Ryska filmer om det erövrade Krim döljer något

De patriotiska spelfilmer som gjorts under Vladimir Putin har nästan uteslutande berättat om historiska händelser. Särskilt populärt har andra världskriget varit. Men sedan annekteringen 2014 har det gjorts tre filmer som berättar om Krim och alltså utspelar sig i nutid. De visar på olika sätt hur Rysslands politiska ledning vill att annekteringen av halvön ska uppfattas.

Den första av filmerna kom 2017 och har kort och gott titeln ”Krim”. 2013 befinner sig Aljona, en ung reporter från Kiev, på Krim för att göra en dokumentärfilm. Där träffar hon Sasja som är från Sevastopol, alltså den stad där ryska Svartahavsflottan har sin bas

De blir kära, men efter en tid måste Aljona återvända hem. Deras nästa möte sker på Majdantorget i Kiev. Det är februari 2014 och protesterna mot den dåvarande presidenten Viktor Janukovytj pågår för fullt. Aljona stödjer Majdanupproret, medan Sasja sympatiserar med kravallpolisen. När en demonstrant kastar en molotovcocktail på en polis springer Sasja fram och räddar den brinnande mannen.

Affisch för filmen Krim. Foto: Paradise Group

Filmen ger sken av att återge två sätt att uppfatta Majdan, men den gör förstås klart att det är Sajsa som har rätt. I själva verket är det inte begripligt för tittarna varför Aljona stöder Majdanupproret. De som protesterar verkar enbart syssla med våld, förutom att sätta eld på en kravallpolis ger de sig på en grupp bussresenärer.

”Krim” är en allegori. Den berättar att Ryssland och Ukraina hade ett kärleksförhållande som tog slut på grund av Majdanprotesterna. Ryssland (Sasja) är den rationelle mannen som förstår vikten av ordning och Ukraina (Aljona) är den känslomässiga kvinnan.

I filmen vill Sasja, trots att Aljona stöder Majdan, hela tiden fortsätta deras förhållande. Det är hon som i slutscenen väljer att gå ifrån honom. Ukraina lämnar Ryssland för Majdan.

Regissören Aleksej Pimanov har valt att ge filmen ett lyckligt slut. I en epilog reser Aljona tillbaka till Krim. Vi hör hur hon och Sasja pratar på telefon. Han strider nu i ett krig, i Donbass får man anta. Aljona börjar gråta och inser till slut sitt misstag. I verkligheten har förstås Ukraina inte gjort någon liknande omvärdering av händelserna.

Eftersom ”Krim” var den första filmen om annekteringen hade man kunna tro att dess främsta mål skulle vara att övertyga tittaren att Kreml gjorde rätt som skickade militär.  Men tyngdpunkt ligger istället på att det är en tragedi att Ukraina och Ryssland skiljts åt. Det speglar förmodligen att annekteringen har ett stort stöd i Ryssland, medan kriget och konflikten med Ukraina inte har det.

Ryska soldater, "små gröna män", den 4 mars 2014 i Perevalne på Krim. Foto: Shutterstock

Kritiker i självständiga ryska medier avskydde ”Krim”. Inte bara det ideologiska innehållet störde dem. De klagade också på dåligt skådespeleri och omotiverade actionscener, men framförallt tyckte de filmen var obegriplig. Det är inte bara Majdan som inte förklaras. Även när ryska stridsvagnar rullar in på Krim och Sasja jublar är tittaren inte helt säker på vad som pågår.

Sådana brister kan förstås skyllas på manusförfattarens tillkortakommanden, men jag tror att ett skäl till att ”Krim” inte lyckas skapa en tydlig berättelse är att den ryska historieskrivningen är oklar. Putin sa först att inga ryska soldater fanns på Krim, för att sedan erkänna att de var där. Eftersom konflikten med Ukraina inte är löst kan det i framtiden finnas behov att skriva om historien något och därför har de som gjort ”Krim” inte velat låsa sig alltför hårt vid en version.

”Krim” är en film i Hollywoodstil, med actionscener och vackra helikoptervyer över natursköna områden. En film med mer blygsam budget, men som också handlar om Krim är ”Presidentens semester” (Kanikuly prezidenta) som hade premiär i maj 2018.

I den upptäcker huvudpersonen, Vladimir Putin, att livvakter och säkerhetstjänsten avskärmat honom från verkligheten. För att ta reda på hur det står till i dagens Ryssland förändrar Putin sitt utseende med en avancerad mask och beger sig ut på gatorna som en vanlig man.

Dmitrij Gratjov som Putin i Presidentens semester. Foto: Luxor

Den ryske presidenten spelas, innan han får nytt utseende, av Dmitrij Gratjov som ofta uppträder som Putin i det populära ryska komediprogrammet ”Comedy club”. Gratjov är hyfsat porträttlik och framför allt imiterar han skickligt Putins sätt att tala. Skämten innehåller ingen kritik, utan handlar mer om att det är roligt att presidenten befinner sig i vardagliga situationer.

I ”Presidentens semester” lyckas Putin skaka av sig sina livvakter och hamnar i en bil med Zina, en förskolelärare vars odåga till man stulit hennes semesterpengar. Tillsammans åker de från Moskva till Krim. På vägen dit upptäcker Putin problem i det ryska samhället. Vägar repareras inte och polisen är korrumperad.

Det politiska innehållet är en variant på ”tsaren är bra, men bojarerna dåliga”. Alltså de tjänstemän som finns kring Putin är inkompetenta och om presidenten bara känt till Rysslands problem skulle han ha ställt dem till rätta.

”Presidentens semester” visar en bild av Putin som man allt oftare ser i Ryssland. Här finns inget av den sexiga machoman som jagar tiger, tar av sig tröjan och som unga kvinnor skriver poplåtar till. Istället har Putin en papparoll till både sin medresenär Zina och Ryssland. Han blir, på vägen till Krim, rysk landsfader. Den här förändringen framstår som oundviklig. Putin är 66 år och kan inte vara sexobjekt hur länge som helst. (Samtidigt framställs han som yngre i  ”Presidentens semester”. De två skådespelare som spelar honom är 48 och 41 år.)

Filmen är fullständigt lojal mot Putin, men inte lika propagandistisk som ”Krim”. Den är ofta underhållande, särskilt när den driver med den klantiga säkerhetspolisen, och ”Presidentens semester” har, trots sin servila inställning till makten, fått en del beröm av oberoende ryska kritiker.

Ur filmen Krimbron. Foto: Central Partnership

Den tredje filmen heter Krimbron och går just nu på ryska biografer. Manusförfattare är den statliga propagandakanalen RT:s chefredaktör Margarita Simonjan och hennes man Tigran Keosajan står för regin.

Filmen utspelar på bygget av Krimbron som går över Kertjsundet, alltså där Ryssland nyligen tog tre ukrainska fartyg i beslag. Medan ”Krim” är upptagen av historien så vill Simonjan berätta om nuet och framtiden. Hon vill med sin film skapa en positiv bild av Krim.

Filmen följer 16 personer som när sluttexterna börjar rulla har bildat åtta par. En arkeolog blir ihop med en brobyggare, en Moskvahipster med dottern till en krimtatar, en amerikanska på besök med en armenier och så vidare. Simonjan lanserar Krim som en plats där alla lever tillsammans i harmoni.

Men hur glada och kära personerna i filmen än är, så går det inte att komma ifrån känslan att ”Krimbron” döljer något. Om allt är så bra, hur kommer det sig att Krim är utsatt för sanktioner och varför betraktar så gott som alla världens länder Krim som ukrainskt? Det får man inget bra svar på. 

Filmerna om Krim speglar, inte oväntat, Kreml åsikter. Det tittaren slås av, och det gäller särskilt ”Krim” och ”Krimbron”, är hur svårt det är att göra propagandafilm. De är helt enkelt inte särskilt spännande eller intressanta. Att gå till biografen är ett betydligt mer aktivt val än att slå på tv:n och trots att filmerna är påkostade framstår de som chanslösa när de ska tävla om publiken med den senaste superhjältefilmen från Hollywood.

I Ryssland har det på senare tid producerats framgångsrika och välgjorda patriotiska filmer. ”När vi var först” (Vremja pervych) berättar om när kosmonaut Alexej Leonovs gjorde världshistoriens första rymdpromenad och är ett lyckat försök att göra rysk Hollywoodfilm.

Den tyska skådespelerskan Franziska Petri protesterar mot fängslandet av ryska regissören Kirill Serebrennikov vid filmfestivalen i Berlin i februari 2018. Foto: Denis Makarenko/Shutterstock

Utomlands får rysk konstfilm mest uppmärksamhet och särskilt då regissören Andrej Zvjagintsev. Kulturminister Vladimir Medinskij stödjer gärna stora patriotiska produktioner, men det görs sevärda seriösa mindre filmer. Ett exempel är ”Närhet” (Tesnota), som handlar om en kidnappning i Kabardinien-Balkarien.

En ny mycket uppmärksammad film för en bred publik är ”Sommar” (Leto) som nostalgiskt berättar om Leningrads musikscen på 1980-talet. Den är regisserad av Kirill Serebrennikov. Han är åtalad för förskingring, men många menar att processen mot honom är politisk. Sedan drygt ett år sitter han i husarrest, samtidigt som hans hyllade film drar fulla hus över hela Ryssland.