Saudisk försvarsminister söker Trumps stöd

President Trumps nyckfullhet och okunnighet om Mellanöstern påverkar regionen. Än vet ingen säkert vilken Mellanösternpolitik han kommer att föra.

Han har inte gjort slag i saken och flyttat USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. Kanske tog hans rådgivare till sig varningarna från Jordaniens kung Abdullah, väktare över islams heliga plats Haram al-Sharif i östra Jerusalem, om att det kan tända nya farliga eldar i Mellanöstern?

Däremot har Trump gjort ett nytt försök att få igenom sitt tidigare stoppade inreseförbud. I reviderad form drabbas medborgare i sex länder: Iran, Jemen, Libyen, Syrien, Sudan och Somalia. Men däremot påverkas inte medborgare i länder som är gamla allierade till USA, som Pakistan och Saudiarabien – trots att individer från dessa länder utmärkt sig i rader av blodiga terrordåd. Också Irak stryks nu från Trumps lista över dem som ska nekas inresa.

Inreseförbudet, som är överklagat i flera amerikanska delstater, har inget med effektiv terroristbekämpning att göra. Våldsbejakande extremism bekämpas inte genom att hela nationer straffas. Inga medborgare från de sex utpekade länderna har begått några terrordåd mot amerikaner i USA. Däremot var som bekant femton av nitton självmordsbombare i terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 saudiska medborgare.

Saudierna vill ha ökat amerikanskt stöd
Medborgare i de islamiska länder som inte drabbades av Trumps banbulla kan dra en lättnadens suck. Det gör man i Saudiarabien, där de styrande önskar sig större uppbackning från Trump i kriget mot houthirebellerna i Jemen. Sett med saudiska glasögon utgör houthirebellerna Irans förlängda arm i Jemen. Det råder inga tvivel om att den iranska statsapparatens mest profilerade hökar gärna skulle se att houthirebellerna utvecklades till en jemenitisk motsvarighet till Hizbollah, Libanons i särklass starkaste militära kraft.

Under ett besök i Teheran för två år sedan råkade jag – vid ett besök på den ockuperade amerikanska ambassaden, sedan årtionden är omvandlat till museum – bli vittne till hur en delegation från Jemen fick en föreläsning om hur Iran har stärkt Hizbollahs militära kapacitet, vilket bland annat lett till att Hizbollah kunnat skicka en drönare med övervakningskamera över Israel.

Men det är knappast troligt att houthierna kan utvecklas till en jemenitisk motsvarighet av Hizbollah. Houthierna tillhör inte, likt Hizbollah, samma tolvsekt av shiaislam som det iranska majoritetssamhället utan de har som zayditer flera likheter med sunniislam. Jemen har dessutom en helt annan struktur och historia än det libanesiska samhället.

Den amerikanske presidenten har, enligt Wall Street Journal, gett CIA befogenheter att utföra drönarattacker i Jemen – utöver den amerikanska militärens. Saudiarabiens försvarsminister, den unge otålige vice kronprinsen Mohammed bin Salman, har just rest till USA. Högt upp på hans önskelista inför mötet med försvarsminister James Mattis, chefstrategen Stephen Bannon samt med Trumps rådgivare och svärson Jared Kushner står en hårdare amerikansk attityd mot Iran och, kan vi förmoda, ökade insatser i krigföringen i Jemen.

 Vice kronprins Mohammed bin Salman i Ovala rummet hos Trump. T h vicepresident Mike Pence och rådgivaren Jared Kushner (tillika svärson till Trump). Foto: White House Press Pool

Den saudiska interventionen i Jemen blev inte det blixtkrig som prins Mohammed bin Salman, världens yngste försvarsminister, föreställt sig när han inledde det för två år sedan. Istället bedrivs utnötningskriget i arabvärldens fattigaste land, där en akut svältkatastrof förvärras av kriget.

Även houthirebeller har begått dokumenterade övergrepp, men det är Saudiarabien och dess allierade som står för flygbombningarna. Detta krig behöver inte en upptrappning utan djärva medlarinsatser – och sådana finns i regionen. Oman på Arabiska halvöns sydöstra strand har tidigare visat sin förmåga som medlare mellan Iran och USA.

Föreställningen att amerikanska drönarattacker mot houthirebellerna i Jemen skulle vara som ett slag mot Iran är en vanföreställning. Teheran har knappast något att förlora på om amerikanska drönare attackerar zayditiska rebeller i Sanaa, medan däremot USA riskerar att gå ner sig i det krig som inte Saudiarabien lyckas avsluta.

De regionala jättarnas kamp

Iskylan mellan Saudiarabien och Iran sätter sin prägel på regionen. Dessa båda regionala jättar har inga diplomatiska relationer sedan förra året, efter det att Saudiarabien avrättade en inhemsk saudisk shialedare, Nimr al-Nimr, varefter uppretade iranier stormade den saudiska ambassaden i Teheran.

Rivaliteten mellan Riyadh och Teheran är maktpolitisk, men genom att Iran är shiaislams viktigaste land och Saudiarabien en dominerande sunnikonservativ stat, underblåses sekterismen från respektive sida, som i Syrien. Det gör att stämningarna mellan sunni och shia nu blivit infekterade på ett sällan skådat sätt. Saudiarabiens förre kung Abdullah och den gamle iranske maktspelaren Akbar Hashemi Rafsanjani kunde tidigare gjuta olja på sekterismens värsta vågor. Men de är båda avlidna och idag saknas sådana dämpande krafter.

– Saudiernas attityd är så oförsonlig. Och hur tror USA att kampen mot IS kan vinnas i Irak och Syrien utan oss?, säger en iransk källa till mig.

Från Teheran meddelar president Hassan Rouhani att mer än tio länder har erbjudit sig att medla i konflikten med Saudiarabien. Rouhani har själv nyligen besökt Kuwait och Oman, två monarkier i GCC, Gulfstaternas samarbetsråd, medan utrikesminister Zarif gästat Qatar. Det ger en vink om att dessa tre monarkier på Arabiska halvön finns bland de potentiella medlarna.

Men Riyadh fäster mindre vikt vid vad Rouhani säger. Saudierna är inte heller säkra på om han blir omvald vid vårens iranska presidentval. De som följer iransk politik noterar hur medier i Teheran har vridit på kranen och släppt fram kritik mot Rouhani inför Irans, som alltid, korta valrörelse. Det hade inte kunnat ske utan den högste ledaren Ali Khameneis medgivande, resonerar bedömare, som tar det till intäkt för att Irans mäktigaste ledare vill se en ny vinnare i presidentvalet.

Iran, med sitt intrikata maktspel, har många ansikten. Men det som syns i arabvärlden är Khameneis, snarare än den pragmatiske Rouhanis. Vem som kommer att ersätta Khamenei den dag posten som högste ledare blir vakant i Teheran spelar större roll för strategerna i Mellanösterns huvudstäder än ett iranskt presidentval. Dessutom tror inte saudierna att en pragmatiker kan få den iranska statens viktigaste ämbete. Så här uttryckte en saudier saken för mig: ”Rouhani har inte svart turban som Khamenei utan vit turban. Vi tycker bättre om de vita turbanerna, men någon med vit turban kan aldrig bli högste ledare.”

Källan syftade på att de iranska shiapräster som bär svart turban räknar sig som ättlingar till profetens hus och bär hederstiteln sayed.

USA:s invasion av Irak gynnade Iran
Inget amerikanskt drag har öppnat vägen för Iran så som president Bushs invasion av Irak 2003, när Saddam Hussein störtades. Denna invasion gjorde Gulfstaterna både skräckslagna och rasande, och deras skräck har förstärkts av att Iran blivit en nyckelspelare i Syrien och samtidigt har säkrat Libanon som sitt intresseområde.

Det dramatiska maktskiftet i Bagdad för 14 år sedan sågs av arabvärldens ledare som bevis för att ett arrogant Washington inte begriper sig på Mellanöstern och inte ens lyssnar på sina allierade i ett skarpt läge. Det i sin tur banade väg för den obskyra finansiering av sunniterror i Irak och sedermera Syrien som härrör från Arabiska halvöns oljeinkomster.

Kristen president vän till Iran
Libanons president heter numera Michel Aoun, en kristen maronit så som författningen föreskriver. Trumpadministrationen vill värna de kristnas intressen i Mellanöstern, men Trumps ekvation går inte ihop när regionens enda kristna statschef råkar vara lierad med Hizbollah och därmed Iran.

Michel Aoun, själv gammal general, förklarade i en intervju i Egypten tidigare i år att han betraktar Hizbollah som en väsentlig del av Libanons försvar mot Israel. Det väckte inte bara ont blod i Israel utan betyder också att Libanon är förlorat för saudiskt inflytande för lång tid framöver.

Skulle det bli ett storkrig i regionen med Israel och USA mot Iran kan man räkna med att Hizbollah kommer att fungera som Irans första försvarslinje. Israel hävdar att Hizbollah har byggt upp en arsenal med 120 000 raketer, alltså mer än tio gånger så många som denna milis förfogade över i början av Libanonkriget 2006. Vi kan utgå från att Hizbollahs missiler har längre räckvidd och bättre precision än vid Libanonkriget, när de slog ned mitt i Haifa, nära en israelisk marinbas, för att ta ett exempel.

Krig måste vinnas på marken
I Syrien håller Ryssland, Iran och Assadregimen i taktpinnen. Men kan den Putinvänlige Trump slå in en kil mellan Ryssland och Iran? Det är tveksamt med tanke på att Moskvas handel med Iran vuxit väsentligt.

I Assadregimens offensiv mot olika typer av rebeller håller Ryssland herraväldet i luften. Men krig måste vinnas på marken och Assadregimens hade inte klarat sin offensiv i inbördeskriget utan uppbackning från Iran och Hizbollah. Assads libanesiska allierade har dessutom lidit stora förluster på det syriska slagfältet.

Sunnirebeller och drabbade syriska civila ser Hizbollah som krigsförbrytare i Syrien, men en syrier från Qalamounbergen, nära den gräns mot Libanon som Hizbollah håller, säger till mig att dessa libanesiska milismän visat större disciplin gentemot civila än Assadregimens trupper.

Synen på Hizbollah
Det är trots allt inte så länge sedan Hizbollah sågs som folkhjältar i arabvärlden. Under Libanonkriget 2006 höll Hizbollah stånd mot Israel i 34 dagar, längre än vad någon statlig arabisk armé förmått. Det gjorde Hizbollahledaren Hassan Nasrallah till en folkhjälte på arabiska gator. För de sunnitiska kungahusen var det ett skrämskott. Jordaniens kung Abdullah hade redan före detta Libanonkrig varnat för framväxten av en shiitisk halvmåne i Mellanöstern – varmed han hällde mer bränsle på den sekteristiska brasan.

Om Hizbollah åter skulle vända sina vapen mot Israel, istället för mot sunnirebeller i Syrien, kan stämningsläget åter svänga på den arabiska gatan. En av Mellanösterns paradoxer är att medan Irans högste ledare Ali Khamenei bygger sin maktbas på en antiamerikansk och antiisraelisk hållning, så är den vanliga iraniern på Teherans gator långt mindre Israel- eller USA-fientlig än vad mannen och kvinnan på den arabiska gatan är. Det är pusselbitar som måste tas med i spelet om Mellanöstern.

Kärnenergiavtalet och Trump
Om Trump försöker riva upp USA:s del av det internationella kärnenergiavtalet med Iran (hela avtalet kan han inte skrota) riskerar han att hamna i öppen konfrontation med Iran. Det kan stärka de iranska hökar som tyckte att Iran gav efter för mycket när avtalet skrevs under. I så fall måste man ta med i riskkalkylen att Iran gör som Nordkorea: drar sig ur ickespridningsavtalet NPT och blir en kärnvapenmakt.

Trots att Israels premiärminister Netanyahu gjort inrikespolitik av att hålla garden uppe mot Iran (därtill indirekt hjälpt av den förre iranske presidenten Ahmadinejads retorik och av Khamenei som kallat Israel för en cancersvulst) vill inte det israeliska säkerhetsetablissemanget att stormakternas kärnenergiavtal med Iran skrotas. Samma hållning har, av allt att döma, även Saudiarabien.

Men vad Trump gör när han sitter med fingret på sitt twitterkonto vet ingen säkert. Att han dessutom har koderna till USA:s kärnvapenarsenal gör inte saken bättre.