Partisplittring hämmar utvecklingen i Sydafrika

Afrikanska nationalkongressen (ANC) har ju, som bekant, regerat och innehaft majoritetsställning i Sydafrika alltsedan de första demokratiska valen 1994. Som befrielserörelse kännetecknades ANC av att hålla tätt inåt och uppvisa enad front utåt. Många var övertygade om att den ”breda kyrka” som ANC utgjorde skulle brytas upp efter det att apartheid hade överkommits. ANC bestod då och består fortfarande av politiker alltifrån marxister – såväl kommunistpartiet SACP som fackföreningsrörelsen Cosatu ingår i partiet – till marknadsliberala profiler. Under Nelson Mandelas tid som president (1994–1999) slöt man upp bakom honom, men därefter har den interna maktkampen inte kunnat hållas inom lyckta dörrar.

Under Mandelas efterträdare Thabo Mbekis andra mandatperiod (2002–2008) blev det interna missnöjet med dennes arroganta och icke-interventionistiska ekonomiska politik allt starkare. De oppositionella inom partiet samlades bakom den tidigare vicepresidenten Jacob Zuma, trots anklagelser mot denne för korruption och våldtäkt. Mbeki besegrades och Zuma tillträdde först som ledare för ANC och senare (maj 2009) som landets president. Alltsedan dess har såren och maktstriden inom ANC varit öppna och föremål för ständiga diskussioner och spekulationer.

ANC-anhängare protesterar utanför partiets högkvarter i Johannesburg i september 2016 med krav på president Zumas avgång. Foto: Themba Hadebe/AP

När Zuma, för nu snart två år sedan, skulle ersättas som ANC:s ordförande, var striden hård mellan ”förnyare” under ledning av dåvarande vicepresidenten Cyril Ramaphosa och mer ”Zuma-trogna” med den erfarne ministern Nkosazana Dlamini-Zuma (tidigare gift med Jacob Zuma) i spetsen. Ramaphosa vann, men segern var så knapp att den ledde till att partiledningen delades upp mellan de bägge falangerna.

Även när Ramaphosa senare kunde göra sig av med Zuma som president för landet, var hans händer delvis bakbundna och i sin regering var han tvungen att inkludera även sina politiska fiender inom partiet. I syfte att inte skapa oro inom partiet, inför valet i maj i år, gick han försiktigt fram. De politiska utspelen var få och saknade profil medan utnämningarna/utrensningarna var uddlösa.

Valutgången blev tämligen positiv för ANC och Ramaphosa. Man vände den nedåtgående kurva som gällt fram till och med lokalvalen 2016. Många förväntade sig att Ramaphosa med detta i ryggen nu skulle gå hårdare fram och våga rensa ut inom partiet och regeringen. Och visst har några av de värsta ”rötäggen” rensats ut men fortfarande sitter tunga politiska motståndare, som partiets generalsekreterare Ace Magashule, kvar i ledande positioner. Policymässigt har Ramaphosa därför svårt att fullt ut regera med den styrka som är nödvändig för landet.

President Cyril Ramaphosa besöker en fabrik som tillverkar mobiltelefoner i Durban. Foto: GCIS/Creative Commons

För Sydafrika behöver förändringar: grundläggande, obekväma och radikala reformer. Ekonomin är i ett mycket dåligt skick. Under Zumas nio år vid makten verkar huvudintresset ha varit att ”roffa” åt sig så mycket som möjligt snarare än att främja ekonomisk tillväxt för nationen. Under Mbekis sista år vid makten var tillväxten drygt 5 procent för att under Zumas tid dala till närmare nollstrecket. I stort sett har samtliga ekonomiska parametrar gått i fel riktning.

Arbetslösheten blir allt värre och närmare sig nu 30 procent. Värst är det för ungdomar där fler än varannan går arbetslös. Utan tvekan utgör den växande gruppen frustrerade, outbildade och arbetslösa unga det värst hotet mot ett stabilt och fredligt Sydafrika.

Statens skuldbörda stegras. I hög grad beror detta på misskötta statliga bolag och då särskilt energibolaget Eskom och flygbolaget SAA. Dessa läcker ekonomiskt och kräver ständiga och kraftiga tillskott av budgetmedel. En annan kvarnsten är de stigande statliga lönerna. På tio år har dessa stigit med 66 procent. Detta är inte en liten utan en välmående och växande ”gökunge”, vars andel av budgetutgifterna tredubblats sedan 2006/2007 för att nu utgöra en tredjedel av dessa.

Motståndet mot nödvändiga reformer finns främst inom ANC, och då från kommunistpartiet SACP, fackföreningsrörelsen Cosatu och ledande ”Zuma-trogna”. För dem utgör privatiseringar och utförsäljningar nästintill ett ”rött skynke”. Förändringar och liberaliseringar inom landets restriktiva arbetsmarknadspolitik är också svårsmälta. Däremot förespråkar man bland annat expropriering av jord och förstatligande av företag.

Strejkande metallarbetare i i Kapstaden, juli 2014. Foto: Schalk van Zuydam/AP

Avsaknad av kraftfulla ekonomiska åtgärder hotar inte bara enigheten inom ANC utan i förlängningen demokrati och framsteg i Sydafrika. Många ANC-ledare framhåller ofta att om partiet skulle splittras kommer man förlora makten. Och makten vill man behålla.

Landets största oppositionsparti Demokratiska alliansen (DA) har en lång och stolt historia som ett vitt liberalt parti, med betydelsefulla apartheidmotståndare som Helen Suzman, Fredrick van zyl Slabbert och Alex Boraine. Men efter avskaffandet av apartheid har partiet inte lyckats sudda ut stämpeln som ett vitt parti och därmed inte kunnat utnyttja det politiska vakuum som uppstått till följd av missnöjet med och missgreppen från ANC. Man sågs som ett parti som bara representerade de knappt 10 procenten vita i landet.

Efter flera försök kunde DA 2015 presentera en ny och svart ledare, den unge vältalige Mmusi Maimane, även kallad ”Obama of Soweto”. Hans företrädare, den starka och vältaliga Helen Zille, kunde stolt träda tillbaka. Det mesta gick bra till en början och partiet steg i popularitet, främst bland den ökande svarta urbana medelklassen. Vid kommunalvalen 2016 fick man 27 procent, och tog tillsammans med det svarta populistpartiet Ekonomiska frihetskämpar (EFF) makten i flera storstadsområden, bland annat Johannesburg.

Men vid parlamentsvalet i maj i år i gick man bakåt och fick endast 20 procent. Missnöjet över valutgången riktades mot Maimane och har successivt stegrats. I en intern utredning, tillsatt av Maimane själv, får han bära ”hundhuvudet” för valförlusten. Splittringen inom DA har beskrivits i termer av att Maimanes falang står för en politik där huvudfokus är att utjämna klyftorna i samhället medan den andra falangen mer eftersträvar klassiska liberala ideal. Men mångt i mycket är skillnaderna också rasmässiga.

Mmusi Maimane välkomnas av Helen Zille som Demokratiska alliansens ledare i maj 2015. Foto: Michael Sheehan/AP

I slutet av oktober skedde val till partiets näst högsta post, ordförande i ”Federal Council” (motsvarande partisekreterare). Maimanes kandidat förlorade mot, gissa vem, Helen Zille. Valet fick Maimane och en annan av partiets ledande politiker, Athol Trollip, att hoppa av. Senare avgick också den skicklige, tidigare lyckosamma affärsmannen, borgmästaren i Johannesburg Herman Mashaba. Det spekuleras nu i att dessa skall bilda ett nytt parti, i mittfåran av sydafrikansk politik och utan att behöva bära på DA:s börda som ett vitt parti.

Den kvarvarande delen av DA har nyss valt en ny tillfällig ledare, men kan komma att få det svårt att undvika bli betraktat som ett ”vitt” parti och därmed att ha möjlighet spela en betydelsefull roll i politiken. Sydafrika riskerar härmed bli utan ett tungt oppositionsparti, något landet behöver som motvikt mot ett ANC som efter drygt 25 år vid makten uppvisar allt tydligare ”enpartiarrogans”.

Bland dem som låg bakom Zumas maktövertagande i ANC fanns partiets ungdomsförbund (ANCYL) och då inte minst dess ledare den karismatiske Julius Malema. De stod varandra mycket nära och Zuma talade om Malema som en kommande president. Men Malema blev alltmer öppet kritisk och gjorde ofta narr av Zuma medan ANCYL intog en allt radikalare politisk inställning. Partiets ledning fick till slut nog av Malemas sarkasmer och uteslöt honom i slutet av 2011.

Men Malema hade nu nått stor uppmärksamhet och – inte minst bland unga radikala – popularitet, så han beslöt att 2013 starta partiet Ekonomiska frihetskämpar (EFF). Partiet kan beskrivas som populistiskt, radikalt och socialistiskt. Vid valet 2015 blev EFF landets tredje största parti med 6 procent av rösterna. Och in i det då tämligen hovsamma och traditionella parlamentet marscherade EFF-politikerna i sina röda dräkter och med röda hjälmar och baskrar. Väl där drog de sig inte för att häckla ANC-ministrar, skandera slagord, sjunga kampsånger samt negligera regler och sedvänjor.

Jacob Zuma och Julius Malema (i gul tröja) vid ett möte i Orlando i juni 2011. Foto: GovernmentZA/Creative Commons

Det mest uppmärksammade spektaklet ägde rum i februari 2015 när Zuma skulle hålla sitt årliga tal. EFF avbröt och sjöng, och efter ett slag uppstod tumult och slagsmål. Partiets ledamöter fick lyftas ut ur parlamentet av polis.

Uppmärksamheten på EFF var stor, men samtidigt gick man inte framåt så kraftigt som Malema utlovat. Vid lokalvalen 2016 fick partiet 8 procent och i maj i år 11 procent. Lite har man fått intrycket att den värsta ”ångan” gått ur EFF, man har tvingats att anpassa sig till partipolitikens grunder och utspelen och sångerna blir allt färre och mindre spektakulära. Samtidigt med detta märks en ökad intern misstämning och Malemas självklara ledarskap förefaller eroderas.

Malema och hans vapendragare vicepresidenten Floyd Shivambu älskar lyx och uppträder ofta i flotta kläder, drickande årgångschampagne i sin lyxbilar. Varifrån de fått alla pengarna diskuteras ofta. För några månader sedan avslöjades, vid en bankkrasch, att de kunnat sko sig ordentligt. EFF består också av många andra starka, självsäkra och makthungriga personer. Några av dessa tycks nu upplevas som ett hot mot Malemas maktställning.

En av dessa är stjärnadvokaten Dali Mpofu, tillika ordförande i partiet. Mycket tyder på att Malema kan komma försöka göra sig av med honom och den alltmer självständige generalsekreteraren Godrich Gardee. Partiets toppduo kan dock komma att råka ut för överraskningar i samband med den EFF-konferens som ska hållas i mitten av december. Med en uppsjö av ambitiösa och stridslystna populister kan vad som helst hända.