Östtimor – Demokrati och rättigheter

Östtimor håller regelbundna val som får godkänt av oberoende valobservatörer. Ett demokratiskt underskott är att politikerna oftast kommer från samma lilla överklass som präglas av svågerpolitik och korruption.

Östtimoriansk politik domineras av det gamla självständighetspartiet Fretilin samt politiker i kretsen kring den forna gerillaledaren Xanana Gusmão. Samma personer dyker upp i olika maktpositioner: Gusmão har exempelvis varit statschef, regeringschef och partiordförande medan Taur Mata Ruak varit försvarsminister, president och premiärminister.

Övergången från gerillakrigare till folkvald parlamentsledamot eller regeringsminister har för en del varit svår. Interna maktstrider har periodvis lett till oroligheter och 2006 var inbördeskrig nära. Valrörelserna blir ofta våldsamma, inte sällan krävs dödsoffer när väpnade gäng lojala mot endera partiet drabbar samman.

Sedan 2011 måste var tredje namn på de politiska partiernas listor vara en kvinna. Det har ökat jämställdheten i politiken, som dock fortfarande domineras stort av män.

Korruptionen ökade länge i takt med att staten fick allt större inkomster från oljeutvinning. Regeringarna sade sig prioritera kampen mot korruptionen, som dock bredde ut sig inom statsförvaltningen, parlamentet och regeringen. Flera ministrar har anklagats för korruption och maktmissbruk.

I mitten av 2010-talet vände trenden och Östtimor började klättra i Transparency Internationals (TI) index över korruptionen i världen. Numera placeras Östtimor på indexets övre halva, det vill säga bland de minst korrupta länderna. 2023 rankades Östtimor på plats 70 av 180 länder i TI-indexet (se hela listan här).

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

Press- och yttrandefrihet råder och redaktionerna kan arbeta relativt fritt från politiska påtryckningar. Det har hänt att journalister har åtalats för förtal när de skrivit om känsliga politiska frågor som korruption inom statsapparaten, men ingen har fängslats på grund av sitt arbete sedan landet blev självständigt 2002. Självcensur inom journalistkåren beskrivs som ganska vanligt.

Reportrar utan gränser (RUG) rankar Östtimor högt, på plats 20 av 180 länder, i sitt index över pressfriheten i världen (se hela listan här). Det är en betydligt bättre rankning än för grannlandet Indonesien som hamnar på plats 111.

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Sedan våldsvågen i samband med folkomröstningen om självständighet 1999, då stora delar av samhället lades i ruiner, har Östtimor fått hjälp av FN-personal och annan utländsk expertis med att bygga upp en förvaltning, en poliskår och ett oberoende rättsväsen. Uppbyggnaden har gått långsamt och rättssystemet är bristfälligt. Ett viktigt skäl till detta är den stora bristen på utbildade östtimorianer, som kan arbeta inom rättsväsendet.

Lagstiftningen är en blandning av indonesiska lagar och lagar stiftade av FN samt av det östtimorianska parlamentet. Domstolsväsendet ska bland annat bestå av en högsta domstol, en appellationsdomstol, distriktsdomstolar och militärdomstolar, men detta är ännu under uppbyggnad.

FN överlämnade det polisiära ansvaret till en östtimoriansk poliskår 2004. I samband med den våldsamma inbördeskonflikten våren 2006 (se Modern historia) återtog FN-polis ansvaret. Ett gradvis återlämnande av ansvaret till Östtimor inleddes i maj 2009 och fullföljdes i mars 2011. En liten FN-polisstyrka stannade kvar till i november 2012, då säkerhetsläget bedömdes vara tillräckligt stabilt för att styrkan helt skulle kunna lämna landet.

När det gäller skyddet av och respekten för invånarnas mänskliga rättigheter har situationen förbättrats avsevärt sedan Indonesien lämnade området. Den östtimorianska polisen har dock fått kritik för att använda sig av alltför våldsamma metoder, bland annat har tortyr förekommit under förhör. Dödsstraffet avskaffades 1999.

Tribunaler och sanningskommissioner

År 2000 inrättades en östtimoriansk FN-ledd domstol, Enheten för allvarliga brott, för att rannsaka personer misstänkta för grova människorättsbrott under våldsvågen 1999. I maj 2005 lades domstolen ned. Av totalt 391 åtal för folkmord, krigsbrott, tortyr, sexualbrott, mord eller brott mot mänskligheten hade då 84 lett till fällande dom och tre till friande dom. Resterande åtal övertogs av det nya östtimorianska rättssystemet. Rättsprocesserna går långsamt på grund av överbelastning inom rättsväsendet. I januari 2012 hade ytterligare cirka 250 åtal slutförts.

De dömda har framför allt varit medlemmar av den Indonesienvänliga milisen, medan en rad högt uppsatta indonesiska politiker och militärbefäl som anklagats för delaktighet i dåden gått fria, eftersom regeringen i Indonesien vägrat utlämna någon medborgare till Östtimor.

Efter påtryckningar från omvärlden inrättade Indonesien en särskild domstol i Jakarta där 18 medborgare åtalades för människorättsbrott begångna i Östtimor 1999. De allra flesta friades och efter en handfull överklaganden återstod 2006 endast en fällande dom: ett tioårigt fängelsestraff för milisledaren Eurico Guterres. Han frigavs i april 2008 efter att ha fått straffet kortat till två år.

Även den politiska ledningen i Östtimor har fått kritik från omvärlden för att vara mer intresserad av goda relationer till Indonesien än av att ge våldets offer upprättelse. Regeringen har sagt att den inte kommer att göra några nya försök att ställa högt uppsatta indoneser inför rätta för det som hände 1999.

Indonesien och Östtimor tillsatte 2005 en gemensam vänskaps- och sanningskommission som skulle ge en samstämmig bild av händelseutvecklingen 1999. Gruppen hade dock inga befogenheter att väcka åtal. I sin slutrapport från 2008 slog kommissionen fast att systematiska brott mot mänskligheten begicks av Indonesiens armé i Östtimor under 1999 genom att den försåg Indonesienvänliga milisgrupper med vapen.

Den oberoende Sannings- och försoningskommissionen, som tillsattes 2002 av det östtimorianska parlamentet för att samla in vittnesmål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna begångna under den indonesiska ockupationen, presenterade sitt arbete i en rapport 2006. Slutsatserna byggde på omkring 8 000 vittnesuppgifter och fastslog att drygt 18 000 icke-stridande dödats eller försvunnit som en följd av den indonesiska ockupationen samt att mellan 84 000 och 183 000 östtimorianer dog av svält och sjukdom som indirekta följder. Indonesiska säkerhetsstyrkor använde sig av våldtäkter, mord, tortyr, tvångsförflyttningar och godtyckliga gripanden för att bekämpa motståndarna. Även Fretilin gjorde sig skyldigt till kränkningar av de mänskliga rättigheterna enligt rapporten.

Om våra källor