Trovärdigt våldshot tycks vara Putins plan med Ukraina

Den 8 december hölls ett två timmar långt videomöte mellan USA:s och Rysslands presidenter Joe Biden och Vladimir Putin. Huvudtemat för mötet var den spända situationen på gränsen mellan Ryssland och Ukraina, de dåliga relationerna mellan länderna i stort samt mellan Ryssland och Nato. Sedan den 30 oktober har medier kunnat rapportera om att Ryssland har grupperat upp till 100 000 soldater och stora mängder militär materiel både längs Rysslands gräns mot norra och östra Ukraina och på den av Ryssland sedan 2014 olagligt annekterade ukrainska Krimhalvön.

Den nuvarande krisen liknar på flera sätt den situation som rådde under mars-april 2021, då ett liknande antal ryska soldater grupperades längs gränsen till Ukraina. Det finns dock några skillnader:

Ur en militär aspekt sammanföll truppsammandragningarna i våras med den normala cykeln för övningssäsongen inom Rysslands Väpnade Styrkor, vilken kulminerade med den stora strategiska övningen Zapad-2021 (Väst-2021) i september. Så är inte fallet nu. På flera sätt skiljer sig också tillvägagångssättet kring kommunikationen kring den ryska truppsammandragningen denna gång jämfört med i våras. Nu förefaller inte Ryssland självt uppmärksamma det som pågår i särskilt hög grad utan tycks vare sig förneka eller bekräfta det som sker. Mer aktivitet längs gränsen tycks nu ske i det fördolda, till exempel nattetid, än i våras.

Även det politiska och diplomatiska sammanhanget kring truppsammandragningen är annorlunda denna gång. Det har varit en betydande politisk signalering under en längre tid mot Ukraina, inte minst exemplifierat av president Putins långa essä Om den historiska enigheten mellan ryssar och ukrainare från i somras, där han bland annat ser dem som ett och samma folk och i praktiken förnekar den ukrainska statens rätt att existera. Nyligen sade Putin även att det som pågår i östra Ukraina liknar folkmord, vilket är en tydlig retorisk upptrappning.

Toppmötet den 8 december, utan kända konkreta resultat. Foto: Vita huset via AP/TT

Nord Stream 2 och Lukasjenko

Vidare har Ryssland den senaste tiden och i allt raskare takt skurit ned sitt diplomatiska engagemang på flera fronter. Det gäller såvälinom ramen för det så kallade Normandieformatet med ledarna från Ukraina, Ryssland, Tyskland och Frankrike, som avseende kontakterna med EU, Nato och Ukraina. Ryssland verkar ha tappat allt förtroende för Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj och den slumrande Minskprocessen för en lösning på kriget i landets östra delar. Ryssland hyste tidigare förhoppningar om att Zelenskyj skulle kompromissa och komma till en överenskommelse i enlighet med sina vallöften 2019 om fred. Men Zelenskyj kunde inte leverera vad Ryssland som ett minimum vill ha, vilket är en federal stat i Ukraina, där Ryssland skulle ha ett permanent veto över ukrainska angelägenheter. Detta skulle betraktas som kapitulation i Ukraina och är därför uteslutet för Zelenskyj.

Den pågående militära uppbyggnaden sker också parallellt med en rysk offensiv på energiområdet med ökade energipriser och slutförandet av gasledningen Nord Stream 2, som ska transportera rysk gas till Tyskland genom Östersjön. Syftet med Nord Stream 2 är att Ryssland inte längre ska vara beroende av gasledningar genom Ukraina, vilket skulle drabba den ukrainska statskassan hårt som blir av med inkomster från transitavgifter. Flera bedömare hävdar också att Rysslands oberoende av Ukraina som transitland för gasexport skulle ta bort ett hinder för vidare rysk aggression där.

En annan viktig skillnad i dag jämfört med vårens truppsammandragningar är att Rysslands grepp om Belarus är mycket hårdare nu än till och med i våras. Belarus ledare Aleksandr Lukasjenko var hårt pressad under hösten 2020 av protester och efter det förfuskade presidentvalet i augusti samma år. Den belarusiska regimens hårda hantering av protesterna ledde till sanktioner från väst, vilka tvingade Lukasjenko att söka stöd hos Putin. Det senaste och femte sanktionspaketet från EU kom i början av december på grund av den migrantkris som Belarus skapat på gränsen till Polen under hösten.

Samtidigt har relationerna mellan Belarus och Ukraina försämrats kraftigt. I en intervju i rysk TV nyligen meddelade Lukasjenko att Belarus inte kan stå vid sidan i konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Han erkände också i praktiken Rysslands annektering av Krim och gav Moskva tillåtelse att flytta fram kärnvapen till Belarus territorium om USA skulle framgruppera sina kärnvapenstyrkor från Tyskland till Polen. Samtliga dessa uttalanden innebar en förändring från tidigare belarusiska officiella ståndpunkter.

Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj besöker en skyttegrav den 6 december i den krigsdrabbade Donetskregionen. Foto: Ukrainas presidentkansli via AP/TT

Ukraina redan invaderat

Därtill har det rysk-belarusiska militära samarbetet ökat under det senaste året till den grad att man kan tala om en permanent rysk militär närvaro på belarusisk mark. Detta gäller både de gemensamma övningarna, som genomförts även i anslutning till den belarusisk-ukrainska gränsen, liksom öppnandet av tre gemensamma rysk-belarusiska militära övningscenter, varav ett är beläget i staden Grodno på gränsen till Polen. Om Belarus skulle tillåta Ryssland att använda sitt territorium för angrepp på Ukraina – vilket Lukasjenko tidigare försäkrat att han inte skulle göra – eller till och med delta på Rysslands sida i ett krig, skulle det få förödande konsekvenser för Ukraina på grund av närheten till huvudstaden Kiev från den belarusiska gränsen.

Så är ett ryskt militärt angrepp på Ukraina ett verkligt hot? För det första måste man, å ena sidan, slå fast att Ukraina sedan mer än sju år tillbaka redan befinner sig under ett ryskt angrepp sedan annekteringen av Krim och det pågående kriget i Donbas. Å andra sidan, i skenet av den pågående truppsamlingen längs den ukrainska gränsen, är inte militär användning själva målet utan medlet för Ryssland. Det kan vara effektivare att hota med militärt våld än att faktiskt använda det. Putin har i alla fall antytt att truppsammandragningarna har att göra med ett förment behov av att sätta press på väst. Men för att hotet om militärt våld ska vara trovärdigt måste Moskva också då och då använda det. De senaste åren, som i Georgien 2008, Ukraina sedan 2014 och Syrien sedan 2015, har Moskva visat att tröskeln för att använda militärt våld har varit ganska låg.

Ryssland har uttalat två tydliga ”röda linjer” gentemot väst och i synnerhet USA och Nato (som för Rysslands del egentligen är samma sak): inblandning i ryska inre angelägenheter och utmaning av vitala ryska intressen i dess närområde, särskilt i Ukraina, vilket ju råkar vara detsamma som även EU:s och Natos närområde. Om ett ukrainskt Natomedlemskap sedan länge varit otänkbart för Ryssland, förefaller Ryssland nu ha flyttat sin röda linje från att gälla inte bara medlemskap för Ukraina – vilket ändå inte finns på dagordningen – utan till att i princip gälla alla former av samarbete med Nato. Det gäller till exempel utbildning av ukrainsk militär och vapenleveranser till Ukraina.

Förutsättningar för våld

Som jag ser det finns det ur ryskt perspektiv tre förutsättningar som måste uppfyllas innan Moskva tillgriper militärt våld. Det första är att det finns ett hot mot vitala ryska intressen. Det andra är att Ryssland har en kalkyl att det finns ett rimligt hopp om att en militär intervention skulle lyckas avvärja ett sådant hot. Den tredje förutsättningen är att alla andra medel – såsom politiska och diplomatiska – som är mindre kostsamma redan har använts och anses uttömda eller att tidsbristen inte medger några andra alternativ än de militära. I dag torde den första förutsättningen vara uppfylld, men det är mer tveksamt med nummer två och tre.

Satellitbild visar rysk trupp i regionen Smolensk öster om Belarus. Foto: Maxar Technologies via AP/TT

Videomötet mellan Biden och Putin gav inga tydliga svar. I samband med krisen i våras fick den ryske presidenten löfte om ett toppmöte med sin amerikanske kollega i Genève i juni, vilket var tillräckligt för att göra ett partiellt trupptillbakadragande redan i april. Under toppmötet uttryckte sedan Biden en viss förståelse för Rysslands ståndpunkter. Någon omedelbar nedtrappning av situationen verkar dock inte komma som ett resultat av det senaste videomötet. Biden hotade redan före mötet med allvarliga ekonomiska sanktioner om Ryssland skulle invadera Ukraina. Samtal som amerikanen höll med flera allierade inom Nato visar också klart att ett sådant svar skulle vara samfällt.

Biden avvisade också Rysslands krav på juridiskt bindande garantier för att Ukraina aldrig kommer att gå med i Nato. Samtidigt vet Moskva att västs svar på rysk eskalering alltid är att försöka trappa ner. Därför väckte Biden vissa frågor genom sitt erbjudande under mötet till Putin om accommodation (att vara tillmötesgående) i syfte att sänka temperaturen vid gränsen. Vidare väckte hans uttalande efter mötet – om att bjuda in en snävare krets av Natoallierade att diskutera relationen med Ryssland – ont blod i till exempel de baltiska staterna. Dessa fruktar att USA och de större länderna i Västeuropa ska göra upp med Ryssland över deras huvuden.

Putin har gång på gång visat hur viktigt Ukraina är för honom och vad det gäller hoten om sanktioner kan Moskva göra en annan kalkyl än den som västmakterna tror. Som annekteringen av Krim visar väljer Ryssland ibland att agera militärt i strid med folkrätten och ta konsekvenserna efteråt.