Missnöje och tur banar väg för Labour-comeback

Alla fem brittiska premiärministrar sedan valet 2010 har kommit från det borgerliga Konservativa partiet, även kallat Tories. Under en tid har det framstått som oundvikligt att nästa premiärminister skulle bryta det mönstret. Nu är det snart dags. Inför valet den 4 juli talar allt för att Storbritanniens regeringschef blir Keir Starmer, ledare för det vänsterorienterade partiet Labour.

Bedömare undrar nu hur en Starmer-ledd regering kan se ut och vad den kan stå för. Mycket beror på storleken på den parlamentariska majoritet som Labour kan få, men omständigheterna kring Starmers uppgång som partiledare ger en del ledtrådar. På många sätt har han haft den egenskap som Napoleon påstås ha värderat högst hos sina generaler – tur. Hans politiska motståndare har nämligen gjort livet oerhört mycket lättare för honom. Labour och Starmer väntas faktiskt vinna fastän de inte är särskilt populära bland allmänheten, utan snarare för att missnöjet är så stort med regeringen. Men Starmer har också varit bra på att utnyttja de chanser han har fått.

Politisk berg-och-dalbana

Det är svårt att överdriva turbulensen i den brittiska politiken det senaste årtiondet. En våg av frustration på vänsterkanten efter Konservativa partiets valseger 2014 banade väg för den mest radikala ledaren i Labours historia, Jeremy Corbyn. Han gjorde oväntat framsteg i valet 2017, men avgick efter de konservativas förkrossande seger 2019. Starmer tog över som Labours ledare i april 2020, under coronavirusets första våg.

Keir Starmer (t v) lär efterträda ett koppel med konservativa premiärministrar. Till höger om honom Liz Truss, Rishi Sunak, Boris Johnson och Theresa May, under minnesdagen för stupade i strid, den 12 november 2023. Foto: Kin Cheung/AP/TT

Boris Johnson, den konservative premiärministern, hade då dragit Storbritannien ur en konstitutionell kris som orsakats av oenighet om hur, eller om, man skulle följa resultatet i folkomröstningen 2016 om landets EU-medlemskap. Hans regering lyckades genomföra "brexit" – det brittiska utträdet ur EU – i början av 2020. Johnsons lösning på brexit-krisen hjälpte honom att samla en anmärkningsvärt bred skara väljare, som inkluderade arbetarklass och lägre medelklassväljare i centrala och norra England som traditionellt stödde Labour.

Inte helt oväntat var Starmers första år som partiledare svårt. 2021 vann exempelvis Konservativa partiet ett fyllnadsval i Hartlepool i nordöstra England, där det aldrig tidigare hade tagit hem segern. Enligt vissa rapporter övervägde Starmer då att avgå.

Partygate

Hans öde vände sedan tvärt. För även om Konservativa partiets väljarbas var bred var den också bräcklig.

Johnson blev intrasslad i skandaler. Vissa var relativt små. Andra var betydligt allvarligare – framför allt partygate, som handlade om hur hans personal, och även Johnson själv, struntat i sina egna restriktioner för socialt umgänge under pandemin. När skandalen briserade i slutet av 2021 gick Labour om Konservativa partiet i opinionsmätningarna. Efter Johnsons utdragna fall från makten i mitten av 2022 förstörde hans efterträdare Liz Truss kortvariga men katastrofala ekonomiska experiment det som fanns kvar av partiets anseende.

Den yvige, högerradikale "brexitören" Nigel Farage och hans Reform UK "stjäl" röster från Tories från höger. Foto: Kirsty Wigglesworth/AP/TT

Sedan dess har opinionsmätningarna konsekvent visat på en stor och stabil ledning för Labour. Liz Truss efterträdare Rishi Sunaks styre har visserligen medfört mer stabilitet, men väljarna verkar ha bestämt sig för att byta regering. Den pågående valrörelsen, som Sunak överraskande inledde den 22 maj när han utlyste valet, har bara fördjupat Konservativas partiets misär. Hans löften om stora skattesänkningar är, som vissa kommentatorer har påpekat, knappast mer trovärdiga än de löften som han tidigare kritiserade Truss för.

Utöver denna kritiserade valplattform har Sunaks parti inför valet upplevt bakslag efter bakslag:

Den 3 juni återvände Nigel Farage, välkänd för sitt kampanjande för brexit, till politiken som ledare för partiet Reform UK. Opinionsmätningarna tyder nu på att Reform UK flåsar regeringspartiet i nacken. På grund av Storbritanniens valsystem, där varje valkrets endast väljer en parlamentsledamot, väntas denna splittring av högerns röster innebära en katastrof för de konservativa. Labour är redo att dra nytta av denna. Det kommer också mittenpartiet Liberaldemokraterna att göra.

Den 6 juni avvek Sunak tidigt från en internationell minneshögtid för de allierade styrkor som befriade det ockuperade Frankrike 1944, något som snabbt blev enormt kontroversiellt. Den politiska kommentatorn John Rentoul förklarade dagen därpå i tidningen The Independent att "det är svårt att tänka sig ett mer katastrofalt misstag i brittisk valhistoria".

Rishi Sunak (nertill t v), Keir Starmer och många fler dignitärer tittade på flyguppvisning under minnet av D-dagen men premiärministern avvek i förtid. Foto: Dylan Martinez/AP/TT

Därefter följde skandalen i valrörelsens slutskede där flera partiföreträdare misstänks för insiderbrott sedan de satsat pengar på vilket valdatum som premiärministern skulle välja.

Så Starmers motståndare kunde knappast ha hjälpt honom mer effektivt. Samtidigt har hans stadiga och disciplinerade ledarskap gjort det möjligt för honom att dra nytta av Konservativa partiets katastrofer.

Starmers väg till makten

Vad kan vi då vänta oss av Starmer som premiärminister? Hans väg till makten kan ge vissa svar.

Trots sitt skotska förnamn kommer Keir Starmer från Kent i södra England. Liksom Rishi Sunak valdes han in i parlamentet så sent som 2015. Innan dess var Starmer chef för Englands åklagarmyndighet. År 2014 blev han adlad, knighted, för sina insatser vid denna myndighet – en belöning som ändrade hans namn till sir Keir Starmer. Hans titel låter nästan aristokratisk, vilket inte alltid är en fördel för en Labourpolitiker.

Få betraktar honom som en särskilt begåvad debattör eller retoriker. Hur är det då med hans ideologiska inriktning?

Konservativa partiet kritiserar Starmer för hans tid i företrädaren Jeremy Corbyns så kallade skuggregering. I den rollen var han förstås förknippad, om än löst, med Labours vänsterflygel. Han var tydligt emot brexit, vilket gjorde honom populär bland partimedlemmarna. (Corbyn var mycket mer tveksam till EU-medlemskapet). Inför valet 2019 utvecklade Starmer, som hade fått ansvaret för EU-frågan, en komplicerad och föga övertygande Labour-kompromiss om brexit. Hans linje kanske inte var en viktig orsak till Labours sämsta valresultat sedan 1935. Men den hjälpte inte.

Starmers strategi har likheter med "blairismen", personifierad av Labourpartiets  senaste premiärministrar Tony Blair (mitten) och Gordon Brown (t h). Brown var även Blairs finansminister. Foto: Kirsty O'Connor/AP/TT

Starmers plattform i den efterföljande kampen om att efterträda Corbyn som partiledare var utpräglat vänsterorienterad. Som han ibland påminns om av grupper inom Labour lovade han bland annat att höja inkomstskatten betydligt för höginkomsttagare, avskaffa studieavgifter för universitetsstudenter, stödja "gemensamt ägande" av järnvägar, post, energi och vattenförsörjning, försvara rätten för britter och EU-medborgare att röra sig fritt mellan sina respektive territorier, samt genomföra konstitutionella reformer.

Starmer avgav dessa löften för lite mer än fyra år sedan. Det finns nästan inga spår av dem i Labours valmanifest 2024. I stället utmärker sig detta för sin försiktighet, särskilt i den ekonomiska politiken. Starmer och hans tilltänkta finansminister Rachel Reeves har ansträngt sig för att lugna misstänksamma väljare. De lovar att inte höja inkomstskatten eller momsen. Universitetsavgifterna kommer att vara kvar. Det kommer inte att bli någon återgång till EU:s inre marknad. När det gäller andra utrikespolitiska frågor, såsom kriget i Ukraina eller Storbritanniens relation med Kina, blir det inte heller någon särskild avvikelse från den nuvarande regeringens linjer.

Starmers strategi påminner mycket om den under Labourpartiets mest framgångsrika ledare under efterkrigstiden, Tony Blair, som var premiärminister mellan 1997 och 2006. Blairs övertygelse var att Labour bara kunde göra skillnad i regeringsställning och, viktigare, att regeringsmakten bara kunde vinnas från politikens mittfåra, inte från de radikala flankerna. Även om vissa anser att den nuvarande ideologiska relationen mellan Starmers Labour och den så kallade blairismen inte är helt okomplicerad har de båda ledarnas valstrategier faktiskt mycket gemensamt.

Vad kan man vänta sig?

1997 fick Labour 43 procent av rösterna, vilket beroende på valsystemets egenheter gav partiet 63 procent av platserna i parlamentets underhus, vars stöd regeringen är beroende av. I år, på grund av Konservativa partiets djupa impopularitet och Reform UK:s framfart, kan Labours majoritet mycket väl bli ännu större. Konservativa partiets kris är faktiskt så djup att vissa anser att det till och med kan utplånas.

Även från mitten väntas det kapitaliseras på Tories tillbakagång. Valkampanj på hönsfarm i East Sussex med Liberaldemokraternas ledare Ed Davey (t v) och partiets kandidat i Lewes, James MacCleary. Foto: Anahita Hossein-Pour/PA/AP/TT

Labour lär dock ta makten under omständigheter som är mycket mindre gynnsamma än de var 1997. Storbritanniens ekonomi växer endast svagt, om alls. De offentliga finanserna är i dåligt skick. Samtidigt är infrastruktur och offentliga tjänster i desperat behov av investeringar. Migrationen till Storbritannien, som har varit mycket stor de senaste åren, är en het politisk fråga. Exakt hur en Labourregering ska stimulera den ekonomiska tillväxten och minska invandringen, särskilt den illegala formen, är fortfarande oklart.

Som den politiske kommentatorn John Rentoul har noterat, ju större majoritet Labour får, desto mer motstånd mot Starmers regering kan väntas inifrån det egna partiet. Även om Labours ledning aggressivt har styrt partiets utnämningar av valkandidater, så att nästan varje antydan till radikalism har rensats bort, kommer det att finnas många Labourparlamentariker utan jobb i regeringskansliet som blir rastlösa den dag väljarna blir besvikna på landets nya styre.

Starmer har lett sitt parti i en helt annan riktning än den som han utlovade 2020. Som en lyckosam general har han hittills klarat av den bedriften anmärkningsvärt smidigt. Frågan är hur länge hans tur kan hålla i sig.