Ökat tryck på Venezuelas järnhårda styre

Den 28 juli ska det hållas presidentval i Venezuela. Det förra valet, när Nicolás Maduro segrade för andra gången, bojkottades av oppositionen därför att det inte fanns demokratiska garantier. Det erkändes heller inte av en stor del av det internationella samfundet. I stället lyftes nationalförsamlingens talman Juan Guaidó fram som legitim president. Samtidigt införde USA ekonomiska sanktioner som, räknade man med, skulle bidra till att få Maduro på fall.

Så blev det inte. Även ett patetiskt invasionsförsök som Venezuela beskyllde Guaidó och USA för att ligga bakom misslyckades. Juan Guaidó, som hade erkänts av dussintals länder, däribland Sverige, slutade i exil i USA. Men sanktionerna fanns kvar. De bidrog till den venezuelanska ekonomins kollaps – och därmed också till den massemigration som fått över sju miljoner venezuelaner att lämna sitt land och starkt bidragit till en humanitär kris på gränsen mellan USA och Mexiko.

För att bryta dödläget har det under åren förekommit flera förhandlingar med internationell medling mellan regeringen och oppositionen. Oftast utan resultat. Men i oktober förra året på Barbados nåddes en överenskommelse som väckte förhoppningar om att förändring var i sikte. Regeringen garanterade oppositionen alla demokratiska rättigheter för att delta i presidentvalet. I utbyte lovade USA att upphäva de ekonomiska sanktioner mot oljeindustrin som började införas efter det förra valet 2018.

Politiker stängs av

Men det fanns en hake. Ett halvt år efter det att sanktionerna hävts skulle USA utvärdera om Venezuela hade uppfyllt sin del av avtalet. Tidigare i april meddelade USA att man ansåg att Venezuela varken hade uppfyllt “andan eller bokstaven i avtalet”, och att sanktionerna därför återinförs. 

Världens största oljereserver. Strandbad vid raffinaderiet El Palito utanför staden Puerto Cabello. Foto: Matias Delacroix/AP/TT

En huvudorsak till USA:s beslut var omständigheterna kring María Corina Machado, kandidat för oppositionsalliansen Demokratiska enhetsplattformen (PUD). Strax efter avtalet på Barbados segrade hon med 90 procent av rösterna i ett primärval med oväntat stor uppslutning som oppositionen organiserade. Men myndigheterna har avstängt Corina Machado från att delta i val – och hon är inte den enda som har råkat ut för det. I slutet av april drabbades ytterligare fem oppositionspolitiker, varav två valda borgmästare, av samma sak. Att med långsökta tekniska argument stänga av politiker från att ställa upp i val har varit ett av regimens verktyg för att neutralisera sina motståndare.

Ett annat är att Högsta domstolen kan gripa in i ett parti och utse en ny, regimvänlig ledning. Det räcker i princip med att någon grupp inom partiet är missnöjd och begär att domstolen ska ingripa. Det är något som ett tiotal partier redan har råkat ut för, bland dem socialdemokratiska AD, kristdemokratiska Copei, och nyligen även Venezuelas kommunistparti, som tidigare varit regimens allierade men som det senaste året blivit alltmer kritiskt. Att ett parti utsätts för denna typ av ingripande innebär att alla dess rättigheter, tillgångar och symboler beslagtas och överlämnas till den ledning som domstolen utsett.

"Ingen gringo-koloni"

Trots motgångarna höll oppositionen fast vid beslutet att delta i valet och inte, som förra gången, bojkotta det. En bidragande orsak var det positiva resultatet av guvernörsvalet i Barinas, den förre och sedermera framlidne presidenten Hugo Chávez hemdelstat. Där har familjen Chávez styrt ända sedan slutet av 1990-talet och regimen satsade allt för att dess kandidat, Hugo Chávez tidigare svärson, skulle vinna. Förutom att väljarna gavs mängder av materiella incitament att rösta på honom avstängdes oppositionens kandidater gång på gång.

Men oppositionen var envis och presenterade hela tiden ersättare för dem som fått denna stämpel. Uthålligheten belönades med en stor seger för oppositionen och en motsvarande stor förlust för regimen. Guvernörsvalet, som hölls i januari 2022, blev en viktig lärdom för en splittrad nationell opposition som ägnat mer tid att slåss sinsemellan än till att försöka ena sig. Det var utifrån den erfarenheten som PUD bildades och María Corina Machado utsågs till gemensam kandidat.

Myndigheterna såg till att varken María Corina Machado (t v) eller Corina Yoris (t h) kunde kandidera till presidentposten för oppositionen. Foto: Ariana Cubillos/AP/TT

Men när Corina Machado, efter att ha stängts av, utsåg filosofiprofessorn Corina Yoris som sin ersättare, blockerade valmyndigheten sin hemsida så att hon inte kunde skrivas in innan tidsfristen gick ut. Först på övertid efter omfattande protester – där också till regimen vänligt sinnade utländska ledare som Colombias Gustavo Petro och Brasiliens Lula da Silva deltog – tilläts oppositionen skriva in en andra ersättare. Det blev den tidigare ambassadören Edmundo González Urrutia.

President Nicolás Maduros första reaktion på USA:s beslut att återinföra sanktionerna var stöddigt:
– Det spelar ingen roll, vi är ingen gringo-koloni, Venezuela kommer att fortsätta sin ekonomiska marsch framåt med eller utan sanktioner. 

Påstådda mordplaner

Men därefter har Maduro visat upp en annan attityd. Ett uttryck för det är att han har inbjudit FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter att på nytt öppna kontor i huvudstaden Caracas efter att ha stängt det för bara ett par månader sedan. Personalen där utvisades eftersom den protesterade mot gripandet av Rocío San Miguel, en regeringskritisk advokat som regimen anklagar för att ha deltagit i en plan på att mörda Maduro. Det var, hävdar presidenten, den femte sammansvärjningen med samma syfte under förra året. I samma veva greps sex oppositionspolitiker. Att FN på nytt kan öppna kontor i Caracas är ett stöd för dem och för alla politiska fångar och en klar eftergift från Maduros sida.

Att valmyndigheten dessutom har tillåtit flera partier att skriva in oppositionskandidaten Edmundo González Urrutia på sina valsedlar har också överraskat och aktiverat optimismen hos Maduros motståndare.

Den politiskt orutinerade före detta diplomaten Edmundo González Urrutia är nu den samlade oppositionens än så länge godkända presidentkandidat. Foto: Adriana Núñez Rabascall/VOA/Wikimedia Commons

En orsak till att Maduro har ändrat attityd är att USA:s beslut att återinföra sanktionerna fortfarande är förhandlingsbart. De ska, är det meningen, återinföras stegvis under en dryg månads tid. De rymmer också möjligheter till undantag för enskilda företag. 

Att Washington vill hålla dörren öppen för fortsatta förhandlingar med regimen i Caracas beror på man behöver den venezuelanska oljan – och inte minst att man vill hitta lösningar på migrationsvågen som blir ett allt större problem för president Joe Biden ju närmare han kommer valet i USA i november. Till det kommer att sanktionerna har ökat Maduros beroende av Ryssland, Kina, Iran och andra som har stort intresse av att få fäste i Latinamerika. Och som upplevs som hot av USA.

Under det halvår som sanktionerna var upphävda genomgick Venezuelas ekonomi en påtaglig förbättring. Det är i och för sig inte sanktionerna som är orsak till att den venezuelanska ekonomin har kollapsat. Krisen började långt innan dessa sattes i verket och orsakades av misskötsel, sjunkande oljepriser på världsmarknaden och, inte minst, korruption.

Nyligen anklagades den förre oljeministern Tareck El Aissami, som ingått i maktens innersta kärna, för att ha stått i spetsen för ett sofistikerat korrupt nätverk med internationella förgreningar, som inkluderar både oljeexport och handel med kryptovalutor för enorma summor. Syftet med verksamheten var, hävdar åklagaren, att förstöra Venezuelas ekonomi. Korruption har länge varit något nästan accepterat: “Alla venezuelaner står i kö i väntan på att få sitt alldeles eget fat olja”, brukar det sägas. Men miljardbelopp i dollar i en kollapsad ekonomi, där ansvaret finns i maktens själva centrum, är för mycket och upplevs som en tidsinställd bomb. Frågan är bara var den kommer att sprängas. Och vilka som blir offer. 

Förre oljeministern Tareck El Aissami (t v) anklagas för delaktighet i förskingring av gigantiska mått från staten. Här undertecknas ett avtal med den amerikanska oljejätten Chevron 2022. Foto: Matias Delacroix/AP/TT

Manipulativ kreativitet

Även om USA:s ekonomiska sanktioner inte orsakade krisen, gjorde de den än värre. De som drabbades var dessutom de fattigaste. De ekonomiska reformerna, som regeringen genomförde för att ta sig ur den dramatiska situationen med varubrist och hyperinflation, har bland annat inbegripit att tillåta amerikanska dollar för betalningar och importlättnader. Även dessa åtgärder har kommit de rika till godo. Resultatet har blivit att Venezuela under Maduro har blivit ett samhälle med större klasskillnader än kanske någonsin tidigare.

Hittills har de amerikanska sanktionerna inte, lika lite som de mot Kuba, uppnått sina politiska mål. Erfarenheterna av USA:s sanktionspolitik i Latinamerika är snarare hur den har kunnat utnyttjas av auktoritära regimer för att hålla sig kvar vid makten och som argument för att anklaga oppositionella för att vara fiendeagenter. Men även om sanktionerna inte har haft de politiska effekter de strävat efter, har de, som sagt, bidragit till att öka de ekonomiska problemen, framför allt för de fattiga. Och en förutsättning för att kunna ta sig ur den kritiska situationen är att sanktionerna hävs. Men för att det ska ske måste valet i sommar vara trovärdigt.

Kollapsad ekonomi. Statlig utdelning av basvaror i huvudstaden Caracas. Foto: Matias Delacroix/AP/TT

Den nye kandidaten Edmundo González Urrutia, som står mot Nicolás Maduro i presidentvalet, är en 75-årig diplomat som är praktiskt taget okänd för den stora allmänheten och som saknar erfarenhet av politiskt kampanjarbete. Han är en stillsam, sansad och eftertänksam man, nästan ett slags antites till den typiske venezuelanske politikern. En jordnära man som anses hålla sitt ord. Och som därför är trovärdig.

Men det finns inga garantier för att det ska räcka för att segra. Maduro har hela statsapparaten till sitt förfogande. Dessutom har den venezuelanska regimens manipulativa kreativitet gång på gång slagit världen med häpnad, och det är inte omöjligt att Edmundo González Urrutia i sista stund stängs av han med. Men just nu finns för oppositionen skäl för försiktig optimism, inte minst eftersom presidenterna Gustavo Petro och Lula da Silva har visat genuint intresse av att bidra till att valet den 28 juli verkligen ska vara demokratiskt.