Sydafrika – Äldre historia

Urbefolkningarna khoikhoi och san har bott i Sydafrika i tusentals år, men i dag utgör de endast en folkspillra i Kalahariöknen. De trängdes efter hand undan av bantutalande folk och europeiska kolonisatörer. Holländarna var först på plats men i början av 1800-talet tog Storbritannien kontroll över området. Efter boerkriget 1899 delade britter och boer (ättlingar till holländarna) på styret av Sydafrika. De svarta hölls utanför och inledde en frihetskamp. 1948 infördes ett rasåtskillnadssystem – apartheid.

Sydafrika tävlar med Etiopien om den plats som med rätta kan kalla sig människans vagga. I grottsystemet Cradle of humankind utanför Johannesburg har några av de äldsta och mest välbevarade fynd av tidiga människoapor gjorts. Arten har fått namnet Homo Naledo. Dessa föregångare till människan levde för ungefär 250 000–350 000 år sedan. Det finns ännu äldre lämningar från människans föregångare som beräknas vara uppemot tvåmiljoner år gamla.

Sanfolket, som är Sydafrikas ursprungsbefolkning, levde för tiotusentals år sedan som samlare och jägare. De räknas till en av världens äldsta i dag levande kulturer. Ofta kallar man folket för khoisan som är en sammanslagning mellan san och folket khoikhoi som var halvnomadiserade och levde ungefär samtidigt. I september 2024 lyckades forskare rekonstruera DNA från en man och en kvinna som levt i Sydafrika för 10 000 år sedan. Det var det äldsta DNA-fyndet som kunnat återskapas i landet.

Bantufolken var jordbrukare och använde metallredskap. Historiker och arkeologer tvistar om när de började komma till Sydafrika, under det första århundradet efter Kristus eller rent av tusen år senare.

Bantufolken var jordbrukare och använde metallredskap. Historiker och arkeologer tvistar om när de började komma till Sydafrika, under det första århundradet efter Kristus eller rent av tusen år senare.

År 1488 rundade portugisiska skepp Godahoppsudden, och Europa fick kännedom om Sydafrikas existens. I slutet av 1500-talet gjorde nederländare och engelsmän strandhugg på den sydafrikanska kusten, men först i och med nederländaren Jan van Riebeecks landstigning 1652 i Table Bay, där Kapstaden ligger i dag, började den vita koloniseringen.

Riebeecks avsikt var inte att grunda en koloni. För det holländska ostindiska kompaniets räkning skulle han anlägga en handelsstation, där fartyg på väg mot Indien kunde proviantera och bland annat få med sig kött, grönsaker och mjölkprodukter. Problemet var att de lokala invånarna inte ville släppa ifrån sig sina djur, eftersom en khoikhois status byggde på boskapsinnehav. Därför fick nederländare som var anställda i kompaniet bli lantbrukare i Sydafrika för att leverera livsmedel till fartygen.

På grund av khoikhois motstånd mot att arbeta på de vita nybyggarnas gårdar importerades slavar, av vilka många var malajer. Slavar från Sydostasien tillsammans med khoikhoi är de huvudsakliga förfäderna till den folkgrupp som i dagens Sydafrika kallas färgade. Sexuella förbindelser över rasgränserna förbjöds tidigt men förekom ändå i smyg.

Storbritannien tar över

År 1795 intogs Kapkolonin av Storbritannien. Den ekonomiskt misskötta kolonin hade inget att sätta emot och övertagandet skedde utan strid. Nederländerna fick tillbaka kolonin enligt fredsfördraget i Amiens 1802 men tre år senare återtog britterna kontrollen. Kolonin expanderade utefter östkusten under ständiga strider med xhosa- och zulufolken. De nederländska invandrarnas ättlingar, boerna – eller afrikanderna, var missnöjda med det brittiska styret, i synnerhet med beslutet att avskaffa slaveriet. Många lämnade Kapprovinsen och begav sig i nordöstlig riktning. De som gav sig av ansåg sig tillhöra ett utvalt folk med ett uppdrag att civilisera det svarta Afrika. De utkämpade många strider med zuluerna, samtidigt som de markerade sitt oberoende i förhållande till engelsmännen. Vandringen norrut kallas Die groot trek, den stora vandringen, och har fått en legendarisk roll i afrikandernas historieskrivning.

Politiska och väpnade motsättningar förekom också mellan svarta folkgrupper. Under 1800-talet utkristalliserade sig undergrupper till de östafrikanska invandrarfolk som sedan sekler levde i de östra delarna av dagens Sydafrika, och den indelning som förekommer i dag tog form. Zuluerna var den mest tongivande gruppen i början av 1800-talet och under ledning av kung Shaka Zulu byggde de under decennier av våldsamma räder upp ett mäktigt imperium och lade grunden för zuluernas självbild som ett stolt krigarfolk.

I början på 1850-talet upprättade boerna två republiker i centrala Sydafrika: Oranjefristaten och Transvaal. Det skedde med britternas samtycke, men när diamanter och guld några decennier senare hittades i afrikandernas områden ville britterna kontrollera hela Sydafrika. Afrikandernas republiker låg dessutom i vägen för Storbritanniens koloniala ambitioner som handlade om att kontrollera ett sammanhängande område från Kapstaden till Kairo. Det fanns också starka ideologiska skillnader mellan de konservativa afrikanderna och de jämförelsevis liberala britterna vilket underblåste motsättningarna.

Konflikten övergår i krig

Konflikten mellan britter och afrikander utlöste det så kallade boerkriget 1899 (boerna refererar till det som frihetskriget), vilket drabbade civila boer hårt. Brittiska soldater brände ner 30 000 av boernas gårdar. Kvinnor och barn samlades i koncentrationsläger, där omkring 28 000 av dem avled, de flesta i sjukdomar. Det var betydligt fler än vad som dog i strider. Till slut slöts ett fredsavtal i staden Vereeniging 1902 och boernas två republiker förlorade sin självständighet.

Britter och boer utformade gemensamt en författning för den Sydafrikanska unionen. Den trädde i kraft 1910. Unionen omfattade boerrepublikerna Oranjefristaten och Transvaal samt de brittiska kolonierna Kapprovinsen och Natal. Formellt sett var unionen en del av det brittiska imperiet men banden till Storbritannien bleknade med tiden.

Krigsförlusten orsakade djup och långvarig bitterhet hos boerna, och den sociala och ekonomiska utvecklingen vidgade efter hand klyftan mellan dem och engelsktalande vita. Samtidigt fanns ett gemensamt intresse hos de jordbrukande boerna och de brittiska gruvägarna att utnyttja den billiga svarta arbetskraften och tillskansa sig mark. År 1913 antogs en jordlag som gav 87 procent av Sydafrika till de vita och 13 procent till den stora svarta majoriteten. 1923 infördes motsvarande lagar om rasåtskillnad i städerna.

Unionsförfattningen gav inte de svarta några medborgerliga eller politiska rättigheter. Enda undantaget var i Kapprovinsen. Där hade svarta och färgade enligt praxis rösträtt till det nationella parlamentet men de kunde bara välja mellan vita kandidater.

De svarta mobiliserar

Diskrimineringen väckte starka reaktioner bland svarta ledare. 1912 bildade de en organisation, som senare fick namnet Afrikanska nationalkongressen (ANC), och som kom att kämpa för svartas politiska rättigheter.

Industrialiseringen av Sydafrika finansierades med inkomster från de brittiskägda gruvorna och britterna kom att dominera näringslivet. Samtidigt rationaliserades de vitas jordbruk och många fattiga vita bönder övergav sina odlingar och sökte sig till städerna och gruvorna. Därmed uppstod en vit arbetarklass av afrikander. Till skillnad från de svarta arbetarna hade de vita gruv- och industriarbetarna rätt att organisera sig fackligt. Facket såg till att de vita gynnades på arbetsmarknaden.

Under 1920-talet tog industrialiseringen fart och behovet av arbetskraft ökade. Problemet var att de vita inte var tillräckligt många för att kunna fylla alla luckor och näringslivet ville därför börja rekrytera svarta även till mer kvalificerade arbeten. Det ledde till protester från de vita arbetarna.

Den rasåtskillnadsideologi, apartheid, som växte fram under första halvan av 1900-talet byggde på en rad ekonomiska, politiska och religiösa faktorer. Tillsammans skapade de ett samhällsklimat där segregation ansågs nödvändig och naturlig. Sydafrikas långa historia av institutionaliserat slaveri och förtryck utgjorde en grogrund och näringslivets stora behov av billig och lättkontrollerad arbetskraft skyndade på utvecklingen. Dessutom fanns det inom den inflytelserika holländska reformerta kyrkan en grundmurad föreställning om att rassegregering var rätt sätt att organisera samhället på, för att trygga den vita kristna lärans överlevnad. Det var en afrikanderpastor som 1929 lanserade begreppet apartheid.

Afrikandernas parti, Nationalistpartiet, vann valet 1948 med ett krav på konsekvent tillämpad rasåtskillnad. Det brukar anses som det formella startskottet för den organiserade apartheidpolitiken i Sydafrika.

Om våra källor