Sydafrika: ANC kan tappa greppet

För 30 år sedan var Sydafrika en ung och hoppfull demokrati. Visserligen luspank och hårt åtgången av årtionden under rasåtskillnadspolitiken apartheid, men framtiden låg öppen och friheten var vunnen. I kön till en av vallokalerna i kåkstaden Khayelitsha utanför Kapstaden stod en kvinna med sin bebis i famnen. Barnet var döpt till "Vote”. Ett annat vanligt namn bland svarta barn födda det här året var ”Freedom”.

När rösterna var sammanräknade hade den tidigare befrielserörelsen ANC vunnit en bekväm seger.

Årets val är kantat av helt andra känslor. Stödet för ANC har, enligt opinionsmätningarna, aldrig varit lägre. Arbetslösheten har bitit sig fast på drygt 30 procent (i åldersgruppen 15–24 år beräknas den till omkring 60 procent), korruptionen är utbredd, fattigdomen är hög och samhällsservicen fallerar. Det statliga elbolaget Eskoms ständiga strömavbrott gör att företag drar sig för att investera och försvårar sydafrikanernas vardag.

Missvisande mätningar?

President Cyril Ramaphosa är pressad från alla håll och veckorna före valdagen stoltserade Eskom med 40 dagar utan strömavbrott, vilket inte har hänt sedan 2021. Oppositionen hävdar att det är valfläsk medan ANC påstår att man äntligen har löst problemet. Energitillsynsmyndigheten kom i dagarna med en rapport som gav svar på frågan: strömmen har varit på utan avbrott av den enkla anledningen att Eskom låtit dieselgeneratorer jobba på högvarv. Budgeten har bokstavligt talat bränts upp. Det är lätt att föreställa sig att allt kommer att återgå till det vanliga – efter valet.

Boende i Johannesburg protesterar mot vad de uppfattar som ANC:s vanstyre som lett till både elavbrott och vattenbrist. Foto: Jerome Delay/AP/TT

I ett försök att återvinna folkets förtroende lyfter ANC fram partiets historiska gärningar. Flera ANC-veteraner är ute och kampanjar och Ramaphosa försöker övertyga väljarna om att opinionsundersökningarna är missvisande fastän de konsekvent pekar på att partiet kommer att förlora sin majoritet.

– ANC kommer att vinna en tydlig seger och vi kommer överraska alla de som tror något annat. Andra partier kommer inte mer än att nagga oss lite i kanten, sade han nyligen vid ett valtal i den viktiga och för partierna hett eftertraktade provinsen KwaZulu-Natal, där valresultatet ser ut att kunna bli mycket komplicerat.

Gamla meriter räcker inte

Ramaphosa påminner gärna väljarna om att trots de problem som landet står inför i dag har alla svarta födda efter den 27 april 1994 växt upp med möjligheter och rättigheter som deras föräldrar inte hade.

Presidenten duckar inte för att många utmaningar återstår, men i stället för att ta ansvar för den egna politikens misslyckanden föser Ramaphosa över skulden på den gamla rasåtskillnadspolitiken. För ett parti som har svårt att visa upp färska framgångar har de historiska vinsterna blivit allt viktigare.

President Cyril Ramaphosa skyller på arvet efter apartheid. Foto: Themba Hadebe/AP/TT

Men för att locka de unga väljarna kommer det att krävas mer än gamla meriter.

– Jag tror inte att pappa är beredd att rösta bort ANC från makten. Mina föräldrar var engagerade i kampen mot apartheid, och även om jag inte tror att pappa är stolt över vad ANC åstadkommit, så ser många partiet fortfarande som en garant för demokratin. För oss unga är det en annan sak. Jag har inga partilojaliteter, säger Kiara Ramklass, som är en av de många sydafrikaner som föddes efter 1994 (det gäller 30 miljoner människor – halva befolkningen).

Från skimmer till förfall

Inför 30-årsdagen av det demokratiska Sydafrikas födelse har politiska analytiker med nostalgi sett tillbaka på historien. De fem åren (1994–1999) med Nelson Mandela som president har ett särskilt skimmer över sig. Hans efterträdare Thabo Mbeki (1999–2008) hyllas också för framgångarna med stadig ekonomisk tillväxt, minskad fattigdom och minskad arbetslöshet. Den svarta medelklassen växte och sydafrikanska företag spred sig över kontinenten. Men Mbeki misslyckades kapitalt med hivpolitiken och struntade i att investera i landets kraftnät – något som bäddat för dagens elkris.

Under Mbeki blev de interna striderna inom partiet allt tydligare, vilket banade väg för Jacob Zumas presidentskap (2009–2018) och ANC:s förfall. Men trots att partiet nu höll på att slitas isär av interna strider kämpade tillräckligt många tillräckligt hårt för att till ett högt politiskt pris hålla ihop ANC. Muthärvorna (bland annat det ökända köpet av svenska Gripenplan) hade börjat befläcka statsapparaten redan i slutet av 1990-talet, men under Zuma-åren fick korruptionen fritt spelrum och gröpte fullständigt ur statsfinanserna.

Den skandalomsusade expresidenten Jacob Zuma är tillbaka med partiet MK som tar röster från ANC. Men en dom gör att han inte får kandidera. Foto: Jerome Delay/AP/TT

När Ramaphosa tog över stafettpinnen 2018 var förväntningarna höga. Men utförsbacken har fortsatt och inför valet ligger regeringspartiet illa till.  

De senaste 30 åren har ANC mer eller mindre kunnat räkna med den svarta majoritetens stöd, även om det krävts en del strategiska manövrar. En sådan var att göra Jacob Zuma, som tillhör folkgruppen zulu, till vicepresident 1999, för att säkra stabil uppbackning från provinsen KwaZulu-Natal. Nu leder Zuma det nystartade partiet uMkhonto weSizwe (MK), vilket skapar nya bekymmer för regeringspartiet eftersom ex-president Zuma fortsatt är populär i vissa läger.

ANC hotat i stora provinser

Men, efter många turer förklarade Sydafrikas författningsdomstol den 20 maj att Zuma inte får ställa upp i valet eftersom han fälldes för domstolstrots 2021. Första reaktionen från MK var att valkampanjen fortsätter men exakt vad domstolsbeslutet kommer att innebära är för tidigt att säga. ANC, som domineras av folkgruppen xhosa, kunde före domstolens utslag se hur väljare hoppade över till MK, men också till det zulunationalistiska partiet IFP (Inkatha Freedom Party). KwaZulu-Natal är landets näst folkrikaste provins och utgången här påverkar hela valet. ANC:s utsikter att behålla makten i provinsen försämras ytterligare av att Sydafrikas största oppositionsparti DA (Democratic Alliance) och IFP tillsammans lovar bättre samhällsservice och tuffare korruptionsbekämpning i de kommuner i KwaZulu-Natal där de kan bilda majoritet.

Även Gauteng, Sydafrikas folkrikaste provins med storstäder som Johannesburg och Pretoria, riskerar att falla ur ANC:s grepp. Vid förra valet lyckades partiet behålla sin majoritet med minsta möjliga marginal, men här kan både DA och det vänsterpopulistiska EFF (Economic Freedom Fighters) sätta käppar i hjulet för fortsatt ANC-styre. Mest troligt är att en koalition kommer att styra i Gauteng, landets ekonomiska nav, efter den 29 maj, ungefär på samma sätt som politiska analytiker väntar sig att utgången blir i det nationella parlamentet.

DA är störst i oppositionen men partiet har aldrig varit nära att vinna ett nationellt val. Ledaren John Steenhuisen lovar att "rädda" Sydafrika från vad han hävdar är ANC:s inkompetenta och korrupta styre. Foto: Jerome Delay/AP/TT

Frågan är kanske inte så mycket om ANC kommer att få mindre än 50 procent av rösterna, utan hur mycket under 50-procentstrecket som partiet hamnar. En verklighet som kommer att bli ett bittert piller att svälja för många.

När mätningar i början av året visade att landet troligtvis kommer att få en koalitionsregering efter valet kritiserade ministern för social utveckling, Lindiwe Zulu, medierna för att försöka styra valutgången. ANC är emot koalitionsregeringar, påpekade hon.
– De fungerar inte och de skapar förvirring, var hennes slutsats då hon intervjuades i podden SAFM Sunrise.

Underbetyg åt demokratin

Men ANC kommer med största sannolikhet att behöva acceptera att antingen regera som minoritetsregering och förlita sig på olika stödpartier i olika frågor, eller bilda koalitionsregering. Frågan är då med vem.

EFF styrs av Julius Malema som tvingades lämna ANC:s ungdomsförbund 2011 efter kontroversiella och rasistiska utspel. EFF är i dag landets tredje största parti och en av ANC:s mest högljudda kritiker. Partiet går till val med löftet att nationalisera landets banker, gruvor och jordegendomar. EFF fick omkring 11 procent i Ipsos väljarbarometer för april, MK runt 8 procent och ANC 40 procent.

Julius Malema leder det vänsterradikala EFF som vill nationalisera banker, gruvor och jordegendomar. Foto: Tsvangirayi Mukwazhi/AP/TT

DA, som i dag är näst störst i parlamentet, ser ut att behålla den positionen och har tillsammans med flera mindre partier bildat alliansen Multi-Party Charter. Målet är att utmana såväl ANC som EFF. Alliansens partitillhörigheter spänner från liberaler till konservativa och får omkring 30 procent i opinionsmätningarna. Att Multi-Party Charter skulle nå en majoritet i parlamentet är osannolikt, men det faktum att så många partier har etablerat ett valsamarbete minskar ANC:s förhandlingsutrymme om vem som ska sitta med i en framtida koalitionsregering.

Årets val kännetecknas även av en handfull politiska profiler som ställer upp som oberoende kandidater och, förutom redan nämnda MK, flera nystartade partier. Hela 50 partier eller oberoende kandidater ställer upp i parlamentsvalet.

Men väljarapatin är hög. Sedan det första demokratiska valet har andelen sydafrikaner som röstar stadigt sjunkit: från 87 procent 1994 till 66 procent 2019 – och då avses bara andelen registrerade väljare.

Inför årets val har drygt 28 miljoner sydafrikaner registrerat sig för att rösta, men 14 miljoner av de röstberättigade har inte gjort det. Det är ett kraftigt underbetyg till den unga sydafrikanska demokratin.