Rättegång mot expresident ger fingervisning om Sydafrikas framtid

Jacob Zuma drog lite halvhjärtat upp sitt ljusblå munskydd från hakan innan han ställde sig upp inför domare Piet Koen. Näsan fortsatte att titta fram och längst ut på den hängde glasögonen. Zuma kikade med trött blick över skalmarna på domare Koen medan denne först läste upp åtalet och sedan frågade hur den åtalade ställde sig till det. Expresidenten drog ner munskyddet på hakan igen och svarade:
– Icke skyldig.

Det var ett väntat svar. Trots det var det efterlängtat av många, eftersom det innebar ett officiellt startskott för den rättsprocess som alla utom Zumas närmaste anhängare sett fram emot i årtionden. Att se den skandalomsusade tidigare presidenten inför skranket, åtalad för flera fall av korruptionsbrott och maktmissbruk ses av de mest hoppfulla bedömarna som början till slutet på Sydafrikas politiska, ekonomiska och sociala förfall.

Det är värt att påminna om att åtalet mot Jacob Zuma inte handlar om några av de skandaler som omgav honom under hans nio år som president. Det handlar inte om hans vidlyftiga renovering av sitt privata residens på skattebetalarnas bekostnad. Det handlar inte om att han misstänks ha låtit sig påverkas i sitt ämbete av penningstinna affärsintressen. Det handlar inte om misstänkta mutor, otillbörlig kontroll av myndigheter eller svågerpolitik under åren vid makten.

Svenska Gripenplan

Det åtal som Jacob Zuma nu ska försvara sig mot handlar istället om en stor vapenaffär, Strategic Defence Package, i slutet av 1990-talet. Vid den tiden var Jacob Zuma vicepresident åt Thabo Mbeki.

Den komplicerade vapenaffären innehöll köp av militär utrustning för vad som då motsvarade omkring 40 miljarder svenska kronor från ett tiotal länder. En av säljarna var Sverige, som bidrog med 28 Jas Gripen-plan vilka mestadels har stått still sedan leveransen.

Den ifrågasatta vapenaffären ägde rum på 1990-talet och inbegrep bland annat svenska Gripenplan. Här syns statsminister Göran Persson med dåvarande vicepresident Jacob Zuma i Kapstaden 1999. Foto: Obed Zilwa/AP/TT

Tre fundamentala frågor omger vapenaffären: behövde verkligen Sydafrika så många nya stridsflygplan, helikoptrar, ubåtar och stridsvagnar? Hade landet råd att spendera så mycket pengar på militär utrustning? Genomfördes affären utan mutor eller ekonomiska oegentligheter?

Så gott som varenda artikel och bok som producerats i ämnet svarar nej på alla tre frågorna.

Jacob Zumas före detta rådgivare Schabir Shaik dömdes 2005 för flera korruptionsbrott i anslutning till vapenaffären. I samband med utredningen framkom att han på uppdrag av utländska vapentillverkare hade betalat stora summor till Zuma. Enligt åtalet ska pengarna ha varit ersättning för “tjänster” i form av brev till inflytelserika beslutsfattare och internt lobbyarbete inom regeringen för de utpekade företagen.

Juridiskt fulspel

Zumas aktiva inblandning visade sig vara svår att bevisa men misstankarna ledde till att Thabo Mbeki i juni 2005 avskedade honom som vicepresident. Det blev inledningen på en maktkamp mellan de båda männen som mynnade ut i att Zuma ett och ett halvt år senare lyckades manövrera ut Mbeki i kampen om partiledarposten i ANC. Då hade Zuma redan åtalats en första gång för sin inblandning i vapenaffären men den gången lades åtalet ner efter påståenden om att utredningen inte gått rätt till. Efter att nedläggningen i sig kritiserats för juridiskt fulspel öppnade sig så småningom en ny möjlighet för riksåklagaren. Mindre än en månad efter att Zuma lämnat presidentposten 2018 åtalades han därför återigen, misstänkt för bland annat mutbrott och utpressning.

Jas Gripen-plan över Kapstaden 1998. Foto: The Star/AP/TT

Med facit i hand framstår Jacob Zumas misstänkta inblandning i vapenaffären på 1990-talet som en föraning om vad som väntade Sydafrika. Bokslutet för epoken Zuma innehåller, förutom alla hans politiska och ekonomiska skandaler, även en kraftigt försvagad valuta, negativ tillväxt, större statsskuld, utbredd korruption, försvagade samhällsinstitutioner, ökad arbetslöshet och vidgade ekonomiska och sociala klyftor.

Det är detta Sydafrika som den nuvarande presidenten Cyril Ramaphosa fick ärva när Zuma till slut, ett år i förtid, klev ner från presidentposten efter hårda påtryckningar från den egna partitoppen. Och inte bara det. Ramaphosa fick även ärva ett sargat och splittrat ANC där det forna Zumalägret har ett fortsatt starkt inflytande, något som kringskurit den nye presidentens och partiledarens utrymme för reformer.

Rättegången mot hans företrädare är för sydafrikanerna ett efterlängtat tecken på att det kan finnas en strimma av hopp i korruptionsmörkret. Jacob Zuma är långt ifrån den enda korrupta makthavaren i Sydafrika, men han innehade det högsta ämbetet i nästan ett årtionde och han anses ha starkt bidragit till den korruptionskultur som spridit sig i samhället. Jacob Zuma är en symbol för ett ruttet samhällssystem som skapar orättvisor och lidande och det gör hela rättegången till en mätare på Sydafrikas vilja och förmåga att välja en annan väg.

Tappar i popularitet

En fällande dom skulle kanske också vara den fingervisning som Ramaphosa behöver för att ta krafttag mot korruptionen, både inom den offentliga förvaltningen och det egna partiet. Han har sedan första dagen som president pratat om att göra just detta, men den inflytelserika falangen av Zumatrogna har tvingat honom att gå försiktigt fram. Det har lett till missnöje bland befolkningen och Ramaphosas popularitet är inte längre lika stor som strax efter tillträdet.

Sydafrikas president Cyril Ramaphosa framträder hos den kommission som utreder de stora statliga tillgångar som stals i landet under hans företrädare Jacob Zumas tid vid makten. Foto: Themba Hadebe/AP/TT

Den av Zumas bundsförvanter som givit Ramaphosa allra mest huvudvärk är ANC:s tidigare generalsekreterare Ace Magashule. Han har vid upprepade tillfällen hetsat det forna Zumalägret mot Ramaphosa och därmed gjort det svårt för partiledaren att leda ANC. Magashule har också ägnat stor energi åt att så split bland väljarna med det förmodade syftet att positionera sig själv som en framtida partiledare och president.

Så ser det inte ut att bli. När Magashule i slutet av 2020 också åtalades för korruptionsbrott tröttnade partiledningen. Den försökte först få honom att avgå frivilligt, men eftersom han vägrade fattades i början av maj i år det ovanliga beslutet att stänga av honom från allt partiarbete.

Det kan bara beskrivas som en intern politisk framgång för Ramaphosa. Själv är han inte misstänkt för några brott, trots att han var Jacob Zumas vicepresident i många år, och varje möjlighet att distansera sig från korrupta partikollegor är välkommen.

Ramaphosas politiska cv lämnar egentligen inte mycket i övrigt att önska. Han har en gedigen bakgrund inom fackföreningsrörelsen och han var djupt involverad i kampen mot apartheid. Han satt fängslad vid flera tillfällen för påstådda terroristbrott mot den dåvarande regimen, vilket är en utmärkt merit i dagens Sydafrika. Detsamma gäller det faktum att han arbetade nära Nelson Mandela.

Förenklad försoning

Ramaphosa har varit ANC:s generalsekreterare och ledde för partiets räkning förhandlingarna om en ny konstitution med den avgående apartheidregimen i mitten av 1990-talet. Vältalighet och diplomatisk skicklighet beskrivs ofta som Ramaphosas största styrkor och det var dessa som många inledningsvis satte sitt stora hopp till.

Tre av Sydafrikas post-apartheid-presidenter 2008, fr v Jacob Zuma (2009-2014), Nelson Mandela (1994-1999) och Thabo Mbeki (1999-2008). Foto: Jerome Delay/AP/TT

Några bedömare lyfte tidigt ett varningens finger. De påpekade att det är förrädiskt enkelt att framstå som statsmannamässig, omhändertagande och intellektuell om det är Jacob Zuma man efterträder. Ramaphosa må ha utmärkta kvaliteter på papperet men verkligheten är mer komplex än så och de politiska utmaningarna gigantiska.

För att lyckas måste ojämlikheterna i samhället jämnas ut. Det är nyckeln till att tackla den havererade läkeprocessen efter apartheid.

Nelson Mandelas försoningsprojekt framstod länge som en exempellös framgång och det nya Sydafrika beskrevs som en regnbågsnation med plats för alla. Men med åren har det visat sig att det inte var riktigt så enkelt. Försoning är betydligt svårare och mer tidskrävande än vad många trott. Det är dessutom något som sker på individnivå och som inte kan tvingas på befolkningen. Det fungerade så länge utvecklingen gick åt rätt håll, men när takten avtog, och den politiska, moraliska och ekonomiska krisen bredde ut sig under år av politisk vanskötsel under Jacob Zuma, började uppgivenheten ta över. Och med den flöt gamla oförrätter upp till ytan.

Om Ramaphosa ska kunna ena Sydafrika och vända den negativa utvecklingen måste han först få med sig det egna partiet för att få handlingsutrymme. Han måste sedan visa sydafrikanerna att han menar allvar med att vilja rensa upp bland korrupta politiker och ämbetsmän. Helst skulle han behöva se sin företrädare fälld, som ett viktigt steg mot att försöka återvinna folkets förtroende för hela samhällssystemet.