Grekland – Ekonomisk översikt

Grekland gick efter hösten 2008 in i en långvarig ekonomisk kris – den djupaste hittills i ett EU-land. Under perioden 2009–2014 krympte landets bruttonationalprodukt (BNP) med en fjärdedel, och en ungefär lika stor andel av arbetsstyrkan förlorade sina anställningar. Lönerna sänktes med i genomsnitt 20–25 procent, samtidigt som pensionsnivåer och ersättningar i de sociala trygghetssystemen skars ned markant. Mot slutet av 2010-talet började dock en ekonomisk ljusning skönjas.

En av orsakerna till att Grekland hamnade i denna situation gick tillbaka till militärdiktaturen på 1960- och 1970-talen, då landet utvecklade en omfattande och dyr offentlig sektor, inte minst ett stort försvar. I kombination med lågt skatteintag, omfattande skatteflykt, en stor informell (svart) marknad och utbredd korruption ledde detta till att landet drog på sig stora underskott i statsbudgeten, och en hög statsskuld. Nationen har med andra ord länge levt över sina tillgångar. Många offentliganställda fick länge lön utan att utföra något egentligt arbete. Andelen statsanställda i arbetsstyrkan steg från 7,5 procent på 1960-talet till över 22 procent 2008.

I grunden har Grekland en bred ekonomisk bas med flera inkomstkällor. Den i särklass största näringsgrenen är tjänstesektorn som, förutom av den offentliga sektorn, också består av handel (inte minst sjöfart och rederiverksamhet) och en viktig turistindustri. Den senare står för omkring en femtedel av BNP och sysselsätter en ungefär lika stor andel av arbetskraften. Jämfört med andra EU-länder har även jordbruket stor ekonomisk betydelse, medan industrisektorn är relativt liten.

Grekland är numera ett höginkomstland enligt Världsbankens klassificering av världens länder i fyra olika inkomstkategorier. Det är den högsta av fyra inkomstnivåer (se alla länder här). Men landet var ända in på 2000-talet ett av EU:s fattigaste länder. Den ekonomiska tillväxten var dock god från mitten av 1990-talet till 2007. Tillväxten drevs framför allt på av stora utländska investeringar, särskilt från EU:s olika stödprogram. Under denna tillväxtperiod doldes landets grundläggande ekonomiska svagheter.

Starkt statligt inflytande

Den grekiska ekonomin kännetecknades länge av ett stort statligt inflytande. Ännu 1998 skedde nästan hälften av all ekonomisk verksamhet i statlig regi. Under 1990-talet inleddes ett privatiseringsprogram i syfte att anpassa ekonomin till ett framtida medlemskap i EU:s valutaunion (EMU), även kallad eurozonen. Från 2010 genomfördes en rad utförsäljningar av statlig egendom som villkor för stödlån från bland andra EU (se vidare nedan). Det statliga ägandet mer än halverades jämfört med slutet av 1990-talet.

För medlemskap i EMU krävdes sunda finanser, till exempel en statsskuld på högst 60 procent av BNP och ett statligt budgetunderskott på högst 3 procent av BNP. Inför EMU-inträdet 2001, då Grekland införde euro som valuta, höjde Grekland såväl momsen som företagsskatten. De skyhöga kostnaderna för den offentliga sektorn, främst militären och statsförvaltningen, försökte regeringen minska genom att avskeda personal och frysa eller sänka lönerna för statlig anställda.

Hösten 2004 avslöjade dock den nya borgerliga regeringens internrevision att den tidigare Pasok-regeringen hade uppgivit felaktiga siffror för budgetunderskottet under 1998 och 1999 – de år som låg till grund för det grekiska EMU-inträdet. Det verkliga underskottet var så stort att Grekland inte hade fått gå med i valutaunionen om det varit kända. Senare samma år kom EU:s statistiker fram till att Greklands budgetunderskott sedan 1997 aldrig hade legat under 3 procent. Mellan 1992 och 2009 låg underskottet i själva verket på i genomsnitt 7,2 procent av BNP.

Eftersom det inte fanns någon laglig grund till att utesluta Grekland ur EMU beslutade EU-kommissionen att tills vidare sätta den grekiska ekonomin under övervakning. Landet uppmanades att minska budgetunderskottet till EMU:s maxgräns på 3 procent. Sedan Grekland redovisat siffror under den nivån både 2006 och 2007 upphörde EU:s övervakning, men några år senare skulle det visa sig att även dessa uppgifter inte stämde med verkligheten.

Finanskrisen 2008 slår hårt mot Grekland

I kombination med en statskuld som sedan millennieskiftet legat en bra bit över 100 procent av BNP var detta ett viktigt skäl till att Grekland drabbades så hårt när den globala finanskrisen utbröt hösten 2008. Den grekiska ekonomin började genast krympa och landet befann sig i en ekonomisk depression (recession) fram till och med 2013. År 2009 förvärrades situationen snabbt, och i början av 2010 presenterade regeringen ett åtstramningspaket, som väckte starka folkliga protester men som fick godkänt av EU-kommissionen. Grekland sattes dock åter under övervakning på grund av att EU befarade att landets kris skulle kunna spridas till andra euroländer.

När BNP fortsatte krympa, budgetunderskottet stiga (till rekordnivån 15,6 procent av BNP 2009) och statsskulden uppmättes till över 130 procent av BNP tvingades regeringen i maj 2010 att i utbyte mot hårda budgetnedskärningar ta ett stödlån på 110 miljarder euro hos EU, Europeiska centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden (IMF). Även 2011 blev regeringen nödd till att ta ett liknande stödlån av samma långivare, den här gången på 159 miljarder euro. Då låg statsskulden på 175 procent av BNP. Hösten 2011 pressade EU europeiska privatägda banker att skriva ned Greklands skulder till dem med 50 procent.

I båda fallen innebar lånevillkoren bland annat att antalet offentliganställda skulle minskas, att statlig egendom skulle säljas ut, att skatteintaget skulle öka, att statsanställda skulle få frysta löner samt att pensionsnivåer och ersättningar i de sociala försäkringssystemen skulle sänkas. Samtliga åtgärder ledde till snabbt sjunkande levnadsstandard för många greker och en stigande fattigdom i landet.

Ond cirkel

Det blev alltmer tydligt att Grekland befann sig i en ond cirkel som var svår att ta sig ur. De kraftiga åtstramningarna ökade arbetslösheten dramatiskt och sänkte befolkningens köpkraft. Mängder av butiker och småföretag fick slå igen och allt färre eurosedlar strömmade runt i systemet. Den sedan tidigare stora informella ekonomin ökade i omfattning när grekerna försökte livnära sig på tjänster och gentjänster eller på gatuhandel. Statens redan svaga förmåga att driva in skatter blev knappast bättre av detta. Samtidigt minskade statens intäkter från företagsskatter då många bolag gick i konkurs.

Landets banker fick snart brist på kapital när mängder av privatpersoner och företag inte längre kunde betala av på sina lån. Många greker tömde dessutom sina bankkonton, av fruktan för att banken skulle gå omkull och sparpengarna försvinna – eller för att de inte hade något annat än sparade slantar att leva på. Massuttagen ökade risken för en bankkollaps och gjorde bankerna alltmer försiktiga med att låna ut pengar till företag, som därför troligen avstod från nysatsningar som kunde ha skapat fler arbeten.

I en utvärdering 2013 förklarade IMF att åtstramningspolitikens negativa följder hade underskattats av långivarna och att budgetnedskärningarna hade förvärrat den grekiska krisen. De begränsade skuldavskrivningar som Grekland fick borde ha kommit långt tidigare, enligt IMF. Utvärderingen innehöll kritik mot EU-kommissionen och visade på motsättningar mellan de tre långivarna.

Visst hopp om bättre tider

Ekonomiska experter påpekade nu att Greklands kris inte bara berodde på slarv, misskötsel och låg produktivitet. Själva konstruktionen av eurosamarbetet ansågs ha bäddat för problemen, när länder med mycket skilda ekonomier och förutsättningar gick samman i en valutaunion utan gemensam finanspolitik. Länderna kunde hamna i olika konjunkturlägen utan möjlighet att själva styra sig ur en lågkonjunktur genom att sänka räntan för att sätta fart på ekonomin. Det fanns inte heller några mekanismer för omfördelning av resurser mellan länderna.

När 2013 var till ända visade det sig att budgetunderskottet under året sjunkit till drygt 2 procent av BNP. 2014 noterades för första gången sedan 2008 en marginell tillväxt i ekonomin, medan siffran året därpå var nere på noll. Trots ambitioner att förhandla till sig lindrigare villkor än vid tidigare lånuppgörelser tvingades den nya Syriza-regeringen i augusti 2015 ta ett tredje stödlån, på 86 miljarder euro, med de tuffaste reformkraven dittills (se Kalendarium).

Ekonomin börja växa

Hösten 2017 tillkännagav premiärminister Tsipras att regeringen satsade sammanlagt 1,4 miljarder euro på att underlätta för de mest utsatta hushållen. Den grekiska staten hade stärkt sin ekonomi under det senaste året. 720 miljoner euro skulle utbetalas i form av kontantbidrag till hushåll med en sammanlagd årsinkomst som underskrider 18 000 euro, vilket berörde runt 3,4 miljoner greker. 315 miljoner euro skulle satsas på att kompensera pensionärer för höjda sjukvårdskostnader och 360 miljoner euro gick till det skuldsatta statliga elbolaget Dei för att det skulle kunna erbjuda billigare el till fattiga konsumenter.

I mars 2018 släppte regeringen ytterligare på den kapitalkontroll som infördes i juni 2015. Kapitalkontrollen infördes för att förhindra att bankkunder under skuldkrisens kulmen skulle plocka ut alltför mycket pengar alltför snabbt.

Stödprogrammen avslutas

I augusti 2018 avslutades formellt det tredje stödprogrammet. Grekland fick under de åtta åren med stödprogram, 2010–2018, nödlån på totalt nära 290 miljarder euro. Därutöver fick landet även skuldnedskrivningar från privata långivare på cirka 100 miljarder euro medan även grekiska banker fick stöd via den Europeiska centralbanken, ECB och den grekiska centralbanken. Ett lån från den Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) på 24 miljarder euro skulle hjälpa landet fram till att det kan finansiera sig på egen hand med lån från den privata sektorn. Därutöver skulle Grekland få 750 miljoner euro i halvåret i lån fram till 2022 om vissa reformkrav uppnås.

Mot slutet av 2010-talet syntes en ljusning i ekonomin med en viss ekonomisk tillväxt, stabilare statsfinanser och sjunkande arbetslöshet. Statsskulden var emellertid fortsatt hög och EU:s bankmyndighet EBA beräknade att nästan hälften av alla grekiska banklån var så kallade problemlån, där låntagarna inte klarar av att betala räntor och amorteringar enligt plan.

I oktober 2019 antog parlamentet ekonomiska reformer med bland annat skattesänkningar som skulle bidra till privata investeringar och ökad tillväxt. Tillväxten fortsatte att öka under året, men 2020 påverkades ekonomin kraftigt av coronapandemin. Särskilt drabbad var turistsektorn där inkomsterna 2020 bara var en fjärdedel av de 18 miljarder euro som turismen hade dragit in året innan.

Regeringen lanserade ett omfattande ekonomiskt stödpaket för att motverka följderna av pandemin. Dessutom fastslogs det mot slutet av 2020 att Grekland skulle tilldelas drygt 18 miljarder euro i bidrag och omkring 13 miljarder i fördelaktiga lån under de kommande sex åren från den gigantiska återhämtningsfonden för coronapandemin som EU-länderna enats om. För att använda dessa medel hade regeringen utarbetat en plan kallad ”Grekland 2.0”. Omkring 170 olika projekt planerades med bland annat omställning till hållbara energikällor, utbyggnad av IT-infrastruktur och förbättrade vägar och transportsystem.

Om våra källor