ANC – från hopp till förfall

När Cyril Ramaphosa tog över presidentskapet i Sydafrika 2018 var det som om hela landet lättade en aning. En leende president joggade på strandpromenaden i Kapstaden och hälsade glatt på förbipasserande morgonmotionärer som stannade för att ta en selfie med den nye ledaren. De nio åren med den skandalomsusade Jacob Zuma som statschef var över. Nu skulle en ny era börja.

Drygt fyra år senare har Ramaphosa, som lovat att ta i med hårdhandskarna mot korruptionen, själv hamnat blåsväder.

I juni i år avslöjade den förre spionchefen Arthur Fraser (som själv är föremål för utredning i en annan korruptionshärva) vad han sade sig veta om ett misstänkt inbrott på presidentens farm Phala Phala år 2020. Tidpunkten för avslöjandet var väl valt. Två veckor senare skulle en stor korruptionsrapport, där bland annat Fraser figurerade, överlämnas till presidenten. Nu anklagades Ramaphosa av Fraser för att ha undanhållit att rapportera ett inbrott på Phala Phala. Inbrottstjuvarna ska ha kommit över flera miljoner amerikanska dollar i kontanter som låg gömt i en soffa. I stället för att anmäla stölden ska presidenten ha försökt mörklägga händelsen och hans egen säkerhetspersonal spårat tjuvarna och mutat dem för att hålla tyst. En oberoende utredning tillsattes för att ta reda på sanningshalten i anklagelserna och i förra veckan lämnades utredarnas slutsatser över till parlamentets talman.

Polisutredning

Rapporten anklagar Ramaphosa för att ha brutit mot konstitutionen och landets korruptionslagar bland annat genom att ha undanhållit att deklarera stora summor utländsk valuta. När utredningens innehåll briserade i Sydafrika såg det ett tag ut som om presidenten tänkte avgå. Flera krismöten senare beslutade Ramaphosa att bestrida utredningen i domstol. Samtidigt pågår en polisutredning om inbrottet på Phala Phala.

Brottsplats. Cyril Ramaphosas viltfarm. Foto: AP/TT

Ramaphosa förnekar alla anklagelser, men misstankarna och de många turerna i den här sagan har svärtat ner hans rykte som korruptionsbekämpare. Nu stundar ANC:s partikongress (16–20/12), och efter den senaste tidens utveckling kan i stort sett vad som helst hända när den 110 år gamla rörelsen träffas för att välja sina ledare.

För bara någon vecka sedan såg det ut som Ramaphosa, trots djupa splittringar inom partiet, lyckats säkra stöd hos tillräckligt många partidistrikt för att omväljas som ordförande. Phala Phala-utredningen har fått motståndarna till Ramaphosa att åter börja vädra morgonluft. Mannen som öppet utmanar honom om ledartröjan, Zweli Mkhize, avgick som hälsominister 2021. Han har anklagats för korruption men har starkt stöd i den viktiga provinsen KwaZulu-Natal. Bland Ramaphosas kritiker finns också samordningsminister Nkosazana Dlamini-Zuma, som 2017 förlorade partiledarposten till Ramaphosa. Dlamini-Zuma tillhör den falang inom ANC som talar om nödvändigheten av en radikal ekonomisk förändring, dit även Dlamini-Zumas exman Jacob Zuma räknas. Hon har visserligen inte öppet krävt Ramaphosas avgång och men hon har säkerligen inte gett upp hoppet om en ledande position.

Politiskt står partiets sikte på parlamentsvalet 2024 men ANC:s utsikter att fortsätta att ensamt regera södra Afrikas ekonomiska nav har bleknat.

ANC i minoritet?

För första gången sedan demokrati infördes 1994 talar politiska experter om att regeringspartiet inte kommer att få egen majoritet i valen. De senaste lokalvalen 2021, då ANC fick färre än 50 procent av rösterna, är en indikation på den väntade utgången. Valdeltagandet var dessutom rekordlågt, endast 46 procent av de registrerade väljarna gick till valurnorna, och miljoner sydafrikaner valde att aldrig registrera sig för att rösta. Resultat kan tolkas som att väljarna helt enkelt tröttnat på den politiska eliten som är mer upptagen med interna strider och att berika sig själva än med att sköta landet.

Nelson Mandela och dåvarande hustrun Winnie Madikizela-Mandela vid frigivningen 1990. Foto: AP/TT

Ledarstrid inom ANC är inget nytt. Vid kongressen 2007 lyckades Jacob Zuma utmanövrera den sittande partiledaren Thabo Mbeki. Ett knappt år senare avgick Mbeki även som president och Kgalema Motlanthe blev interimspresident fram till valet 2009, som blev början på Jacob Zumas regeringstid. När han nio år senare mer eller mindre tvingades att avgå hade statsapparaten sjunkit ner i en komplicerad väv av korruption och misskötsel. Det var mot den bakgrunden som Cyril Ramaphosa tog över ledningen. I sitt första tal till nationen talade han om förnyelse. Samma slagord har använts inför årets kongress. Kampanjen för Ramaphosas fortsatta ledarskap har döpts till #renew22 och uppmanar delegaterna att stödja presidenten för att ”fortsätta rehabiliteringen av ANC och den ekonomiska återhämtningen”.

Afrikanska nationalkongressen (ANC) är Afrikas äldsta befrielserörelse. ANC var ledande i kampen mot rasåtskillnadssystemet apartheid och hyste flera av landets internationellt mest kända frihetskämpar. När Nelson Mandela efter 27 år i fängelse släpptes fri 1990 började en ny era för rörelsen. ANC fick en framskjuten roll i de förhandlingar som ledde fram till en ny konstitution. I valen 1994 vann partiet en övertygande seger med 63 procent av rösterna och Mandela utsågs till Sydafrikas förste svarte president.

Partiet hade gått till val med löftet om ”ett bättre liv åt alla”. Snart 30 år senare är besvikelsen enorm över det Sydafrika som inte blev.

Brist på alternativ

Landet är fortfarande bland de mest ojämlika i världen, arbetslösheten ligger på runt 30 procent och kriminaliteten är hög. Energiförsörjningen har de senaste åren blivit alltmer opålitlig och under andra halvan av 2022 har de planerade elavbrotten inträffat i stort sett dagligen. De negativa effekterna på ekonomin är enorma (se artikel nyligen om detta här i Utrikesmagasinet).

ANC och Mandela hyllades världen över för det fredliga störtandet av det hatade apartheidsystemet som skilde människor åt utifrån deras hudfärg. Foto: AP/TT

På sina håll är samhällsservicen så undermålig att invånarna själva har organiserat sig för att i kollektiva arbetslag ta hand om infrastruktur, vattenförsörjning och sophantering. Vissa av dessa rörelser har också bildat lokala politiska partier.

ANC:s räddning i valet 2024 kan bli bristen på trovärdiga alternativ bland övriga partier. Det näst största, Demokratiska alliansen (DA), kämpar med bilden av sig själv som ett parti för medelklassen och för vita. Vänsterradikala Ekonomiska frihetskämpars populistiska politik har inte lyckats dra åt sig de stora massorna. Då och då nämns möjligheterna att bilda en storkoalition av mindre partier, men dess överlevnad kan starkt ifrågasättas mot bakgrund av de ofta misslyckade liknande försök som gjorts på lokal- och provinsnivå.

Ger inte upp

Den unga sydafrikanska demokratin står inför en massiv utmaning: att återfå folkets förtroende och tillit till samhällets institutioner.

Expresidenten Jacob Zumas före detta hustru Nkosazana Dlamini-Zuma, som haft flera ministerposter genom åren, hoppas på en ledande roll. Foto: Themba Hadebe

Cyril Ramaphosa verkar inte ha gett upp kampen. Bara ett par dagar efter nyheten att han tänker bestrida den omdiskuterade Phala Phala-utredningen skrev han i sitt veckobrev att kampen mot korruptionen går framåt. Han pekade särskilt på flera åtal som de senaste månaderna väckts mot misstänkta inom det privata näringslivet och tidigare anställda vid de skandalomsusade statliga bolagen. Han lyfte också fram den överenskommelse som fattats mellan den sydafrikanska åklagarmyndigheten och verkstadsjätten ABB, som gått med på att betala motsvarande 1,4 miljarder kronor i böter för sin delaktighet i korruptionshärvan som omgärdar det statliga elbolaget Eskom.

Ramaphosa och hans allierade anser att avslöjandet av Phala Phala-affären var ett politiskt drag i ett försök att få honom att avgå. I stället har han beslutat att än en gång försöka bekämpa sina motståndare inom ANC och fortsätta reformarbetet inom partiet.