Sri Lanka – Modern historia

Den brittiska kolonin Ceylon (numera Sri Lanka) blev en självständig stat 1948. Redan under det första årtiondet som fri nation ökade motsättningarna mellan majoritetsfolket singaleserna och den tamilska minoriteten. Under 1970-talet inledde gerillan Tamilska Eelams befrielsetigrar (LTTE) ett väpnat uppror för en egen tamilsk stat. Först 2009 tog inbördeskriget slut genom att LTTE besegrades militärt. Tiden därefter har dominerats av ekonomisk och politisk kris.

I februari 1948 blev Ceylon en självständig stat inom Samväldet, med Stephen Senanayake som premiärminister. Han var också ledare för det högerorienterade Förenade nationella partiet (UNP) som han hade grundat 1946. När Senanayake dog 1952 tog hans son Dudley Senanayake över och UNP segrade stort i parlamentsvalet samma år.

I valet 1956 vann det socialistiska Sri Lankas frihetsparti (SLFP), grundat av Solomon Bandaranaike. SLFP vann till stor del genom att spela på singalesnationalistiska känslor. Motsättningarna mellan singaleser och tamiler hade vuxit sig starkare. Kravaller bröt ut när Bandaranaike efter valet gjorde singalesiska till enda officiella språk (tidigare var det engelska).

När Bandaranaike mördades 1959 tog hans änka Sirimavo över. Hon blev världens första kvinnliga premiärminister. Ekonomin styrdes i mer socialistisk riktning, skolor och företag förstatligades.

UNP och Dudley Senanayake återkom i regeringsställning 1965, för att på nytt ersättas av Sirimavo Bandaranaike 1970.

Ceylon blir Sri Lanka

Ett uppror bröt ut 1971, lett av studenter och aktivister i den vänsterextrema singalesnationalistiska rörelsen Folkets befrielsefront (JVP) som inte tyckte att regeringens politik var tillräckligt radikal. Upproret slogs brutalt ned av polisen och armén. Över 1 200 människor miste livet.

Genom en ny författning blev landet 1972 en republik med namnet Sri Lanka. Under 1970-talet upplevde sig tamilerna alltmer diskriminerade. Krav på ökat självstyre ersattes allt oftare av krav på en egen stat i norr och öster: Eelam. Flera radikala rörelser bildades. LTTE tog till vapen för sin sak.

I valet 1977 återkom UNP till makten. Året därpå antogs en ny författning som stärkte presidentmakten. UNP-ledaren J R Jayawardena blev president och vann även det första presidentvalet 1982. UNP-regeringen öppnade ekonomin för utländska investeringar, lät privatisera statliga förtag och uppmuntrade privat företagsamhet. Regeringen skar ned sociala bidrag. Tillväxten ökade, men det gjorde även de sociala klyftorna.

Inbördeskriget bryter ut

Från slutet av 1970-talet tilltog de politiska oroligheterna, både från tamilskt och singalesiskt håll. När LTTE, eller de "tamilska tigrarna", i juli 1983 dödade flera singalesiska soldater i ett överfall bröt de värsta våldsamheterna dittills ut. Det var främst tamiler som föll offer för singalesers vrede. Hundratals slogs ihjäl. Över 100 000 tamiler flydde till Indien. I sina försök att slå ned LTTE gick militären hårt fram i de tamildominerade områdena i norr och öster. Inbördeskriget var ett faktum.

Snart hade LTTE kontroll över stora delar av Jaffnahalvön i norr och utförde terrordåd i söder. De manövrerade ut andra tamilska gerillagrupper och etablerade ett globalt kontaktnät till stöd för sin kamp.

I juni 1987 slöts ett första fredsavtal mellan LTTE och regeringen, efter medling av Indiens premiärminister Rajiv Gandhi. En indisk fredsstyrka skickades till Sri Lanka men den hamnade i strider med gerillan. Styrkan utökades efter hand till över 100 000 man. Den indiska närvaron bidrog till att det singalesnationalistiska JVP inledde en terrorkampanj mot anhängare av fredsavtalet.

Ranasinghe Premadasa från UNP valdes 1988 till ny president. UNP vann det följande parlamentsvalet. Samma år blev tamil officiellt språk jämte singalesiska, ett viktigt inslag i fredsavtalet.

Rajiv Gandhi mördas

Men någon fred existerade inte. Den indiska fredsstyrkan drogs tillbaka 1990. Samma år besegrade militären JVP, men till ett högt pris: stora egendomar hade förstörts och tusentals liv gått till spillo. I norr angrep LTTE muslimer. Flera hundra dödades i massakrer och tiotusentals fördrevs.

I maj 1991 mördades Rajiv Gandhi i ett självmordsattentat under ett valmöte i den indiska delstaten Tamil Nadu. LTTE låg bakom dådet som fick till följd att gerillan förlorade sitt tidigare stöd i Indien. I ett nytt självmordsdåd i Colombo 1993 dödades president Premadasa.

I valet 1994 återkom SLFP i regeringsställning. Partiet ledde en valallians som blev störst i parlamentet och i presidentvalet segrade dess kandidat Chandrika Bandaranaike Kumaratunga. Hennes mor, veteranen Sirimavo Bandaranaike, utsågs till premiärminister.

I norr utförde LTTE terrordåd mot centrala mål. Inför presidentvalet 1999 skadades Kumaratunga i ett sprängattentat. Hon blev omvald några dagar senare.

Terrorism

Gerillan angrep 2001 den internationella flygplatsen utanför Colombo. Halva Sri Lanka Airlines flygplansflotta förstördes. Attentatet var ett hårt slag mot ekonomin och turismen. Regeringsstyrkorna svarade med flyganfall och LTTE kontrade med fler självmordsdåd.

I ett nyval i december 2001 blev UNP störst i parlamentet och bildade en UNP-ledd regering. En spänd situation uppstod, då president Kumaratunga från SLFP och premiärminister Ranil Wickremesinghe från UNP var politiska ärkefiender.

UNP-regeringen gav klartecken till nya medlingsförsök, som tidigare hade inletts under norsk ledning. I februari 2002 ingick regeringen och gerillan vapenvila på obestämd tid. LTTE sade sig överge kravet på full självständighet och förhandlingar inleddes om regionalt självstyre. En nordisk observatörsstyrka tillsattes.

I april 2003 avbröt LTTE fredssamtalen i protest mot "svikna löften". Utsikterna för fred minskade ytterligare i februari 2004, då president Kumaratunga, som var kritisk till samtalen, utlyste val till i april. Segrare blev den nybildade oppositionsalliansen Förenade folkets frihetsallians (UPFA), där förutom SLFP och andra tidigare allianspartier även JVP ingick.

Militären avancerar

Sri Lanka drabbades hårt av flodvågskatastrofen i Indiska oceanen den 26 december 2004. Över 30 000 lankeser dödades och uppemot en halv miljon blev hemlösa i den tsunami som följde på en jordbävning utanför Indonesiens kust. Den största ödeläggelsen skedde på sydkusten och i de LTTE-kontrollerade områdena i nordöst. Internationella organisationer inledde ett hjälparbete, men spänningar uppstod mellan regeringen och LTTE när insatserna skulle samordnas.

I augusti 2005 mördades utrikesminister Lakshman Kadirgamar, en tamil, av LTTE. När presidentval hölls i november vann SLFP:s kandidat, premiärministern Mahinda Rajapaksa, känd för en tuff attityd mot LTTE. Gerillan bidrog till hans seger genom att hålla vallokalerna stängda i de områden som den kontrollerade. Mycket få tamiler röstade.

Under 2006 utförde LTTE flera spektakulära självmordsdåd. Militären genomförde flyganfall mot tamilska ställningar. Flera sjöslag utkämpades mellan gerillans så kallade havstigrar och marinen. Hundratals människor dödades och tiotusentals tvingades fly.

Armén återtog kontrollen över den viktiga hamnen i Trincomalee i öster. Det skedde med stöd av den så kallade Karuna-fraktionen som brutit sig ur LTTE. I juli 2007 hade regeringsstyrkorna säkrat kontrollen över nästan hela östra Sri Lanka. I september 2008 inledde militären en offensiv i norr och återtog stegvis LTTE-kontrollerad mark.

LTTE besegras

I januari 2009 föll Kilinochchi som i tio år varit LTTE:s ”huvudstad”. Snart intog militären hela Jaffnahalvön. Till slut kontrollerade LTTE bara en liten remsa av nordöstkusten där tiotusentals civila var instängda. Gerillan anklagades för att använda de civila som mänskliga sköldar, och militären för att urskillningslöst bomba området.

I maj 2009 förklarade president Rajapaksa att LTTE var besegrad och att gerillans högste ledare Velupillai Prabhakaran var död. Från LTTE kom ett uttalande om att den väpnade kampen var över. Priset för freden blev högt. Tusentals människor dog under slutoffensiven och hundratusentals drevs på flykt. Enligt FN dödades sammanlagt mellan 80 000 och 100 000 människor under kriget.

Uppemot 300 000 civila hamnade i regeringskontrollerade flyktingläger. Snart kom internationell kritik för att flyktingarna hölls instängda i månader, ofta under usla förhållanden. FN:s människorättskommissarie och människorättsorganisationer anklagade båda parter för krigsförbrytelser i krigets slutskede.

Segern över LTTE stärkte regeringen bland singaleserna och president Rajapaksa passade på att utlysa val i förtid, till i januari 2010. Oppositionen samlades i alliansen Förenade nationella fronten (UNF), ledd av den förre premiärministern Ranil Wickremesinghe. Oppositionens presidentkandidat blev general Sarath Fonseka, som under kriget varit högsta militära ledare och nära bundsförvant till Rajapaksa. De två segerherrarna blev därefter ovänner och rivaler.

Rajapaksa vinner valet

Valkampanjen blev våldsam. Rajapaksa omvaldes med god marginal, men valdeltagandet blev rekordlågt – 50 procent. Singaleser röstade oftast på Rajapaksa, tamiler och muslimer på Fonseka. I norr och öster kunde många tamiler inte ta sig till sin vallokal, vilket bidrog till det låga valdeltagandet och sannolikt till Rajapaksas seger. Valobservatörer kritiserade regeringen för att ha utnyttjat polisen och medierna för att påverka resultatet.

Fonseka hävdade att valet präglades av fusk. Han sade sig vilja vittna inför en internationell domstol om människorättsbrott begångna av regeringssidan i krigets slutskede. Dagen därpå greps Fonseka, anklagad för att ha planerat att störta regeringen. Han dömdes senare till flera fängelsestraff, bland annat för att ha anklagat försvarsministern, presidentens bror, för att ha beordrat godtyckliga avrättningar av gripna gerillasoldater. Fonseka benådades 2012 av president Rajapaksa.

Inför parlamentsvalet i april 2010 splittrades oppositionen när några småpartier bildade en egen valallians under ledning av den häktade Fonseka. UPFA vann en förkrossande seger, men fick inte den två tredjedelars majoritet som krävdes för att på egen hand ändra i författningen.

Auktoritärt styre

Efter valet tog Mahinda Rajapaksa själv hand om flera ministerposter och två av hans bröder fick plats i regeringen. Allt fler uppdrag inom statsmakten tillsattes med släktingar. Rajapaksa genomdrev en författningsförändring som innebar att presidenten kunde väljas om ett obegränsat antal gånger och att presidentens redan stora befogenheter stärktes ytterligare. Den som var kritisk till hans auktoritära styre levde farligt. Människorättsaktivister och regimkritiker trakasserades, och flera mord på journalister förblev ouppklarade.

Efter kriget styrdes den tamildominerade Nordprovinsen direkt av regeringen i Colombo. Militären var regeringens förlängda arm i norr och kontrollerade stora delar av det dagliga livet där. Som en del av regeringens återuppbyggnadsprojekt konfiskerade militären mark och inrättade så kallade säkerhetszoner. Enligt regeringen var militärens närvaro nödvändig för att förhindra att den upplösta och förbjudna LTTE skulle återuppstå.

Flyktinglägren för tamiler avvecklades efter hand men tiotusentals flyktingar kunde inte återvända hem. I en del fall fanns risk för olyckor med kvarvarande minor, på andra håll hade husen förstörts eller marken konfiskerats.

Något år efter Rajapaksas återval ökade trycket mot regeringen. De förbättringar som lankeserna förväntat sig genom freden uteblev. Regeringen tvingades införa åtstramningar för att komma till rätta med ett långvarigt budgetunderskott. Många fick mindre i plånboken samtidigt som priserna steg och arbetslösheten ökade. Protester mot regeringens politik blev allt vanligare och vid flera demonstrationer använde säkerhetsstyrkorna våld vilket utlöste vrede mot regeringen.

Sirisena blir president

Efter att ha förlorat några provinsval 2014 utlyste Rajapaksa val till i januari 2015, två år i förväg. Presidenten utmanades överraskande av en av sina SLFP-ministrar, Maithripala Sirisena, som fick stöd av UNP samt av muslimer och hinduer. Sirisena segrade i presidentvalet, något som föreföll otänkbart när Rajapaksa utlyste valet. Sirisena hade inför valet utlovat en reformpolitik med minskad makt till presidenten.

Till ny premiärminister utsåg Sirisena UNP-ledaren Ranil Wickremesinghe. För att få ett bredare stöd för sin reformpolitik tog Sirisena i sin regering in 26 parlamentsledamöter som fram tills nyligen hade tillhört SLFP.

I april 2015 beslutade parlamentet att en person kan vara president i högst två mandatperioder. Presidentens rätt att tillsätta höga tjänstemän inom rättsväsendet, polisen, valmyndigheten och statsförvaltningen avskaffades.

Rajapaksa och hans politiska krets motarbetade Sirisena när de kunde. När regeringen fick allt svårare att bedriva sin reformpolitik utlyste Sirisena nyval till i augusti 2015. Två politiska läger stod mot varandra: UNP och en rad minoritetspartier i alliansen Förenade nationella fronten (UNF), samt den Rajapaksavänliga alliansen UPFA, där delar av SLFP ingick. UNF segrade över UPFA.

Sirisena bildade en ny regering med UNP och delar av SLFP. Wickremesinghe blev kvar som premiärminister. Sirisena innehade försvarsministerposten.

Inre splittring, politisk kris

Under 2017–2018 blev det uppenbart att Sirisena inte bara måste utkämpa en maktstrid med Rajapaksa. En spricka mellan presidenten och premiärministern vidgades snabbt. Det knakade i fogarna i regeringssamarbetet mellan UNP och Sirisenas SLFP-falang och i oktober 2018 lämnade SLFP regeringen. Sirisena utnämnde oväntat expresident Mahinda Rajapaksa till ny premiärminister.

Wickremesinghe och UNP vägrade acceptera bytet av regeringschef och vände sig till domstol med motiveringen att presidenten enligt 2015 års författningsändringar inte kunde avskeda premiärministern. Det måste göras av parlamentet, som dominerades av UNP. På Colombos gator samlades anhängare till såväl Wickremesinghe som Rajapaksa i våldsamma protester.

För att undvika en omröstning i parlamentet upplöste Sirisena församlingen och utlyste nyval till i januari 2019. Men Högsta domstolen ogiltigförklarade presidentens dekret om att upplösa parlamentet, med motiveringen att det stred mot författningen. En dag senare riktade parlamentet en misstroendeförklaring mot Rajapaksa och i december återinstallerades Wickremesinghe som premiärminister.

Terrordåd mot kyrkor och hotell

Påskdagen den 21 april 2019 drabbades Sri Lanka av ett terrordåd när ett tiotal självmordsbombare slog till mot tre kyrkor (i Colombo, Batticaloa och Negombo) och tre lyxhotell i Colombo. 258 människor dödades och runt 500 skadades. Bland de döda fanns ett 40-tal utländska medborgare (inga svenskar).

Regeringen förklarade att den inhemska islamistgruppen NTJ (National Thowheeth Jama’ath) låg bakom attentaten, men att de hade haft hjälp av internationella jihadistnätverk. Islamiska staten (IS) tog kort därpå på sig dådet.

Kritik riktades mot regering och myndigheter för en alltför långsam respons. Det avslöjades att indiska underrättelser om att ett större attentat planerades på lankesisk mark hade fallit mellan stolarna och inte nått regeringen. Bedömare ansåg att maktkampen mellan presidenten och regeringen hade bidragit till den sena reaktionen. Regeringen avskedade rikspolischefen och den högsta tjänstemannen på försvarsdepartementet.

I en polisjakt greps ett 100-tal misstänkta gärningsmän. Den utpekade huvudmannen, NTJ-ledaren Zahran Hashim, sprängde sig till döds i attacken. I augusti 2019 hävdes det undantagstillstånd som införts efter terrordåden. Då var alla gärningsmän gripna eller dödade enligt polisen.

Högsta domstolen slog 2023 fast att Sirisena och fyra chefer inom polis, försvar och underrättelsetjänst bar ansvaret för att myndigheterna inte lyckats förhindra attentaten. De beordrades att betala skadestånd till offrens efterlevande.

Bröderna Rajapaksas styre

Gotabhaya Rajapaksa segrade i presidentvalet 2019 efter en valrörelse som han ägnat åt säkerhetsfrågor. Parlamentsvalet 2020 blev en storseger för SLPP. Presidenten utsåg Mahinda till premiärminister för en SLPP-ledd fempartiregering. President Rajapaksa tog hand om försvarsministerposten. En tredje broder, Chamal Rajapaksa, samt Mahindas son Namal fick också platser i regeringen.

Den första delen av mandatperioden kom att präglas av coronapandemin och en ekonomisk kris som förvärrades när turistinkomster uteblev. 2021 uppstod matbrist sedan regeringen beordrat nationell nedstängning på grund av pandemin. Rajapaksas ekonomiska politik förvärrade en redan allvarlig skuld- och betalningskris (se Ekonomisk översikt).

Akut brist på förnödenheter fick den sociala oron att växa. Protester mot regeringens sätt att hantera krisen gjorde att alla ministrar utom Mahinda och Gotabhaya avgick. I president Rajapaksas nya regering fanns färre släktingar.

Gatuprotesterna utvecklades i maj till kravaller, med ett tiotal döda, när demonstranterna möttes av Rajapaksaanhängare. Byggnader med kopplingar till Rajapaksafamiljen brändes ned och SLPP-politiker fick sina bostäder och bilar förstörda. En parlamentsledamot sköt ihjäl en demonstrant när bilen han färdades i omringades av folkmassan. Politikern lynchades sedan hans livvakt skjutits ihjäl.

Premiärminister Mahinda Rajapaksa fick evakueras från sin bostad till en flottbas sedan folkmassan försökt storma hans hem. Han meddelade därefter sin avgång. Den 9 juli tvingades presidenten fly från sitt residens utanför Colombo med hjälp av militären innan byggnaden stormades av tusentals demonstranter. Gotabhaya Rajapaksa gick i exil och meddelade sin avgång.

Om våra källor