Australien – Befolkning och språk

Australien är glest befolkat och invånarna är mycket ojämnt spridda geografiskt. Två tredjedelar av landet är i stort sett obebott och ett betydande område är glesbefolkad landsbygd. Fyra femtedelar av invånarna lever i städer och tätorter längs öst- och sydkusten samt runt Perth i sydväst.

Majoriteten av australierna har europeiskt, framför allt brittiskt eller irländskt, ursprung. Under lång tid var invandringen genom den så kallade White Australia-politiken begränsad till främst britter och irländare. Efter andra världskriget kom också européer från det krigshärjade Central- och Östeuropa.

Först under 1970-talet öppnades landet för invandring från Asien. Andelen asiater bland immigranterna ökade från omkring en tiondel i början av 1980-talet till närmare en tredjedel 20 år senare. Under senare år har Australien huvudsakligen gett uppehållstillstånd till utbildade invandrare som ska arbeta i landet. De flesta av dem kommer från Indien, Kina och Storbritannien. Kineser och indier är snabbt växande minoriteter. 2022 var andelen utlandsfödda i Australien omkring 29 procent. Under de senaste två decennierna har 12 000 −13 000 flyktingar årligen fått asyl i landet. Under andra halvan av 2010-talet tog Australien emot ytterligare några tusen flyktingar från Syrien och Irak.

Australien mötte under 2010-talet kraftig kritik från bland annat människorättsorganisationer för den hårda behandlingen av flyktingar. För att stoppa anstormningen av båtflyktingar som anlände bland annat via Indonesien började australisk militär patrullera havsområden och skicka tillbaka flyktingar. Från 2013 skickades också flyktingar som försökte ta sig in i landet via båt eller flyg till läger i Nauru och Papua Nya Guinea där de spärrades in i väntan på att få sina ärenden bedömda. Rapporter om våld och övergrepp och svåra förhållanden i lägren spädde på kritiken från omvärlden. 2017 stängdes ett omtvistat flyktingläger i Papua Nya Guinea sedan en domstol i landet beslutat att det stred mot författningen. USA sade 2016 ja till en förfrågan från Canberra om att ta emot flyktingar från de australiska lägren i Nauru och Papua Nya Guinea. Enligt överenskommelsen handlade det om totalt 1 250 migranter.  2022 tackade den australiska regeringen efter nio år även ja till ett erbjudande som den nyzeeländska regeringen kommit med redan 2013 om att låta 450 båtflyktingar få möjlighet att komma till landet.

Omkring 980 000 människor (3,8 procent av befolkningen) tillhör urbefolkningen, aboriginerna samt invånarna på öarna i Torres sund, vilka har melanesiskt ursprung. Urbefolkningen har högre födelsetal än resten av befolkningen men också betydligt kortare förväntad livslängd. En attitydförändring gör att fler än tidigare numera väljer att identifiera sig som aboriginer.

Aboriginer 

Aboriginerna tros ha bott i Australien i cirka 50 000 år och var ännu för drygt två sekler sedan kontinentens enda invånare. De invandrade sannolikt från Sydöstasien och delade därefter upp sig i folkgrupper och klaner. När britterna inledde koloniseringen av kontinenten i slutet av 1700-talet levde uppskattningsvis mellan 300 000 och en miljon aboriginer där.

Européerna förföljde aboriginerna hårt och på 1920-talet hade antalet minskat till 60 000. Därefter marginaliserades gruppen aktivt genom att de nekades sina grundläggande mänskliga rättigheter. Först 1967 fick de rätt till medborgarskap och rösträtt.

I mitten av 1900-talet hade myndigheterna satsat på att ”anpassa aboriginerna”. Det innebar att urbefolkningen rycktes upp från sitt traditionella levnadssätt för att inlemmas i det moderna samhället. Tusentals barn togs från sina föräldrar och placerades på institutioner där de ofta behandlades illa. Dessa barn, the lost generation (den förlorade generationen), lider ännu svårt av detta trauma, som dock uppmärksammats alltmer.

Idag är ändå aboriginerna fortfarande den ur alla synvinklar mest missgynnade gruppen i landet (se Sociala förhållanden). Det finns till exempel få aboriginer inom politiken. I valet 2010 blev dock för första gången en aborigin, Ken Wyatt, ledamot av underhuset, och  sju år senare utsågs Wyatt till minister, den första någonsin av aboriginsk härkomst. 2013 kom den första aboriginska kvinnan in i parlamentet och 2022 utnämndes för första gången en aboriginsk kvinna, Linda Burney, till minister för urbefolkningsfrågor i den federala regeringen.

Två tredjedelar av urbefolkningen bor i de östra delarna av landet. En tredjedel av dem är bosatta i större städer. Men det finns fortfarande aboriginer som lever i reservat eller i traditionella bosättningar, främst i Nordterritoriet, där de i vissa områden utgör huvuddelen av befolkningen.

Statens stöd till urinvånarna ökade markant i början på 1990-talet och 1992 vann aboriginerna en viktig seger när Högsta domstolen slog fast att aboriginer kan göra anspråk på äganderätten till mark i statlig ägo. Därmed upphävdes den tidigare rättsliga uppfattningen att kontinenten var obebodd (terra nullius) när européerna anlände.

Samtidigt som aboriginernas nya markrättigheter blev lag möjliggjorde dock parlamentet delad rätt till marken för aboriginer och gruvbolag. För att viktiga investeringar inte skulle hotas fick urinvånarna endast förhandlingsrätt över hur marken skulle användas. Sedan dess har flera avtal nåtts mellan gruvbolag och aboriginer, och andra urfolk. Det brittisk-australiska gruvbolaget Rio Tinto slöt till exempel 2011 ett avtal med aboriginer i Västaustralien om fortsatt utvinningsrätt på deras mark under 40 år mot att aboriginerna fick del i vinsten och minst 14 procent av anställningarna i företaget. Å andra sidan vägrade den federala domstolen 2008 efter klagomål från aboriginer ett brittisk-schweiziskt bolag rätt till utvidgad zinkbrytning i Nordterritoriet. Zinkbrytningen ifrågasattes bland annat av miljöskäl, då den bland annat innebar en omdragning av en flod på aboriginland. I andra fall har planerade gruvprojekt förhalats på grund av rättstvister kring urfolkens rättigheter, som till exempel en kontroversiell planerad kolgruva i Queensland. Urbefolkning i området har i olika omgångar under 2010-talet överklagat beslut från Australiens regering och delsstatsregeringen att ge det indiska gruvbolaget Adani licenser att driva projektet, som även fått hård kritik av miljöorganisationer. 

År 1999 antog parlamentet en deklaration om ”djup och uppriktig ånger” för forna oförrätter mot aboriginerna. Någon officiell ursäkt från regeringen kom dock inte förrän i början av 2008, sedan en ny Laborregering tillträtt. Vid ett historiskt möte i maj 2017 krävde 250 ledare för urbefolkningen att urfolken skulle få särskild representation i parlamentet och att ett formellt fördrag skulle tecknas om deras markrättigheter (se även Inrikespolitik och författning).

Laborregeringen genomförde  i oktober 2023 en folkomröstning om ett författningstillägg som skulle erkänna urbefolkningen som ”Australiens första folk” och ge dem rätt att konsulteras i frågor som berör dem genom ett särskilt rådgivande organ till parlamentet. En klar majoritet av australierna sade dock nej till förslaget. Det negativa resultatet möttes av besvikelse bland många urfolksledare.

Språk

Engelska är officiellt språk och modersmål för de allra flesta australier. Största språk vid sidan av engelska (språk som mest talas hemma) är mandarin, arabiska, kantonesiska och vietnamesiska. Det engelska talspråket i Australien innehåller många uttryck som är unika för landet och uttalet är särpräglat, ofta hårt komprimerat. Dialekten kallas Aussie English eller Strine, vilket är ett sammandrag av ordet ”Australian”.

Bland aboriginerna talas australspråk, som indelas i en nordlig och en sydlig huvudgrupp. En av tio bland urbefolkningen uppgav 2016 att de talade ett australspråk hemma, medan de flesta av dem även kunde engelska. Det finns 150 ännu använda australspråk. De har alla ett ordförråd rikt på uttryck för konkreta ting men fattigt på abstrakta ord. Skriftspråk saknas i de flesta fall. De största språken har tusentals användare. Många aboriginer kommunicerar med varandra med hjälp av blandspråk. 

Om våra källor