EU – Handelspolitik och bistånd

EU utgör världens största marknad och är därmed en av världens tyngsta handelsaktörer. Men EU:s idé om global öppenhet och samarbete utmanas av internationella handelskrig.

Handelspolitiken är helt och hållet gemensam och sköts till vardags av EU-kommissionen. Eftersom EU är en tullunion – där länderna har gemensamma tullar mot resten av världen – är det omöjligt för ett medlemsland att sluta egna avtal med länder utanför samarbetet. Avgifterna som ländernas tullverk tar upp vid gränsen går till 75 procent in i EU:s budget. Resten behåller medlemsländerna för sin egen förvaltning.

Kraftmätning med USA

När den inre marknaden kom till stånd 1993 växte EU i styrka som handelsområde vilket gjorde att européerna vågade utmana världens dåvarande största handelsblock, USA. En av de första tvisterna handlade om Europas rätt att vägra importera kött från hormonbehandlade amerikanska djur. Senare konflikter har handlat om bananimport, genmodifierade varor, Hollywoods filmdominans och import av klorinbehandlad kyckling.

Efter president Donald Trumps tillträde som president 2017 började den amerikanska regeringen tala om att överge regelbaserade lösningar, riva upp handelsavtal och sätta USA främst – att låta starkaste part vinna. Trump införde strafftullar på import av stål och aluminium och startade fler handelskonflikter med Kina. Trump gav sig också världshandelsorganisationen WTO som han menade behandlade USA orättvist vid tvister. USA började därmed lägga in veto mot nya tillsättningar i de paneler som hanterar tvistlösning inom Världshandelsorganisationen (WTO) vilket innebar att panelerna inte längre kunde bemannas.

Donald Trumps efterträdare Joe Biden har en mycket mer försonlig framtoning men tvisterna med Kina har fortsatt och han har hållit fast vetot mot WTO-utnämningarna. Även strafftullarna har bestått men president Biden har i gengäld beviljat Europa kvoter som är stora nog för att upprätthålla tidigare handelsvolymer.

Ställd inför den oväntade utmaningen från USA har EU lagt ned extra kraft på att förhandla fram egna, mycket breda handelsavtal med övriga världen (även med USA). EU söker dessutom partner i Kanada, Japan och var det går, för att hitta en alternativ tvistlösning sedan WTO:s högsta panel slutade fungera i december 2019 på grund av domarbrist.

Många handelsavtal

EU-kommissionen är den part som förhandlar fram handelsavtal med omvärlden för EU-ländernas räkning. Det finns få vita fläckar på EU:s handelskarta; unionen har handels- eller samarbetsavtal med handel som inslag, med snart sagt alla länder i världen. Tills vidare fattas bara ett fåtal länder i Afrika samt en grupp länder som gränsar till Ryssland (till exempel Kazakstan och Turkmenistan).

Norge, Island och Liechtenstein har ingått den mest omfattande överenskommelsen med unionen, EES-avtalet. Det ger länderna i princip fri tillgång till EU:s inre marknad mot att de accepterar såväl existerande som framtida regler, betalar en avgift och accepterar EU-domstolen som högsta tvistlösningsinstans. Schweiz har liknande tillgång via en lång rad separata avtal.

EU hade från 1997 ett handels- och samarbetsavtal med Ryssland. Försök att uppdatera avtalet har stupat på politisk oenighet, först på grund av tvister som Polen och Lettland har haft med Ryssland, sedan på grund av Moskvas annektering av den ukrainska halvön Krim 2014 och rysk inblandning i strider i östra Ukraina. De rekordbreda sanktionerna som EU infört efter Rysslands storskaliga anfall mot Ukraina våren 2022 har omöjliggjort i stort sett alla handelsrelationer.

Sedan 2009 agerar EU österut inom ramen för det så kallade Östliga partnerskapet med Armenien, Azerbajdzjan, Belarus, Georgien, Moldavien och Ukraina. Samarbetet täcker politisk dialog, handel och finansiellt stöd till utveckling.

EU har samlat relationerna till andra närliggande stater i ett ”europeiskt grannskapsområde”. Utöver länderna i det östliga partnerskapet handlar det om länderna i Nordafrika samt fem länder i Mellanöstern (Syrien, Libanon, Israel, Palestina och Jordanien). Här ingår handel, demokratistöd och politisk dialog liksom finansiellt stöd.

EU har sedan 1995 på liknande sätt försökt skapa en form för relationer med länderna runt Medelhavet vilket har resulterat i Medelhavsunionen som för ett stillsamt liv med årliga konferenser om angelägna ämnen.

Underskott mot Kina

Mellan EU och Kina sker världens näst största handelsutbyte till ett värde av cirka 1 miljard euro per dag. Det råder ett stort handelsöverskott till Pekings fördel. EU:s och Kinas handel bygger enbart på högst begränsade tekniska avtal medan ett bredare investeringsavtal förhandlats en längre tid utan att nå i mål.
 
Kontakterna med Peking är täta men periodvis ansträngda. Kina var till exempel det exportland vars varor oftast måste återkallas. Kina är också det land som oftast drabbats av så kallade antidumpningsavgifter för att exportvaror bedöms säljas under tillverkningspris.

I några europeiska länder har kinesiska investeringar i strategisk industri väckt oro för att Kina ska vilja utnyttja möjligheter till politiskt inflytande. Enligt en EU-förordning måste utländska investeringar i strategiska sektorer, som till exempel hamnar eller avancerad elektronik, granskas innan de godkänns om investeraren är statsägd eller nära kopplad till en utländsk stat.

Som enskilt land är Japan EU:s näst största partner i Asien. I december 2017 enades parterna om ett nytt och bredare handelsavtal där Japan lovar undanröja flera hinder. Parterna diskuterar också ett strategiskt samarbete.

Under sommaren 2018 inledde EU förhandlingar om breda handelsavtal med Australien och Nya Zeeland. Det sistnämnda blev klart sommaren 2022.

EU har länge haft täta relationer med Asean vars tio medlemsländer i Sydostasien tillsammans utgör viktiga handelspartners. EU tecknade 2018 frihandelsavtal med Vietnam och Singapore, och förhandlar med Indonesien och Indien. Sedan 2015 är ett brett handelsavtal i kraft med Sydkorea.

EU utgör den största investeraren i Afrika, långt större än både USA och Kina. I början av 2022 utlovade EU större investeringar än någonsin tidigare (150 miljarder euro fram till 2030). Detta löfte hänger ihop med försöken att förmå afrikanska stater att hindra utvandring och ta tillbaka oönskade migranter liksom att bekämpa terrorism. Investeringsstöd, bistånd, utbildning och demokratiuppbyggnad i nya samarbeten prövas med till exempel Mali, Nigeria, Etiopien och Sudan.

EU har haft partnerskapsavtal (bistånd, handel och samarbete) sedan 1970-talet med 79 länder i Afrika, Karibien och i Söderhavet, varav 48 länder söder om Afrika. På senare år har detta kompletterats med regionala avtal i östra respektive västra Afrika. 

EU har frihandelsavtal med samtliga länder i Latinamerika utom Venezuela. Dessutom finns ett avtal om nära samarbete med en grupp länder i Anderna (Ecuador, Peru och Colombia) samt ett regionalt avtal med Mercosur.

Krav på rättvis handel

Alla EU:s handelsavtal innehåller numera en klausul om mänskliga rättigheter som gör att EU kan frysa kontakterna med det andra landet vid grova överträdelser. EU har också börjat införa en klausul i sina handelsavtal som kräver att motparten respekterar sociala minimivillkor för arbetstagare. En hög tjänsteman har fått som uppgift att kontrollera att motparterna respekterar avtalen fullt ut.

Vissa avtal har också behäftats med en klimatklausul – till exempel avtal med Kanada, Japan och Mercosur.

EU har också beslutat att från hösten 2023 börja ta ut en koldioxidskatt på import. Genom skatten blir det lättare för företag inom EU att konkurrera med utländska företag från länder med mindre hårda klimatregler.

Bistånd

EU och dess medlemsländer är tillsammans världens största biståndsgivare, största donator vid humanitära kriser och numera även av klimatbistånd. EU står för drygt hälften av världens bistånd.

Till det reguljära biståndet kommer humanitär katastrofhjälp som EU väljer att förmedla via etablerade biståndsorganisationer, till exempel Röda Korset eller Läkare utan gränser.

Bistånd är inte en exklusiv EU-behörighet. Bara ungefär en femtedel av det europeiska biståndet förmedlas via EU, medan fyra femtedelar kommer från de enskilda medlemsstaternas nationella utvecklingssamarbete med deras respektive mottagarländer.

EU-länderna har dock sedan 2003 samordnat sina nationella och sitt europeiska bistånd så att alla strävar mot samma mål, inte dubblerar stöd till något land eller ställer något fattigt land helt utan. Prioriteringen är att utrota fattigdomen i världen och skapa en hållbar tillväxt, byggt på FN:s mål för hållbar utveckling till 2030.

Biståndet går till insatser för exempelvis hälsovård, utbildning och stöd till näringslivet men innehåller samtidigt krav på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

I sitt biståndsarbete har EU ett särskilt handels- och biståndsavtal med 79 så kallade AVS-länder (många är gamla kolonier till europeiska länder). 2014 beslöt EU att börja dra ned biståndet till tillväxtekonomier som Kina och Brasilien och i stället inrikta sig mot världens fattigaste länder.

Efter 2014 har särskilt fokus hamnat på klimatåtgärder eftersom många fattiga länder befinner sig geografiskt i riskzonen för effekter av klimatförändringarna. För åren 2021–2027 ligger biståndsbudgeten till fattiga länder på cirka 50 miljarder euro varav minst en tredjedel ska användas till klimatinsatser.

Trots världsrekord i bistånd klarar inte majoriteten EU-länderna av att uppfylla det FN-mål som man enats om, att biståndet skulle vara 0,7 procent av varje medlemslands bruttonationalinkomst (BNI). Biståndet har i stället minskat både globalt och från Europa trots att fler länder nu räknar in mottagande av flyktingar som bistånd.

2021 nådde bara fyra EU-länder målet på 0,7 procent: Sverige, Danmark, Tyskland, och Luxemburg. Genomsnittet för EU-ländernas bistånd var samma år 0,49 procent av BNI.