Venezuela

Venezuela – Geografi och klimat

Venezuela ligger vid Sydamerikas kust mot Karibiska havet i norr och är ungefär dubbelt så stort som Sverige. Geografiskt kan det delas in i fyra regioner: det bördiga låglandet runt sjön Maracaibo, bergskedjan Anderna med det andinska höglandet, grässlätterna i inlandet och Guyanahöglandet. Merparten ligger i den tropiska zonen men höjdskillnaderna gör att klimatet varierar.

Den grunda Maracaibosjön i nordväst kallas ofta kontinentens största insjö men är egentligen en havsvik med bräckt vatten. Här produceras en stor del av landets olja (se Naturtillgångar, energi och miljö).

Den del av Anderna som löper söder och öster om Maracaibosjön kallas Cordillera de Mérida och har bergstoppar som når uppemot 5 000 meter över havet. Högsta toppen heter Pico Bolívar och är uppkallad efter frihetshjälten med samma namn (se Äldre historia). Österut från sjön består bergsmassivet av två parallella kedjor längs kusten. Dalgångarna mellan dem är landets mest tätbefolkade område; här ligger huvudstaden Caracas på omkring 900 meters höjd.

Los Llanos (”slätterna”) kallas det prärieliknande området öster om Anderna och innanför kusten. Slätterna, som är glest befolkade och används som betesmark, utgör en tredjedel av landytan. Guyanahöglandet i söder och öster består av savann och regnskog, och täcker hälften av landet.

Venezuela har över 1 000 floder. Orinocofloden, en av de längsta i Sydamerika, flyter genom inlandsslätten och mynnar ut i Atlanten. Vid flodens utlopp i nordöst finns ett stort deltalandskap. Tillsammans med sina bifloder förser Orinoco fyra femtedelar av Venezuela med vatten.

I Venezuela finns världens högsta vattenfall, Angelfallet (Salto de Ángel), som är 979 meter högt. Till landet hör även närmare 300 öar. Störst är turistön Isla de Margarita som tillsammans med två andra öar bildar en egen delstat.

Vid kusten är det ofta extremt hett och låglandet är över lag varmt, medan bergsområdena är svalare.

Regnperioden börjar i april–maj och pågår till november. Venezuelanerna kallar regnperioden vinter, medan den torra perioden från december kallas sommar. Mest regn får kusten i nordöst och torrast är det i låglandet vid kusten i norr.

Läs om klimatförändringar i Naturtillgångar, energi och miljö.

Om våra källor

Venezuela – Befolkning och språk

De flesta venezuelaner räknar sig som vita eller av blandad härkomst. Den lilla minoriteten av urfolk består av ett 30-tal grupper. Venezuela var länge ett invandrarland men under de senaste årens kris har i stället en enorm utvandring uppstått. Flyktingströmmen ut ur landet är en av de största i världen. 

I en folkräkning 2011 identifierade sig halva befolkningen som av blandad härkomst – europeisk, afrikansk och amerikansk (det vill säga tillhörande ursprungsfolk eller ”indianer”). Nästan lika många identifierade sig som vita. Flertalet av de vita har spanskt påbrå men många andra européer har också utvandrat till Venezuela liksom folk från Mellanöstern. Runt 3 procent räknade sig som svarta och något färre tillhör urfolken. Av dem är över hälften wayuu (eller guajiro), som lever på båda sidor om gränsen mellan Venezuela och Colombia.

Minoriteternas rättigheter stärktes i författningen från 1999 men FN har flera gånger kritiserat Venezuela för att inte göra tillräckligt för att skydda ursprungsfolken och andra minoriteter. Många av dem saknar tillgång till hälsovård och dödligheten i sjukdomar som kan botas är hög i dessa grupper. Ursprungsfolkens markrättigheter respekteras inte alltid, och mineralutvinning och infrastrukturprojekt hotar ofta deras traditionella levnadssätt.

Befolkningstillväxten var länge hög, på ett halvsekel fram till 2007 femfaldigades antalet invånare. Orsaken var främst en hög naturlig befolkningstillväxt men dessutom var invandringen från Europa stor mellan 1950 och 1980. Flera miljoner colombianer beräknades till för några år sedan också bo i Venezuela. Många hade flytt kriget i hemlandet men de flesta hade flyttat av ekonomiska skäl. Men strömmen har vänt, den allt djupare krisen i Venezuela gör att många colombianer har återvänt hem och allt fler venezuelander söker sin tillflykt i grannlandet eller i andra länder. FN beräknar att närmare 8 miljoner venezuelaner har flytt sitt hemland sedan 2015. Det innebär ungefär var fjärde invånare och är i absoluta tal i samma storleksordning  som de krigsdrabbade länderna Ukraina och Syrien (som dock dessutom har miljontals internflyktingar).

Colombia är det land som tagit emot flest venezuelaner – uppåt en tredjedel av alla som flytt – följt av Peru, Brasilien, Chile och Ecuador. Colombia gav i februari 2021 närmare en miljon venezuelaner uppehållstillstånd i tio år. Och i september 2023 beslutade Washington att ge tillfälliga arbetstillstånd och skydd från utvisning till runt en halv miljon venezuelaner som redan befann sig USA.

Redan innan krisen skärptes beräknades runt 1,5 miljoner venezuelaner leva i utlandet, inte minst i USA och Europa. En stor del av utvandrarna tillhör medel- och överklassen, vilket har inneburit en förlust av välutbildade medborgare.

Befolkningstillväxten har avtagit men befolkningen är fortfarande ganska ung, drygt en fjärdedel av venezuelanerna är under 15 år. Fler än nio av tio invånare bor i städerna, de flesta vid kusten.

Spanska är officiellt språk och talas av det stora flertalet invånare. Av ursprungsfolkens språk är wayuunaiki störst, ett arawakspråk som talas av wayuufolket. Många talar inte längre de traditionella språken, utan har helt övergått till spanska. Minoritetsspråken räknas som nationellt kulturarv och enligt författningen har ursprungsfolken rätt att använda sina egna språk i officiella sammanhang i hela landet.

Om våra källor

Venezuela – Religion

Religionsfrihet råder enligt lag i Venezuela och den respekteras vanligtvis även i praktiken. Traditionellt är katolicismen den helt dominerande religionen, men andelen protestanter har ökat snabbt.

Trenden med minskad andel katoliker i befolkningen är densamma som i övriga Latinamerika. Ungefär var femte invånare beräknas nu vara protestant och flertalet av dem hör till evangelikala samfund. Uppemot en tiondel av invånarna identifierar sig inte med någon religion alls.

I Venezuela finns runt 60 000 druser – en religiös grupp med shiamuslimsk prägel – vilket är den största gruppen utanför Mellanöstern. De har sitt ursprung främst i Syrien och Libanon. Bland invånare med arabiskt ursprung finns också sunnimuslimer och många kristna.

Den judiska befolkningen uppgick till 30 000 personer på 1990-talet men har minskat till runt en tredjedel sedan dess. Bakom den judiska utvandringen ligger till stor del ökad antisemitism som kopplas till regeringens skarpa kritik av Israel och samarbete med Iran.

Flera folkreligioner förekommer också. Maria Lionza-kulten har inslag av uramerikansk, afrikansk och katolsk tro. Gudinnan Maria Lionza föddes enligt legenden i början av 1500-talet och var dotter till en lokal hövding. Hon anses härska över de vilda djuren. 

Santería, en afrokubansk religion (se Kuba: Religion), har också vunnit många anhängare på senare år. En orsak är att många kubanska läkare kommit för att arbeta i Venezuela.

Om våra källor

Venezuela – Utbildning

På pappret har barn och ungdomar i Venezuela både rätt till en avgiftsfri skola och en skyldighet att faktiskt delta i undervisning. De senaste årens kris i landet har dock lett till ett svårt bakslag där många barn inte längre får någon skolgång alls.

Förskola erbjuds från det att barnen är 45 dagar gamla och formellt är den obligatorisk i tre år. Barnen börjar den ordinarie skolan när de är sex år och går först ett grundläggande sexårigt stadium. Därpå följer fem år eller sex år på antingen en allmän eller en mer yrkesinriktad linje.

I början av 2000-talet gjordes stora satsningar på utbildning vilket ledde till en ökning av andelen barn i skolan. Under president Hugo Chávez gjordes mycket inom ramen för misiones, för att locka fattiga och studieovana venezuelaner till skolbänken (se Modern historia och Sociala förhållanden). Militären skickades ut för att restaurera skolbyggnader, och tusentals skolor startades där barnen fick gratis mat och sjukvård. Andelen elever som deltog i undervisning ökade på alla nivåer.

Men på 2010-talet har de satsningar som gjordes gått om intet. Den ekonomiska, politiska och sociala kris som Venezuela genomlider slår hårt även mot skolväsendet. Allt fler skolor har tvingats stänga, i dagar, veckor eller på obestämd tid. Orsaken kan vara att elektriciteten eller vattnet är avstängt. Ofta uteblir lärarna – för att de är upptagna med att köa för att köpa mat, eller för att de inte får någon lön. Tiotusentals av dem har lämnat yrket helt för att försöka försörja sig på annat vis – många har lämnat landet.

Bara runt hälften av barnen beräknades ha någorlunda regelbunden skolgång redan innan coronapandemin slog till 2020. Läget förvärrades då, eftersom skolorna stängdes och många saknade möjlighet att följa distansundervisning. En del av barnen är också så undernärda att de har svårt att följa undervisningen.

Barn från fattiga familjer hade ofta inte heller tidigare råd att fullfölja grundskolan, trots att utbildningen formellt är avgiftsfri på alla nivåer. Föräldrar får betala för skoluniformer och böcker. Två skift om dagen är normen i statliga skolor, där en del barn går på förmiddagen och andra på eftermiddagen. I den rådande krisen händer det att barnen bara får gå ett par halvdagar i veckan.

Utbildningssatsningarna som gjordes under Hugo Chávez har också fått kritik från lärare, föräldrar och oppositionen som anser att eleverna indoktrineras med vänsterpolitiska åsikter. Enligt lagen ska undervisningen baseras på frihetshjälten Simón Bolívars ideal, till exempel latinamerikansk enhet och nationellt självbestämmande (se Äldre historia). Ett samarbete med det socialistiska Kuba för att öka läs- och skrivkunnigheten fick också kritik för att vara alltför politiskt färgat.

Det statliga Universidad Central de Venezuela, med huvudcampus i Caracas, grundades redan 1721 och är ett av de äldsta universiteten på västra halvklotet. Högskoleväsendet hade tidigare rykte om sig att vara bland de bättre i Latinamerika men krisen har slagit hårt även här: studenter uteblir, kurser ställs in och många akademiker har flytt landet. Det finns både statliga och privata universitet.

Källor till denna text

Venezuela – Sociala förhållanden

Levnadsförhållandena i Venezuela har på kort tid gått från normalt välstånd för regionen till direkt misär för en majoritet av invånarna. Sällan har läget försämrats så snabbt i ett land som inte befinner sig i krig. Hungern är nu utbredd och människor dör i sjukdomar som tidigare var lätta att bota.

Den ekonomiska och politiska kollapsen i Venezuela har lett till att flera miljoner invånare har flytt landet på några få år (se Befolkning och språk). Coronapandemin 2020 hejdade till en del utflödet då rörligheten begränsades och gränser stängdes. Men samtidigt förvärrades den humanitära krisen i Venezuela.

Desperationen i landet är enorm. Enligt en rapport 2021 har andelen invånare som lever i fattigdom stigit till 95 procent, och drygt tre av fyra lever i extrem fattigdom (definierat som att leva på mindre än 1,90 dollar om dagen). Knappt tio år tidigare räknades en tredjedel av befolkningen som fattig medan knappt var tionde venezuelan var extremt fattig.

I FN:s rankning av länder efter mänsklig utveckling (HDI) har Venezuela plats 119  vilket räknas som medelnivå, den tredje av fyra kategorier. Landet ligger dock högst i det skiktet. Bara sju andra länder i Latinamerika och Karibien ingår i den kategorin och det finns inget land med låg utvecklingsnivå på västra halvklotet (se hela listan här).

Sjukvården har i princip kollapsat helt. Redan 2015 kom larmsignaler om att bara var tredje sjukhussäng var tillgänglig och att bristen på material och utrustning blivit allt mer akut. Sjukdomar som malaria, kolera, denguefeber och andra tropiska sjukdomar är nu allt vanligare. Sedan dess har läget stadigt förvärrats. 

Mellan 2012 och 2017 lämnade över hälften av landets läkare landet, enligt en studie av ett tiotal ideella organisationer. Bland sjuksköterskorna var siffran tre fjärdedelar. 

Matbristen är galopperande och leder till undernäring och ren svält. Det bidrar till snabbt ökande barnadödlighet, även om det inte finns några tillförlitliga siffror. FN:s livsmedelsprogram WFP rapporterade i februari 2020 att över 9 miljoner människor – ungefär var tredje invånare i Venezuela – inte har tillräckligt att äta. Ett drygt år senare ingick WFP ett avtal med regeringen om att förse venezuelanska skolbarn med mat. Målet är att nå 1,5 miljoner elever till 2023.

Fyra av tio hushåll uppger att de har elavbrott dagligen. Omfattande plundring och våldsbrottslighet har följt i nödens spår.

Under socialistregeringens första tid vid makten var trenden den motsatta. Andelen fattiga invånare minskade från runt hälften 1999 till en fjärdedel 15 år senare. De ekonomiska klyftorna minskade, bland annat genom Hugo Chávez sociala satsningar, misiones.

Misiones-satsningarna innebar ökad tillgång till sjukvård, billigare mat och en större andel barn och ungdomar i skola och på universitet. Fler venezuelaner fick tillgång till vatten och avlopp i hemmen och stöd utgick till äldre utan pension. Barnadödligheten sjönk och den förväntade livslängden ökade. Venezuela fick en skjuts uppåt på FN:s HDI-lista (se ovan). Många av de sociala programmen var dock ineffektiva och korruptionen var utbredd. När det vände gick det snabbt utför (se Ekonomisk översikt).

Hugo Chávez kom till makten med löften om gratis sjukvård till alla. Tillgången till sjukvård ökade också snabbt i början, med hjälp av tusentals kubanska läkare. De arbetade i nyinrättade sjukstugor i fattiga områden, och läkarbesök och mediciner var gratis. Men senare sjönk medlen till hälsovården som andel av BNP, samtidigt som ekonomin som helhet började krympa. Bristen på läkemedel är nu skriande.

Enligt lagen är kvinnor och män jämställda men Venezuela är ett patriarkalt samhälle. Kvinnors rättigheter respekteras i teorin, men kränks ofta i praktiken på grund av stereotypa, traditionella värderingar. Kvinnomisshandel är utbrett, men få förövare döms. 

Homosexualitet är lagligt men det finns inget juridiskt erkännande av homosexuella par. Diskriminering förekommer men åtminstone i Caracas finns en öppen gayvärld.

En stor del av befolkningen bor i städernas slum. Våld, kriminalitet och drogmissbruk är allvarliga problem. I Caracas och vid gränsen till Colombia är situationen särskilt svår. Illegala grupper från konfliktens Colombia opererar även på den venezuelanska sidan, och en del av kokainhandeln går genom Venezuela.

Social struktur

Överklassen – mindre än tio procent av befolkningen – har traditionellt innehaft större delen av den ekonomiska och politiska makten, men numera är denna elit mer öppen och varierad än förr. Den består inte enbart av de europeiska ättlingarna. Då en majoritet är av blandat ursprung förekommer inga allvarliga, öppna spänningar på grund av hudfärg eller etnisk bakgrund, även om afrovenezuelaner och ursprungsinvånare kan utsättas för nedlåtande attityder.

Oljerikedomen bidrog tidigt till att en stor medelklass utvecklades, och många av de fattiga bönder och lantarbetare som flyttade till städerna kunde genom arbete och facklig anslutning skapa sig en dräglig tillvaro. 

Familjeliv

Familjen, med modern som stöttepelare, har central betydelse för de flesta venezuelaner. Kärnfamiljen är vanligast, men tidigare levde ofta far- eller morföräldrar i samma hus. Fortfarande bor kärnfamiljens närmaste släktingar inom samma område, när så är möjligt. De som tvingats flytta till andra orter har täta brev- eller telefonkontakter med sina närmaste.

Den äldsta generationen eller andra släktingar tar hand om barnen när modern arbetar utanför hemmet, men i övre medelklassen förekommer också betald hemhjälp. Under 1990-talet började större företag ordna barnpassning för anställda kvinnor.

Barnen i de flesta familjer, särskilt döttrar, lämnas sällan ensamma och de tillbringar vanligen kvällarna hemma, eller också äts familjemiddag på restaurang. Ungdomar bor oftast kvar hemma, eller hos en släkting, till långt över 20-årsåldern eller till dess att de gifter sig. I valet av äktenskapspartner är idealet att finna någon med samma eller högre social ställning.

Arvingar har lika rättigheter enligt lagen, men i praktiken har den med högre samhällsställning större chanser att utnyttja olika lagar och regler till sin fördel.

Om våra källor

Venezuela – Kultur

Kulturlivet i Venezuela har sina rötter i uramerikansk, afrikansk och spansk kultur. Influenserna från resten av Sydamerika, Västindien och USA är också betydande. Musikrörelsen El Sistema, med kör- och orkesterverksamhet, grundades i Venezuela och har fått efterföljare världen över.

Flera hundra tusen barn, de flesta fattiga, har länge varit aktiva i orkestrar, körer och musikskolor som tillsammans utgör Systemet (El Sistema), en statsfinansierad verksamhet som startade 1975. Den har blivit världsberömd och liknande verksamheter har startat i över 60 länder. Grundaren José Antonio Abreu vann det så kallade alternativa Nobelpriset (Right Livelihood Award) 2001 och Polarpriset 2009 (Abreu avled 2018). Den kände dirigenten Gustavo Dudamel, som var chefsdirigent för Göteborgssymfonikerna under flera år, har skolats inom El Sistema. I november 2021 lyckades Venezuela skriva in sig i en känd rekordbok med världens största orkester som samlades inom ramen för El Sistema. Runt 12 000 musiker, både barn och vuxna, deltog i framförandet av ett verk av Pjotr Tjajkovskij.

Blandningen av afrikanska och europeiska rytmer har skapat flera inhemska musikstilar i Venezuela. En av de mer kända är joropo, som traditionellt spelas med harpa, maracas, cuatro (en fyrsträngad liten gitarr) och bandola (ett päronformat stränginstrument). Joropo-dansen sägs vara en vidareutveckling av vals.

Frihetshjälten Simón Bolívar (se Äldre historia) var en av Venezuelas första författare. Samtida med honom var landets förste store poet, Andrés Bello (1781–1865). Präglade av upplysningens idéer om frihet skrev de politiska pamfletter och patriotisk poesi. På 1920-talet fick litteraturen ett uppsving genom realistiska skildringar av sociala förhållanden och människans kamp mot naturen. Poeten och politikern Andrés Eloy Blanco (1897–1955) hyllades tidigt för sin litterära begåvning. Francisco Massianis roman Piedra de mar är en av de mest lästa i Venezuela. Bland moderna författare märks Juan Carlos Méndez Guédez.

Venezuela har en modern arkitektur. Den kanske mest kände venezuelanske arkitekten var Carlos Raúl Villaneuva som har ritat universitetet Universidad Central de Venezuela. Skulpturer och optisk konst av Jesús Soto och Carlos Cruz Diez har ställts ut runt om i världen.

Mest känt är kanske Venezuela för sina många TV-serier som har blivit populära i hela Latinamerika. Skönhetstävlingar anses viktiga och landet har producerat en rad Miss World, Miss Universum och Miss International – något som venezuelaner i alla sociala skikt är stolta över. Den stora folksporten har länge varit baseboll, men på senare år har fotboll vunnit terräng.

Regissören Lorenzo Vigas vann guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig 2015 med sin film Desde allá (ungefär Långt bortifrån), som beskrevs som ett homoerotiskt thrillerdrama.

Om våra källor

Venezuela – Seder och bruk

Venezuelanerna är ofta stolta över sin historia och sin nation. Nationens hjälte, general Simón Bolívar, står staty i nästan varje stad och utgör en enande symbol. Sedan olja påträffades på 1920-talet har en gigantisk folkomflyttning till städerna ägt rum, och de flesta stadsbor kunde länge dra fördel av nationens rikedomar och den åtföljande moderniseringen.

Besökare och gäster möts som regel av vänlighet och en gästfrihet som innebär att invånarna gör sitt allra bästa för att en ny bekantskap ska trivas. Det är en fördel om besökaren visar intresse för landets historia och har någon kännedom om Simón Bolívar. Det krisläge som landet nu befinner sig gör däremot politik till ett känsligt ämne.

Det är ingen slump att kvinnor från Venezuela varit de mest framgångsrika i internationella skönhetstävlingar. Invånarna är ofta stolta över sitt stora intresse för skönhetsideal, klädsmak och hur man uppträder. Under senare år har även nationella skönhetstävlingar för män hållits.

Hälsningar, punktlighet och besök

Vid formella tillfällen hälsar man med ett kraftigt handslag, och då är direkt ögonkontakt och ett leende viktiga inslag. De första ord som sägs är buenos días, buenas tardes eller buenas noches, beroende på tid på dygnet, och därefter presenterar man sig. Är flera personer närvarande bör man först hälsa på den eller de äldsta.

Innan någon föreslår att man ska ”lägga bort titlarna” ska personer tilltalas med titel och efternamn. När man skiljs åt säger man adjö till var och en i sällskapet.

I mindre formella sammanhang utväxlas vanligen två kindkyssar, även vid ett första möte. Mellan två män sker dock inte detta, de skakar hand.

Som i andra latinska länder står de talande nära varandra och berör ofta motparten med handen för att understryka något. Däremot anses det förolämpande och vulgärt att peka med fingret.

En besökande europé bör notera det typiskt latinamerikanska begreppet om tid. Punktlighet är ingen dygd och mañana behöver inte betyda ”i morgon” utan kan lika gärna stå för någon gång i framtiden.

Vid ett avtalat besök, även hemma hos privatpersoner, gäller det att anlända 15–30 minuter för sent. Den som kommer i tid, eller ännu tidigare, betraktas som överdrivet ivrig och, om det gäller en måltid, rentav girig. Inställningen till tiden är också sådan att det ofta anses viktigare att avsluta en pågående diskussion än att komma i tid till någon som står och väntar någonstans.

Presenter, klädsel och middagar

Den som bjudits in på middag brukar i förväg sända blommor, oftast orkidéer. Har man med sig en present till middagen eller vid annat tillfälle är det mest korrekt att först ta upp den ur förpackningen. Det tillhör också ”god uppfostran” att sända ett skrivet tackkort efter en formellare middag eller dylikt.

Ge inte bort näsdukar i present eftersom de anses bringa olycka. Tacka aldrig nej till en kopp kaffe vid en tillställning, det betyder att du avvisar värdens gästfrihet.

Den som bjudits hem till venezuelaner kan ha ledig klädsel, men gärna med viss stil eller en elegant detalj.

Undvik att uppträda som om du starkt identifierar dig med USA eller nordamerikanska värderingar och säg helst inget negativt om Venezuelas ekonomi eller politik om du inte tillfrågas, framför allt inget negativt om nationalhjälten Simón Bolívar. 

Vänta tills värden anvisar en plats vid bordet och börja inte äta förrän alla andra satt sig och värden eller värdinnan säger buen provecho (smaklig måltid). Man döljer inte någon hand till exempel under bordet under måltiden, men sätter inga armbågar på bordet. Även frukt äts med kniv och gaffel. Smaka inte på drycken förrän värden utbringat en första skål. Under pauser i ätandet ska bara bestickens yttersta delar vila mot tallrikskanten, och den som ätit färdigt lägger båda besticken snett över tallriken med handtagen åt höger. Den som vill vara artig har då lämnat kvar lite mat på tallriken.

Möteskultur och affärsvärlden

Den som erbjudits ett möte bekräftar i god tid, via e-post eller fax och helst på spanska, att han kan delta. Undvik själv att försöka avtala möten till fredagens eftermiddag eller under karnevals- och påskperioden.

Personer vid företag och organisationer med internationella kontakter håller oftast avtalade mötestider. Det första mötet är formellt och består av diskussioner och tankeutbyten – men inga beslut. Visitkort, helst med en sida text på spanska, har inledningsvis delats ut till samtliga. Det anses oartigt att komplettera någons kort med anteckningar på själva kortet. Sänd efter mötet en hälsning med ett tack till mötets ordförande eller högste chef.

Affärsvärlden är hierarkisk, och besluten fattas av den som har högst auktoritet.

Högtider och helgdagar

Årets mest uppskattade högtid i Venezuela är karnevalen som pågår i tre eller fyra dagar i februari eller början på mars. Två av dem är nationella helgdagar: måndag och tisdag före askonsdagen som sedan inleder fastan. Alla som har möjlighet reser till kuststäderna eller till den kända karnevalen på Trinidad.

Många är lediga hela påskveckan, skärtorsdagen och långfredagen är helgdagar. Johannes döparens fest (San Juan Bautista), den 24 juni, uppmärksammas med dans till trummors rytmer i både Caracas och andra delar av landet. Jungfru Maria himmelsfärd firas den 15 augusti och Alla helgons dag i början på november.

Flera av de främsta icke-religiösa högtiderna firas med anledning av frigörelsen från kolonialväldet. Den 19 april firar venezuelanerna att frihetskampen inleddes 1810 och den 5 juli, som kallas självständighetsdagen, firas minnet av att deklarationen om oavhängighet undertecknades 1811. Den 24 juni högtidlighålls ett viktigt slag 1821 (det sammanfaller också med Johannes döparens fest, se ovan). Den 24 juli firas frihetshjälten Simón Bolívars födelsedag.

Den 12 oktober uppmärksammas Christofer Columbus ankomst i hela Amerika, på olika vis. I Venezuela firar man sedan 2002 ursprungsfolkens motstånd, på Día de la resistencia indígena. En ny högtid infördes 2013, Hugo Chávez-dagen den 8 december, men den har inte längre status som helgdag.

Julafton och juldagen, samt nyårsafton, nyårsdagen och 1 maj är också helgdagar. När det nya året inleds bränner många människor dockor i naturlig storlek som en förhoppning om att det gångna årets problem försvunnit och att det nya året blir bättre.

Om våra källor

Venezuela – Äldre historia

De folk som bodde i dagens Venezuela vid spanjorernas ankomst 1498 decimerades snabbt, på grund av umbäranden och nya sjukdomar. Området blev en viktig jordbruksexportör i det spanska kolonialväldet. I början av 1800-talet inleddes en kamp för självständighet med frihetskämpen Simón Bolívar som förgrundsgestalt. Republiken Stor-Colombia utropades 1821 men splittrades snart. Venezuela blev en egen stat 1830 och styrdes i huvudsak av diktatorer fram till 1945.

Venezuelas första invånare var jägare och nomader, som tros ha kommit till området för upp till 15 000 år sedan. Från Amazonas kom folken arawak och chibcha, från Orinocodeltat kariberna. Folkgrupperna hade ingen direkt kontakt sinsemellan och i Venezuela fanns inte någon högkultur såsom i Peru eller i Mexiko. 

Upptäckaren Christofer Columbus anlände till Venezuela 1498 under sin tredje resa över Atlanten, på den spanska kronans uppdrag. Många tror att Venezuela fick sitt namn för att européerna tyckte att hus på pålar utmed kusten påminde om husen i Venedig. Venezuela betyder lilla Venedig på italienska.

Lönsam jordbrukskoloni

Den första spanska bosättningen, Cumaná, grundades ett par decennier efter Columbus ankomst. Kolonisatörernas intåg ledde till att ursprungsbefolkningen snabbt minskade. Många dog i sjukdomar och strider samt som en följd av att de tvingades arbeta som slavar åt spanjorerna.

Venezuela utvecklades snart till Spaniens mest framgångsrika jordbrukskoloni, där kakao och kaffebönor odlades. Under 1800-talet var Venezuela världens tredje största kaffeproducent efter Brasilien och Java. Till plantagerna importerades slavar från Afrika. Slaveriet avskaffades 1854.

I Venezuela uppstod en överklass av spanskättlingar, som blev förmögna genom plantageodling, handel och smuggling. Snart uppstod dock spänningar mellan kreoler (spanskättlingar födda i Amerika) och peninsulares (personer som var födda i Spanien). Bland kreolerna växte viljan att bryta sig loss från kolonialmakten Spanien.

Venezuela blir självständigt

Redan i mitten av 1700-talet började de första upproren mot Spanien. 1806 inledde Francisco de Miranda det långa krig som skulle leda till Venezuelas befrielse. Men det var en annan frihetskämpe, Simón Bolívar, som till sist lyckades bryta Spaniens kontroll över kolonin. Den långa och blodiga kampen för självständighet pågick till 1821, då Simón Bolívar grundade republiken Gran Colombia (Stor-Colombia). Han hade en vision om att ena Latinamerikas länder och skapa en motvikt till USA. Men Stor-Colombia, som också omfattade dagens Colombia, Ecuador och Panama, slets snart sönder av inre konflikter och 1830 blev Venezuela en egen stat.

Folket i det nybildade Venezuela var fattigt, splittrat och saknade nationalistiska känslor. Ständiga inbördeskrig härjade till en början och det var först efter de ”federala krigen” (1859–1863) som början till en nationell sammanhållning växte fram. Venezuela styrdes länge av karismatiska och starka ledare, caudillos. Regimerna växlade mellan styren präglade av liberala idéer och hårdhänt diktatur.

Mellan 1908 och 1935 styrde diktatorn Juan Vicente Gómez med stor grymhet. Under hans tid upptäcktes olja, och det förändrade samhället radikalt. Nyrika oljemagnater ställdes mot en fattig landsbygdsbefolkning som började kräva sina rättigheter. Under 1930-talet växte sig oppositionen stark och så småningom bildades det socialdemokratiska partiet Demokratisk aktion (AD) och det kristdemokratiska Copei. Men det skulle dröja innan militärdiktaturernas tid var över.

Om våra källor

Venezuela – Modern historia

Militärer styrde i huvudsak Venezuela fram till 1957, då en uppgörelse om maktdelning nåddes för att skapa stabilitet och demokrati. Oljeintäkterna gjorde att landet var ganska välmående. Sjunkande oljepriser bidrog småningom till social oro och 1992 genomfördes två kuppförsök. Oroligheterna fortsatte fram till dess att den tidigare kuppledaren Hugo Chávez tillträdde som president 1999. Han inledde ”den bolivarianska revolutionen”, ett delvis hemsnickrat socialistiskt samhällsexperiment som fick förödande konsekvenser.

Venezuela styrdes av militärer i stort sett oavbrutet från självständigheten 1830 till 1945 då en statskupp genomfördes av Rómulo Betancourt, grundare av det socialdemokratiska partiet Demokratisk aktion (AD), och en grupp förändringsvilliga militärer. Till makten kom en militär-civil allians som talade om mänskliga rättigheter, införde sociallagstiftning och tillät fria val. Koalitionen hann regera i tre år då ekonomin blomstrade tack vare ökande oljeinkomster.

En ny period av militärdiktatur följde fram till 1958, då diktatorn Marcos Pérez Jiménez avsattes i en kupp och Rómulo Betancourt valdes till president på nytt. Året innan hade landets två stora politiska partier, AD och kristdemokratiska Copei, samt representanter från katolska kyrkan, fackföreningarna och den privata sektorn, enats om att samarbeta för att skapa politisk stabilitet och demokrati. Samarbetet kallades Punto Fijo-pakten, efter en stad vid kusten, och innebar bland annat att AD och Copei skulle dela på politiskt tillsatta poster.

Från 1958 hölls president- och parlamentsval regelbundet vart femte år. Till en början var Punto Fijo-pakten populär. Den gav stabilitet och tack vare oljeinkomsterna ökade ständigt välfärden. Samtidigt innebar pakten att andra politiska krafter, till exempel Kommunistpartiet, utestängdes från makten. AD och Copei växlade i regeringsställning fram till 1994.

Under 1970-talet var oljeintäkterna stora och omfattande sociala program genomfördes. Levnadsstandarden var den högsta i Sydamerika. Men under 1980-talet sjönk oljeinkomsterna och klyftan mellan fattiga och rika ökade. 1989 återkom Carlos Andrés Peréz, som tillhörde AD och hade varit president också 1974–1979, till makten. Han tog över ett land i ekonomisk kris. När han strax efter tillträdet slopade de statliga subventionerna på bensin och kollektivtrafik utlöstes omfattande kravaller.

Kuppmakaren Chávez blir folkhjälte

Flera hundra människor dödades i upploppen som kom att kallas Caracazo (en lek med ord som betyder ungefär "stor smäll i Caracas"). Carlos Andrés Pérez popularitet sjönk och kritiken växte mot Punto-Fijo-pakten. Trots att tillväxten snart åter var bland de högsta i Latinamerika låg levnadsstandarden under 1970-talets nivåer.

I februari 1992 utsattes presidenten för ett kuppförsök, det första på 30 år. Han hann fly och kuppmakarna greps men ledaren, överstelöjtnant Hugo Chávez, dyrkades under sin tid i fängelse som en folkhjälte. Ett halvår senare genomfördes ett andra kuppförsök, av en grupp med lösa kopplingar till Chávez. Också det slogs tillbaka. Sammanlagt dog uppemot 300 människor i kuppförsöken som chockade omvärlden, som hade uppfattat Venezuela som ett fredligt och stabilt undantag i det oroliga Latinamerika.

I mars 1993 väcktes åtal mot Carlos Andrés Peréz för förskingring ur statskassan. Han avsattes och dömdes senare till 28 månaders fängelse för stöld av offentliga medel.

Den ”bolivarianska revolutionen” inleds

I presidentvalet senare samma år segrade Rafael Caldera, en av grundarna av Copei och tidigare president som nu ställde upp som oberoende kandidat. Strax efter Calderas tillträde 1994 frigavs Hugo Chávez och hans kumpaner ur fängelset. Samma år drabbades Venezuela av en allvarlig bankkris och staten tog över flera av de större bankerna. Inflationen steg, tillväxten sjönk, valutans värde föll kraftigt och kapitalflykten tog fart, vilket tvingade fram nya, drastiska sparprogram.

Krisen satte press på presidenten, som vacklade mellan att tillmötesgå folkets krav på välfärdssatsningar och behovet av att dra åt svångremmen. Vid några tillfällen sattes säkerhetstrupper in mot demonstranter. Hela 1990-talet präglades av protester mot regeringarnas ekonomiska politik. Dessutom ökade brottsligheten, och gapet mellan rika och fattiga växte. Landet drabbades också av flera naturkatastrofer. 1999 utlöste häftiga regn stora jordskred, som begravde hela samhällen och dödade upp till 30 000 människor.

Missnöjet med Rafael Calderas styre och den utbredda fattigdomen bidrog till att den förre kuppledaren Hugo Chávez vann presidentvalet 1998 med stor majoritet. Hans nybildade valförbund, dominerat av ett socialistparti, fick majoritet i den lagstiftande församlingen. Både AD och Copei förpassades till en undanskymd plats i politiken och förlorade det mesta av sitt väljarstöd.

Hugo Chávez tillträdde 1999 och inledde vad han kallade den bolivarianska revolutionen, efter frihetshjälten Simón Bolívar (se Äldre historia), för att genomgripande ändra det ekonomiska och sociala systemet i Venezuela. Författningen skrevs om. Redan 2000 hölls nyval till presidentposten vars mandatperiod nu förlängts, och till det nyinrättade enkammarparlamentet (som ersatt ett tidigare tvåkammarparlament). Chávez och hans parti segrade stort.

Motsättningarna var dock hårda mellan det gamla politiska etablissemanget och den nya presidenten. I dessa konflikter fick Chávez motståndare stöd av USA. Venezuela blev ett tudelat land, med anhängare och motståndare till president Chávez. Båda läger organiserade stora, högljudda gatudemonstrationer.

”Misiones” gör Chávez fortsatt populär

År 2002 avsattes presidenten tillfälligt i en militärkupp, men kunde efter massiva demonstrationer återkomma efter bara något dygn.

En kort tid därefter organiserade oppositionen en generalstrejk som bland annat omfattade det statliga oljebolaget PDVSA, som Chávez länge anklagat för kopplingar till affärseliten och USA. Strejken slog hårt mot ekonomin. När den upphörde tog presidenten tillfället i akt och avskedade över 18 000 PDVSA-anställda, motsvarande 40 procent av arbetsstyrkan. Oljebolaget förlorade i ett slag en stor del av sin kompetens. De sparkade ersattes av 100 000 Chávez-anhängare.

Därefter kunde Chávez enkelt använda oljeinkomsterna till en rad sociala projekt, misiones, med fokus på bland annat hälsa, utbildning och bostäder åt de fattigaste (se Sociala förhållanden). En rad förstatliganden genomfördes också (se Ekonomisk översikt). Presidenten hade starkt stöd framför allt bland de fattiga.

Två år efter kuppförsöket lyckades oppositionen få till stånd en folkomröstning om Chávez presidentskap, men han vann omröstningen och oppositionen splittrades.

Valet till nationalförsamlingen 2005 bojkottades av oppositionen på grund av påstått valfusk. Det ledde till att Cháveztrogna kandidater vann samtliga platser i nationalförsamlingen.

Året därpå vann Chávez en överlägsen seger i presidentvalet. Enligt presidenten var segern ett bevis för att folket stod bakom den bolivarianska revolutionen – eller ”21:a århundradets socialism” som han nu också kallade sin politik. Det innebar bland annat förstatligande av oljeindustrin, landets viktigaste näring, samt av de stora el- och telebolagen.

Våldsamma protester mot Chávez

Hugo Chávez ville göra det möjligt för en president att väljas ett obegränsat antal gånger. Ett förslag till författningsändring röstades ned i en folkomröstning 2007, vilket innebar att Chávez led sitt första nederlag vid valurnorna. Men när en ny folkomröstning hölls 2009 blev resultatet det omvända och vägen öppnades för Chávez att sitta kvar på obestämd tid. Nationalförsamlingen antog också en ny vallag, som ansågs gynna delstater där stödet var starkt för Chávez.

Framgångarna fick honom att driva upp tempot i revolutionen. Presidentens inflytande över valmyndigheten, parlamentet och rättsväsendet ökade. Militären och oljebolaget politiserades alltmer och polariseringen mellan olika samhällsgrupper skärptes. Angreppen mot oppositionella, oberoende fackföreningar och massmedier trappades upp.

Samtidigt försämrades ekonomin, med stigande inflation och brist på basvaror. Det ökandet våldet i samhället var också ett bekymmer för gemene man. I början av 2010 skakades Venezuela av våldsamma protester mot president Chávez. En utlösande faktor var att den regeringskritiska TV-kanalen RCTV Internacional stängdes. En annan orsak till missnöje var att torka ledde till brist i vattenkraftreserverna och elransonering. Som en följd av detta införde regeringen undantagstillstånd och ålade näringslivet att skära ned sin elkonsumtion, vilket hämmade produktionen.

Inför parlamentsvalet 2010 gick större delen av oppositionen samman i alliansen MUD, som försökte utmana regeringen. MUD fick något fler röster totalt sett än presidentens allians PSUV (se Inrikespolitik och författning), men valsystemets nya utformning gav ändå PSUV segern.

Chávez avlider, Maduro tar över

Efter en tids rykten bekräftades sommaren 2011 att Chávez drabbats av cancer och genomgick behandling för det på Kuba. Trots det blev han på nytt PSUV:s kandidat inför presidentvalet 2012. Inför valet anslöt sig över 30 partier till MUD och stödde oppositionsalliansens kandidat Henrique Capriles. President Chávez segrade, om än med betydligt mindre marginal än vid föregående val.

Fem månader efter valet, i mars 2013, avled Hugo Chávez av sin cancer. Vicepresident Nicolás Maduro tog över och blev också PSUV:s kandidat inför det nyval som utlystes i april. MUD utsåg på nytt Henrique Capriles som sin kandidat. Den här gången blev valet blev mycket jämnt, men enligt valkommissionen segrade Maduro med knappt 51 procent mot 49 procent för Capriles. Oppositionsledaren hävdade att oegentligheter förekommit och krävde en omräkning av rösterna, och vissa oroligheter utbröt. Fem dagar efter valet svor Maduro presidenteden.

En del trodde att Nicolás Maduro skulle inta en mer moderat hållning än den bombastiske vänsterpopulisten Chávez och tona ned de mest radikala inslagen i både retorik och politik. Men Maduro satsade på att vara chavismen trogen och försöka efterlikna företrädarens ledarstil.

Ekonomisk kris och protestvåg

Den ekonomiska situationen blev stadigt sämre, med stigande inflation, återkommande strömavbrott och akut brist på dagligvaror i handeln. Under 2014 började dessutom världsmarknadspriset på olja falla kraftigt och i Venezuela blev tillväxten negativ samtidigt som inflationen sköt fart. President Maduro försökte dämpa inflationen genom att tvinga butiker att hålla priserna nere. Soldater beordrades ut för att inspektera butiker och se till att prissänkningar genomfördes. Det ledde till rena plundringen på sina håll och en del butiker tvingades stänga igen. Bristen på mat, mediciner och andra förnödenheter fick på kort tid allvarliga konsekvenser, med hunger och ökad dödlighet i vanliga sjukdomar.

Ett år efter Chávez död, våren 2014, skakades landet av en första våg av allvarliga protester mot Maduros regim. Snart hölls nära på dagliga demonstrationer, mot varubrist, stigande priser och galopperande brottslighet. Regeringsanhängare samlades till motdemonstrationer och dödligt våld bröt ut på många håll. Oroligheterna fortgick hela våren men mattades av efter hand. Totalt fick drygt 40 personer sätta livet till, både demonstranter och säkerhetspersonal. Många greps och en del dömdes till fängelsestraff.

När val hölls till nationalförsamlingen 2015 segrade MUD med god marginal. Men innan den nya nationalförsamlingen tillträdde utnämndes under kuppartade former nya ledamöter i Högsta domstolen (HD), som därmed helt dominerades av regeringslojala domare. HD diskvalificerade raskt tre nyvalda oppositionsledamöter, vilket innebar att oppositionen gick miste om den två tredjedelars majoritet som annars hade givit möjlighet att ändra i författningen. HD och nationalförsamlingen fortsatte sedan på kollisionskurs. Regeringen behöll också kontroll genom att Maduro styrde med dekret, och därmed kringgick nationalförsamlingen.

Nya våldsamma protester

Våren 2017 utbröt en ny stor våg av gatuprotester, med nästan dagliga demonstrationer runt om i landet. Utlösande faktorer var maktfullkomligt agerande av Högsta domstolen samt att oppositionsledaren Henrique Capriles stängdes av från politiken i 15 år. Militär och regeringstrogen milis sattes in mot demonstranter och på några månader dödades cirka 125 människor. Hundratals butiker plundrades och myndighetsbyggnader vandaliserades eller brändes ned.

En följd av den nya protestvågen blev att ett val anordnades för att tillsätta en så kallad konstituerande församling med uppdrag att skriva en ny författning. Men oroligheterna fortsatte och oppositionen beslutade att bojkotta valet, vilket resulterade i att endast regimtrogna personer valdes. Den nyvalda församlingen beslutade, i augusti 2017, att själv överta nationalförsamlingens roll. Därmed var de folkvalda ledamöterna helt maktlösa. Bara några få vänsterregeringar i regionen erkände den nya församlingen medan EU, USA och Kanada införde sanktioner mot Venezuela.

När presidentval genomfördes 2018 vann Maduro med bred marginal – större delen av oppositionen bojkottade valet med hänvisning till att förutsättningar helt saknades för ett rättvist val.

Talmannen utropar sig till interimspresident

I samband med att Nicolás Maduro i januari 2019 svor presidenteden för en ny mandatperiod protesterade tiotusentals invånare återigen mot regimen. Flera dödsoffer krävdes i oroligheterna. Två veckor senare utropade talmannen i den oppositionskontrollerade ordinarie nationalförsamlingen, Juan Guaidó, sig själv till interimspresident. Han hänvisade till att det senaste presidentvalet inte var legitimt och menade att han därför i egenskap av talman skulle ta över presidentens uppgifter. Han fick starkt stöd i omvärlden (se vidare Utrikespolitik och försvar).

Läget var mycket spänt under flera månader då gatuprotesterna fortsatte och Juan Guaidó försökte locka över militärer till oppositionens sida. Ett uttalat upprorsförsök misslyckades. Nationalförsamlingen var fortsatt utan reellt inflytande medan grundlagsförsamlingen, som namnet till trots inte ägnade sig åt att skriva om författningen, förnyade sitt eget mandat. Den upplöstes först vid utgången av 2020, när regimen återtagit kontrollen över den ordinarie nationalförsamlingen efter ett val som oppositionen bojkottade.

I slutet av 2023 väcktes förhoppningar om att demokratin i Venezuela skulle återupprättas, när regeringen och oppositionen enades om villkor inför presidentvalet året därpå. Men under valrörelsen blev det tydligt att regimen inte tänkte släppa greppet om makten (se vidare Inrikespolitik och författning).

Om våra källor

Venezuela – Demokrati och rättigheter

I demokratimätningar hamnar Venezuela bland ”skurkstater” – landet klassas bland de mest auktoritära och icke-fria staterna i världen. De demokratiska fri- och rättigheterna har urholkats under ett kvartssekel, men raset har varit särskilt stort de senaste åren.

Under den ”revolution” som inleddes när Hugo Chávez kom till makten 1999 har inskränkningar undan för undan införts i politiska rättigheter och demokratiska funktioner. Makten har koncentrerats till presidenten och regeringen, och meningsmotståndare har pressats alltmer.

Valen var fram till och med 2015 över lag fria och resultaten korrekta, även om förutsättningarna inte var rättvisa. Enorma statliga resurser gick till det regerande Socialistpartiets (PSUV) kampanjer särskilt i statlig radio och tv, samtidigt som oppositionen i princip var utestängd från etermedierna. Regeringen kontrollerar också till stor del rättsväsendet och inte minst valmyndigheten CNE.

När oppositionen ändå vann ett val på nationell nivå 2015 reagerade regeringen med att köra över det nyvalda parlamentet genom att inrätta en grundlagsförsamling (Modern historia). Det presidentval som sedan hölls 2018 underkändes av oberoende valövervakare som helt utan demokratisk förankring. Ledande potentiella oppositionskandidater var avstängda och väljare utsattes för trakasserier. Parlamentsvalet som hölls i december 2020 bojkottades av merparten av oppositionen och underkändes i omvärlden. När presidentval på nytt hölls i juli 2024 utropade valmyndigheten snabbt den sittande presidenten Nicolás Maduro som vinnare, trots att mycket pekade på att oppositionskandidaten Edmundo González segrat (se vidare Inrikespolitik och författning).

Regeringen har strypt alla vanliga kanaler för politiskt motstånd. Personer som uppfattas som motståndare riskerar att förföljas, gripas, torteras och i en del fall försvinna. Säkerhetsstyrkornas övervåld mot demonstranter har krävt många människors liv de senaste åren. En specialpolisstyrka, Faes, som inrättades 2017 anklagades för att ligga bakom hundratals utomrättsliga avrättningar. Enligt officiella uppgifter dog nära 18 000 människor i samband med att de ”bjöd motstånd mot myndigheter” mellan 2016 och maj 2019. Kritiken mot Faes gjorde att styrkan upplöstes 2021 men den har ersatts av andra enheter som också anklagas för övergrepp.

Regimtrogna miliser kontrollerar många stadsdelar. Medborgarna måste ofta visa en särskild ID-handling för att få tillgång till social service och subventionerad mat, vilket ger myndigheterna kontroll över dem. Samtidigt har den ekonomiska krisen orsakat svår nöd och utlöst massutvandring (se Ekonomisk översikt och Befolkning och språk).

Venezuela är också extremt våldsdrabbat även om mordfrekvensen har avtagit från de högsta nivåerna i mitten av 2010-talet. Som mest begicks runt 90 mord per 100 000 invånare, en av de högsta siffrorna i världen för ett land där det inte råder krig. Antalet mord per 100 000 hade 2023 fallit till långt mindre än hälften, men Venezuela har ännu en av de högsta mordfrekvenserna i Latinamerika. Enligt organisationen Observatorio venezolano de violencia (OVV) har andelen mord som säkerhetsstyrkorna ligger bakom ökat på senare år.

Korruption

Korruptionen är systematisk och genomsyrar samhället. Venezuela ligger på delad 177:e plats av 180 länder i organisationen Transparency Internationals (TI) korruptionsindex (se här). Ett enda land i världen ligger sämre till: Somalia. Enligt TI har miljardbelopp systematiskt förskingrats i Venezuela och berikat ett fåtal individer, samtidigt som fattigdom och ojämlikhet förvärrats.

I index som mäter politiska och medborgerliga rättigheter samt yttrande- och pressfrihet är det bara Kuba på de amerikanska kontinenterna som ibland hamnar ännu längre ned.

Under coronapandemin användes karantänsåtgärder för att slå till mot meningsmotståndare och utegångsförbud för att kväsa social oro. Economist Intelligence Unit klassar fyra länder i Latinamerika och Karibien som auktoritära och Venezuela hamnar numera allra sist (efter Haiti, Kuba och Nicaragua).

I november 2021 tillkännagav Internationella brottmålsdomstolen (ICC) att anklagelser mot regimen om brott mot mänskligheten ska utredas. Enligt ICC finns bevis på att övergrepp har begåtts ”åtminstone sedan april 2017”, då en omfattande protestvåg bröt ut och möttes av hårda tag från säkerhetsstyrkorna. Det är första gången ICC utreder misstänkta brott i Latinamerika.

FN-experter slog också fast i en rapport 2022 att underrättelsetjänsterna gör sig skyldiga till brott mot mänskligheten i förtrycket av oliktänkande, genom bland annat tortyr och sexuellt våld. Det rör sig enligt FN om en plan på högsta regeringsnivå för att krossa politiskt motstånd.

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

Författningen garanterar press- och yttrandefrihet men den har steg för steg nedmonterats sedan Hugo Chávez tillträdde som president. Både regeringsvänliga och oppositionella medier har politiserats och det är i dag ont om oberoende nyhetskällor.

Myndigheterna förföljer medier som anses publicera ”omstörtande” information. Lagar som utökats till att också omfatta internet innehåller vaga formuleringar om att ”störa den allmänna ordningen”, bedriva ”krigspropaganda” eller ”nedvärdera myndigheter”. Rapportering om miljöförstöring, den svarta växelkursen för valuta eller brist på basvaror i butikerna hör till sådan journalistik som fått myndigheterna att agera. En lag som antogs hösten 2017 gör det möjligt att utdöma upp till 20 års fängelse för spridning av "intolerant" information, via såväl traditionella som sociala medier. Lagstiftningen begränsar journalisternas verksamhet och leder till självcensur.

Staten förföljer också regeringskritiska medieröster. Det förekommer att enskilda journalister och hela redaktioner utsätts för fysiska attacker av både säkerhetsstyrkor och civilpersoner. Staten har låtit stänga över 100 tidningar samt flera radio- och TV-stationer sedan Maduro tillträdde 2013. Internationella medier har också tvingats bort. Brist på trycksvärta, papper och annat material gör att flera tidningar har fått dra ned på sina upplagor eller övergå till att endast publicera på nätet.

Tidningen El Nacional som grundades 1943 slutade komma ut i pappersform 2018, på grund av pappersbrist samt rättsprocesser, skattekrav och annonseringsbegränsningar som regimen stod bakom. En rättsprocess pågick då mot tidningen gällande förtal av Diosdado Cabello, tidigare talman och det regerande Socialistpartiets andreman. Han tilldelades ett skadestånd på 13,4 miljoner dollar 2021 och året därpå gav en domstol honom också kontroll över El Nacionals huvudkontor, efter att tidningens tillgångar beslagtagits. Diosdado Cabello utsågs till justitieminister 2024. 

Venezuela ligger på plats 156 av 180 länder på organisationen Reportrar utan gränsers lista över pressfriheten i världen (för hela listan, se här). På västra halvklotet är det bara Nicaragua och Kuba som har sämre placeringar.

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Rättssystemet i Venezuela har blivit allt mer politiserat och allt mindre oberoende av statsmakten. Rättssäkerheten är svag och oppositionella förföljs ofta med juridiken som verktyg. I World Justice Projects index över hur rättsstaten fungerar i 142 länder hamnar Venezuela på den absoluta jumboplatsen (se här).

Efter maktskiftet 1999 inleddes omfattande förändringar av domstolsväsendet med att nästan hälften av landets alla domare avsattes. Från 2004 tog presidenten och nationalförsamlingen kontroll över Högsta domstolen genom att tillsätta lojala domare och skapa nya möjligheter att avsätta sittande domare. Därefter gick domstolen i praktiken regeringens ärenden. Ännu värre blev det efter oppositionens seger i parlamentsvalet 2015. Innan det nyvalda parlamentet hann tillträda utsågs under närmast kuppartade former nya domare och Högsta domstolen är sedan dess utpräglat regimlojal.

Förhållandena i landets fängelser är usla. Tusentals fångar sitter långa perioder i häkte utan rättegång. Fängelseuppror är vanliga och flera hundra människor dödas varje år i våldsutbrott i fängelserna. Antalet fångar är mer än tre gånger större än vad fängelserna är byggda för. Fängelserna styrs till stor del av beväpnade interner.

Polis och militär gör sig skyldiga till övervåld, misshandel och tortyr i samband med att misstänkta grips. Det förekommer även rapporter om utomrättsliga avrättningar. De flesta övergrepp leder aldrig till åtal.

Venezuela var först i världen med att avskaffa dödsstraffet för alla brott, det skedde redan 1863.

Om våra källor

Venezuela – Inrikespolitik och författning

Förbundsstaten Venezuela är en republik med presidentstyre. Landet styrs sedan 1999 av den ”bolivarianska” vänsterrörelse som grundades av Hugo Chávez. Efter Chávez död 2013 tog Nicolás Maduro över som president. Under hans alltmer auktoritära styre har landet sjunkit ned i en mångbottnad kris som lett till djup misär för en stor del av befolkningen. Maduro valdes enligt officiella uppgifter om för en tredje mandatperiod sommaren 2024, men oppositionen har avfärdat resultatet som också underkänns av stora delar av omvärlden.

Den regeringstrogna valmyndigheten utropade redan på valnatten i juli 2024 att Nicolás Maduro blivit omvald, trots att sammanställningar av röstprotokoll från vallokalerna pekade på en stor seger för oppositionskandidaten Edmundo González. Oppositionen har sedan dess, utan framgång, krävt att underlag för de sammanlagda resultaten offentliggörs. Valmyndigheten hänvisar bland annat till en cyberattack på valnatten men har inte lagt fram några bevis för någon sådan.

EU, USA och flera latinamerikanska regeringar har instämt i kritiken mot regimen och erkänner inte Maduro som legitim segrare. Ryssland och Kina hör till länder som har erkänt honom, liksom några få vänsterregimer i Latinamerika.

Oppositionens galjonsfigur María Machado – själv avstängd från att ställa upp – uppger att González fick 70 procent av rösterna, medan valmyndigheten rapporterar 43 procent (och 52 procent för Maduro). Machado har till stor del hållit sig gömd efter valet, för att undvika att gripas. Detsamma gällde González, fram till dess att han i början av september begav sig till Spanien, där han beviljats asyl. Han hade dessförinnan sökt sin tillflykt till den spanska ambassaden i Caracas, sedan en arresteringsorder utfärdats för "allvarliga brott" som förfalskning av dokument, uppvigling till olydnad och systemsabotage. Väl i Spanien har González uppgivit att han tvingades skriva på ett papper som erkände Maduro som valsegrare, för att få lämna landet.

Omfattande gatuprotester bröt ut efter valet. Minst 27 människor dog i samband med protesterna och 2 400 personer greps, enligt officiella uppgifter. Tre månader efter valet rapporterade människorättsorganisationen Foro Penal att närmare 2 000 personer hölls som politiska fångar, sju gånger fler än ett åt tidigare.

I september införde USA nya sanktioner mot Venezuela (se även nedan). Den här gången riktades de mot 16 personer som anses stå president Maduro nära, däribland en medlem av valmyndigheten och fem domare i Högsta domstolen. Några dagar senare greps flera utländska medborgare som anklagas för att ha planerat att destabilisera Venezuela. Inrikesminister Diosdado Cabello kallade dem legosoldater ledda av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, och sade att hundratals vapen beslagtagits.

"Chavismen" 

När Hugo Chávez kom till makten 1999 antogs en ny författning och en process inleddes som efter hand stärkte presidentens makt alltmer. Dessutom ströps mediernas frihet och oppositionens handlingsutrymme. Efter hand har demokratin urholkats så att den i realiteten upphört att fungera (se även Demokrati och rättigheter).

Parallellt med demokratins försvagning gick botten ur ekonomin. Efter Nicolás Maduro tillträde 2013 förvärrades en redan pågående ekonomisk kris. Förutom det politiska dödläget befann sig Venezuela snart i en ekonomisk och social kris av enorma proportioner. I det som för några årtionden sedan räknades som Latinamerikas rikaste land får medborgarna i dag kämpa för sin överlevnad. Den flyktingvåg ut ur landet som uppstått beskrivs som den mest dramatiska i Latinamerikas historia. Flera miljoner venezuelaner har lämnat landet sedan 2015. Merparten av dem som är kvar lever under svåra förhållanden (se även Befolkning och språk, Ekonomisk översikt och Sociala förhållanden).

President Nicolás Maduro har styrt Venezuela sedan 2013. Foto: Matias Delacroix/AP/TT

Stora delar av befolkningen stödde länge Hugo Chávez och hans bolivarianska revolution (efter frihetshjälten Simón Bolívar, se Äldre historia). Det gällde främst de grupper som tidigare varit utestängda från makt och inflytande, och som gynnades av satsningar på skolor, bostäder och sjukhus. Många upplevde att chavismen (som Chávez rörelse kallas) gav dem människovärde och medborgerliga rättigheter som de tidigare saknat. En del av dem fortsätter att stödja Nicolás Maduro.

Politiskt ställdes situationen på sin spets i början av 2019, när Nicolás Maduro svors in för en andra mandatperiod efter ett presidentval som oppositionen och stora delar av omvärlden underkänt. Den oppositionskontrollerade nationalförsamlingens nyvalde talman Juan Guaidó utropade sig då till interimspresident. Men maktkampen hamnade snart i ett dödläge och förhoppningar om snabba förändringar kom på skam (se Modern historia).

Redan efter upprorsvåren 2019 inleddes samtal mellan regeringen och oppositionen, under norsk medling och med påtryckningar från USA som använder sig av sanktioner mot Venezuela. Samtalen har pågått till och från, i Norge, Barbados och Mexiko. I oktober 2023 enades regering och opposition om villkoren för presidentvalet 2024. Som en följd av det så kallade Barbadosavtalet lovade USA att lätta på sanktioner mot olje-, gas- och guldsektorn (se Ekonomisk översikt).

Hinder för presidentkandidater

Oppositionen försökte skapa en gemensam front inför presidentvalet och utsåg genom ett primärval en gemensam kandidat: María Machado. Men hon var sedan tidigare avstängd från politiska uppdrag i 15 år och i januari 2024 fastställde Högsta domstolen den avstängningen. USA återinförde omedelbart därefter vissa sanktioner, mot guldindustrin, på grund av utvecklingen. Regeringen anklagades för att agera i strid med Barbadosavtalet enligt vilket oppositionen skulle kunna delta i valet på lika villkor.

När oppositionsalliansen försökte utse en annan kandidat visade det sig omöjligt för denna att registrera sig innan tidsfönstret stängdes. Till slut lyckades oppositionsalliansen i stället registrera en annan och tidigare okänd kandidat, statsvetaren och före detta ambassadören Edmundo González.

I mitten av april beslutade USA att återinföra sanktionerna också mot oljeindustrin.

FÖRFATTNING

Det politiska landskapet i Venezuela förändrades i grunden när en ny författning antogs 1999. Presidentmakten stärktes medan parlamentets och rättsväsendets inflytande minskade. Hugo Chávez drev senare igenom nya ändringar som ytterligare stärkte hans makt.

Den nya författningen innebar åtminstone på pappret också att särskilda rättigheter infördes för ursprungsfolken och andra minoriteter. De traditionella politiska partierna och andra inflytelserika grupper som kyrkan, militären och näringslivet trängdes tillbaka.

Det presidentstyre som råder innebär att presidenten är både stats- och regeringschef och har omfattande befogenheter. Presidenten som även är överbefälhavare väljs för en sexårig mandatperiod och kan, efter en grundlagsändring 2009, ställa upp ett obegränsat antal gånger. Hugo Chávez omvaldes som president tre gånger. Bara några månader efter det sista valet, 2012,  avled han i cancer, och efterträddes av sin vicepresident Nicolás Maduro i mars 2013. Presidenten kan inte avsättas av parlamentet men en folkomröstning kan utlysas för att avsätta presidenten.

Parlamentet, nationalförsamlingen, har i uppgift är att stifta lagar. Antalet ledamöter per delstat bestäms bland annat av invånarantalet. År 2015 utsågs 167 ledamöter och inför valet 2020 utökades antalet platser till 277. Tre av mandaten är vikta för ursprungsfolken. Ledamöterna utses i allmänna val för en femårig mandatperiod. Tidigare utsågs alla genom majoritetsval i enmansvalkretsar, men sedan 2015 tillsätts en del av mandaten i proportionella val.

Militären höll sig länge utanför politiken, även om det fanns personliga band mellan militärledningen och de gamla politiska partierna. När militärofficeren Hugo Chávez blev president utnämnde han militärer till en rad höga poster. Under hans tid vid makten blev militären alltmer politiserad och det har fortsatt under hans efterträdare Nicolás Maduro. Efter det omstridda presidentvalet 2024 svor militärledningen en ed om ”absolut lojalitet och underordning” i förhållande till presidenten. Vladimir Padrino López, försvarsminister sedan 2014, beskrev oppositionens anklagelser om ett stulet val som ”helt absurda”. Oppositionen försökte före valet och har fortsatt efteråt med att uppmana soldater att byta sida och ansluta sig till motståndet mot regimen.

Venezuela är en förbundsstat som består av 23 delstater samt huvudstadsområdet Caracas, som utgör en egen administrativ enhet. Varje delstat samt Caracas har en folkvald guvernör, en lagstiftande församling och en egen förvaltning. Delstaterna är självbestämmande i en rad frågor, men de måste följa landets lagar och författningen och de är helt beroende av federala medel.

Flera öar i Karibiska havet räknas som federala områden, direkt underställda centralregeringen.

Läs om Venezuelas rättsväsen i Demokrati och rättigheter.

POLITISKA PARTIER

Partipolitiken domineras av det vänsterpopulistiska Venezuelas förenade socialistparti (Partido Socialista Unitario de Venezuela, PSUV) som samlar en rad grupper. Inför bildandet av PSUV 2007 upplöstes Hugo Chávez tidigare parti Rörelsen femte republiken (Movimiento Quinta República, MVR). Några vänsterpartier har valt att ställa sig utanför PSUV, däribland Fosterland för alla (Patria por Todos, PPT), Venezuelas kommunistparti (Partido Comunista de Venezuela, PCV) och Podemos (Por la Democracia Social; förkortningen "podemos" betyder ”vi kan” på spanska). Samtliga ingår dock i en valallians som domineras av PSUV: Stora patriotiska polen Simón Bolívar (Gran Polo Patriótico Simón Bolívar).

Exakt var Chávez stod ideologiskt var inte helt tydligt. Han bytte politik och program allt eftersom. Han talade om folkens självbestämmande men lierade sig med tyranner i länder som Libyen och Iran. År 1998 sade Chávez att socialism var förlegat. Han trodde då på ”den tredje vägen” och ”kapitalism med ett mänskligt ansikte”. Men 2005 kallade han sig socialist. Klart är att Chávez var populistisk, Kubainspirerad och såg sig som en modern Simón Bolívar – nationalisten och frihetshjälten som ville ena Sydamerika (se Äldre historia). Efterträdaren Nicolás Maduro har som huvudsakligt politiskt budskap att han vill fortsätta driva Chávez politik.

Oppositionen mot Maduro och PSUV består av grupperingar som ofta har spretat åt olika håll och ibland inte har mycket mer gemensamt än motståndet mot regimen.

I det primärval som oppositionen höll i oktober 2023 segrade en mittenhögerrörelse, Kom Venezuela (Vente Venezuela), som nu ses som det ledande oppositionspartiet (även om det inte formellt har kunnat registrera sig som parti). Vente Venezuela grundades av María Machado (se ovan) 2012 och kallar sig självt mittenliberalt.

Vente Venezuela ingår i en oppositionsallians som bildades inför parlamentsvalet 2010 och som flera partier och grupper sedan anslutit sig till. Den kallades tidigare Samling för demokratisk enighet (Mesa de la unidad democrática, MUD). MUD förbjöds 2018 och ersattes 2021 av Demokratiska enhetsplattformen (eller bara Enhetsplattformen, Plataforma unitaria democrática, PUD). MUD har sedan återuppstått som ett parti, men oppositionen är nu huvudsakligen samlad i PUD. 

Alliansens största parti var tidigare Rättvisa först (Primero Justicia, PJ), ett mittenparti som bildades som en förening 1992 och blev ett parti tio år senare. PJ:s Henrique Capriles var MUD:s presidentkandidat både 2012 och 2013 men regimen förbjöd honom 2017 att inneha politiska poster de närmaste 15 åren.

I oppositionsalliansen ingår också Folkets vilja (Voluntad Popular, VP) som är socialdemokratiskt orienterat och blev ett formellt parti 2011. Partiets grundare Leopoldo López var en förgrundsgestalt i oroligheter 2014 men greps och dömdes till ett långt fängelsestraff. Småningom flyttades han till husarrest och 2020 lyckades han lämna Venezuela. I januari 2019 valdes VP:s Juan Guaidó till talman i nationalförsamlingen och han blev då oppositionens galjonsfigur (se ovan). Juan Guaidó har senare lämnat VP.

En ny tid (Un Nuevo Tiempo, UNT) är också en del av alliansen. Partiet betecknas också som socialdemokratiskt och är liksom VP medlem av Socialistinternationalen.

I alliansen ingick från början också Demokratisk aktion (Acción Democrática, AD) som är Venezuelas äldsta parti, grundat 1941. Det var då socialdemokratiskt men utvecklades med åren till ett mittenparti, dominerat av elitgrupper i samhället. AD lämnade alliansen 2018 men en falang ska senare ha återanslutit sig.

Ett annat parti som lämnade MUD  men som nu ingår i PUD är det kristdemokratiska partiet Copei (Comité de Organizacíon Política Electoral Independiente, ungefär Oberoende politiska valorganisationskommittén). Copei bildades 1946 och har sina rötter i studentrörelsen men har också utvecklats till ett mittenparti. 

Inför valet 2020 bildades Demokratisk allians (Alianza Democrática, AD), en ny sammanslutning av oppositionsgrupper som till skillnad från MUD inte bojkottade valet. Alliansen upplöstes 2023.

Före detta Chávez-sympatisörer, även militärer, som anser att politiken blivit alltför radikal utgör tillsammans med kritiska studenter en viktig oppositionell kraft.

Om våra källor

LÄSTIPS – läs mer om Venezuela i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Panisk improvisation när makten ska försvaras (2024-08-30)
Ökat tryck på Venezuelas järnhårda styre (2024-04-29)
Migranterna som ingen vill veta av (2022-11-21)
Venezuela alltmer en maffiastat (2021-11-12)
Venezuela: Så rikt och så ruinerat (2020-11-03)
Venezuela – en labyrint av makt och dubbelspel (2020-01-30)

Venezuela – Utrikespolitik och försvar

Socialistregeringen i Venezuela har ansträngda relationer med stora delar av omvärlden på grund av sitt auktoritära styre, och nära samarbete endast med en handfull mer eller mindre totalitära stater. En gammal konflikt med Guyana har blivit akut då Venezuela nu gör direkt anspråk på två tredjedelar av det mindre grannlandet.

Venezuela hade redan ett spänt förhållande till framför allt västvärlden när presidentval hölls i juli 2024. När president Nicolás Maduro utropades till vinnare trots att mycket pekade på seger för utmanaren Edmundo González blev följden att bland annat USA, EU och en rad latinamerikanska länder vägrade att erkänna den officiella bilden (se Inrikespolitik och författning). Några av dem har i stället erkänt González som den rättmätige vinnaren. Kina, Ryssland och Kuba hör till de länder som gratulerat Maduro till segern.

Relationen till Spanien är särskilt ansträngd sedan Edmundo González fått en fristad där, och en spansk minister kallat Venezuela för en ”diktatur”.

Också förhållandet till flera latinamerikanska länder är spänt på grund av utvecklingen i Venezuela. Argentina har under den högernationalistiska presidenten Javier Milei blivit en av de mest högljudda kritikerna (se Argentina: Kalendarium) av Maduros regim och flera dissidenter har sökt sin tillflykt till den argentinska ambassaden i Caracas.

Även vänsterorienterade länder som tidigare varit vänligt inställda, som Brasilien och Colombia, tar i allt större utsträckning avstånd från regeringens agerande. Både Brasília och Bogotá begär att röstprotokoll offentliggörs innan de erkänner Maduros omval. Relationen till Brasilien blev i oktober 2024 så ansträngd att Caracas kallade hem sin ambassadör därifrån, samt kallade upp Brasiliens chargé d’affaires till utrikesdepartementet för att framföra en protest. Orsaken var att Brasilien satt stopp för Venezuelas anslutning till ländergruppen Brics, vilket utlöste ilskna reaktioner från president Maduro.  

Också den akuta politiska krisen 2019 ledde till att redan ansträngda relationer med omvärlden förvärrades (se Modern historia). Den gången erkände närmare 60 länder (däribland Sverige) nationalförsamlingens dåvarande talman Juan Guaidó som Venezuelas legitime ledare, med hänvisning till att president Nicolás Maduro inte valts under korrekta och rättvisa förhållanden. Men något maktskifte blev inte av. EU drog tillbaka sitt erkännande när ett nytt parlament valts och i slutet av 2021 beslutade FN:s generalförsamling att erkänna Maduros regering, även om USA och en handfull andra länder höll fast vid erkännandet av Guaidó.

Långvarig tvist med Guyana

Konflikten med grannlandet i öster hamnade i världens fokus när Venezuelas parlament i mars 2024 röstade för att inrätta en ny delstat, Essequibo, i ett område som Guyana kontrollerar sedan 1800-talet. Redan dessförinnan hade en armégeneral utsetts till guvernör i regionen och de 125 000 guyanska invånarna erbjudits venezuelanska identitetshandlingar. På nya kartor som Caracas presenterat ingick redan Essequibo som en del av Venezuela.

Guyana protesterade mot vad som sågs som en kränkning av landets suveränitet. Guyana har i huvudsak stöd i omvärlden, som ser med oro på risken för en väpnad konflikt. Venezuela har skickat stora truppförstärkningar till gränstrakterna.

Tvisten går långt tillbaka i tiden men fick nytt bränsle sedan stora oljefyndigheter 2015 upptäckts i havet utanför det omtvistade området. Guyana vände sig småningom till Internationella domstolen (ICJ) i Haag i frågan och trots försök från Venezuela att stoppa processen beslutade domstolen i april 2023 att ta upp målet. Bara några månader senare auktionerade Guyana ut oljerättigheter i Essequibo, varpå Caracas svarade med att utlysa en folkomröstning om Venezuelas rätt till territoriet. När folkomröstningen genomfördes i december 2023 röstade en överväldigande majoritet av väljarna för förslag som bland annat ledde till att den nya delstaten inrättades.

Oklart läge

President Nicolás Maduro och hans guyanske motpart Irfaan Ali enades kort efter folkomröstningen om att inte ta till våld i konflikten. Det skedde vid ett möte i önationen Saint Vincent och Grenadinerna, på initiativ av Brasiliens president Lula da Silva. Men någon enighet i sakfrågan nådde parterna inte.

Och i Venezuela tolereras inga avvikande åsikter i frågan: arresteringsorder har utfärdats för oppositionsföreträdare som ifrågasatt resultatet i folkomröstningen – de anklagas för sammansvärjning och samarbete med ”fientliga utländska bolag” som oljebolaget Exxon Mobil.

Venezuelas agerande ses med oro av omvärlden. Brasilien skickade efter folkomröstningen trupper till sin gräns mot Venezuela för att stärka säkerheten och USA stärkte sitt militära samarbete med Guyana. Den forna kolonialmakten Storbritannien skickade ett örlogsfartyg till området, för att delta i en övning med guyansk militär. 

Fåtal allierade

Sedan flera år har den politiska och socioekonomiska krisen i Venezuela skapat instabilitet i hela regionen på grund av flyktingströmmar (se Befolkning och språk), epidemier, våldsutbrott, korruption, narkotikahandel och annan laglöshet (se även Sociala förhållanden).

Men Venezuela har hela tiden haft kvar stöd i regionen dels från vänsterregimer som i Kuba, dels från småstater runt Karibien (se vidare nedan). Liksom Ryssland och Kina – Venezuelas största långivare – motsätter de sig kraftfullt det de kallar inblandning i Venezuelas inre angelägenheter. 

I samband med Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 var Venezuelas president Nicolás Maduro en av relativt få ledare i världen som tog den ryske presidenten Vladimir Putin i försvar. Han anklagade Nato för att ha provocerat genom utvidgning österut och avvisade den ”perversa planen att omringa Ryssland militärt och strategiskt”. 

Några månader senare besökte presidenten Iran, som blivit en av Venezuelas viktigaste allierade vid sidan av bland andra Ryssland och Kina. I Teheran träffade Nicolás Maduro både president Ebrahim Raisi och den högste ledaren ayatolla Ali Khamenei. De båda länderna skrev under samarbetsavtal inom bland annat energi, finans och politik, och de enades också om att ”arbeta tillsammans med försvarsprojekt”. Ett år senare, i juni 2023, kom Irans president Ebrahim Raisi på besök och han betonade ländernas ”gemensamma intressen, gemensamma visioner och gemensamma fiender”. Parterna skrev under ytterligare 25 avtal om samarbete.

Ett par månader därefter togs Nicolás Maduro emot av Kinas president Xi Jinping, som meddelade att relationerna mellan de båda länderna ska "uppgraderas" till ett "strategiskt partnerskap för alla väder".

Sanktioner slår mot ekonomin

Amerikanska sanktioner mot Venezuela riktades i januari 2019 för första gången mot den livsviktiga oljesektorn. De skärptes vidare och omfattade från augusti samma år alla Venezuelas tillgångar i USA. I september förbjöds hela landets toppskikt att inresa i USA: från viceministrar och överstar och uppåt, samt alla ledamöter i grundlagsförsamlingen, liksom deras familjer. USA skärpte sanktionerna ytterligare i flera omgångar 2020. De gjorde det svårt för utländska affärsintressen att alls interagera med Venezuela.

De hårda sanktionerna infördes när Donald Trump var USA:s president. Relationerna tinade något efter Joe Bidens tillträde i början av 2021. Hösten 2023 kom vissa lättnader i sanktionerna mot olje- och gassektorn, samt guldindustrin. Det skedde sedan den venezuelanska regeringen nått en överenskommelse med oppositionen om spelreglerna inför presidentvalet 2024 (se vidare Inrikespolitik och författning).

Men andra sanktioner kvarstår. USA införde sanktioner mot vissa individer redan 2015, efter oroligheterna året innan. Från 2017 skärpte USA samt EU och Kanada i omgångar sanktioner som bland annat består av förbud mot vapenförsäljning samt inreseförbud och frysta tillgångar för personer som anklagas för brott mot medborgerliga och mänskliga rättigheter. Begränsningar infördes också för företag som gör affärer med den venezuelanska staten. Bland utpekade individer finns president Nicolás Maduro själv och inte minst den tidigare vicepresidenten Tareck El Aissami som anklagas för inblandning i narkotikahandeln. El Aissami är sedan april 2020 oljeminister. Alla åtta domare i Högsta domstolens författningskammare har också blivit föremål för sanktioner.

Andra allierade

Historiskt har relationerna till USA varit centrala och USA har förblivit den viktigaste handelspartnern. Men redan den med tiden alltmer USA-kritiska Hugo Chávez (president 1999–2013) odlade i stället kontakter med länder som stod långt ifrån USA – som Kina, Ryssland, Kuba, Iran, Libyen, Syrien, Nordkorea och Belarus. President Maduro har länge anklagat USA för att driva ekonomisk krigföring mot Venezuela och för att vilja störta hans regering.

Relationerna till USA försämrades redan efter kuppen mot Chávez 2002 (se Modern historia). Vid den tiden gav USA ekonomiskt stöd till venezuelanska oppositionsgrupper och många ansåg att kuppen stöddes av regeringen i Washington. USA hade länge kritiserat Venezuela för bristande samarbete i kampen mot narkotikahandeln och införde 2006 ett förbud mot vapenexport till landet. Venezuela har vid flera tillfällen utvisat amerikanska diplomater som anklagats för att ha försökt "destabilisera" landet. De båda länderna har inte haft ambassadörer i varandras länder sedan 2010.

I sina försök att motarbeta USA:s dominans bildade Venezuela och Kuba det vänsterorienterade blocket Alba för att främja ekonomisk solidaritet, social jämlikhet och politisk integration mellan regionens länder. De grundade också oljesamarbetet Petrocaribe: genom att erbjuda billig olja på förmånliga villkor till länder i Latinamerika och Karibien vann Venezuela politiskt inflytande. Både Alba och Petrocaribe har i praktiken upphört att fungera under den pågående krisen i Venezuela.

Venezuela har också varit tongivande i sydamerikanska ekonomiska och kulturella initiativ som den regionala banken Banco del Sur, tänkt att bli ett alternativ till Världsbanken, det regionala oljeföretaget Petrosur och Telesur, ett tv-nätverk. Telesur började sända från Caracas 2005 och var tänkt att vara en socialistisk latinamerikansk motvikt till spanskspråkiga CNN. Den venezuelanska staten är största delägare i Telesur. Andra vänsterorienterade latinamerikanska länder har ägt eller äger andelar i kanalen.

Regionala organ

Venezuela är medlem av den sydamerikanska organisationer Unasur, men även den är alltmer överspelad. År 2012 blev Venezuela även medlem av frihandelssamarbetet Mercosur, men 2016 stängdes landet av då det inte hade anpassat sin lagstiftning till organisationens regler. Sommaren 2017 skärptes avstängningen till att gälla "på obestämd" tid, då de övriga Mercosurländerna kritiserade Venezuela för att den demokratiska ordningen var satt ur spel.

Förhållandet till allamerikanska samarbetsorganisationen OAS var länge ambivalent och övergick småningom till att vara fientligt. Venezuela har ofta kritiserat organisationen för att vara USA-styrd. Kritiken från OAS mot Venezuela har skärpts avsevärt sedan uruguayaren Luis Almagro tillträdde som generalsekreterare 2015. Almagro har uttryckligen sagt att Venezuela inte längre är en demokrati och hotat med att stänga av landet från organisationen. Kritiken resulterade i att Caracas 2017 meddelade sin avsikt att lämna organisationen och sedan 2019 företräds Venezuela i OAS av oppositionen. Redan 2013 lämnade landet Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter (IACHR), ett fristående organ inom OAS, enligt beslut ett år tidigare.

På initiativ av Hugo Chávez lanserades 2011 en ny regional samarbetsorganisation, Celac, som var tänkt som ett alternativ till OAS. Celac omfattar alla länder i Latinamerika och Karibien men inte USA och Kanada.

Förhållandet till andra grannländer

Förutom Guyana har Venezuela också olösta gränstvister med några ö-stater i Karibien och med Colombia. Tvisten med Colombia gäller gränsdragningen i Venezuelabukten, där det kan finnas rika oljefyndigheter.

Relationen till Colombia har historiskt varit ansträngd och på senare år har den ofta varit direkt fientlig. Rent vapenskrammel förekom 2008–2010, då Hugo Chávez anklagade Colombia för att vara USA:s lakej och hans motpart Álvaro Uribe anklagade Venezuela för att stödja den colombianska vänstergerillan Farc. Inför OAS och FN anklagade länderna varandra för mord, kidnappningar, spionage och en rad incidenter utmed gränsen.

När en utpräglat konservativ president, Iván Duque, tillträdde i grannlandet 2018 blev förhållandet på nytt djupfryst. Colombia hör till de länder som slöt upp på USA:s sida i krisen 2019, och i samband med det bröts de diplomatiska förbindelserna. Tre år senare, i augusti 2022, återupprättades relationerna sedan vänsterpresidenten Gustavo Petro tillträtt i Colombia.

Den så kallade oljediplomatin är viktig för Venezuelas kontakter med omvärlden. Flera latinamerikanska och karibiska länder har knutit nära band till Venezuela i utbyte mot billig olja. Oljeleveranserna har dock i huvudsak upphört under den pågående krisen. 

Venezuela var en av de fem stora oljeproducenter som bildade Opec 1960. Landet är fortfarande medlem.

Försvar

Venezuelas väpnade styrkor har i uppgift att försvara landet mot yttre fiender men också att bidra till den interna säkerheten och kampen mot narkotikaligorna. Sedan Hugo Chávez tid vid makten har militären nära band till landets regering (se Inrikespolitik och författning).

Vid sidan av den reguljära försvarsmakten (100 000 man, se faktaruta) finns nationalgardet (23 000) och halvmilitära styrkor (220 000), samt en arméreserv (8 000). Styrkorna utgörs i huvudsak av värnpliktiga soldater. Allmän värnplikt gäller för män och kvinnor mellan 18 och 60 år.

Kina och Ryssland förser Venezuela med vapen och tekniskt militärt stöd, och venezuelansk militär övar regelbundet med såväl kinesisk och rysk som kubansk och iransk militär.

Om våra källor

Venezuela – Ekonomisk översikt

Venezuela har världens största oljereserver och var tidigare det mest välmående landet i Latinamerika. Men på senare år har ekonomisk vanskötsel i kombination med sjunkande oljepriser orsakat den värsta krisen i landets historia. Negativ tillväxt under en rad år samt hyperinflation och akut varubrist har utlöst en humanitär katastrof.

Utvecklingen i Venezuela har få motsvarigheter i världen, ekonomin brukar inte implodera i någorlunda fungerande stater där fred råd. Oljan svarar normalt för över 95 procent av exportinkomsterna, hälften av statens intäkter och runt en fjärdedel av BNP. Under goda ekonomiska tider har oljan gett staten pengar till satsningar på välfärd och infrastruktur, men oljeberoendet gör Venezuela sårbart. När oljepriset plötsligt halverades 2014 växlade ekonomin från en redan pågående kräftgång till fritt fall. Den snabbt nedåtgående spiralen ledde närmast till kollaps där många samhällsfunktioner upphörde att fungera och en bristen på mat, mediciner och andra förnödenheter blev galopperande.

Världsbanken delar in världens länder i fyra kategorier efter inkomstnivåer, men det svårbedömda läget i Venezuela gör att landet står utanför klassificeringarna sedan 2021 (se världens länder här).

Det internationella organet FATF satte i juni 2024 upp Venezuela på sin "grå lista" över länder som inte gör tillräckligt för att bekämpa ekonomisk brottslighet, penningtvätt och finansiering av terrorism, men som arbetar för att förbättra situationen.

Det ekonomiska läget har förvärrats av att framför allt USA, men även EU, infört en lång rad sanktioner mot Venezuela sedan 2015, med hänvisning till den bristande respekten för demokratin. Först utgjorde sanktionerna främst markeringar mot att regeringen hårdhänt slog ned fredliga protester. Senare utökades de på grund av orättvisa villkor vid politiska val. I början av 2019 införde den dåvarande Trumpadministrationen i Washington ett långtgående stopp för Venezuelas möjligheter att alls sälja olja, som länge varit landets viktigaste exportvara. Bland annat fick det statliga oljebolaget PDVSA sina tillgångar i USA frysta och amerikanska medborgare förbjöds att ha med bolaget att göra.

Sanktionslättnader

I slutet av 2022 lättades sanktionerna mot oljeindustrin något, då samtal mellan regering och opposition lett till tecken på ett visst töväder, och ytterligare lättnader kom efter en politisk uppgörelse i oktober 2023 (se Inrikespolitik och författning). Först gav USA det amerikanska oljebolaget Chevron tillstånd att återuppta en del verksamhet i Venezuela, något som sanktionerna annars hindrat. Sedan lättades sanktionerna mot såväl olje- och gassektorn som guldindustrin. Men i början av 2024 återinfördes sanktionerna stegvis eftersom regeringen bröt mot uppgörelsen från hösten innan, genom att hindra oppositionen från att kunna delta i det kommande presidentvalet på rättvisa villkor.

Oljeproduktionen föll stadigt under några år, bland annat på grund av eftersatta investeringar, och låg 2020 på mindre än en fjärdedel av vad den var bara fem år tidigare. Problem med raffineringskapaciteten bidrar till att oljejätten Venezuela tvingas importera bensin. Med coronapandemin förvärrades läget och bränslekrisen blev akut. Produktionen har sedan ökat något igen, inte minst sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 ökat efterfrågan på venezuelansk olja.

Tillväxten låg från 1999 under genomsnittet i regionen och blev negativ från 2014. Ekonomin har krympt alltmer för varje år – minskningen låg på 80 procent på åtta år fram till 2021. Först då tycktes det vända och ekonomin har börjat växa igen, om än från en mycket låg nivå. Som orsak till vändningen nämns en dollarisering av ekonomin som i praktiken inleddes 2019, då president Nicolás Maduro lättade på regleringar kring transaktioner i dollar.

Inflationen har också varit ett galopperande problem, den beräknas som mest ha varit uppe i runt 65 000 procent, år 2018. Inflationstakten har därefter avtagit och i början av 2024 sjönk den under 100 procent för första gången på tio år. 

Den extrema prisstegringstakten har gjort att regeringen har infört en ny valuta vid tre tillfällen och strukit sammanlagt 14 nollor, i försök att få bukt med inflationen. Valutan bolívar ersattes med bolívar fuerte (stark bolívar) 2008, därpå införde bolívar soberano (suverän bolívar) 2018 och 2021 var det dags för bolívar digital (digital bolívar). Den senaste ändringen innebar att sex nollor ströks så att en miljon bolívar i ett slag blev en bolívar. Värdet förblev detsamma, cirka två svenska kronor.

Trots att den senaste valutan har tillägget ”digital” finns den även som sedlar. En kryptovaluta, petro, infördes dock 2018 tillsammans med bolívar soberano, men den fick aldrig något större genomslag och drogs formellt tillbaka i januari 2024.

Dollariseringen från 2019 har bidragit till viss stabilisering och att tillgången på varor blivit bättre igen – för den som har pengar. Enligt uppskattningar görs drygt två av tre transaktioner i amerikanska dollar och i butikerna är priserna ofta angivna i dollar. I gränstrakterna används ofta colombianska peso eller brasilianska real – eller guld.

Oljeberoende

Försök har gjorts att utveckla andra näringar än oljan men landet har inte lyckats bryta beroendet av ”det svarta guldet”. På 1960-talet försökte regeringen effektivisera jordbruket, på 1970-talet satsade landet på tung industri och på 1990-talet försökte man locka privata investerare genom avregleringar och privatiseringar. Hugo Chávez som tillträdde som president 1999 försökte med socialistiska förtecken underlätta för små och medelstora företag, kooperativ och småskaliga jordbruk. Tillsammans med sociala satsningar gav det nya chanser för tidigare marginaliserade grupper. Men programmen präglas av ineffektivitet och korruption och beroendet av oljeintäkterna har snarast ökat.

Hugo Chávez inledde också en omfattande nationalisering av ekonomin – det statliga ägandet och inflytandet ökade inom oljesektorn, jordbruket, banker, gruvsektorn, telekomindustrin, elförsörjning, transport och turism. Hundratals utlandsägda företag nationaliserades. Den ekonomiska politiken skrämde bort investerare, minskade produktiviteten och krympte exporten av annat än olja.

När oljeinkomsterna inte räckte för att förse befolkningen med billiga basvaror infördes statliga priskontroller på många varor. Det ledde till varubrist, eftersom priserna sattes så lågt att det inte lönade sig att sälja i Venezuela. I stället smugglades varor ut ur landet där de såldes på svarta marknaden till ett högre pris. För att säkra livsmedelstillgången och förhindra smuggling tog staten över en rad företag, bland andra ris-, kaffe- och sockerbolag.

Varubrist 

Under den ”bolivarianska revolutionen” (se Modern historia) fick landets breda folklager till att börja med ta del av inkomsterna från oljetillgångarna, i högre grad än tidigare. Det ledde till minskad fattigdom. Men förstatligandena av företag samt valuta- och priskontrollerna skapade varubrist och kapitalflykt. Ett kvartssekel efter Chávez makttillträde präglas venezuelanernas vardag i stället av akut brist på allt – mat, toapapper, läkemedel och så vidare. Samtidigt har el- och vattenransonering införts. (Se även Sociala förhållanden.)

Det statliga oljebolaget PDVSA lånar miljonbelopp av centralbanken för att finansiera de sociala satsningarna samtidigt som extremt låga, subventionerade bränslepriser kostar staten stora summor. 

Om våra källor

Venezuela – Naturtillgångar, energi och miljö

Venezuela hör till världens rikaste länder i fråga om naturtillgångar och har bland annat de största kända oljereserverna. Det finns också gott om fossilgas och kol, och stora fyndigheter av en lång rad metaller och mineral.

Regeringen har gjort försök att stärka gruvdriften för att bli mindre beroende av oljan, utan några större framgångar. I landet finns bland annat järnmalm, bauxit, guld, silver, koppar, zink, fosfor, nickel, uran, bly, titan, koltan och diamanter.

På 1990-talet såldes gruvintressen till utländska, främst nordamerikanska företag. Efter millennieskiftet har företag i branschen istället förstatligats. I dag kontrollerar staten det mesta av mineraltillgångarna. Samtidigt har många nya företag inte minst från Kina bjudits in som delintressenter i gruvdriften.

Venezuela har också mycket fossilgas (naturgas), som främst utvinns av ett dotterbolag till det statliga oljebolaget Petróleos de Venezuela SA (PDVSA).

Oljeindustrin förstatligades i mitten av 1970-talet. PDVSA svarar för samordning, marknadsföring och investeringar i oljeindustrin, medan oljedepartementet lägger fast den långsiktiga utvecklingen av verksamheten. Under 1990-talet öppnades oljeindustrin för privata investerare, men när Hugo Chávez blev president 1999 ökade han åter den statliga kontrollen och PDVSA blev alltmer politiskt styrt. I augusti 2011 förstatligades guldproduktionen.

Olja utvinns framför allt i Cuenca Oriental i öster och Maracaibo i väster. USA har traditionellt varit den största köparen, men handeln med USA har minskat drastiskt på grund av sanktioner (se Utrikespolitik och försvar). För att minska beroendet av USA har Venezuela sökt nya marknader, främst i Asien. Bristande raffineringsmöjligheter gör att Venezuela trots sina oljerikedomar importerar bensin. Nu har också oljeproduktionen minskat kraftigt på grund av bristande investeringar. Utvinningen 2020 låg på en fjärdedel jämfört med fem år tidigare (se Ekonomisk översikt).

Trots den goda tillgången på olja står vattenkraft för runt 70 procent av den elektricitet som förbrukas. Merparten utvinns vid Guridammen vid Caronífloden i öster, en av världens största vattenkraftanläggningar. Elpriserna är låga och många kopplar dessutom in sig illegalt på elnätet och stjäl elektricitet. Produktionen har nästan fördubblats på ett årtionde men det räcker ändå inte för att täcka ökande efterfrågan. Underhållet av elnätet är dessutom eftersatt. Elbrist och strömavbrott är vanligt förekommande. Strömavbrotten har alltmer blivit en politiskt laddad fråga. Regeringen hävdade att sabotage låg bakom en våldsam explosion vid landets största oljeraffinaderi i augusti 2012, då ett 50-tal personer omkom och 800 hus förstördes. Enligt utomstående experter var orsaken en gasläcka och bristande underhåll.

Under den akuta politiska krisen i början av 2019 inträffade mer omfattande strömavbrott än någonsin tidigare i Venezuela. Regeringen och oppositionen anklagade varanadra för att ligga bakom attackerna.

Venezuela slöt 2008 ett samarbetsavtal med Ryssland om att bygga landets första kärnkraftverk. Planerna avblåstes emellertid efter den svåra kärnkraftsolyckan i Fukushima i Japan i mars 2011.

Luftföroreningar i Caracas med omnejd utgör ett svårt miljöproblem. Därtill är sjöarna Maracaibo och Valencia kraftigt förorenade. Venezuela riskerar dessutom att drabbas hårt av de klimatförändringar som följer av den globala uppvärmningen. Mangroveträsken vid kusten dränks om havsnivån höjs. Extrema väderförhållanden kan orsaka jordskred och översvämningar. När mängden nederbörd förändras påverkas även elproduktionen i vattenkraftverken.

Om våra källor

Venezuela – Jordbruk och industri

Jordbruket i Venezuela är dåligt utvecklat och mindre viktigt för ekonomin än i de flesta andra länder i Latinamerika. Den ensidiga satsningen på oljeindustrin har länge hämmat sektorn På liknande sätt har tillverkningsindustrin hållits tillbaka då oljeutvinning och raffinering av olja dominerat.

Jorden ägs till stor del av ett fåtal storgodsägare med svagt intresse för produktionen. Enligt en lag från 2001 får staten konfiskera privatägd mark som inte utnyttjas. En förhoppning var att lagen skulle bidra till minskat beroende av matimport och till utveckling av landsbygden. Den allmänna ekonomiska krisen i landet har dock satt käppar i hjulet.

Fram till 2012 hade staten enligt officiella uppgifter tagit över 7,7 miljoner hektar mark varav 1,1 miljon hektar delats ut till lantarbetare inom ramen för statliga projekt. Under samma period minskade emellertid produktionen och behovet av livsmedelsimport ökade. En bidragande orsak var ökad konsumtion – genom sociala satsningar och subventioner fick många venezuelaner tillgång till mer mat (se Sociala förhållanden). Men det var också svårt för producenter att få lönsamhet på grund av priskontroll och inflation (se Ekonomisk översikt), och konkurrens av billig mat från främst USA, Brasilien och Colombia. Regeringen har förstatligat företag och reglerat produktion, distribution och försäljning av livsmedel vilket skapat osäkerhet och skrämt bort investerare. En stor del av livsmedlen importeras från utlandet.

Marken är dåligt utnyttjad. Stora landägare håller stora delar av sina marker i träda, delvis på grund av oro för att ingångna avtal och äganderätt inte respekteras.

De viktigaste jordbruksprodukterna är majs, sockerrör, ris, bananer, kaffe, kakao, kött, mjölk och ägg. Till de största exportgrödorna hör ris, tobak, kaffe och kakao. Mjölk, vete, potatis och socker är viktiga importvaror.

Fiskerinäringen var länge underutvecklad trots den långa kusten och de många floderna och insjöarna. Under de senaste åren har fångsterna ökat, särskilt av tonfisk. Regeringen försöker utveckla fiskerinäringen och skydda fiskbeståndet. Industriellt fiske är inte tillåtet nära kusten.

Hälften av fastlandet är täckt av skog. Trots värdefulla träslag är skogsbruket inte särskilt utvecklat. Guld- och diamantutvinning i södra Venezuela har skadat regnskogen.

Industri

Eftersom inkomsterna från oljeexporten under flera årtionden gjorde det möjligt att importera en stor del av de varor landet behövde, dröjde det ganska länge innan Venezuela på allvar satsade på att bygga upp en inhemsk tillverkningsindustri.

Först under 1970- och 1980-talen började regeringarna använda oljeinkomsterna för att stödja annan industri än den som var knuten till oljeutvinningen. Särskilt försökte landet uppmuntra de industriföretag som utnyttjade landets egna råvaror.

Under de politiskt oroliga åren i början av 2000-talet gick industriproduktionen tillbaka. Flera tusen företag lades ned och omkring 200 000 arbetstillfällen gick förlorade. De senaste årens politiska och ekonomiska kris har ytterligare förvärrat situationen.

Staten har sedan millennieskiftet tagit över en lång rad oljeföretag, cementfabriker, elbolag, telekomföretag och livsmedelsfabriker.

Gummi- och plastprodukter, metallprodukter, textilier, transportutrustning, livsmedel och tobak är viktiga varor i tillverkningsindustrin.

Om våra källor