Sydasien – kuvad opposition kan slå tillbaka

I år hålls det val i inte mindre än fem länder i Sydasien: Bangladesh, Bhutan, Indien, Pakistan och Sri Lanka. Det är en av de folkrikaste regionerna i världen med över en fjärdedel av planetens befolkning. Valen är viktiga mätare på demokratins tillstånd både i Sydasien och världen – rekordmånga människor på jorden går till valurnorna under det så kallade supervalåret 2024, bland annat även i hela EU i juni (till Europaparlamentet) och i USA i november.

Demokrati betraktas allmänt som en ledstjärna för ett lands utveckling. Att hålla fria val där en regering prövas av sina motståndare och väljarna när den söker förnyat förtroende är ett av de viktigaste måtten på ett lands demokratiska trovärdighet. Men i bland annat Sydasien råder en oroande trend där de styrande och deras anhängare har ägnat sig åt att marginalisera oppositionen. De flesta vill inte ge utrymme för kritik av den politik som de styrande för eller mot de personer som ingår i dessa regeringar.

Valen i Sydasien får också tyngd för att denna del av världen de senaste åren har blivit skådeplats för såväl regional som global rivalitet mellan Indien, Kina och USA. Ryssland, EU och andra viktiga aktörer har också börjat visa intresse för att öka sin närvaro i området.

Genom Sydasien passerar ett antal sjöleder som gör regionen särskilt viktig för den globala ekonomiska och politiska stabiliteten. En utdragen period av kaos, instabilitet och våld i de sydasiatiska länderna skulle inte bara påverka de direkt berörda länderna utan även resten av världen.

Fallet Pakistan

Det mest aktuella exemplet på hur oppositionen bryts ner är Pakistan. Armén har styrt direkt under nästan halva perioden sedan landet bildades 1947. Resten av tiden har de mäktiga generalerna fört fram premiärministrar som de bedömt som fogliga. Ändå har alla dessa tvingats bort i förtid.

Val i Pakistan kan trots sina demokratiska brister vara livliga tillställningar med färgglada banderoller och fyndiga slagord där partierna berömmer sig själva eller kritiserar motståndarna, och som ljuder i högtalare på gator och torg. Valet där den 8 februari i år ägde dock rum utan att det största oppositionspartiet fick delta.

Bakgrunden var att den tidigare premiärministern Imran Khan, som tidigare var arméns skyddsling, föll i onåd hos generalerna när han började hävda sig mot deras dominans. Han avsattes i april 2022. Sedan Imran Khan dessutom gripits i maj 2023 inledde hans anhängare en landsomfattande våldsam protest och attackerade bland annat militära anläggningar. Armén slog tillbaka. Nu skulle Imran Khan och hans parti PTI utplånas från Pakistans politiska liv.

Imran Khan, den mest populära ledaren i landet, dömdes precis före valet till långa fängelsestraff. De flesta anser att brotten var påhittade av armén för att hålla honom borta från valrörelsen. Militären upplöste i praktiken också PTI.

Många PTI-politiker ställde då upp i valet som oberoende kandidater och fick tillsammans fler röster än något enskilt parti. De fick dock ingen majoritet och kan hållas utanför regeringen.

När detta publiceras ser det ut att bli den tidigare premiärministern Shehbaz Sharif från partiet PML-N som kommer att leda en koalitionsregering. Han nominerades i sin tur av sin bror PML-N-ledaren Nawaz Sharif. Denne är en korruptionsdömd trefaldig premiärminister, som också utmanade armén och avsattes – men som i maktspelet inför årets val återvann generalernas gunst. De hårda åtgärderna mot Imran Khan ska också avskräcka andra ledare från att hävda sig mot militären.

Hazera Khatun håller en bild på sin son Sajedul Islam Sumon, från oppositionspartiet BNP, som varit försvunnen i tio år. Khatun grundade gruppen Mayer Daak (Mödrarnas upprop) för anhöriga till bortrövade personer i Bangladesh. Över 600 människor ska ha försvunnit sedan Khaleda Zia blev premiärminister 2009. Foto: Altaf Qadri/AP/TT

Fallet Bangladesh

De auktoritära tendenserna och föraktet för politiska motståndare är ett drag som delas av de styrande i andra länder i Sydasien.

Bangladesh höll parlamentsval i januari. Den sittande premiärministern Sheikh Hasina vann för fjärde gången i rad och är därmed den ledare som suttit längst på posten, sedan 2009. Men även detta val hölls utan deltagande av det största oppositionspartiet, Bangladeshs nationalistparti (BNP).

BNP avstod eftersom man ansåg att ett fritt val inte var möjligt om inte en övergångsregering tillsattes för att organisera det (ett system som fanns tidigare men som Sheikh Hasinas regering såg till att avskaffa). BNP kritiserade premiärministern för att ha riggat tidigare val, använt anhängare i sitt parti Awamiförbundet och halvmilitära styrkor för att skrämma oppositionen och få valresultatet till sin fördel.

Även om Sheikh Hasinas seger knappast kan ifrågasättas väcker den frågan om hur demokratin mår, särskilt som de flesta framträdande medlemmarna i BNP antingen sitter i fängelse eller har tvingats i exil.

Oppositionsanhängare i Sri Lanka ropar slagord i protest mot höga skatter och stigande priser på el och bränsle. Foto: Eranga Jayawardena/AP/TT

I Sri Lanka finns en utbredd uppfattning bland minoritetsfolket tamiler om att de blivit marginaliserade av ledande politiker från majoritetsfolket singaleser. Det var den grundläggande orsaken till det 26 år långa blodiga kriget i landet som slutade med att gerillan Tamilska Eelams befrielsetigrar (LTTE) krossades 2009.Tiotusentals civila tamiler bedöms ha dödats i slutoffensiven. Både under krigets sista fas och därefter kom Sri Lanka att styras av familjen Rajapaksa. Under dess styre marginaliserades oppositionen och oliktänkande förföljdes systematiskt. Gotabaya Rajapaksa avgick dock till slut som president efter stora protester 2022 – och ersattes av sin premiärminister. Presidentval ska hållas i höst.

Nepal bevittnade i sin tur ett utdraget krig mellan kungen och maoisterna tills de senare kom till makten och avskaffade monarkin 2008. Men landet är fortfarande odemokratiskt och korrupt.

Fallet Indien

Även planetens numera folkrikaste land Indien – som brukar kallas världens största demokrati – har haft sin beskärda del av demokratisk tillbakagång de senaste åren. Där hålls parlamentsval i april–maj. Under det hindunationalistiska partiet BJP:s styre, som fortfarande är mycket populärt, har oppositionen motarbetats och försvagats. Det tidigare statsbärande Kongresspartiet med Gandhi-dynastin i spetsen framstår som en spillra av sitt forna jag. Fria medier och organisationer har också fått allt svårare att verka. Indiens sekulära ställning har samtidigt försvagats avsevärt eftersom landets hinduiska majoritet har flyttat fram positionerna. Det har i sin tur orsakat stor oro bland den muslimska minoriteten på omkring 200 miljoner människor.

Liksom i andra delar av världen har de styrande inte bara blivit mer auktoritära utan också ultranationalistiska. Det har påverkat deras relationer både med liberala delar av den egna befolkningen och med grannländerna.

Det tidigare styrande Kongresspartiet, i många år anfört av Nehru-Gandhi-dynastin, är långt ifrån vad det har varit. På bilden galjonsfiguren Rahul Gandhi, son respektive sonson till premiärministrarna Rajiv och Indira Gandhi. Foto: Altaf Qadri/AP/TT

Demokrati eller inte

Tidigare bedömdes de flesta utvecklingsländer utifrån hur de klarade sig i jämförelse med västliga demokratier som USA, Storbritannien, Frankrike och Sverige. Även om det kalla kriget hade påverkat de flesta länder och polariserat dem på ideologiska grunder var demokrati ett attraktivt val av politiskt system.

Det gäller inte längre i samma utsträckning. På senare år har många västländers – särskilt USA:s – demokratiska anseende solkats. Många gamla klyftor i dessa samhällen har slitits upp på nytt på grund av negativa effekter av globalisering, pandemi och migration.

Donald Trumps intåg på den politiska scenen och hans framgång med att bli USA:s president har gett upphov till nationalistiska och främlingsfientliga tendenser i många länder, samtidigt som ledarna har blivit mer auktoritära och inte drar sig för att uppföra sig illa offentligt.

Eftersom Kina har ersatt Sovjetunionen som USA:s främsta rival om den globala hegemonin har många länder i världen, och kanske särskilt i Sydasien, insett att deras odemokratiska beteende lätt kan förbises av Washington så länge de står fast vid sitt motstånd mot regimen i Peking.

Framgångar i väst för auktoritära ledare som Donald Trump gör andra länders ledande politiker mindre benägna att sträva efter demokrati. Här möter Trump Indiens premiärminister Narendra Modi i New Delhi 2020. Foto: Manish Swarup/AP/TT

Men Sydasien har också en enorm ungdomskull. Flera av länderna lider redan av de svåra ekonomiska konsekvenserna av coronapandemin. Ytterligare en liknande akut ekonomisk kris skulle kunna förvärra situationen ännu mer för de yngre. Om de fortsätter att känna sig marginaliserade, och inte finner något hopp om att förbättra sina liv, kan de lätt bli radikaliserade. Flera av länderna har redan problem med religiös fundamentalism och radikalisering.

Om många av de yngre i regionen inte får jobb eller på andra sätt känner sig delaktiga i samhället – och auktoritära ledare fortsätter att hindra dem att känna så – kommer de att hitta andra vägar, utanför samhällssystemet. I rådande politiska klimat finns risken att de inte tillåts få utlopp för sitt missnöje på fredligt vis. Det kan vara förödande både för individerna själva och för länderna i stort.