrobrasskandalen, efter det statliga oljebolaget som stått i dess centrum, och brottsutredningen Operation biltvätt (Operação Lava Jato) efter den undersökning av penningtvätt vid en bensinstation som ledde rättsväsendet på spåren. Ibland nämns också Odebrecht, Latinamerikas största byggkoncern (senare omdöpt till Novonor) som var djupt inblandad – liksom i stort sett alla större byggföretag i landet. Byggbranschen anklagas för att ha betalat miljardbelopp i mutor till politiker, främst inom den regeringskoalition som Arbetarpartiet ledde 2003–2016, för att få lukrativa byggkontrakt som kanaliserats genom Petrobras. Enligt åklagarna betalade underleverantörer överpriser för Petrobraskontrakt och runt 3 procent av bolagets intäkter från stora kontrakt ska ha gått direkt till politiker, i Arbetarpartiet och dess allierade. 

Bland de många högdjur som drogs med i härvan fanns den tidigare presidenten Lula da Silva. Han sattes i fängelse under valåret 2018 efter att ha dömts för mutbrott, men i november 2019 släpptes han ur fängelset och i mars 2021 ogiltigförklarades den fällande domen mot honom. Det innebar att Lula da Silva fick tillbaka sina politiska rättigheter, och han blev snart kandidat inför presidentvalet i oktober 2022. Hans redan goda ställning inför valet stärktes eventuellt när FN:s människorättskommitté i april 2022 konstaterade att både åtalet och domen mot honom färgades av partiskhet. Lula som hela tiden hävdat att åtalet mot honom var påhittat kallade det en seger för rättsstaten och demokratin. Men många brasilianer var upprörda över att en tidigare kåkfarare kunde ställa upp i presidentvalet.

Följ den löpande utvecklingen i Kalendarium.

FÖRFATTNING

Brasiliens grundlag är från 1988 och markerar den slutliga övergången från militärdiktatur till demokrati. Landet har fortfarande presidentstyre men många av presidentens befogenheter fördes över till kongressen i och med den nya författningen. Censur- och säkerhetslagar avskaffades också, och garantier för medborgerliga fri- och rättigheter infördes.

Presidenten är stats- och regeringschef, utser ministrarna och utnämner ett stort antal ämbetsmän. I regeringen ska bland annat chefen för militären ingå. Presidenten väljs på fyra år. För att vinna i första omgången måste en kandidat få minst hälften av rösterna, annars hålls en andra valomgång mellan de två främsta kandidaterna. Presidenten kan väljas om en gång men måste sedan avstå minst en mandatperiod för att få ställa upp på nytt.

Nationalkongressen, som består av deputeradekammaren och senaten, ansvarar för lagstiftningsarbetet. Deputeradekammaren godkänner även budgeten. Senaten kan ställa presidenten och ministrar inför riksrätt och godkänner utnämningar av bland andra domare och ambassadörer.

Ledamöterna i deputeradekammaren väljs på fyra år, samtidigt med presidentvalet. Antalet beror på befolkningens storlek och uppgår för närvarande till 513. Senaten har 81 medlemmar, tre vardera från de 27 förbudsenheterna (se nedan). Senatorerna väljs för en period av åtta år: en tredjedel respektive två tredjedelar byts ut vart fjärde år.

Det råder röstplikt för läskunniga personer mellan 18 och 69 år. Att rösta är frivilligt för analfabeter, för 16- och 17-åringar samt från 70 års ålder.

Brasilien är indelat i 26 delstater plus huvudstadsområdet (Distrito federal) som utgör en egen administrativ enhet. Delstaterna har relativt stort självstyre och leds av direktvalda guvernörer och egna parlament. Regionvalen hålls samtidigt med de nationella valen. Val i de över 5 500 kommunerna hålls mellan de övriga valen.

Regionalpolitiken har skapat motsättningar ända sedan kolonialtiden. Guvernörer och borgmästare har stort inflytande och utkämpar ofta strider med den federala regeringen. Delstaternas skatteinkomster omfördelas på federal nivå och rika delstater klagar över att behöva försörja fattiga regioner. Valsystemet ger även en överrepresentation för mindre utvecklade landsdelar.

Läs om Brasiliens rättsväsen i Demokrati och rättigheter.

POLITISKA PARTIER

De många partibyten som länge präglade brasiliansk politik har lett till att villkoren har skärpts för folkvalda politiker. Det finns sedan 2010 också en lag (ficha limpa) som hindrar personer som dömts för korruption eller grova brott att ställa upp i val.

Största parti efter valet 2022 är det konservativa Liberala partiet (Partido Liberal, PL), som fram till 2019 hette Republikens parti (PR). Liberala partiet gick starkt fram i kongressen 2022. Den då sittande presidenten Jair Bolsonaro var kandidat i presidentvalet för Liberala partiet, som han anslöt sig till 2021. Högerextremisten Bolsonaro har tidigare hört till en rad olika partier under sina 28 år som kongressledamot och bytte parti också under föregående valår, 2018, då han segrade.

Näst störst är Arbetarpartiet (Partido dos Trabalhadores, PT) som grundades 1980 och har stöd både i industristäderna och bland lantarbetare. Partiet växte fram ur den fackliga rörelsen vid bilföretagen São Paulo, som lierade sig med andra vänsterrörelser och motståndare till militärregimen. Banden till facket är fortfarande starka. PT blev största parti första gången i valet 2002 och en av dess grundare, den förre fackföreningsledaren Luis Inácio ”Lula” da Silva, valdes till president. Tidigare förespråkade Arbetarpartiet ett socialistiskt system men under Lulas tid som president tonades det radikala budskapet ned och partiet gick mot den politiska mitten, en utveckling som ogillades av vänsterflygeln inom partiet. Efter valet 2010 efterträddes Lula da Silva av partikamraten Dilma Rousseff, som blev Brasiliens första kvinnliga president. Hon valdes om 2014 men avsattes genom riksrätt i augusti 2016 (se Modern historia). Sedan Lula dömts till fängelse kort före valet 2018 tog hans tidigare vicepresidentkandidat Fernando Haddad över som PT:s presidentkandidat. Lula återkom alltså som PT:s presidentkandidat 2022.

Union Brasilien (União Brasil) är ett högerparti som bildades 2021 genom att mittenhögerpartiet Demokraterna (DEM) gick samman med det nationalkonservativa Socialliberala partiet (PSL). Socialliberala partiet hade bara en ledamot i deputeradekammaren efter valet 2014 men fick ett uppsving när Jair Bolsonaro anslöt sig till det i början av valåret 2018.

När Bolsonaro 2022 valde Liberala partiet uppgavs han också ha övervägt Progressiva partiet (Partido Progressista, PP), ett annat högerparti som han varit medlem i tidigare.

Socialdemokratiska partiet (Partido Social Democrático, PSD) bildades 2011 av avhoppare ur Demokraterna (se ovan). PSD är mer höger än vänster.

Brasilianska demokratiska rörelsen (Movimento Democrático Brasileiro, MDB), hette det officiella oppositionspartiet under militärdiktaturen (1964–1985). Det upplöstes 1979 men tidigare medlemmar grundade därefter Brasilianska demokratiska rörelsens parti, PMDB, som förespråkade demokratisering och snart blev ett dominerande parti. Det brukar beskrivas som ett mitten- eller mittenhögerparti men har en ganska svag ideologisk framtoning. Partiet som återtog namnet MDB 2017 har många gånger fungerat som vågmästarparti och kallats Brasiliens "ständiga koalitionsparti". PMDB (som det då hette) ingick i de Arbetarpartiledda regeringarna 2003–2016 och kunde då i utbyte för sitt stöd för regeringspartiet tillsätta fler poster på såväl federal som delstatlig och lokal nivå än något annat parti. Stödet för president Dilma Rousseff drogs dock tillbaka 2016 och när hon hade avsatts tog vicepresidenten, PMDB:s Michel Temer, över presidentposten. Temer ställde inte upp i presidentvalet 2018.

Republikanerna (Republicanos, hette fram till 2019 Brasilianska republikanska partiet, PRB) och är ett högerpartier som bildades 2005.

Demokratiska arbetarpartiet (Partido Democrático Trabalhista, PDT) var det dominerande vänsterpartiet innan Arbetarpartiet övertog rollen. PDT röstade också för att avsätta Dilma Rousseff 2016.

Brasilianska socialistpartiet (Partido Socialista Brasileiro, PSB) ingick i Rousseffs valallians 2010 men ställde upp på egen hand i valet 2014 och röstade för att avsätta Rousseff två år senare. Partiet stödde dock Haddad i valet 2018 och en medlem av PSB, Geraldo Alckmin, är sedan 2022 Lula da Silvas vicepresident. Alckmin är en före detta guvernör i São Paulo och var fram till 2021 medlem av PSDB (se nedan), vars presidentkandidat han varit två gånger (2006 och 2018). Alckmin förlorade mot Lula i valet 2006 men tillsammans uppmanade de 2022 väljarna att ansluta sig till en bred allians för att försvara demokratin. 

Brasilianska socialdemokratiska partiet (Partido da Social Democracia Brasileira, PSDB), bildades 1988 av utbrytare från PMDB (senare MDB, se ovan). Partiet betraktas som ett mittenhögerparti och utgjorde det främsta oppositionspartiet mot Arbetarpartiregeringarna 2003–2016. PSDB som betonar ekonomisk och social rättvisa satt vid makten 1995–2002. Mellan 2002 och 2014 gick partiets kandidat till andra omgången i alla presidentval, utan att sedan vinna. I de två senaste valen har stödet rasat för PSDB och motståndet mot Arbetarpartiet har förflyttats längre ut till höger på den politiska skalan.

Om våra källor

LÄSTIPS – läs mer om Brasilien i UI:s nättidning Utrikesmagasinet:
Demokratin står på spel när Brasilien går till val (2022-09-19)
Lula i comeback mot hårt pressad Bolsonaro (2021-03-31)
Ett år med Bolsonaro: bränder i Amazonas och skandaler (2020-02-06)
Alla kristna i Brasilien har inte samma agenda (2019-03-12)

Brasilien – Utrikespolitik och försvar

Brasilien gick i början av 2000-talet mot en tydligare och mer självständig profil i utrikespolitiska sammanhang än tidigare. Under högerpopulisten Jair Bolsonaro hamnade landet i viss isolering, men Lula da Silva som återkommit som president vill åter göra det drivande i internationella sammanhang. Relationerna till grannländerna är över lag stabila.

Brasiliens steg mot att inta en roll som storspelare på världsarenan togs till stor under Lula da Silvas första presidentperiod (2003–2010). I samband med att han tillträdde på nytt på nyårsdagen 2023 lovade han också återta en ledarroll i både Latinamerika och i världen. Då framhöll han inte minst klimatförändringarna som ett fokus för internationell samverkan.

”Brasilien är tillbaka”, var ett budskap Lula hade också när han några månader efter tillträdet besökte Kina och president Xi Jinping – och nu var bland annat Rysslands storskaliga invasion i Ukraina i fokus snarare än klimatet. Lula uttalade hård kritik mot USA och övriga västvärlden som han anser håller liv i kriget genom sitt stöd till Ukraina. Lula anser att Ryssland och Ukraina båda är skyldiga till kriget, och har avvisat propåer om anslutning till USA:s och EU:s sanktioner mot Ryssland.

Lulas utspel mötte hård kritik inte minst i Washington, som anser att Lula upprepar rysk och kinesisk propaganda. Kritiken blev inte mindre skarp när Lula kort efter sin Kinaresa tog emot Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov i Brasília. Efteråt backade presidenten något och försäkrade att han ändå fördömer Rysslands kränkningar av ryskt territorium.

Brasilien har också stött fördömanden i FN av den ryska aggressionen, när generalförsamling vid tre tillfällen i frågan (i mars och oktober 2022 och i februari 2023). Genom att stödja kraven på att Ryssland drar sig tillbaka skiljer sig Brasilien från de övriga länderna i Brics. Tre av de övriga – Kina, Indien och Sydafrika – lade ned sina röster medan Ryssland föga oväntat röstade mot FN-resolutionerna.

Lula har trots kritiken mot USA också markerat att han vill ha ett nära samarbete med Washington. Han besökte Joe Biden i Vita huset redan i februari, månaden efter sitt tillträde.

Bolsonaro och Trump

Under företrädaren Jair Bolsonaro (2019–2022) försköts de politiska lojaliteterna högerut. Bolsonaro betonade sin ideologiska närhet till Donald Trump, den dåvarande kollegan i Washington. Som inbiten Trumpanhängare var Bolsonaro den sista av ledarna i G20 som gratulerade Joe Biden till dennes valseger i USA hösten 2020, mer än en månad efter valet. Han fortsatte också att upprepa konspirationsteorin om valfusk i det amerikanska valet, även efter stormningen av kongressen i Washington strax före maktskiftet där (se Kalendarium). Det anses ha bidragit till att hans anhängare på liknande sätt försökte storma regeringsbyggnader i Brasília i början av 2023 (se Inrikespolitik och författning).

Bolsonaro odlade också ett nära förhållande till Rysslands autokratiske president Vladimir Putin som han uttryckte beundran för. Bolsonaro besökte Putin i Moskva veckan före den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina i februari 2022, trots att läget redan då var mycket spänt. Bolsonaro framhöll sedan att Brasilien var neutralt och inte tog ställning i konflikten. Och i just den frågan har maktskiftet i Brasília alltså inte just inneburit någon kursändring.

Trots det drog många världsledare en lättnadens suck när Lula besegrade Bolsonaro i presidentvalet 2022, och översvallande gratulationer uttalades raskt.

Regionala samarbeten

Tidigare riktade sig Brasilien sig inåt, både ekonomiskt och politiskt, vilket berodde på landets storlek, splittring och språkliga isolering i Latinamerika. Blockbildning i övriga delar av världen drev dock latinamerikanska länder närmare varandra. Brasilien var därför med 1991 och bildade det regionala frihandelsområdet Mercosur (Mercosul på portugisiska) tillsammans med Argentina, Paraguay och Uruguay. Det är en tullunion med gemensam marknad som mål. Det ekonomiska samarbetet har även öppnat för ökat politiskt utbyte.

Tillsammans med de övriga elva nationerna i Sydamerika lade Brasilien 2004 också grunden för en ny ekonomisk och politisk gemenskap, delvis med EU som modell. Tanken var att öka regionens inflytande i internationella handelssammanhang och motverka USA:s dominans. Ett grundfördrag för den nya unionen Unasur (Unasul på portugisiska) undertecknades 2008 och det trädde i kraft 2011. Men unionen har knappast kommit ur planeringsstadiet och 2018 ställde Brasilien och fem andra länder in sin medverkan i Unasur tills vidare. Lula da Silva har talat om att återuppliva samarbetet.

Brasilien är också medlem av de större regionala organisationerna OAS och Celac, som samlar alla OAS-länder förutom USA och Kanada. Landet drog sig ur Celac under Bolsonaros presidentperiod, men återanslöts så fort Lula tillträtt.

Ett viktigt utrikespolitiskt mål är att säkra en permanent plats i FN:s säkerhetsråd.

Lojalt mot USA

Brasilien var länge lojalt mot USA, som stödde militärdiktaturen fram till slutet av 1970-talet, då förhållandet försämrades på grund av att USA motsatte sig Brasiliens försök att skaffa sig kärnvapen samt kritiserade situationen för de mänskliga rättigheterna i landet. Förhållandet förblev frostigt till kalla krigets slut 1989–1990.

Därefter förbättrades relationerna även om handelstvister emellanåt har försvårat kontakterna. På det personliga planet känner också många brasilianer fortfarande bitterhet mot USA för dess stöd till diktaturen.

Många brasilianer hyser även misstänksamhet mot USA:s ökade militära närvaro i Amazonas för att bekämpa narkotikasmugglingen därifrån till USA och Europa. Även om Brasilien och USA samarbetar på vissa plan för att stävja knarkhandeln har Brasilien krävt garantier för att de amerikanska styrkorna i Colombia bara ska verka på colombiansk mark. Men på det hela taget har Brasilien och USA i dag ett väl fungerande samarbete.

Under 2013 försämrades dock åter förhållandet mellan de båda länderna, sedan den amerikanske ”visselblåsaren” Edward Snowden avslöjat att den amerikanska säkerhetstjänsten NSA avlyssnat topparna i det brasilianska samhället, däribland den dåvarande presidenten Dilma Rousseff. Avslöjandet anses ha bidragit till att Brasilien valde att köpa JAS Gripen-plan från svenska Saab i stället för F 18-plan från amerikanska Boeing. Det ledde också till att presidenten ställde in ett planerat officiellt besök i USA under hösten (se Kalendarium).

Brasiliens ovilja att sluta upp på USA:s och övriga västvärldens sanktioner mot Ryssland skapar gnissel i relationerna.

Tvister med grannländer

Brasiliens förhållande till det största grannlandet Argentina är stabilt, trots upprepade handelstvister. Valet 2019 av Alberto Fernández som ny president i Argentina försämrade dock förutsättningarna. President Bolsonaro hävdade att det finns risk att den vänsterorienterade Fernández förvandlar Argentina till ett "söderns Venezuela".

Med Paraguay har Brasilien haft en långdragen tvist om nyttjandet av kraftverket Itaipú som länderna byggt tillsammans i en gränsflod. Nittio procent av den el som Itaipú producerar går till Brasilien och konflikten har gällt hur mycket landet ska betala. 2009 löstes tvisten då Brasilien accepterade trefaldigt höjda avgifter.

Relationerna till den gamla kolonialmakten Portugal förändrades när den portugisiska diktaturen gick i graven 1974. Efter att tidigare ha stött Portugal i krigen mot befrielserörelserna i de afrikanska kolonierna vände militärregeringen i Brasilien helt om och erkände som första land i världen den marxistiska MPLA-regimen i Angola 1975. Beslutet var omstritt inom den egna regeringen och fattades i opposition mot USA.

Brasilien var enda latinamerikanska land som deltog i andra världskriget (se Äldre historia). I dag medverkar Brasilien i FN:s fredsbevarande insatser. Bland annat ledde landet den militära delen av FN:s stabiliseringsuppdrag Minustah på Haiti från 2004 tills det avvecklades 2017.

Brasilien har regionens största krigsmakt, men militärens betydelse har minskat sedan demokratin återupprättades 1985. Kampen mot narkotikahandeln i Amazonas är numera militärens viktigaste uppgift. Under 2018 sattes armén dock in för att stärka säkerheten i den svårt våldsdrabbade delstaten Rio de Janeiro. Det var första gången sedan militärdiktaturens fall som militär användes för att stärka inrikes säkerhet.

Om våra källor

Brasilien – Ekonomisk översikt

Brasilien med sin stora befolkning, sina rika naturresurser och sin breda industrisektor skulle kunna vara en av världens starkaste ekonomier. Men ekonomisk vanskötsel, utbredd korruption och brist på utbildad arbetskraft har hämmat utvecklingen och skapat djupa klyftor i samhället. Sjunkande råvarupriser bidrog till att Brasilien från 2014 hamnade i den värsta lågkonjunkturen på ett sekel. Kurvan hade vänt uppåt igen när coronakrisen kom 2020.

Länge växte den brasilianska ekonomin stadigt tack vare höga råvarupriser i världen och stark efterfrågan inte minst i Kina. Upptäckten av enorma oljereserver bidrog till en tillväxt på i snitt 4,5 procent om året 2002–2011. Under 2011 var Brasilien världens sjätte största ekonomi, efter att ha passerat Storbritannien. Inkomsten räknat per invånare var bara en tredjedel av Storbritanniens – men tillväxten var hyfsad till skillnad från i de stagnerade västekonomierna. Allting tycktes gå Brasiliens väg.

Sedan vände det: 2012 upplevde även Brasilien en inbromsning. Tillväxten för året blev beskedlig och därefter fortsatte ekonomin rakt ned i en djup kris, med ökande arbetslöshet och kraftigt fallande valuta. Ekonomin krympte med runt 3,5 procent både 2015 och 2016. Realen hade förlorat i värde mer än någon annan större valuta, vilket gjorde att importen blivit allt dyrare. Allting tycktes nu gå fel och prognoser fick ständigt justeras nedåt. Tillväxten var den sämsta sedan början av 1900-talet. Först 2017 vände trenden och tillväxten hamnade åter över nollstrecket. Återhämtningen gick dock trögt och statsskulden fortsatte att växa – även innan coronakrisen på nytt utsatte ekonomin för svåra påfrestningar.

Världsbanken klassificerar Brasilien som ett övre medelinkomstland, samma kategori som drygt hälften av länderna i Latinamerika och Karibien (se alla länder här).

Ny lågkonjunktur under pandemin

Pandemin ledde till att ekonomin pressades ned i en ny lågkonjunktur. Statistikmyndigheten konstaterade i början av september att BNP var tillbaka på samma nivå som 2009 under kulmen av den dåvarande finanskrisen. Ändå var minussiffran mindre än vad som hade befarats, och mindre än i flera andra hårt drabbade länder. Regeringens stimulanspaket var en bidragande orsak, med bland annat kontantbidrag som betalades ut till närmare en tredjedel av befolkningen. Bidraget låg på motsvarande 110 dollar i månaden från april till augusti, men halverades sedan och slopades helt vid årsskiftet 2020/2021, på grund av oro för höga budgetunderskott och växande statsskuld. Kostnaden för programmet beräknas motsvara 7,3 procent av BNP 2020. 

Brasilien satte 2020 punkt för vad som kommit att kallas ännu ett "förlorat årtionde", med en negativ tillväxt på dryg 3 procent. Tillväxten för perioden 2011–2020 hamnade på blygsamma 0,3 procent. Tidigare har det talats om det förlorade årtiondet 1981–1990 då tillväxten i snitt låg på 1,67 procent – alltså något bättre än 2010-talet.  

I slutet av 2016 antogs en författningsändring som innebär att statens utgifter inte får växa mer än motsvarande inflationen de närmaste 20 åren. Det innebar i praktiken en 20 år lång åtstramningsperiod då budgeten låg stilla trots att ekonomin och befolkningen växer. Syftet var att komma åt det stora budgetunderskottet och statsskulden. Åtgärden fick stöd av Världsbanken och IMF, men kritiker befarade att nedskärningarna skulle slå hårt mot all offentlig verksamhet och också skada tillväxten. Ett år efter coronapandemins utbrott antog kongressen ett nytt författningstillägg om krisstöd, som till en del satte den tidigare ändringen ur spel. 

Bakgrunden till den svåra recession som Brasilien just kämpat sig ur när pandemin kom var att världsmarknadspriserna på olja, järnmalm och soja rasat, och tillväxten i Kina som tidigare var stor råvaruköpare hejdats betänkligt. Det politiska beslutsfattandet var till stor del lamslaget då makthavarna hade fullt upp med att hantera den värsta korruptionsskandalen i landets historia, en svår miljökatastrof inom järnmalmsindustrin och oppositionens försök att avsätta presidenten genom en riksrättsprocess (se Modern historia).

Sinande kassakor

Tre storbolag som varit statens största inkomstkällor drabbades hårt av kriserna. Det gällde inte minst Petrobras, det statliga oljebolaget som stod i centrum av den stora korruptionsskandalen. Odebrecht (senare omdöpt till Novonor), den största byggkoncernen i Latinamerika, var också indraget i skandalen och avstängt från statliga kontrakt. Gruvjätten Vale stod inför enorma skadeståndskrav efter en dammolycka som har beskrivits som den värsta miljökatastrofen i Brasiliens historia. Vale och en brittisk-australisk gruvpartner ålades i oktober 2024 att betala närmare 30 miljarder dollar (se även Naturtillgångar, energi och miljö).

Sammantaget var utsikterna tämligen dystra för Brasilien, som är ett av de fem så kallade Brics-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika).

Tills nyligen lockade regionen kring storstäderna São Paulo och Rio de Janeiro till sig stora investeringar. Brasilisens välmående regioner sjöd av byggverksamhet och snabb utveckling inom branscher som IT och telekom. Tjänstesektorn växte kraftigt. Brasilien tog emot större av direktinvesteringar från Kina än något annat land 2021.

Brasiliansk ekonomi var länge en blandning mellan kapitalism och statlig kontroll. Utländska företag lockades tidigt att exploatera de rika råvarutillgångarna inom jordbruk och gruvnäring men på 1960- och 1970-talen förstatligade militärregimen gruvor, infrastruktur och industrier. Ekonomin växte kraftigt och den snabba utbyggnaden av industrin betecknades som ”det brasilianska undret”.

”Undret” betalades dock till stor del med lån. På 1980-talet minskade tillväxten, inflationen steg och utlandsskulden var skyhög. För att få lån från IMF var Brasilien tvunget att uppfylla vissa krav. Bland annat skrevs värdet på landets valuta ned i början av 1990-talet, vilket gynnade exporten men gjorde all import dyrare. Regeringen höll nere priser och löner. Handelshinder togs bort, energimarknaden avreglerades och många industrier privatiserades. 1993 började ekonomin vända uppåt.

Ökad tillväxt

År 1994 infördes en ny valuta, real, vars värde var kopplat till den amerikanska dollarn. Statsbudgeten stramades åt, privatiseringar påskyndades och utländska investeringar uppmuntrades. Inflationen sjönk, tillväxten sköt fart och utländskt kapital strömmade till. Utförsäljningen av landets energibolag, gruvnäring, hamnar, järnvägar, oljeindustri och telenät gav stora investeringsmöjligheter. Konsumtionen på hemmamarknaden expanderade kraftigt när medelinkomsttagarnas köpkraft ökade. Läget för de fattigaste förbättrades dock inte nämnvärt.

Efter den ekonomiska krisen i Asien 1997 och Rysslands finanskris 1998 gick den brasilianska ekonomin tillbaka. 1999 tvingades regeringen låta värdet på valutan flyta fritt. Realen förlorade stort i värde, och kapitalflykt följde. Ekonomin hämtade sig dock snabbt, med en drygt fyraprocentig ökning av BNP 2000. Året därpå påverkades Brasilien negativt av skuldkrisen i Argentina, dit en stor del av landets export går. Samtidigt drabbades Brasilien av en energikris med nedgång i industrin som följd.

Sydamerikansk finanskris och brasiliansk vänsterseger i valet 2002 skapade valutaoro och osäkerhet inom näringslivet. Men vänsterregeringen höll fast vid en stram budgetpolitik. Presidenten bad sina väljare om ursäkt för att kampen mot fattigdomen drabbades av försöken att skapa överskott i statsbudgeten och minska statens upplåning.

Efter några år med låg tillväxt ökade emellertid BNP med i genomsnitt nästan 5 procent 2004–2007, inte minst genom ökad privat konsumtion efter fattigdomsbekämpande åtgärder som Brasil sem miséria (Brasilien utan misär) och familjestödprogrammet Bolsa família (se också Sociala förhållanden).

Genom tillväxtprogrammet PAC 2007–2010 satsade regeringen motsvarande flera miljarder kronor i infrastruktur, bostäder, hälsa och utbildning och programmet fortsatte i en andra fas, PAC-2, 2011–2014. 

Lågkonjunkturen från 2014

Den globala finanskrisen ledde dock till lågkonjunktur även i Brasilien. BNP föll i slutet av 2008, men ekonomin vände under 2009 snabbare än på många andra håll. I början av 2014 hade dock den ekonomiska krisen i omvärlden kommit att påverka Brasilien negativt, då landet fick sämre avsättning och mindre betalt för sina jordbruksprodukter och mineral. Flera stora händer under året antogs också hämma ekonomin: karnevalen som låg ovanligt sent, sommarens fotbolls-VM och höstens president- och parlamentsval, vilka alla antogs bidra till att brasilianerna arbetade mindre. Arbetslösheten låg dock på låga 5,5 procent.

Kritik riktades också mot välfärdsprogrammen som Bolsa família, eftersom de kostar staten mycket och hämmar företagarandan. Höjningar av minimilönen hade kritiserats för att elda på inflationen, och högre minimilöner tillsammans med höjda pensioner ökade trycket på statsbudgeten. Budgetunderskottet skenade och nådde 2015 en toppnivå på strax över 10 procent av BNP, innan kurvan vände nedåt igen. Utgiftstaket som infördes 2016 (se ovan) kommer att bidra till fortsatt minskning av underskottet, men också till en urholkning av alla de sociala satsningar som gjorts åren innan och som lyfte många brasilianer ur fattigdom.

Om våra källor

Brasilien – Naturtillgångar, energi och miljö

Brasilien har enorma tillgångar av malm och mineral. Olja utvinns främst utanför kusten. Landet är också en av världens största producenter av vattenkraft. Både gruvdriften och kraftprojekten orsakar svåra miljöskador i känsliga miljöer. Skogsskövling i Amazonas och savannområden utgör miljöproblem med globala konsekvenser som förvärras av klimatförändringarna.

Närmare två tredjedelar av jordens järnmalm beräknas ligga i Carajásbergen i östra Amazonas och gruvindustrin i området är omfattande. Brasilien är en av världens största producenter av järnmalm, och även av bauxit. Järnmalmen är av hög kvalitet och bryts i dagbrott vilket gör produktionen förhållandevis billig. Längre västerut i Amazonas är ett ännu större gruv- och industriområde under uppbyggnad, med vägar, flygplatser och kanalsystem som väntas ge fart åt handeln mellan Sydamerikas länder.

I Brasilien bryts även tenn, aluminium, nickel, koppar, guld, ädelstenar, mangan, bly, stenkol med mera. Nya stora fyndigheter har hittats och investeringarna i gruvindustrin har ökat sedan den statliga gruvjätten Vale delvis privatiserades 1997.

Den inhemska efterfrågan på olja var länge betydligt större än utvinningen men på 1980-talet hittades två jättelika oljefält på djupt vatten i Campos-bassängen utanför kusten norr om Rio de Janeiro. Sedan dess fokuserar det statliga oljebolaget Petrobras på utvinning till havs och har blivit världsledande på djuphavsborrning. Efter nya gigantiska oljefynd i Santos-bassängen söder om Campos på 00-talet blev Brasilien självförsörjande på olja. Landet är nu den största oljeproducenten i Latinamerika och den nionde största i världen.

Brasiliens olja finns på flera tusen meters djup under tjocka lager av salt, sten och sand, vilket gör utvinningen svår.

Petrobras grundades 1953 och hade monopol till 1997 då lagen ändrades och oljesektorn konkurrensutsattes. Sedan dess har regeringen vid flera tillfällen försökt attrahera utländska investerare men inte förrän i början av 2020-talet, efter nya gynnsamma regeländringar för oljeutvinning, klev energijättarna Total Energies och Shell in på marknaden i samarbete med Petrobras.

Petrobras är ett av världens största oljebolag och har intressen på flera kontinenter. Bolagets anseende har dock skadats allvarligt av en omfattande korruptionsskandal som skakade landet under 2010-talet (se Inrikespolitik och författning).

I Brasilien finns även fossilgas (naturgas) och stora investeringar har gjorts i gassektorn för att minska beroendet av gasimport från grannlandet Bolivia. Brasilien är också med stor marginal världens näst största producent av biobränsle (efter USA), främst etanol som görs av sockerrör och kassava.

ENERGIFÖRSÖRJNING

Omkring hälften av det totala energibehovet täcks av fossila bränslen, främst olja och till mindre del fossilgas och kol, enligt energiorganet IEA. Av de förnybara energikällor som täcker den andra hälften är biobränslen viktigast, följt av vattenkraft. Den största förändringen har de senaste 20 åren skett inom biobränslen som i dag står för en tredjedel av hela energiförsörjningen.

I fråga om den del av energin som avser elektricitet står de förnybara källorna för närmare 90 procent. Vattenkraft dominerar med nästan två tredjedelar av elproduktionen, följt av vindkraft med en dryg tiondel av elproduktionen och biobränslen med en knapp tiondel. Även användningen av solkraft ökar.

Vattenkraftverket Itaipú, på gränsen mellan Brasilien och Paraguay, var det största i världen när det stod klart i början av 1980-talet men har sedan dess passerats av flera kinesiska dammar. Även Belo Monte i floden Xingú i norra Amazonas, som invigdes i november 2019, hör till världens största vattenkraftverk. De stora dammprojekten har fått allvarliga följder för miljön (se Övriga miljöproblem nedan).

Brasiliens enda kärnkraftverk, med två reaktorer, ligger i Angra i delstaten Rio de Janeiro. Tillsammans svarar de för omkring 3 procent av elproduktionen. Det finns planer på att bygga ut kapaciteten ytterligare, men utvecklingen går långsamt.

KLIMAT OCH MILJÖ

Brasiliens totala utsläpp av växthusgaser ökade stadigt under decennierna fram till mitten av 2010-talet men har därefter stabiliserats och till och med minskat något. År 2020 låg Brasilien på sjätte plats i världen när det gäller totala utsläpp av växthusgaser, med ungefär 3 procent av de totala utsläppen. Landet hamnar ungefär i mitten bland världens länder när det gäller utsläpp per invånare. I regionen Latinamerika och Karibien finns 15 länder som släpper ut mer per person.

Brasilien har lämnat in en uppdaterad nationell klimatplan (NDC) för att visa hur landet planerar att uppfylla åtagandena i Parisavtalet. Enligt den ska utsläppen minska med drygt 48 procent till 2025 och 53 procent till 2030, i båda fallen jämfört med 2005. Inför FN:s klimattoppmöte i Azerbajdzjan 2024 presenterade regeringen ett mer ambitiöst mål med sikte på en utsläppsminskning med 67 procent till 2035. Brasilien har också som mål att nå nettonollutsläpp år 2050. Brasilien har däremot inte lämnat in en någon långsiktig strategi (LTS) för sitt klimatarbete inom ramen för Parisavtalet.

FN:s klimattoppmöte 2025, COP30, ska hållas i den brasilianska staden Belém i Amazonas.

Klimatutmaningar

Effekterna av det förändrade klimatet blir alltmer kännbara i Brasilien. I november 2023 plågades landet av en rekordbrytande värmebölja mer än en månad innan sommaren på södra halvklotet egentligen borde börja. Ett nytt nationellt värmerekord sattes när 44,8 grader uppmättes i Araçuaí i delstaten Minas Gerais i sydöst. Värmeböljan ledde till att varningar utfärdades till allmänheten i nästan 3 000 städer och tätorter, och elkonsumtionen rusade i höjden när folk sökte svalka. Dessutom fortsatte en torrperiod som började sommaren 2023 långt in på 2024 och blev den svåraste som hittills registrerats i Brasilien. När regn till slut kom i oktober blev det till ackompanjemang av kraftiga vindar och översvämningar som krävde flera människors liv och orsakade strömavbrott för hundratusentals människor.

Torkan bidrog dessförinnan till att fler bränder rasade än som registrerats någon gång tidigare. Det brann dessutom i flera regioner samtidigt, från Amazonas regnskogar till våtmarkerna i Pantanal, och rök täckte hela 80 procent av den enorma landytan. Såväl den ovanliga hettan som extremtorkan berodde enligt myndigheterna på klimatförändringarna i kombination med väderfenomenet El Niño. Läget förvärras av att många anlägger bränder för att röja ny jordbruksmark.

Översvämningar och jordskred är vanligt förekommande och följderna av sådana naturkatastrofer förvärras också av klimatförändringarna.

Brasilien befinner sig i mittfåran bland världens länder i klimatanpassningsindexet  ND-Gain (hela listan finns här). Placeringen är bättre om man bara ser till sårbarheten för klimatförändringarna men sämre vad gäller beredskapen att hantera dem. Jämfört med övriga länder i Sydamerika ligger Brasilien bra till i fråga om sårbarhet men hamnar i mitten i fråga om hur väl rustade länderna är att klara utmaningarna.

Övriga miljöproblem

De enorma dammbyggena har förstört stora naturområden, främst i Amazonas. Projekten har hela tiden varit starkt ifrågasatta på grund av oro för miljön och ursprungsfolks rättigheter. Kritik riktas mot att dammbyggen förstör lokala ekosystem och lägger stora områden under vatten så att tiotusentals människor måste flytta. Dessa byggen har ofta överklagats och omgärdats av rättsprocesser men har i slutändan fått klartecken att genomföras.

Riskerna med den storskaliga gruvdriften aktualiserades vid två dammkatastrofer som inträffade i Minas Gerais 2015 och 2019. I båda fallen brast dammar och orsakade enorm förödelse. Den första olyckan, i Mariana, beskrivs som den värsta miljökatastrofen i Brasiliens historia. Dammkollapsen ledde till svåra föroreningar längs en 50 mil lång sträcka av Rio Dolce, liksom längs Atlantkusten vid flodens mynning och krävde 19 människors liv. I den andra olyckan, i Brumadinho, omkom cirka 270 människor. Ägare till gruvdammarna är Samarco, ett bolag som samägs av den brasilianska gruvjätten Vale, världens största järnmalmsproducent, samt brittisk-australiska BHP. De har ålagts att betala många miljarder dollar i skadestånd för olyckorna (se Kalendarium här och här). 

Även malmbrytning och annan industrialisering ödelägger stora ytor i Amazonas, och ursprungsfolk som lever där tvingas flytta. Vid utvinning av guld används kvicksilver som sprids i markerna. Förbättrad miljökontroll har minskat den storskaliga guldbrytningen men privata guldgrävare, garimpeiros, hamnar ofta i konflikt med ursprungsfolk som försvarar sin mark. Många har dödats i sådana strider (se också Befolkning och språk).

Avskogning

Röjning av regnskog och savannområden för sojaodling och betesmarker för nötkreatur är ett annat stort miljöproblem (se vidare Jordbruk och industri). En nedhuggen regnskog växer aldrig upp igen och den kalhuggning som pågår är förödande för Amazonas och påverkar även omvärlden, eftersom en femtedel av världens syre produceras här.

Det finns en växande medvetenhet om problemet men utvecklingen går i många fall åt fel håll. Enligt en rapport 2020 avger en femtedel av Amazonas nu mer koldioxid än det absorberar, främst på grund av avskogning. Rapporten baserades på mätningar som det brasilianska forskningsinstitutet Inpe genomfört under ett årtionde. Forskarna befarar att det kan gå snabbare än man tidigare trott med förvandlingen av stora skogsområden från kolsänkor, som binder koldioxid, till kolkällor som släpper ut koldioxid i atmosfären. Enligt en annan rapport 2020 förstördes 8 procent av Amazonas – ett område större än Spanien – mellan år 2000 och 2018.

Utsläpp från den stora industrisektorn förorenar luft och vatten. Luften i de trafiktäta industristäderna är svårt förorenad, särskilt i São Paulo-området. Cubatão utanför São Paulo brukar kallas för ”dödens dal”, då befolkningen där i stor utsträckning drabbats av sjukdomar och fosterskador till följd av föroreningar. Dricksvattnet är på många håll i Brasilien hotat av gifter.

Miljökraven som ställs på industrin har skärpts, men småföretag anser sig ofta inte ha råd med ökat miljöskydd. När Brasilien ansökte om sommar-OS 2016 avgavs ett löfte om att havsvattnet utanför Rio de Janeiro skulle renas eftersom det fanns oro för hälsorisker för de deltagande i seglartävlingarna. Runt 70 procent av stadens avloppsvatten beräknas rinna rakt ut i Guanabara-bukten och bukten beskrivs som ett öppet avlopp. Men löften om rening infriades aldrig och Världshälsoorganisationen (WHO) rådde deltagarna i OS-tävlingarna att hålla sig från vattnet så mycket som möjligt.

Om våra källor

Brasilien – Jordbruk och industri

Brasilien är en av världens största jordbruksnationer och samtidigt Sydamerikas mest industrialiserade land. I landet produceras vanligen mer kaffe, sockerrör och apelsiner än någon annanstans. Det är också en ledande exportör av sojabönor och kött, en utveckling som har bidragit till skövling av regnskog. Industrin har de senaste decennierna breddats med så kallade tillväxt- och framtidsbranscher som bland annat läkemedel och IT.

Brasilien har varit ledande producent av inte minst socker och kaffe i århundraden, men till för några årtionden sedan var landet beroende av livsmedelsbistånd och import av jordbruksvaror. På senare år har jordbruket stärkt sin ställning och Brasilien har i dag en av de mest konkurrenskraftiga jordbrukssektorerna i världen. Produktionen ökade med drygt 150 procent mellan 2000 och 2015. Det var den enda sektorn som inte krympte under den svåra svackan 2015–2016 (se Ekonomisk översikt).

Ytan åkermark har ökat, främst genom att tidigare betesmarker odlas upp. Det är inte minst exporten av sojabönor och nötkött som driver på utvecklingen. Odlingen av sojabönor har ökat många gånger om sedan slutet av 1990-talet och Brasilien är sedan slutet av 2010-talet världens största producent av sojabönor, som står för nästan hälften av exporten.

Det finns runt 225 miljoner nötkreatur i landet, i huvudsak på boskapsfarmer i Amazonbäckenet.

Enorma arealer har också tagits i anspråk i savannområdet Cerrado i det inre av landet, till stor del för odling av sojabönor. Utträngningen av boskapsskötsel därifrån har snabbat på skogsavverkningen i regnskogen, där nya betesmarker etableras. Avskogningen har gått snabbare i brasilianska Amazonas än i något annat tropiskt regnskogsområde i världen de senaste årtiondena. Ändå avtog den avsevärt under en rad år. Nu är avverkningstakten högre i Cerrado än i Amazonas. Trots att takten bromsats upp och trots insatser mot illegal skogsavverkning förvandlas fortfarande stora regnskogsområden hela tiden till jordbruksmark.

Efter Jair Bolsonaros tillträde som president 2019 kom nya larmrapporter om en kraftig ökning i avskogningstakten i Amazonas. Takten i skogsskövlingen avtog när Lula da Silva efterträdde honom 2023 – men den ökade samtidigt fortfarande i Cerrado.

Jätteplantager och småhushåll

Enorma och exportinriktade plantager ligger ofta i söder, medan miljontals självhushållande bönder finns runt om i landet. Jordbruksmarken är ytterst ojämnt fördelad och försök till jordbruksreformer har orsakat svåra politiska och rättsliga konflikter. Omkring en tiondel av de största jordägarna beräknas kontrollera cirka 85 procent av marken. Miljontals människor är beroende av jordbruk för sin försörjning, men många är jordlösa och många saknar fast inkomst. På exportinriktade plantager och farmer sliter lantarbetare ibland under närmast slavliknande förhållanden. Barn har där tvingats arbeta upp till 14 timmar om dagen.

Jordlösa lantarbetare är organiserade i vad som beskrivits som Latinamerikas viktigaste sociala rörelse, MST (Movimento dos trabalhadores rurais sem terra, Jordlösa lantarbetares rörelse). MST som grundades 1984 har protesterat genom markockupationer och kräver att få tillgång till obrukad mark. MST kämpar också mot skogsskövling, alltför ensidigt jordbruk (monokultur) och överanvändning av bekämpningsmedel och genmodifierade grödor. Aktivisterna har ofta mötts med våld från jordägarnas miliser eller polisen, med många dödsoffer som följd. Aktivister har dömts i domstol. Under Arbetarpartiets tid vid makten 2003–2016 fick omkring en miljon familjer dock egen mark även om de fortfarande lever under fattiga villkor och är beroende av statliga bidrag. Under Bolsonaro kämpade MST i stark motvind, då han hade starka band till jordägareliten och började riva upp regler som införts till skydd för miljön.

Småbönderna har ofta föråldrade redskap och saknar kapital för investeringar. Majs, kassava, bananer, ris, vete, potatis och bönor är viktiga grödor som odlas för eget bruk och för försäljning inom landet.

Flera av dem, som majs och kassava, är stora exportprodukter också – liksom tobak, bomull, papaya, ananas och kokosnötter. Brasilien gick 2023 om USA som världens största exportör av majs.

Sockerrörsodlingen har också ökat kraftigt på grund av efterfrågan på biobränsle. Brasilien har ett av världens mest framgångsrika program för att ersätta fossila bränslen med biobränslen. En majoritet av de bilar som säljs i landet har hybridmotorer, som går på både etanol och bensin. Landet är världens näst största exportör av etanol, efter USA.

Fisket har liten betydelse för ekonomin men är en viktig näringskälla för många invånare. Sardiner, tonfisk, krabba och räkor hör till de vanliga fångsterna medan tilapia är vanligast i fiskodlingar.

Industri

Den enorma tillgången på råvaror från gruvorna och jordbruket lade grunden till Brasiliens industrialisering. Textil- och livsmedelsindustrin samt bryggerinäringen har länge dominerat, och förädling av gummi och timmer har varit omfattande. Tung industri, som ursprungligen var statlig, har dragit till sig utländskt kapital. Tillverkning av kemikalier, maskiner, bilar, flygplan och vapen har ökat i betydelse. Brasilien bygger oljeplattformar och annan specialutrustning för oljeindustrin, liksom turbiner, generatorer och transformatorer för vattenkraft och elförsörjning.

Råvaruförädlingen har byggts ut och tillverkningsindustrin har blivit alltmer avancerad. Bilindustrin är omfattande, och möbelindustrin har vuxit kraftigt. Telekombranschen har framgång liksom elektronik- och dataindustrin, som delvis finns i en särskild zon i Manaus i Amazonas dit företag lockas med särskilt gynnsamma villkor.

Brasiliens industri är annars störst i delstaterna São Paulo, Rio de Janeiro och Minas Gerais i sydöst och tillsammans med en av de andra delstaterna där, Espírito Santo, står de för en stor del av landets BNP. São Paulo är Latinamerikas största industristad. Campinas norr om São Paulo är ett av flera IT-centra.

Om våra källor