Palestina – Äldre historia

När man talade om Palestina avsåg man förr dels landet mellan Medelhavet och Jordanfloden dels områden som i dag hör till Libanon, Syrien eller Jordanien. Osmanerna, det turkiska imperiet, styrde området i 400 år, från 1517 till 1917.

Osmanerna var långt ifrån det första riket på plats. Palestina har i alla tider legat i korsvägarna mellan stormakter. Flertusenåriga skriftliga källor om området finns hos antikens egyptier, judar, greker och romare. Ett genomgående drag är att trakten så långt man vet har haft blandad eller växlande befolkning, etniskt och religiöst.

Hos de flesta av folken i området fanns föreställningar om många gudar. Judarna var monoteister, de trodde på en enda gud. Judendomens läror om Gud och berättelser om profeter kom så småningom att prägla även kristendom och islam. Kristendomen uppfattades från början som en sekt inom judendomen, innan den kom att utgöra en egen inriktning.

Enligt Bibeln enades forntidens judiska stammar under kung Saul och hans efterträdare David intog Jerusalem omkring år 1000 före Kristus. Davids son kung Salomo byggde det första judiska templet i Jerusalem. Det judiska riket splittrades efter Salomos död och området föll i händerna på bland andra assyrier, babylonier och Alexander den store innan det år 64  före Kristus intogs av romarna och blev en romersk provins, Iudaea.

På Jesu tid bekämpade romarriket judiska uppror. Det andra judiska templet raserades av romarna år 70 efter Kristus. De slog också ned ett judiskt uppror som dateras till 132–135 efter Kristus och judar tilläts sedan inte vara bosatta i Jerusalem.

Islams spridning

Islam uppstod i Mecka och Medina på Arabiska halvön under första halvan av 600-talet och fick snabb spridning. Muslimska styrkor erövrade Jerusalem redan år 638 enligt kristen tideräkning, från det kristna Bysantinska riket som då var stormakten i regionen. Erövringen lade grunden för gradvis islamisering av Palestinas befolkning, men samtidigt som den muslimska andelen växte och gynnades hade både judar och kristna kontinuerlig närvaro genom seklerna.

Korstågstiden under medeltiden var en händelserik och orolig tid. En lång rad krigståg genomfördes då från Europa, med välsignelse av katolska kyrkan. Ett av syftena var att befria Jerusalem från muslimsk överhöghet, men också andra platser i Mellanöstern blev föremål för strider och växlade händer. Många av korstågen kan beskrivas som plundring, och det kunde förekomma att korsfarare och lokala makthavare samarbetade över religionsgränserna. Korsfararna inrättade småriken och lämnade borgar efter sig i landskapet; den kändaste ligger i Syrien. Franska korsfarare intog Jerusalem 1099. Den mest omskrivne härföraren under epoken är Saladin, som var kurd. Han ledde en muslimsk återerövring av Jerusalem 1187 och har alltsedan dess hjältestatus bland muslimer.

Mamluksultaner styrde Palestina med Egypten som säte, från korstågstiden fram till osmanernas erövring 1517. Förhållandena varierade sedan mycket under det turkiska väldet. Det var tidvis tolerant mot alla religioner, tidvis skärptes reglerna, exempelvis så att man begränsade antalet judar som fick vara bosatta i Palestina.

Invandring av judar

Bland judarna i Europa, som sedan århundraden var utsatta för återkommande förföljelser, uppstod i slutet av 1800-talet en rörelse kallad sionism, uppkallad efter Sions berg, det högsta i Jerusalem. Sionister utvandrade till Palestina, där de köpte mark och grundade kolonier. Markköpen underlättades av att stora markägare ofta själva var bosatta i städerna och lät andra bruka jorden.

Sykes-Picot-avtalet 1916 var ett hemligt avtal mellan Storbritannien och Frankrike om hur Osmanska riket skulle delas upp efter första världskriget. Ryssland, som liksom Italien skulle få andelar, anslöt sig till avtalet.  Stor-Syrien och Irak delades upp i franska och brittiska inflytelsesfärer, medan Palestina skulle ställas under internationell administration. 1917 erövrade britterna Palestina från turkarna och planerna ändrades. Palestina blev ett brittiskt mandatområde från 1920 med godkännande av Nationernas förbund, föregångare till FN. Dagens Jordanien avskildes och fick namnet Transjordanien.

Sionisterna förhandlade med britterna om inrättandet av ett judiskt hemland. Tanken fick stöd av en brittisk utrikesminister i Balfourdeklarationen 1917. Samtidigt hade araber i hela Mellanöstern av britterna uppmuntrats till revolt mot turkarna mot vaga löften om självständighet.  

I den arabiska världen blev besvikelsen stor över att västmakterna tog kontroll över Palestina. Bland araberna i Palestina växte oron ytterligare när den judiska invandringen tilltog. Båda omständigheterna födde palestinsk nationalism: ett fokus på närområdet och vad som höll på att hända med det. Palestinierna bildade politiska organisationer och beväpnade sig. Det ledde till att de i allt högre grad började identifiera sig som just palestinier.

Den judiska befolkningen växte, inte minst på 1930-talet när judar flydde undan nazismen i Europa. Mer och mer av marken hamnade i judisk ägo. Även israeliska historiker har framhållit att det innebar att den arabiska befolkningen trängdes undan, i synnerhet de som livnärde sig på jordbruksarbete.

Våldsam utveckling

Redan under 1920-talet hade allvarliga konfrontationer mellan den arabiska befolkningen och invandrande judar ägt rum. I Hebron gjorde sig palestinier skyldiga till en massaker 1929, i samband med att det ryktades att judar tänkte försöka ta kontroll över Tempelberget i Jerusalem. Båda sidor begick handlingar mot varandra som i dag beskrivs som terrordåd.

En folklig palestinsk resning 1936–1939 riktade sig både mot den brittiska övermakten och mot den judiska invandringen. Amin al-Husseini, som var nationalist och religiös ledare i Jerusalem, hade en komplicerad roll i det palestinska motståndet. Från att ha betraktats som allierad av britterna gick han till att samarbeta med Nazityskland och sprida antijudisk propaganda.

Gradvis byggdes två ekonomier upp i Palestina, en judisk och en arabisk. Det judiska samhällsbygget hade aktivt stöd i den brittiska administrationen. När andra världskriget upphörde 1945 utgjorde det judiska samhället i Palestina redan en sorts statsbildning med kontroll över ekonomi, hälsovård, utbildning och en egen militär organisation, Haganah.

Flera förslag till att dela landet utarbetades. Ett av dem antogs efter andra världskriget, då Förenta nationerna (FN) bildades och Storbritannien lämnade över ansvaret för Palestina till världsorganisationen.

FN:s generalförsamling antog 1947 resolution 181 som gick ut på att området skulle klyvas i en judisk del och en arabisk. Jerusalem, där helgedomar inom alla de tre stora religionerna låg tätt, skulle förvaltas internationellt. 33 länder röstade för resolutionen, 13 var emot och 10 länder lade ned sin röst.

Folke Bernadotte, svensk FN-medlare, var delaktig i försöken att hitta en lösning. Bernadotte mördades 1948 av Sternligan, en sionistisk paramilitär styrka.

De arabiska grannländerna var mest kritiska mot en delning. När Israel utropade självständighet 1948 gick de till anfall militärt.

Källor till denna text