Armenien – Modern historia

Armenien förblev en kommunistisk sovjetrepublik efter andra världskriget fram till Sovjetunionens upplösning hösten 1991. När trycket från sovjetmakten lättade på 1980-talet kom konflikten med Azerbajdzjan om Nagorno-Karabach upp till ytan. Efter självständigheten utbröt ett krig med Azerbjadzjan och Armenien tog kontroll över området. Nagorno-Karabach förblev dock ett tvisteämne i regionen och frågan har kommit att färga Armeniens utveckling fram till i dag.

Sovjetrepubliken Armenien slapp bli krigsskådeplats under andra världskriget. Efter kriget höjdes utbildningsnivån, och infrastruktur och industri byggdes ut. Tyngdpunkten lades på lätt industri som tillverkning av livsmedel och metallprodukter. Industrialiseringen antog dock aldrig några dramatiska proportioner som i en del andra sovjetrepubliker vilket betydde att invandringen av rysk arbetskraft blev begränsad.

Politiskt rådde samma förhållanden som före kriget. Kommunistpartiet var enda tillåtna parti och styrdes från Moskva. All opposition tystades.  

Från 1953, under sovjetledaren Josef Stalins efterträdare Nikita Chrusjtjov, fick Armenien större frihet inom imperiet. Armenisk nationalism fick en pånyttfödelse den 24 april 1965, då 50-årsminnet av Osmanska rikets massakrer på armenier högtidlighölls (jämför Äldre historia). Minnesdagen åtföljdes av kravaller i huvudstaden Jerevan.

Minnet av massakrerna 1915 och rädsla för Turkiet gjorde att armenierna längre än de flesta andra sovjetfolk accepterade att underordna sig sovjetsystemet. Sovjetledaren Michail Gorbatjovs reformpolitik under andra halvan av 1980-talet lät dock ett uppdämt missnöje välla fram.

Konflikten om Nagorno-Karabach förvärras

När trycket från Moskva lättade kom även konflikten med grannen i öster, Azerbajdzjan, om Nagorno-Karabach upp till ytan. Bergsområdet Nagorno-Karabach ligger helt omslutet av Azerbajdzjan och vid den här tiden var majoriteten av invånarna armenier.

Konflikten tog fart i februari 1988, då Nagorno-Karabachs högsta sovjet (parlament) begärde att området skulle anslutas till Armenien. Både Azerbajdzjans regering och Ryssland sade nej. I Armenien hölls massdemonstrationer, och uppemot en miljon armenier krävde att Armenien skulle få överta styret av Nagorno-Karabach. Kraven kanaliserades via en kommitté ledd av Levon Ter-Petrosyan, en bred antikommunistisk rörelse som krävde demokrati och nationell suveränitet.

I själva Nagorno-Karabach utbröt sammandrabbningar mellan armenier och azerier vilket ledde till att etniska armenier lämnade Azerbajdzjan och etniska azerier lämnade Armenien och Nagorno-Karabach.

I Azerbajdzjan spreds rykten om att flyende attackerats, varpå ett stort antal armenier mördades i den azerbajdzjanska staden Sumqayit. I Armenien förbjöds Karabachkommittén men fortsatte arrangera demonstrationer.

I december 1988 drabbades Armenien av en jordbävning som en tid överskuggade Karabach-problemet. Minst 25 000 människor miste livet och en halv miljon beräknas ha blivit hemlösa. Armeniens transportsystem slogs ut. Alla resurser satsades på återuppbyggnad.

I september 1989 stoppade Azerbajdzjan alla leveranser av bränsle och varor till Armenien. Blockaden blev ett hårt slag, eftersom Armeniens import från andra sovjetrepubliker till 90 procent gått via Azerbajdzjan.

Självständighet och krig

I december 1989, två pr före Sovjetunionens upplösning, förklarade Armeniens ledning Nagorno-Karabach som en del av Armenien. Strider följde mellan armenier och azerbajdzjaner inne i området.

Inför valet till Armeniens högsta sovjet sommaren 1990 hade flerpartisystem införts. Kommunistpartiet förlorade sin majoritet. Största enskilda parti blev istället Panarmeniska nationella rörelsen (HHS) som var en ombildning av den förbjudna Karabachkommittén. Till ny talman för högsta sovjet, i praktiken president, utsågs HHS:s ledare Levon Ter-Petrosyan. En deklaration antogs om att Armenien skulle bli en självständig stat med Nagorno-Karabach som integrerad del.

Ett misslyckat kuppförsök i Moskva i augusti 1991 beredde vägen. Den 23 september utropades Armenien som självständig stat. I oktober (om)valdes Ter-Petrosyan som president.

Från senhösten 1991 antog konflikten i Nagorno-Karabach alltmer formen av krig. Sabotage, mord och terror utfördes av halvmilitära grupper från båda sidor, och etniska minoriteter som bodde på ”fel” ställen tvingades fly. Armenien stödde armenierna i Nagorno-Karabach men förnekade påståenden om militär inblandning. I Armenien blev bristen på mat och bränsle påtaglig. Armeniska flyktingar strömmade in från Nagorno-Karabach och Azerbajdzjan.

1992 antog Armeniens parlament en resolution som förbjöd landet att ingå fredsavtal om Nagorno-Karabach utan medgivande av karabachiska ledare. Genom att erövra Latjindalen från Azerbajdzjan kunde armenierna öppna en landkorridor från Nagorno-Karabach till Armenien. Året därpå erövrade de stora landområden runt enklaven. I mitten av 1993 försvagades det azerbajdzjanska motståndet till följd av en militärkupp i Baku, och armeniska styrkor tog kontroll över hela Nagorno-Karabach.

Vapenvila från 1994

I maj 1994 ingick parterna vapenvila. Kriget hade då krävt omkring 30 000 dödsoffer och gjort uppemot en miljon människor i båda länderna till flyktingar.

Trots framgångarna i kriget hölls massmöten i Armenien i protest mot regeringens sätt att hantera konflikten och framför allt mot dess ekonomiska politik. Det radikala, socialistiskt nationalistiska Dasjnakpartiet hade sedan självständigheten varit på kollisionskurs med president Ter-Petrosyan. Presidenten förbjöd Dasjnak under en tid, vilket hindrade partiet att ställa upp i parlamentsvalet 1995. Den HHS-ledda alliansen Republikanska blocket vann och samtidigt antogs en ny författning i en folkomröstning.

Hösten 1996 återvaldes Levon Ter-Petrosyan som president. Enligt oppositionen vann han med hjälp av fusk. Säkerhetsstyrkor slog ned demonstrationer, och Ter-Petrosyan tog också hjälp av Yerkrapah, en organisation för veteraner från kriget om Nagorno-Karabach.

Till ny premiärminister utsågs 1997 Robert Kotjaryan. Han var före detta kommunistpamp och hämtades från Nagorno-Karabach, där han från 1994 hade verkat som ”president”; han var alltså inte armenisk medborgare. Ter-Petrosyan hoppades att utnämningen skulle underlätta kontakterna med Azerbajdzjan. Istället sågs den som en provokation.

Politikermord skakar landet

Den europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen OSSE lade 1997 fram en fredsplan, enligt vilken Nagorno-Karabach skulle få stor självbestämmanderätt men officiellt tillhöra Azerbajdzjan. Pressad av medlarna godtog Ter-Petrosyan fredsplanen. Inför hemmaopinionen förklarade han att varken självständighet eller union med Armenien var realistiskt för Nagorno-Karabach. Dessutom ansåg presidenten att eftergifter måste till för att bryta Armeniens isolering och rädda ekonomin.

En bitter debatt klöv Armenien. Yerkrapah vände sig mot presidenten, och premiärminister Kotjaryan kallade honom förrädare. I februari 1998 avgick Ter-Petrosyan. Förbudet mot Dasjnakpartiet hävdes. I presidentvalet i mars stödde Dasjnak Robert Kotjaryan som besegrade den andre huvudkandidaten, Armeniens tidigare kommunistledare Karen Demirtjyan. Enligt Kotjaryans motståndare grundades segern på fusk.

Parlamentsvalet 1999 förde Republikanska partiet (HHK) till makten i samarbete med socialistiska Folkpartiet genom den nybildade alliansen Mjasnutiun. Valet gick inte helt hederligt enligt utländska observatörer. Republikanska partiets ledare Vazgen Sargsyan utsågs till premiärminister och Karen Demirtjyan, som nu representerade Folkpartiet, blev talman i parlamentet.

Några månader senare, den 27 oktober, tog sig fem beväpnade män in i parlamentet och sköt ihjäl Sargsyan, Demirtjyan och sex andra personer. Mördarna, ledda av en tidigare aktivist inom Dasjnak, höll gisslan till nästa dag. De förklarade sitt dåd med att de velat rädda nationen från korrupta ämbetsmän. Alla dömdes till livstids fängelse.

Kritiserade val

Sargsyan efterträddes som premiärminister av sin bror Aram Sargsyan, men det uppstod snart motsättningar mellan denne och presidenten. I maj 2000 avskedade Kotjaryan både premiärministern och försvarsministern, sedan medlemmar i regeringen krävt att Kotjaryan själv skulle avgå. Ny premiärminister blev Andranik Markaryan, också han från Republikanska partiet.

Kotjaryan omvaldes som president 2003. Han besegrade klart Stepan Demirtjyan, son till den mördade talmannen. Resultatet möttes av protester från tiotusentals människor som hävdade att fusket varit uppenbart. Observatörer höll med. Bland annat innehöll valurnor fler röstsedlar än det fanns väljare.

I parlamentsvalet samma år fick, som väntat, Republikanska partiet flest röster. De båda presidenttrogna partierna Rättsstaten och Dasjnak fick också plats, liksom det ledande oppositionspartiet Rättviseblocket. Europarådet och OSSE förklarade att valet inte hade motsvarat internationella normer men att det trots allt förekommit mindre fusk än vid det föregående presidentvalet.

Premiärminister Markaryan från Republikanska partiet bildade en koalitionsregering med Rättsstaten och Dasjnak. Ett förslag från Högsta domstolen om att en folkomröstning borde få avgöra om det fanns förtroende för president Kotjaryan inspirerade till protester 2004. Men protesterna slogs ned, HD ändrade sig och ingen folkomröstning genomfördes.

Enligt en författningsändring 2005 skulle viss makt överföras från presidenten till parlamentet, som dittills haft svag ställning. Ändringen på förslag av bland andra Europarådet skulle också innebära en mer självständig ställning för domstolar och starkare skydd för mänskliga rättigheter. Oppositionspartier ansåg att förslaget inte gick tillräckligt långt i att minska presidentens makt och pekade bland annat på en klausul som skulle ge presidenten åtalsfrihet. Men ändringen godkändes i en folkomröstning, officiellt av 93 procent av de röstande. Valobservatörer från Europarådet upptäckte visst fusk, men resultatet välkomnades på det stora hela av EU.

Republikanska partiet stärkte sin ställning i valet 2007. En koalitions­regering bildades med Dasjnak och nybildade liberalkonservativa Ett framgångsrikt Armenien, som båda stödde president Kotjaryan. När Kotjaryans andra och sista mandatperiod löpte ut 2008 lyfte han fram Republikanska partiets ledare, premiärminister Serzj Sargsyan, som efterträdare och denne vann presidentvalet i februari. Demonstranter anklagade regeringen för fusk, men observatörer från OSSE ansåg att valet för första gången gått någorlunda rättvist till. Demonstrationerna riktade sig emellertid också mot dåliga levnadsförhållanden, maktmissbruk och korruption. Nya protestvågor följde, en del med dödsoffer.

I parlamentsvalet 2012 fick Republikanska partiet egen majoritet. Valet föregicks av demonstrationer mot Republikanska partiet, men gav kraftig dominans för två partier. HHK fick egen majoritet. På andra plats kom liberalkonservativa Ett framgångsrikt Armenien.

I presidentvalet 2013 brydde sig inget av de stora oppositionspartierna ens om att utmana den sittande presidenten Serzj Sargsyan som förklarades som segrare redan i första omgången med över 58 procent av rösterna.

Ilska mot skatt och maktspel

2014 utbröt omfattande protester mot en ny lag som sade att personer födda efter 1974 från 2015 och framåt skulle sätta in fem procent av sina inkomster i privata pensionskassor. Lagen uppfattades av regeringskritiker som ett sätt för myndigheterna att komma åt deras pengar. I april meddelade författningsdomstolen att pensionsreformen måste ändras och strax därpå avgick premiärminister Tigran Sargsyan som fått hård kritik för reformen. Till ny regeringschef utsågs Hovik Abrahamyan, vice ordförande i Republikanska partiet.

I december 2015 hölls en folkomröstning där 63 procent av de röstande sade ja till att författningen skulle ändras så att presidentens roll blev rent ceremoniell och all makt flyttades till parlamentet. Drygt hälften av de röstberättigade deltog. Oppositionen hävdade att avsikten med ändringen var att president Serzj Sargsyan skulle kunna behålla makten efter sin mandatperiod genom att överta posten som premiärminister 2018. Anklagelser om valfusk fick stöd av observatörer från Europarådet.

Den 2 april 2017 genomfördes första parlamentsvalet med de nya valreglerna. Republikanska partiet vann med drygt 49 procent. En valallians dominerad av Ett framgångsrikt Armenien fick drygt 27 procent. Dasjnak klarade femprocents­spärren och det gjorde även Valalliansen Vägen ut – grundad av bland andra Nikol Pashinyan, en stor kritiker av president Sargsyan och ledare för det nybildade partiet Samhällskontraktet. Observatörer från OSSE meddelade att medborgarnas grundläggande friheter respekterats men att det kommit rapporter om röstköp, påtryckningar på funktionärer och att väljare skrämts till att rösta på vissa partier.

Dåvarande premiärministern Karen Karapetyan satt kvar efter valet och tog ganska snart in Dasjnak i regeringen, vilket gav regeringen den tre femtedelars majoritet som krävdes för att kunna få igenom vissa viktigare beslut.

I mars 2018 valdes Armen Sargsyan, som varit premiärminister en kort period på 1990-talet, till president. I april meddelade Republikanska partiet som väntat att Serzj Sargsyan nominerats till posten som premiärminister. Det tände gnistan till omfattande protester och Serzj Sargsyan pressades att avgå. Tillförordnad premiärminister blev Karapetyan men även han fick snart maka på sig då de folkliga protesterna, ledda av Nikol Pashinyan, inte ville bedarra.

Det som följde blev ett maktskifte. I maj 2018 installerades Nikol Pashinyan som ny tillförordnad regeringschef (läs mer i Inrikespolitik och författning).

Om våra källor