Storbritannien – Politiskt system

Brittisk politik domineras sedan länge av två partier, Konservativa partiet (Tories) och det socialdemokratiska Labour. I regel har Storbritannien majoritetsregeringar eftersom valsystemet är utformat så att vinnaren tar allt i respektive valkrets. Nordirland, Skottland och Wales har även regionala parlament och visst självstyre.

Till skillnad från de flesta andra stater har Storbritannien ingen skriven författning. I stället styrs landet med hjälp av lagar som stiftats av parlamentet, sedvanerätt och internationella konventioner och kan således anpassas till förändrade politiska förhållanden. Så länge Storbritannien var med i EU fick nya lagar inte strida mot de åtaganden som landet hade gjort där, men detta upphörde i och med att britterna lämnade samarbetet i januari 2020, och över 100 000 ändringar i lagstiftningen behövde göras.

Storbritannien är en monarki med drottningen/kungen som statschef. Kung Charles III saknar formell politisk makt och har i hög grad representativa uppgifter. Monarken kan dock utöva visst inflytande via regelbundna möten med premiärministern. Monarken är också statschef i 14 andra stater som tidigare var brittiska kolonier, bland annat Australien, Kanada, Nya Zeeland, Belize och ett antal önationer i Karibien och Oceanien.

Regeringen leds av premiärministern som är ansvarig inför parlamentet. Vid sin sida har han ett kabinett (regeringens inre kärna) som har 15 till 25 medlemmar, varav flera har tunga ministerposter.

Parlamentet är högsta lagstiftande organ och består av det icke folkvalda överhuset (House of Lords) och det folkvalda underhuset (House of Commons). Underhuset är sedan länge den egentliga lagstiftande församlingen och har ensam beslutanderätt i skatte- och anslagsfrågor.

Premiär­ministern kan själv bestämma tidpunkten för när ett val till underhuset ska hållas, men högst fem år får gå mellan valen. Nyval kan också hållas om regeringen faller i en misstroendeomröstning.

Rösträttsåldern är 18 år.

Underhuset har 650 ledamöter. De väljs i enmansvalkretsar med enkel majoritet. Det innebär att det parti vars kandidat får flest röster i en valkrets vinner mandatet, medan övriga partier inte blir representerade alls. Valsystemet är utformat på ett sätt som vanligtvis gynnar de stora partierna, eller ett parti som är starkt i en eller flera regioner. Systemet är utformat för att skapa starka regeringar och regeringskoalitioner är ovanliga.

Överhuset består av ledamöter som ärvt sin titel, högre kyrkliga företrädare, domare samt ledamöter som tillsätts på livstid av monarken på regeringens förslag. Överhusets politiska makt är begränsad, men det kan skjuta upp underhusets beslut för en viss tid. Kammaren har nästan 800 ledamöter (antalet varierar).

Centraliserad stat – och självstyre

Storbritannien är indelat i över 300 lokala enheter, men makten är starkt centraliserad. Regeringen i London har stort inflytande på den lokala politiken, inte minst på grund av att de lokala myndigheterna får en stor del av sina pengar från staten.

I och med fredsavtalet 1998 fick Nordirland (se Nordirland) visst självstyre, och året därpå även Skottland och Wales. I Skottland finns krafter som vill bilda en självständig stat, inte minst partiet SNP som är störst i det regionala parlamentet. I september 2014 röstade 55 procent av skottarna nej till självständighet i en folkomröstning (se Skottland). De regionala parlamenten kan besluta i lokala frågor, som fiske, jordbruk och bostäder, med mera, och har begränsad beskattningsrätt, medan Londonregeringen styr i nationella frågor. Wales har färre beslutsbefogenheter än de andra. England har inget självstyre.

Även Isle of Man samt öarna Guernsey och Jersey har omfattande självstyre. De tillhör formellt inte staten Storbritannien utan lyder direkt under den brittiska kronan. Försvar och utrikespolitik sköts dock av den brittiska regeringen. I juli 2023 beslutade styret på Orkneyöarna i norra Skottland att undersöka sätt att öka självstyret. Invånarna, orkadierna, är missnöjda med stödet från såväl centralregeringen i London som det regionala styret i Skottland. Ett förslag om att ansluta sig till Norge avslogs dock, och London är emot ökad autonomi för öarna.

Politiska partier

Den politiska makten brukar växla mellan Labourpartiet och Konservativa partiet. Ett undantag var valet 2010 då inget av dem fick egen majoritet i underhuset. Konservativa partiet och Liberaldemokraterna bildade då den enda koalitionsregeringen i Storbritannien sedan 1945 (se Modern historia). Från 2015 styrde de konservativa på egen hand, innan Labour fick egen majoritet och kunde ta över efter valet i juli 2024.

Labourpartiet (Labour party, Arbetarpartiet) grundades år 1900. Fram till början av 1990-talet var det ett traditionellt vänsterparti där fackföreningarna hade starkt inflytande. Under ledning av Tony Blair, 1994–2007, och Gordon Brown, 2007–2010, skedde en omsvängning mot den politiska mitten och partiet började konkurrera med Tories om medelklassväljarna. Som ett tecken på förnyelsen talade Blair om partiet som Nya Labour. Bland många traditionella medlemmar fanns dock ett starkt motstånd med partiets nya politik. Labour gjorde en tydlig vänstersväng 2015 då Jeremy Corbyn utsågs till ny partiledare. Labour gjorde 2019 sitt sämsta val sedan 1935 och Corbyn ersattes 2020 av Keir Starmer, vilket stärkte mitten- och högerkrafterna inom partiet. Under hans ledning vann Labour en rekordstor seger i valet i juli 2024 och Starmer blev premiärminister (se Aktuell politik).

Konservativa partiet (Conservative and unionist party, även kallat Tories) grundades på 1870-talet. De konservativa är starkast i England, medan stödet är litet i Skottland. Partiet har flest anhängare bland äldre väljare. Det var en röststark fraktion inom Tories som länge drev frågan om att Storbritannien skulle lämna EU (se Modern historia). När Boris Johnson blev partiledare 2019 tog Tories ett kliv åt höger och har befunnit sig på den kanten sedan dess. Turbulens på partiledarposten och en kaotisk brexitprocess gjorde att Tories gjorde ett mycket dåligt val 2024 under premiärministern och partiledaren Rishi Sunak och förlorade regeringsmakten till Labour. Sunak meddelade efter förlusten att han avgår som partiledare så snart en efterträdare utses.

EU-vänliga Liberaldemokraterna (Liberal democrats, ”Lib Dems”) gick framåt i valet 2024 på Konservativa partiets bekostnad. Det är tredje största parti och har starkast stöd bland intellektuella och inom den lägre medelklassen. Liberaldemokraterna fick betala ett högt pris för regeringssamarbetet med Konservativa partiet 2010–2015 och tappade stort i valet som följde. Partiledare sedan 2020 är Ed Davey.

Skotska nationalistpartiet (Scottish national party, SNP) arbetar för ett självständigt Skottland (se Skottland). Politiskt står partiet något till vänster om Labour. SNP leddes av Nicola Sturgeon 2014–2023, då hon avgick och ersattes av Hamza Yousaf, som i sin tur avgick i april 2024 efter att ha avbrutit det regionala regeringssamarbetet med Skotska de gröna (Scottish Greens). I det skotska parlamentet är SNP största parti sedan 2007, och i det brittiska underhuset det fjärde största efter ett dåligt val 2024, då Labour fick fler röster i hemmaregionen. SNP och den skotska regionala regeringen leds av John Swinney.

Nordirländska och socialistiska partiet Sinn Féin ("Vi själva"), femte störst på det nationella planet och sedan 2022 för första gången störst i provinsparlamentet. Partiet appellerar till katolska irländska nationalister och vill ha ett enat Irland. Sinn Féin beskrevs framför allt tidigare som politisk gren för den väpnade rörelsen Irländska republikanska armén (IRA) (se Modern historia och På väg mot fred). Partiet brukar inte inta sina platser i underhuset eftersom de inte vill svära trohet till den brittiska kronan.

Bland de nordirländska partierna kan också nämnas det probrittiska Demokratiska unionistpartiet (Democratic unionist party). Det har starkast stöd bland provinsens unionister, vanligtvis protestanter som vill att Nordirland ska behålla banden till resten av Storbritannien. DUP leddes 2021–2024 av Jeffrey Donaldson, som avgick sedan han delgivits misstanke om våldtäkt och andra sexuella övergrepp. Han efterträddes av Gavin Robinson.

Högerpopulistiska Reform UK leds av Nigel Farage som var en högljudd och tongivande röst för Storbritanniens utträde ur EU. Reform UK hette tidigare Brexit party. Farage ledde dessförinnan det EU-kritiska Brittiska självständighetspartiet (UK independence party, Ukip).

Gröna partiet (Green party) är sedan 2010 representerat i underhuset och stöds främst av unga britter. Partiledare är Carla Denyer and Adrian Ramsay. 

Det socialdemokratiska Walespartiet (Plaid Cymru) verkar för ett självständigt Wales.

Läs om Storbritanniens rättsväsen i Demokrati och rättigheter.

Om våra källor