Bidens nystart reparerar inte skadan efter Trump

De ledande befattningshavare i USA som Biden tillsatt inom inrikes- och säkerhetspolitiken är i stor utsträckning samma personer som arbetade med liknande frågor under Barack Obama, även om de individuella positionerna dessa människor tilldelats varierar. Presidenten talar själv i olika sammanhang i termer av America is back! för att markera återkomsten av det han betraktar som den naturliga ordningen i den globala politiken.

Sakmässigt betonar presidenten och hans utrikesminister Antony Blinken flera aspekter som vi känner igen sedan förr. Det kanske viktigaste inslaget är att USA under Biden vill värna det internationella politiska samarbetet, som baseras på allmänt globalt accepterade normer. Ett andra sådant inslag är det stora betonandet av allierade och USA:s starka vilja att leda och samarbeta med dessa. I detta ligger en mer eller mindre explicit kritik av företrädarens ofta mycket negativa behandling av inte minst de europeiska allierade.

Kina och Afghanistan

Ett tredje inslag i den nygamla utrikespolitiken, som denna gång fått en större roll än under Barack Obama, är att USA också ämnar leda inom den globala miljöpolitiken.

Ett fjärde inslag i Bidens utrikespolitik liknar den som Donald Trump bedrev: Kina är den stora utmanaren mot USA:s globala ställning. Det är, enligt Bidenadministrationens centrala texter, bara Peking i det internationella systemet som har en tillräckligt stark maktställning inom de flesta maktbaser för att utmana Washington direkt. Kina har dessutom kapacitet att hota det globala internationella politiska samarbetet.

Flera nygamla ansikten. Barack Obamas utrikesminister John Kerry är Joe Bidens klimatsändebud. Foto: Evan Vucci/AP/TT

Bidens beslut att dra tillbaka alla militära styrkor från Afghanistan villkorslöst senast den 11 september 2021 är ett femte inslag i den utrikes- och säkerhetspolitik som nu växer fram. Detta är ett omstritt förslag i USA, i varje fall vad gäller den utrikes- och säkerhetspolitiska eliten. En del av denna elit anser att the forever wars äntligen måste ta slut. USA har nu haft militära förband i Afghanistan sedan oktober 2001. Risken för terrorattacker mot USA från Afghanistan måste nu betraktas som försvinnande liten.

Oroliga allierade

Mer omfattande målsättningar, som byggandet av en demokratisk stat i Afghanistan och att skydda de landvinningar som framför allt kvinnorna gjort i landet, kan inte anses ingå i Washingtons centrala målsättningar i detta fall.

Den andra delen av eliten anser att det är en potentiell katastrof för USA att dra tillbaka de militära styrkorna från Afghanistan villkorslöst. Dels är inte risken för terrorattacker därifrån helt borta, även om de minskat betydligt. Dels måste det anses vara viktigt för USA att stödja en allierad mot en rörelse – talibanerna – som om den tar makten kommer att förstöra alla de demokratiska landvinningar som trots allt skett i Afghanistan under dessa 20 år. Dessutom skulle ett villkorslöst tillbakadragande ses med oro från många av USA:s andra allierade.

Inte 1945 eller 1991

När vi försöker utvärdera vad som många i Europa rimligen betraktar som positiva intentioner inom utrikespolitiken från Bidenadministrationen, måste vi erinra oss att detta inte är 1945, då andra världskriget tog slut, eller 1991, då Sovjetunionen upplöstes, två tidigare viktiga tidpunkter i USA:s utrikespolitik då landets maktställning var närmast ohotad. Så är inte fallet 2021.

Joe Biden signalerar nystart med omvärlden, här som värd för Japans premiärminister Yoshihide Suga den 16 april 2021. Foto: Andrew Harnik/AP/TT

Det finns i varje fall två allvarliga problem för USA då landet försöker återinta sin tidigare så oerhört starka globala politiska position. Det ena problemet är maktpolitiskt. USA har helt enkelt inte längre den närmast dominerande maktposition som landet så länge haft, och som Washington tveklöst hade både 1945 och 1991. Kina har nu en maktposition ekonomiskt, militärt och i viss mån diplomatiskt som Sovjetunionen aldrig hade under det kalla kriget.

Skadan efter Trump

Det andra problemet i sammanhanget stavas – fortfarande – Donald Trump. Detta problem har två delar. Den ena är det faktum att det politiska systemet i USA kunde producera en president som i sådan oerhörd utsträckning bröt mot globalpolitiska normer och regler. Det gör att USA:s internationella anseende för överskådlig framtid fått sig en allvarlig knäck. Det finns ingen amerikan som kan garantera att inte Donald Trump, eller en annan republikan med liknade destruktiva utrikespolitiska tendenser, återkommer på presidentposten. Detta är ett betydande problem för Bidenadministrationen, inte minst i transatlantiska sammanhang.

En annan utrikespolitik. Tal om Ryssland den 15 april 2021. Foto: Andrew Harnik/AP/TT.

Den andra aspekten av det andra problemet är att USA inte längre kan betraktas som ett demokratiskt föredöme i tillnärmelsevis samma utsträckning som tidigare. Detta är förstås också ett resultat främst av Donald Trumps beteende som president. Det finns flera element i denna problematik, men det räcker att bara nämna ett: den 6 januari 2021, förspelet inför stormningen av Kapitolium och efterspelet. För första gången efter inbördeskriget på 1860-talet använde amerikanska medborgare våld för att direkt försöka förändra genomförandet av en vital del av den politiska processen i USA: manifesterandet av att Joe Biden, och inte Donald Trump, hade vunnit presidentvalet. Det faktum att den sittande presidenten, Donald Trump, direkt uppmuntrade stormandet av Kapitolium gör naturligtvis saken ännu värre.

Inget föredöme

Att Donald Trump inte fälldes i senaten, och därmed inte förhindrades att ställa upp i ännu ett federalt val, är en politisk skandal av största dignitet. Att Republikanerna i kongressen vägrar att på allvar erkänna att denna händelsekedja är en politisk kris som måste tas på största allvar, utan vill likställa den med vänstergruppers oftast fredliga demonstrationer i andra sammanhang, är ännu en skandal.

Ett politiskt system som har dessa oerhörda defekter kan knappast längre fungera som demokratiskt föredöme för andra stater, något som USA så många gånger försökt vara i historien.

Irreparabel skada på USA:s internationella anseende? Stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021. Foto: Jose Luis Magana/AP/TT

Joe Bidens nygamla utrikes- och säkerhetspolitik innehåller flera aspekter som för européer med internationell inriktning är glädjande förändringar i förhållande till företrädarens beteende. Det är positivt att USA vill spela en ledande global roll igen. Det är bra att USA återinträder i Parisavtalet. Det transatlantiska samarbetet kan bedrivas på ett mer rimligt och fruktbart sätt framöver med Joe Biden i Vita huset. Det är nog inte heller fel att USA:s ledning har en mer kritisk inställning till Kinas beteende i olika avseenden än vad som var fallet före Donald Trump.

Samtidigt verkar det finnas betydande brister i Bidenadministrationens förmåga att inse hur annorlunda det internationella systemet fungerar 2021 jämfört med tidigare, och hur oerhört allvarligt USA:s internationella anseende har skadats av Donald Trumps beteende, och kanske allra mest av stormningen av Kapitolium. Ledande företrädare för administrationen som Joe Biden själv inser sannolikt denna problematik, men tror och hoppas att ett långsiktigt och förtroendeingivande internationellt agerande från USA:s sida successivt kommer att förminska detta problem.