Ett år senare: ingen återvändo efter storinvasionen
Analys. Ett år efter Rysslands fullskaliga angrepp är det tid att reflektera över hur enormt mycket som står på spel och vad som behöver göras. Ett demokratiskt styre i Moskva har inte varit så avlägset sedan kommunismens fall, och det som nu sker kommer sannolikt att definiera vad Europa, Ryssland och Ukraina är i generationer. Det skriver Fredrik Löjdquist, chef för Centrum för Östeuropastudier.
Se även fler artiklar apropå årsdagen härintill.
Publicerad: 2023-02-16
Rysslands storskaliga invasion sedan den 24 februari 2022 är inte bara en kraftig upptrappning av ett aggressionskrig mot Ukraina som pågått sedan 2014. Det handlar om de mest omfattande och allvarligaste krigshandlingarna i Europa efter andra världskriget.
Det stora angreppet för ett år sedan var inte helt oväntat utan i någon mening en konsekvent och naturlig utveckling av processer som pågått i åtminstone 15 år.
Kriget är det mest våldsamma uttrycket för en underliggande Rysslandskris som nu är uppenbar. Det är en långvarig, strukturell och systematisk kris.
Rysslands angrepp på folkrätten och det som vi brukar kalla för den europeiska säkerhetsordningen, i ord och handling, går tillbaka till president Vladimir Putins tal i München 2007, angreppet på Georgien 2008 och kriget mot Ukraina sedan 2014.
Inget tyder på att Putin kommer att ge upp sitt mål i förhållande till Ukraina: politisk kontroll över hela landet och inlemmande i en rysk inflytelsesfär. Krisen har hållit på länge, och allt tyder på att den kommer att hålla på länge än.
Rysslandskrisen är strukturell eftersom den är ett uttryck för landets politiska regim, dess världsåskådning och historieskrivning. Den interna repressionen göder den externa aggressionen och omvänt. Och den är systematisk därför att den är ett angrepp på den internationella regelbaserade ordningen och den europeiska säkerhetsordning som byggts upp efter andra världskriget och därefter sedan det kalla kriget upphörde. Det är en systemkonflikt som utgör ett medvetet och antagonistiskt angrepp på vårt fria, öppna och demokratiska samhällsskick, vårt välstånd och vår fred och säkerhet i Europa.
Definierar Europa
När en av världens två ledande kärnvapenmakter, tillika permanent medlem i FN:s säkerhetsråd, bedriver ett aggressionskrig i strid med flera aspekter av folkrätten – och enligt många bedömare även mot folkmordskonventionen – samt hotar med kärnvapen – då finns det inte längre en väg tillbaka till en värld som den som rådde före den 24 februari förra året.
Det som nu sker är en historisk brytpunkt som kommer att definiera inte bara vad Ryssland, Ukraina och övriga Östeuropa är i generationer framåt, utan även vad Europa och väst är, och vad det europeiska projektet för överskådlig framtid kommer att vara. Det handlar således inte bara om Ukraina, utan om oss i Sverige, EU och det bredare väst. Detta är inte ett ”Ukrainakrig” eller en ”Ukrainakonflikt”.
Hopsamlade ryska projektiler som fällts över staden Charkiv, december 2022. Foto:Libkos/AP/TT
Det är viktigt att komma ihåg att krig är ett medel – inte ett mål i sig – för att uppnå politiska målsättningar.
De bredare ryska målen handlar om regimöverlevnad, där Kreml uppfattar att demokrati, rättsstatens principer och mänskliga rättigheter utgör ett hot mot det egna styret. Detta hot kan inte uppstå bara i Ryssland utan även i ett land som Ukraina. Därför sågs de proeuropeiska demokratiprotesterna på Majdan i Kiev 2013–2014 som ett existentiellt hot mot Kreml och den ryska samhällsmodellen. Hit hör också angrepp på, och försök att påverka och underminera, västerländska demokratier genom olika hybridhot.
Det handlar vidare om en önskan att återupprätta ryska inflytelsesfärer, där Moskva i kraft av den starkes rätt kan dominera sina grannländer. Att hävda en sådan rätt är ett direkt angrepp på grundläggande principer för den internationella ordningen med dess betoning på suveränitet, territoriell integritet och självbestämmanderätt. Detta har pågått en lång tid, och de utdragna konflikterna i till exempel Georgien och Moldavien har varit ett sätt att försöka uppnå detta mål. Ytterst handlar det om en revisionistisk och revanschistisk politik som går ut på att återetablera det sovjetiska och ryska imperiet. Det är ett kolonialistiskt och imperialistiskt program.
"Normalt" Ryssland långt bort
En tredje målsättning handlar om att rasera den existerande europeiska säkerhetsordningen. I december 2021 stod även en fjärde rysk målsättning klar – att förändra den militära och politiska styrkebalansen, i Europa och globalt: ut och bort med USA och Nato från Östeuropa.
Dessa mål försöker nu Kreml genomdriva med storskalig militär våldsanvändning och andra former av ickemilitära så kallade hybridhot.
En transformation till ett annat, ”normalt” Ryssland – icke-konfrontatoriskt, icke-imperialistiskt och med respekt för demokrati och mänskliga rättigheter – ligger längre bort än någonsin sedan kommunismens fall. Det skulle kräva inte minst en uppgörelse med det egna totalitära leninistisk-stalinistiska arvet, och dessförinnan det imperialistiska Ryssland, och nu detta kolonialkrig. Då Putin fokuserat just på historieskrivningen – eller snarare historieförfalskningen – torde en sådan vändning vara svår att åstadkomma under överskådlig framtid.
De folkliga demonstrationerna på Majdan i Kiev 2013–2014 för ett närmande till EU – och ett distanserande från Ryssland – sågs av Kreml som ett hot. Foto: Sergei Chuzavkov/AP/TT
Rysslandskrisen tar inte slut med en eventuell vapenvila eller frysning av kriget mot Ukraina. Någon fred är alltså inte möjlig, så länge Ryssland har en ledning som i dag, annat än i form av att Ukraina tvingas till betydande eftergifter i strid med folkrätten. Ett sådant ryskt skördande av aggressionens frukter skulle få långtgående och oacceptabla konsekvenser för folkrätten och den europeiska säkerhetsordningen, och därmed för allas vår säkerhet.
För att vinna freden och återupprätta en internationell legitim ordning blir ansvarsutkrävandet, särskilt det folkrättsliga, av Rysslands brott grundläggande.
Rysslandskrisen är därför sannolikt inte ett problem som kan lösas utan måste hanteras under en längre tid.
Väst aktör, inte observatör
Utvecklingen i den pågående krisen avgörs av faktorer på åtminstone sex arenor:
- utvecklingen på slagfältet
- västs (samlade) stöd till Ukraina
- västs politik i förhållande till Ryssland
- Ukrainas inre politiska, sociala och ekonomiska utveckling, samt landets samlade motståndskraft
- Rysslands inre utveckling
- det internationella samfundets (särskilt Asiens, Afrikas och Latinamerikas) samlade syn på konflikten och vilja att agera samlat
Till dessa arenor kommer de inrikespolitiska opinionerna i EU:s medlemsländer, USA och andra viktiga västliga aktörer.
Utfallet i kriget, och i förlängningen den större Rysslandskrisen, är i hög grad avhängigt västs åtgärder, eller avsaknaden av sådana. Väst består inte av några utomstående observatörer utan av ansvariga aktörer. Alla scenarier eller förutsägelser om Ukrainas, Rysslands och krigets framtid och förlopp är meningslösa om inte de samlade västländernas vilja och förmåga att handla tas med i kalkylen.
Det antivästliga tankegångar som delvis motiverar den ryska aggressiviteten mot sin omgivning kunde anas redan i ett tal vid den årliga stora säkerhetskonferensen i München 2007. Foto: Diether Endlicher/AP/TT
Konsekvenserna av olika utfall har inte bara direkt påverkan på Ukraina och Ryssland, utan på EU, det större europeiska projektet och den europeiska säkerhetsordningen. Beräkningen av olika utfall måste ta med alternativkostnader. Vad blir konsekvenserna av att Putin (och andra politiska ledare) tillåts dra slutsatsen att aggressionskrig och närmast totalitärt förtryck är framgångsrika?
Väst kan påverka Ukraina, och därmed kriget och den övergripande Rysslandskrisen, direkt. Däremot har västländerna små, för att inte säga obefintliga, möjligheter att påverka Rysslands utveckling lika direkt. Den enskilt största och viktigaste möjligheten att däremot påverka Ryssland indirekt på sikt är att säkerställa att Ukraina lyckas överleva som nation, värna dess suveränitet och territoriella integritet, samt låta landet utvecklas mot en modern europeisk stat med respekt för demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstatens principer och med en fungerande marknadsekonomi.
Vad krävs och hur länge?
Lärdomarna sedan Sovjetunionens upplösning 1991 visar nu att det inte finns något säkert rum mellan Ryssland och den europeiska och transatlantiska stugvärmen med dess EU- och Natomedlemskap. Diplomatisk så kallad konstruktiv tvetydighet, försöken att frysa konflikter som skapats av Ryssland och avsaknaden av ansvarsutkrävande har visat sig vara en del av problemet snarare än en del av lösningen. Ett nytt vapenstilleståndsförsök, en ”frysning” av konflikten och förnyade försök att låsa in Ukraina i en buffertstatskonstruktion kommer därför sannolikt bara att förvärra och förlänga problemen.
Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj söker stöd för försvaret och återuppbyggnaden. Här med den brittiske premiärministern Rishi Sunak i London i februari 2023. Foto: Peter Nicholls/AP/TT
En aktiv Östeuropapolitik med fokus på Ukraina utformas nu med EU-närmande, finansiellt, humanitärt och militärt stöd och ett program för återuppbyggnad. Det samlade väst har vidtagit robusta åtgärder som ingen kunde förutse för ett år sedan, men mycket återstår att göra om det ska finnas ett Ukraina kvar att återuppbygga och integrera i den europeiska gemenskapen. Därav det akuta fokuset på det militära stödet inför en rysk offensiv, som kanske redan har inletts när dessa rader publiceras.
Ettårsdagen av den storskaliga invasionen är därför ett tillfälle att reflektera över om Europas ledare och väljare fullt ut tagit till sig vad som står på spel, hur lång tid detta kan ta och vad som krävs för att saker inte ska förvärras ytterligare.