Konflikten Israel–Palestina – fördjupning

Diskussioner om den israelisk-palestinska konflikten har oftast siktat mot en tvåstatslösning. Israeler och palestinier ska ha rätt till varsin stat i det omtvistade området som utgörs av Israel samt Västbanken och Gazaremsan. Tvåstatslösningen var en förutsättning för 1990-talets fredsprocess. Men den misslyckades och utvecklingen därefter har inte fört parterna närmare en lösning.

Det krig som följde på proklamerandet av staten Israel 1948 blev en stor seger för den nya staten. Arabiska trupper anföll Israel efter utropandet, men de var oförbereda och illa utrustade. Under kriget kunde Israel utvidga sitt territorium.

Av den palestinska stat som FN planerat för (se Hur staten Israel kom till) återstod i praktiken ingenting. Förutom delar som Israel lagt under sig hade Jordanien lagt beslag på Västbanken samt Östra Jerusalem, och Gazaremsan hade hamnat under egyptiskt styre. FN ville ställa Jerusalem under internationell kontroll, men det gick varken Israel eller Jordanien med på. Då Jordanien införlivade Östra Jerusalem hindrades judar från att besöka Västra muren (Klagomuren), resten av ett judiskt tempel i äldre tid.

För palestinierna innebar kriget 1948–1949 en katastrof, al-nakba. I områden som senare kom att utgöra Israel kan det 1948 ha bott mellan 700 000 och 900 000 araber. Efter kriget var kanske 160 000 kvar. Merparten av de övriga befann sig i flyktingläger utanför Israel, framför allt i Gazaremsan, Jordanien (inklusive Västbanken) och Libanon.

I maj 1949 blev Israel medlem i FN. Alla judar hade rätt att invandra. Tidigare hade de flesta kommit från Europa, men kriget mellan Israel och arabstaterna hade utlöst förföljelser mot judiska minoriteter i arabvärlden. Över 850 000 judar som bott där flydde, två tredjedelar tog sig till Israel. 1948 hade det funnits 630 000 judar i landet; fyra år senare var antalet fördubblat.

Krig med flera länder

Medan israelerna under 1950-talet började bygga upp sin nya stat organiserade palestinierna ett motstånd. 1959 bildade Yasir Arafat, Mahmud Abbas och andra palestinier i exil rörelsen Fatah som senare blev ledande kraft i Palestinska befrielseorganisationen (PLO, Palestine Liberation Organization).

Arabstaterna hade inte gett upp hoppet om att återta områden som Israel behärskade. När Egypten, Jordanien och Syrien 1967 ingick en försvarsallians och ökade trycket mot Israel gick israeliskt flyg till anfall. I det så kallade sexdagarskriget erövrade Israel Gazaremsan och Sinaihalvön från Egypten, och Västbanken inklusive det östra, arabiska Jerusalem från Jordanien. Från Syrien tog Israel Golanhöjderna. Östra Jerusalem har senare annekterats och därmed ställts under israelisk lag.

För palestinierna innebar sexdagarskriget att de sista resterna av det historiska Palestina fallit i israelernas händer. I flyktinglägren i Jordanien, Libanon och Syrien strömmade palestinier till rörelser som ville befria Palestina.

1973 anfölls Israel av grannländerna under det så kallade oktoberkriget. Även denna gång avgick Israel med segern.

Efter kriget ändrade PLO politik. PLO beslöt också att befrielsen inte bara skulle ske med militära medel utan även med politiska.

Israel gick in i ett nytt skede 1977, med högerblocket Likuds valseger. Dittills hade alla regeringar letts av Arbetarpartiet, som visserligen tillåtit judiska bosättningar på ockuperad mark men inte uppmuntrade utbyggnaden så som Likud kom att göra. Likuds politik resulterade i stora bosättningsområden för israeler på Västbanken, där palestiniernas frustration växte i samma takt som rädslan för ockupationsmakten minskade. Hösten 1987 inledde stenkastande ungdomar ett uppror, intifadan. Israelerna svarade med lågintensiv krigföring och kollektiva bestraffningar, men på sikt framstod situationen som ohållbar. Kontakter knöts mellan israeler och palestinier på alla nivåer.

1988 utropade PLO:s exilparlament formellt en självständig palestinsk stat (med Arafat som president från 1989). Därmed bekände sig PLO till en tvåstatslösning: båda folken skulle ha rätt till en egen stat. PLO erkände också FN:s resolution 242 från 1967 som kräver reträtt från ockuperade områden, respekt för och erkännande av de inblandade staternas territoriella integritet och deras rätt att leva inom säkra och erkända gränser.

Den palestinska staten erkändes av Sovjetunionen och drygt 80 andra länder, de flesta i Afrika och Asien. USA och andra västländer avstod.

1990-talets fredsprocess

I början av 1990-talet inleddes en fredsprocess. Den möjliggjordes bland annat av att den palestinska sidan befann sig i ett utsatt läge. Kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen var slut och palestinierna förlorade sitt beskydd från Sovjetunionen som upplöstes 1991. Samtidigt drog länder kring Persiska viken in sitt stöd till PLO som straff för att palestinierna ställt sig bakom Iraks president Saddam Hussein när denne invaderade Kuwait 1990 och utlöste ett krig i regionen.

Ungefär samtidigt återkom Arbetarpartiet till makten i Israel. Nya bosättningsprojekt stoppades, utom i Östra Jerusalem. Med norsk medling förhandlade premiärminister Yitzhak Rabins regering i hemlighet med PLO.

1993 undertecknades det första så kallade Osloavtalet vid en ceremoni i Washington. Avtalet var en principöverenskommelse om begränsat palestinskt självstyre på Västbanken och i Gaza. PLO erkände även formellt Israels rätt att existera inom säkra gränser, och Israel erkände för första gången PLO som palestinska folkets representant. Lokalt palestinskt självstyre under israelisk överhöghet inleddes 1994 i Gazaremsan och i staden Jeriko på Västbanken.

PLO-ledaren Arafat lät med stöd av avtalet inrätta en nationell förvaltning, Palestinska myndigheten. Arafat valdes senare till president.

Osloprocessen innehöll fredsavtal "tills vidare". Inom fem år skulle förhandlingar slutföras om Västbankens och Gazas permanenta status, om Jerusalem, bosättningarna, flyktingarna, säkerheten och gränserna. Därefter skulle FN:s resolution 242 förverkligas och ockuperade områden överlämnas. Parterna var emellertid inte överens om den exakta innebörden av FN-resolutionen samtidigt som motståndare på båda sidor försökte sabotera uppgörelsen.

Våldsvåg mot civila

Islamiströrelserna Hamas och Islamiska jihad började utföra självmordsattacker mot civila israeler och 1995 sköts premiärminister Rabin ihjäl av en judisk extremist. Mordet blev kulmen på en hatkampanj från högern mot Rabins fredspolitik. I efterhand framstod det som början till slutet på fredsprocessen.

Våldet fortsatte med palestinska självmordsdåd och israeliska vedergällningsattacker. Israel började bygga en ”säkerhetsbarriär” mot Västbanken. Barriären förlades i stora delar på palestinsk mark. År 2000 inleddes ett nytt uppror, den andra intifadan. Efter självmordsattacker återockuperade Israel Västbanken och Arafats högkvarter belägrades.

De judiska bosättningarna på palestinsk mark fortsatte att växa. Till skillnad från många andra inom högern ansåg dock Likudledaren Ariel Sharon, som blivit premiärminister 2001, att bosättningspolitiken inte hade gjort Israel säkrare mot angrepp. Palestinierna var ännu i majoritet i de ockuperade områdena, och deras befolkningstillväxt var snabb. Om ockupationen fortsatte skulle Israel snart bli ett land med arabisk majoritet. Sharons slutsats blev att små och avlägsna bosättningar måste överges, men de största bosättningarna på Västbanken skulle Israel behålla. Sharon tillkännagav att Israel skulle utrymma sina bosättningar i Gazaremsan och planen genomfördes 2005. Israelisk militär drog sig tillbaka utanför Gazaremsans gräns. Israel kontrollerade även i fortsättningen gränserna och därmed viktiga förutsättningar för de palestinska områdena som handel, pengaflöden och personers resande.

Tvistefrågor

Sedan 1990-talets fredsprocess gick i stöpet har flera misslyckade försök gjorts att nå ett slutligt fredsavtal. De viktigaste frågorna handlar om Jerusalem, de palestinska flyktingarna och bosättningarna.

Både Israel och palestinierna kräver att få ha Jerusalem som huvudstad. Tempelberget (al-Haram al-Sharif på arabiska) är en helig plats för både judar och muslimer. Här låg två judiska tempel i äldre tid och vid bergets sydvästra sida finns Klagomuren (Västra muren) som antas ha varit en del av muren runt ett av dessa tempel. Muren är en viktig plats för judisk bön och en vallfartsort för judar. Ovanför, på berget, ligger två helgedomar: al-Aqsa-moskén och Klippdomen, placerade över en klippa från vilken profeten Muhammed sägs ha gjort en himmelsfärd.

Tempelberget förvaltas av en religiös stiftelse under överinseende av Jordanien. Judar och kristna får besöka berget men inte hålla bön där. Judiska religiösa fanatiker vill att förbudet ska upphävas. Med jämna mellanrum blossar oroligheter upp mellan judar och palestinier i anslutning till Tempelberget.

Flyktingarnas öde

De palestinska flyktingarna och deras ättlingar är i dag cirka 5,6 miljoner, enligt FN:s räkning. I Gaza är nästan fyra femtedelar flyktingar från Israel, mot knappt en tredjedel av palestinierna på Västbanken. Utanför Västbanken och Gaza finns de största flyktinggrupperna i Jordanien (drygt 2,2 miljoner) och i Libanon.

Israel vägrar erkänna att flyktingarna har rätt att återvända, men för palestinska ledare är rätten till återflyttning en mycket viktig fråga. Undersökningar tyder på att bara en liten del av flyktingarna i dag vill flytta till det som nu är Israel. Flertalet vill i stället ha hjälp att bosätta sig i andra länder och kompensation för förlorad egendom.

Israel har ofta anklagat arabländer för att avsiktligt hindra palestinska flyktingar från att integreras. Av alla arabstater är det enbart Jordanien som erbjudit flyktingarna fullvärdigt medborgarskap.

Bosättningarna växer

Bosättningarna utgör ett lapptäcke över hela Västbanken och förbinds med själva Israel av ett stort antal vägar som begränsar palestiniernas rörelsefrihet. En särskilt omstridd bosättning finns i Hebron på Västbanken där omkring 500 av de politiskt mest extrema bosättarna har etablerat sig i stadskärnan. Hebron är känd som Abrahams stad och därför helig för både judar och muslimer (och för kristna).

Bosättarna anser sig ha historisk rätt till Västbanken, där deras förfäder bott i biblisk tid. Efter Israels utrymning av Gaza 2005 radikaliserades delar av bosättarrörelsen, och de senaste åren har bosättarna fått ökat politiskt inflytande och ministerposter. Tanken att Israel aldrig ska lämna Västbanken har vunnit terräng bland israeliska politiker och väljare. Följaktligen har bosättningarna fortsatt att expandera.

Antalet bosättare har vuxit till cirka 700 000 enligt FN; minst 465 400 på Västbanken, som är det antal den israeliska människorättsorganisationen Fred nu rapporterat, och cirka 230 000 i östra Jerusalem. Antalet palestinier uppgår till 2,8 miljoner på Västbanken och 300 000 i östra Jerusalem.

Att bosättningarna är ett hinder för fred uppfattas även av omvärlden. Strax innan Barack Obama avgick som president 2017 släppte USA igenom en resolution i FN:s säkerhetsråd som krävde att Israel omedelbart upphör med bosättningsverksamhet på ockuperad palestinsk mark. Det var första gången på över 35 år som säkerhetsrådet antog en resolution som så starkt fördömde Israels bosättningspolitik. Tidigare försök hade stupat på USA:s veto. Resolutionen utlöste vrede bland israeliska politiker och USA kritiserades av tillträdande presidenten Donald Trump som lovade att politiken skulle ändras. Strax därpå utmanade Israel omvärlden genom att anta en lag som gjorde det möjligt för staten att expropriera privat palestinsk mark och använda den för bosättare.

Misslyckade fredsförsök

År 2000 rapporterades israeler och palestinier vara nära ett fredsavtal som medlats fram av USA:s dåvarande president Bill Clinton. Förslaget föll på den palestinska sidans tvekan. Arafats huvudinvändning uppgavs vara att förslaget inte gav alla flyktingar rätt att återvända.

2002 lanserade den så kallade ”kvartetten” (USA, FN, EU och Ryssland) en ”färdplan för fred” i tre faser, men planen genomfördes aldrig. Ännu ett amerikanskt försök gjordes 2013–2014, men dialogen slutade i dödläge. Israel fortsatte under hela förhandlingsperioden att bygga ut bosättningarna.

Under Donald Trumps tid i Vita huset minskade utsikterna för en förhandlingslösning. 2017 erkände USA Jerusalem som Israels huvudstad och gav order om att den amerikanska ambassaden skulle flyttas dit. Beskedet utlöste ramaskri i arabiska och muslimska länder och fördömdes även av EU, Ryssland och de flesta andra länder. Den palestinske presidenten Abbas förklarade att USA genom detta steg förverkat sina möjligheter att fungera som medlare. 2020 lade Trump också fram en fredsplan som i allt väsentligt byggde på Israels anspråk. Planen förkastades av palestinierna.

Palestiniernas internationella ställning försvagades därefter ytterligare av att USA förmådde en rad sunnimuslimska länder att erkänna Israel, utöver Egypten och Jordanien som hade slutit fred med Israel på 1900-talet. 2020 kom sådana beslut från Förenade arabemiraten, Bahrain, Sudan och Marocko. Den främsta förklaringen var USA:s och Israels ansträngningar att bilda en gemensam front mot regimen i Iran. Från arabiskt håll, framför allt emiraten, har det framhållits att Israel i utbyte mot erkännande lovat att bromsa sina planer på att annektera mer mark på Västbanken. Med Joe Biden på presidentposten verkar USA åter för en tvåstatslösning, även om beslutet att flytta den amerikanska Israelambassaden från Tel Aviv till Jerusalem inte kommer att rivas upp.

Palestinsk splittring

Till alla misslyckade fredsförsök bidrar splittring på den palestinska sidan. Enligt palestinsk lag är det Palestinska befrielseorganisationen (PLO) som ska förhandla med Israel. Islamistiska Hamas har inte brytt sig om vad PLO avtalar med Israel. Hamas har inte erkänt Israels rätt att existera. Officiellt förhandlar inte Israel och Hamas med varandra, men Qatar och Egypten agerar mellanhänder.

Mellan Hamas och Fatah, den dominerande rörelsen i PLO, kulminerade konflikten efter de palestinska valen 2006 som Hamas vann. När parterna inte kunde enas i regeringsfrågan utbröt strider och Hamas tvingade Fatah/PLO att lämna Gaza. Sedan dess har Hamas styrt i Gaza och Fatah/PLO på Västbanken där Palestinska myndigheten (PA) har sin bas. Omvärlden, som betraktar Hamas som en terrorgrupp, har fortsatt att samarbeta med PA som leds av Fatah.

Flera gånger sedan dess har det rapporterats att Hamas och Fatah enats om försoning och samlingsregering. Hamas pressas till uppgörelser av Egypten men också av Fatah som har haft möjlighet att strypa löner och vissa leveranser till Gaza där levnadsförhållandena redan är svåra. Gaza sattes under israelisk blockad sedan Hamas tagit över makten. Områdets andra landgräns, mot Egypten, har också varit stängd i långa perioder. Oenigheten mellan Hamas och Fatah har bland annat gällt vem som ska ansvara för säkerheten i Gaza då Hamas vägrat avväpna sin militära gren. Uppdelningen i två rivaliserande palestinska regimer har fortsatt. Både parlaments- och presidentval har planerats, men skjutits på framtiden. President Abbas har fortsatt på sin post.

2017 kom signaler om ändrad politik från Hamas sida. Rörelsen antog ett policydokument som speglade en mer försonlig linje mot Israel på ett par punkter. Men Hamas återgick snart till att fortsätta hävda palestiniernas rätt att bekämpa Israel, och har därefter återupptagit terrormetoder.

Palestinierna och FN

Till Israels irritation har Palestinska myndigheten/Fatah gått sin egen väg för att stärka palestiniernas ställning inom FN-systemet. 2011 lämnade president Abbas in en medlemskapsansökan till FN för att den vägen söka erkännande för en palestinsk stat. Ansökan stupade på motstånd från USA men palestinierna röstades in som medlemmar i FN-organet Unesco. Senare röstade FN:s generalförsamling för att höja Palestinska självstyrets status i FN från observatör till observatörsstat.

2013 utfärdade Abbas ett dekret enligt vilket Palestinska självstyret (eller Palestinska myndigheten) officiellt bytte namn till Staten Palestina. Palestinierna upplevde en stor framgång 2014, då Sveriges regering erkände Palestina. Beslutet fick symbolverkan då Sverige var det första EU-land som tog detta steg. Några andra europeiska länder har följt i Sveriges spår. (Polen och vissa östländer har också erkänt Palestina men det skedde innan de gick med i EU.)

I april 2015 anslöt sig Palestina till Internationella brottmålsdomstolen (ICC) där individer kan åtalas för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsbrott. Avsikten var att ställa Israel till svars för våld mot palestinier. Israel fördömde åtgärden och påpekade att även palestinier kan komma att åtalas. Palestina har fortsatt ansöka om medlemskap i internationella sammanhang. När Palestina godkändes som medlem i polisorganisationen Interpol 2017 sades runt 50 internationella organisationer/avtal ha släppt in palestinierna.

Flera krig mellan parterna

Konflikten mellan Israel och radikala grupper i Gaza har flera gånger resulterat i regelrätt krig. Vid årsskiftet 2008/2009 varade en upptrappad konflikt i tre veckor. 1 300 palestinier och 13 israeler dödades.

Hösten 2012 utbröt ett kort krig som krävde 170 palestiniers och sex israelers liv.

Sommaren 2014 utlöstes krig av att tre israeliska tonåringar mördades på Västbanken. När israeliska extremister hämnades genom att kidnappa och bränna en ung arab levande ökade oron längs gränsen mellan Israel och Gaza. Hamas väpnade gren började beskjuta Israel med raketer och Israel svarade med flyganfall mot Hamas baser och vapenlager. Israel satte också in marktrupper som gick in Gaza för att förstöra tunnlar som palestinier byggt för att ta sig in i Israel. När konflikten slutade med vapenvila i augusti hade över 2 100 palestinier dödats. Majoriteten av dem var civila, varav flera hundra barn. På israeliska sidan fick 66 soldater och 7 civila sätta livet till. Stora delar av Gaza ödelades.

I maj 2021 ledde elva dagar av stridshandlingar till minst 260 dödsoffer i Gazaremsan och 13 i Israel. Både israeliska styrkor och militanta palestinier utförde handlingar som kan klassas som krigsförbrytelser, bedömer organisationen Human Rights Watch (HRW).

Hamas genomförde i oktober 2023 en offensiv mot Israel från Gazaremsan, och det femte kriget på 15 år utbröt. För Israel, som har avancerad försvarsmakt med högutbildad personal, var det en svår chock att islamiströrelsen trots militär underlägsenhet lyckades ta sig över gränsen för att begå mord på civila och ta gisslan till Gaza. Minst 1 200 människor mördades av Hamas i Israel, där traumat efter Förintelsen, nazisternas folkmord på judar i Europa, återuppväcktes. Israels svar blev månader av intensiva bombanfall mot Gazaremsan i syfte att en gång för alla krossa Hamas, och det militära agerandet har samtidigt krävt tiotusentals civila palestiniers liv. Israel hävdar sin rätt till självförsvar, men får skarp och växande kritik för att ha svarat med oproportionerligt mycket våld.