Venezuela – Äldre historia

De folk som bodde i dagens Venezuela vid spanjorernas ankomst 1498 decimerades snabbt, på grund av umbäranden och nya sjukdomar. Området blev en viktig jordbruksexportör i det spanska kolonialväldet. I början av 1800-talet inleddes en kamp för självständighet med frihetskämpen Simón Bolívar som förgrundsgestalt. Republiken Stor-Colombia utropades 1821 men splittrades snart. Venezuela blev en egen stat 1830 och styrdes i huvudsak av diktatorer fram till 1945.

Venezuelas första invånare var jägare och nomader, som tros ha kommit till området för upp till 15 000 år sedan. Från Amazonas kom folken arawak och chibcha, från Orinocodeltat kariberna. Folkgrupperna hade ingen direkt kontakt sinsemellan och i Venezuela fanns inte någon högkultur såsom i Peru eller i Mexiko. 

Upptäckaren Christofer Columbus anlände till Venezuela 1498 under sin tredje resa över Atlanten, på den spanska kronans uppdrag. Många tror att Venezuela fick sitt namn för att européerna tyckte att hus på pålar utmed kusten påminde om husen i Venedig. Venezuela betyder lilla Venedig på italienska.

Lönsam jordbrukskoloni

Den första spanska bosättningen, Cumaná, grundades ett par decennier efter Columbus ankomst. Kolonisatörernas intåg ledde till att ursprungsbefolkningen snabbt minskade. Många dog i sjukdomar och strider samt som en följd av att de tvingades arbeta som slavar åt spanjorerna.

Venezuela utvecklades snart till Spaniens mest framgångsrika jordbrukskoloni, där kakao och kaffebönor odlades. Under 1800-talet var Venezuela världens tredje största kaffeproducent efter Brasilien och Java. Till plantagerna importerades slavar från Afrika. Slaveriet avskaffades 1854.

I Venezuela uppstod en överklass av spanskättlingar, som blev förmögna genom plantageodling, handel och smuggling. Snart uppstod dock spänningar mellan kreoler (spanskättlingar födda i Amerika) och peninsulares (personer som var födda i Spanien). Bland kreolerna växte viljan att bryta sig loss från kolonialmakten Spanien.

Venezuela blir självständigt

Redan i mitten av 1700-talet började de första upproren mot Spanien. 1806 inledde Francisco de Miranda det långa krig som skulle leda till Venezuelas befrielse. Men det var en annan frihetskämpe, Simón Bolívar, som till sist lyckades bryta Spaniens kontroll över kolonin. Den långa och blodiga kampen för självständighet pågick till 1821, då Simón Bolívar grundade republiken Gran Colombia (Stor-Colombia). Han hade en vision om att ena Latinamerikas länder och skapa en motvikt till USA. Men Stor-Colombia, som också omfattade dagens Colombia, Ecuador och Panama, slets snart sönder av inre konflikter och 1830 blev Venezuela en egen stat.

Folket i det nybildade Venezuela var fattigt, splittrat och saknade nationalistiska känslor. Ständiga inbördeskrig härjade till en början och det var först efter de ”federala krigen” (1859–1863) som början till en nationell sammanhållning växte fram. Venezuela styrdes länge av karismatiska och starka ledare, caudillos. Regimerna växlade mellan styren präglade av liberala idéer och hårdhänt diktatur.

Mellan 1908 och 1935 styrde diktatorn Juan Vicente Gómez med stor grymhet. Under hans tid upptäcktes olja, och det förändrade samhället radikalt. Nyrika oljemagnater ställdes mot en fattig landsbygdsbefolkning som började kräva sina rättigheter. Under 1930-talet växte sig oppositionen stark och så småningom bildades det socialdemokratiska partiet Demokratisk aktion (AD) och det kristdemokratiska Copei. Men det skulle dröja innan militärdiktaturernas tid var över.

Om våra källor