Kuba – Religion

En majoritet av kubanerna är romerska katoliker. Många utövar samtidigt santería, en blandreligion med rötter i Afrika. På pappret råder religionsfrihet, men staten utövar stark kontroll över de olika samfunden.

Uppgifterna om hur stor andel av befolkningen som identifierar sig som katoliker går isär men de flesta uppskattningar hamnar mellan 50 och 60 procent. Protestantiska kyrkor rapporteras attrahera 5–7 procent av kubanerna. Baptister och pingstvänner är de största grupperna med över 100 000 medlemmar vardera. Nästan lika många är med i Jehovas vittnen. Det finns också mindre grupper av metodister, sjundedagsadventister, anglikaner, presbyterianer med flera. Det judiska samfundet omfattar cirka 1 200 personer. Runt 4 000 av invånarna är muslimer.

I jämförelse med andra länder i Latinamerika hade kyrkan en svag ställning redan före revolutionen 1958–1959, och relationerna mellan stat och kyrka försämrades snabbt efter det att Fidel Castro tagit makten. Kyrkan ställde sig på amerikanernas sida i konflikten med USA (se Modern historia) vilket ledde till en total brytning mellan kyrkan och staten. Kyrkans egendomar förstatligades och många präster och missionärer landsförvisades. Troende utestängdes från kommunistpartiet och från de flesta arbeten i den offentliga sektorn.

När den så kallade befrielseteologin växte fram i Latinamerika i slutet av 1960-talet i protest mot socialt och politiskt förtryck lades grunden för ett närmande mellan staten och kyrkan. Genom en grundlagsändring 1992 garanterades religionsfrihet i författningen och nu släpptes utövande kristna in som medlemmar i kommunistpartiet. Kyrkans stärkta ställning symboliserades av påven Johannes Paulus II uppmärksammade besök i landet 1998. Även Johannes Paulus efterträdare har besökt Kuba: påve Benedictus (2012) och påve Franciskus (2015).

De senaste åren har relationerna mellan staten och kyrkan förbättrats och kyrkan har fungerat som medlare mellan regeringen och oppositionen. De religiösa gruppernas aktiviteter övervakas dock noga och inga grupper tillåts verka utan formellt tillstånd. Den romerska kyrkan har kunnat utöka sin verksamhet på senare år medan protestantiska och evangelikala grupper övervakas noggrannare. 

Företrädare för kyrkan som tar upp frågor som rör mänskliga rättigheter eller samarbetar med grupper som driver sådana frågor har utsatts för trakasserier och gripits.

Vid sidan av kristendomen har afrokubanska religioner varit djupt förankrade på Kuba sedan 1700-talet då afrikanska slavar öppet utövade dem på sockerplantagerna.

Särskilt framträdande är santería (också kallad Regla de Ocha eller Lucumí), palo monte (Regla de Conga) och abakuá. 

Santería har sitt ursprung i det västafrikanska yorubafolkets religion som blandades med katolicismen när yorubas kom till Kuba som slavar. De fortsatte att dyrka sina gudar, orichas, med de katolska helgonen som ”täckmantel”, det vill säga gudarna fick dubbla identiteter. Hur många som utövar santería är svårt att veta. Det finns ingen central organisation för religionen och ceremonierna sker oftast i privata sammanhang, men antalet santeríapräster antas var långt fler än antalet katolska präster.  

Palo monte kom till Kuba med de slavar som hämtades från Kongobäckenet i centrala Afrika. Andar och kontakt med döda anhöriga är centrala inslag i denna kult.

Abakuá är en sekt för män. Medlemmarna vårdar manliga värderingar och förväntas hjälpa varandra på olika sätt.

Källor till denna text