Ukraina – Ekonomisk översikt

Ukrainas väg från planekonomi till marknadsekonomi har varit knagglig. Svår ekonomisk nedgång präglade 1990-talet och den tillväxt som inleddes vid millennieskiftet fick ett abrupt slut i och med en global finanskris 2008–2009. De senaste åren har konflikt med Ryssland skapat osäkerhet kring Ukrainas ekonomi. Det fullskaliga kriget sedan 2022 gör att produktion och intäkter helt har upphört på många håll. EU och USA har tagit på sig att stötta Ukraina.

Knappt två månader efter den storskaliga militära invasion som Ryssland inledde i februari 2022 koncentrerades de ryska insatserna till industriregioner i öster. Militär utrustning till den ukrainska försvarsmaktens motstånd har därefter strömmat in i landet, men krigskostnaderna skenar, samtidigt som Ukraina går miste om viktiga delar av landets ekonomi. Ödelagd infrastruktur och förödelse i städer som Mariupol (med stort stålverk) skapar enorma behov av återuppbyggnad, och intäkterna sinar när kvinnlig arbetskraft har flytt och män har lämnat sina jobb för att delta i försvaret, samtidigt som Ryssland blockerar ukrainsk export.

President Zelenskyj uppgav att Ukraina behövde sju miljarder dollar per månad för att hålla sin ekonomi i gång. USA:s finansminister Janet Yellen utlovade (via Världsbanken och utöver USA:s massiva stöd i form av militär materiel) miljarder dollar till löner, pensioner och andra statliga utgifter. Och det var innan ryska krigsinsatser inriktades på att bomba sönder infrastruktur som huvudsakligen finns till för civila behov som elnät, dricksvatten och järnvägar.

I mars 2023, 13 månader efter invasionen, meddelade IMF att fonden var redo att bevilja sitt första lån till ett land i krig: ett avtal hade slutits med Ukraina om ett fyraårigt lånepaket värt 15,6 miljarder dollar. Världsbanken beräknade då att det skulle behövas 411 miljarder dollar för att bygga upp landet igen, detta i ett läge då förödelsen fortsatte att växa. Akuta åtgärder för viktiga samhällsfunktioner kostnadsberäknade banken till 14 miljarder dollar enbart under 2023. Men efter de beräkningarna sprängdes i juni den stora Kachovkadammen över floden Dnipro, och kostnader för nya skador (bland annat översvämning) tillkom.

Vid tvåårsdagen av invasionen gjordes en ny samlad beräkning av Världsbanken, FN, EU och Ukrainas regering i samarbete. Den säger att återuppbyggnaden kommer att kosta 486 miljarder dollar under en tioårsperiod. I beräkningarna ingår bland annat att en tiondel av alla bostäder i Ukraina är förstörda eller illa skadade.

EU och de stora industriländerna i G7 dryftar hur en återuppbyggnad ska bekostas. EU:s importtullar på ukrainska varor har avskaffats. Det har vållat protester i vissa medlemsländer, där lantbrukare hävdar att inflödet av ukrainska varor leder till dumpade priser. Ukraina vill att länder som har infört sanktioner mot Ryssland ska låta frysta tillgångar till ett värde av 300 miljarder tas i bruk för Ukrainas behov. EU-länderna diskuterar konkret att avkastningen på ryska tillgångar skulle kunna användas. Att man inte vill röra tillgångarna i sig beror bland annat på att man inte vill skrämma investerare från att placera pengar i EU-länder.

EU:s finansiella stöd ska ske genom att EU-kommissionen tar upp lån på kapitalmarknaden. Pengarna lånas vidare till Ukraina på förmånliga villkor och lång tid, och räntekostnaderna ingår i EU:s budget. Planen har mött motstånd från Ungern, som anklagats för att använda den i utpressningssyfte därför att EU samtidigt håller inne med pengar till Ungern. (Skarp kritik riktas mot Ungerns regering, som bland annat drar benen efter sig när det gäller att genomföra åtgärder mot korruption.)

Ukrainas regering bedömde redan våren 2022 att en fjärdedel av lantbruket omöjliggjorts av kriget, och globala livsmedelspriser steg snabbt. Särskilt påverkar det fattiga länder med talrik befolkning och behov av matimport, eftersom Ukraina normalt är stor exportör av bland annat vete. 2023 uppgav Ukrainas statistikmyndighet att landets BNP hade minskat med nästan 30 procent under 2022.

Utrikeshandel och gästarbete

I Världsbankens klassificering av världens länder räknas Ukraina till gruppen övre medelinkomstländer, se översikt här.

Ukraina har tung industri och är beroende av utrikeshandel, men stora delar av ekonomin har förblivit svart. Redan före kriget rådde brist på yrkesutbildade arbetare, samtidigt som sysselsättningen i basindustrier hade minskat och många högskoleutbildade gick utan jobb. Däremot beskrevs IT-branschen som blomstrande, 2020 sysselsatte näringen fler än 200 000 personer.

En stor del av den arbetsföra befolkningen har på senare år funnits utomlands, i låglönejobb. Minst en miljon ukrainare har gästarbetat i Polen. Exakt antal brukar vara svårt att fastställa eftersom det ofta handlar om säsongsarbete i jordbruket. Ukrainare har ersatt polsk arbetskraft som flyttat till andra EU-länder sedan Polen blev medlem av unionen 2004. Polens näringsliv har oroat sig för att också ukrainarna ges tillträde till EU-länder där löneläget är högre. Kriget från 2022 har vänt strömmen: ukrainare som arbetat i grannländer, bland dem lastbilschaufförer, har lämnat sina jobb för att delta i försvaret. Samtidigt efterfrågar ukrainare som fått skydd i EU-länder möjligheter att arbeta.

Under sovjettiden var Ukraina en tungviktare bland delrepublikerna med omfattande jordbruk, metallindustri och tillverkning av elektronik, fordon och militärmateriel. Men redan på 1980-talet gick ekonomin in i kris när det subventionerade utbytet av varor och tjänster som funnits inom det kommunistiska Sovjetunionen avbröts. Ukraina måste börja betala världsmarknadspris för olja och gas till sin energislukande industri. Samtidigt visade sig ukrainska industrivaror inte duga till att konkurrera på världsmarknaden. Försök som gjordes att avreglera ekonomin motarbetades.

När ekonomin gjorde en djupdykning i Ryssland i slutet av 1990-talet drogs Ukraina med. Produktionen rasade och landet stod nära bankrutt. År 2000 beräknades bruttonationalprodukten (BNP) ha krympt med 70 procent sedan 1990. En förklaring till att krisen blev både djup och långvarig var motsättningar om den ekonomiska politiken. Privatiseringen av statsföretag gick trögt och utländska investeringar uteblev på grund av krångliga skattelagar, svårbegripliga regler och korruption i förvaltningen.

Industrier som privatiserades hamnade i kretsar runt ett fåtal oligarker, som kom att dominera näringslivet och påverka den politiska utvecklingen. Banden är nära mellan affärsliv och politiska ledare. Samtidigt har oligarker som Rinat Achmetov, ägare till det nu ödelagda stålverket i Mariupol, fått se sina förmögenheter krympa där kriget dragit fram. (Långsiktigt skulle det dock kunna medföra att oligarkernas inflytande över politiska beslut minskar, när Ukraina byggs upp igen.)

Behov av reformer

Ukraina hade bevittnat reformförsök från millennieskiftet, när den då nytillträdde premiärministern Viktor Jusjtjenko drev fram förändringar. Byteshandel mellan företag och utbetalning av löner i varor ersattes med penningtransaktioner, vilket ökade statens skatteintäkter och förbättrade insynen i ekonomin. Man började också bryta upp det sovjetiska systemet med kollektivjordbruk och stycka upp jorden i privatägda familjejordbruk. Resultatet blev ökad produktion.

En bidragande orsak var god tillväxt i Ryssland, som då ännu var den viktigaste exportmarknaden. Stålverk, verkstadsindustri och kemisk industri kunde öka sin produktion. Även jordbruk och livsmedelsindustri gick bra. Levnadsstandarden höjdes och en köpstark medelklass växte fram. Efter millennieskiftet låg tillväxten på i snitt 7 procent om året. Reallönerna ökade, liksom inhemsk konsumtion.

Men en världsomspännande finanskris 2008–2009 slog hårt mot Ukraina. Stålexporten som stod för nästan halva BNP föll och produktionen sjönk. IMF utlovade stöd mot att regeringen genomförde ett krispaket, men det kunde inte hindra en bankkris. Jobb gick förlorade i stål- och kemibranscherna. I industriområden i söder och sydöst permitterades tusentals arbetare utan lön. BNP föll med 15 procent 2009, ett av de sämsta resultaten i världen.

Ukraina klarade inte villkoren för IMF-lån och utbetalningarna avbröts. Det saknades pengar till statliga löner och pensioner. Regeringen tvingades begära utökad kredit från IMF för att klara avbetalningar på stödlån från året innan. Medan samtal med IMF pågick fick Ukraina låna 2 miljarder dollar av Ryssland till akuta behov. Strax därefter gav IMF klartecken för lån på 15 miljarder dollar. Men utbetalningarna ställdes in på nytt 2011, när löften om pensionsreformer och slopade subventioner till det statliga gasbolaget Naftogaz inte infriats.

Efter en vändning uppåt 2011 föll tillväxten igen, och både budgetunderskott och utlandsskuld ökade. IMF höll återigen inne lån, samtidigt som skuldkrisen i Europa hade skapat en internationell inbromsning. 2013 var läget återigen krisartat. Ukrainas skuldbörda hade fått guld- och valutareserven att krympa till att täcka mindre än tre månaders import, vilket av nationalekonomer betraktas som ett absolut minimum. Regeringen valde att inte skriva under samarbetsavtal med EU för att inte riskera straffsanktioner från handelspartnern Ryssland, som dessutom erbjöd ekonomiskt stöd utan krav på reformer.

Regimskifte och blockad

Efter ett dramatiskt regimskifte 2014 räddades Ukraina från haveri genom stödlån från västvärlden. Samtidigt plågades Ukraina av en skuld till ryska Gazprom för gasleveranser. Fortsatt stöd från väst förutsatte åtgärder från regeringen i form av slopade subventioner, höjda skatter på importvaror, minskade sociala utgifter och insatser mot korruptionen. 2014 konstaterades att BNP krympt med 7,5 procent under året, att inflationen stigit till över 20 procent och att valutan hryvnja tappat halva sitt värde. 2015, när väpnad konflikt rådde med Ryssland om Krimhalvön och med ryskstödda separatister i östra Ukraina, ändrade IMF ändrade sina utlåningsregler för att kunna fortsätta sina utbetalningar. Egentligen fick inte fonden ge mer pengar till Ukraina eftersom landet var i tvist med Ryssland om lån som beviljats tidigare, pengar som Ryssland nu krävde tillbaka.

2017 införde Ukraina ekonomisk blockad mot Moskvavänliga utbrytarområden i öster. 2018 offentliggjordes ett nytt avtal mellan IMF och Ukraina. Nu krävde fonden att regeringen verkligen skulle genomföra åtgärder för att stärka statskassan. För medborgarna betydde det bland annat att energipriserna måste höjas.

Ekonomin klarade sig ändå bättre än befarat och BNP växte. Hushållens konsumtion hölls i gång, delvis tack vare att regeringen inte höjde energipriserna så mycket som IMF krävde. Men krigsläget gjorde utsikterna osäkra. Och trots alla löften om reformer och krav från långivarna fick Ukraina inte bukt med korruptionen. Till det kan läggas covid-19-pandemin. 2020 krympte Ukrainas ekonomi. IMF höll sedan återigen inne lån, efter att ha börjat betala ut nödkrediter då coronakrisen slog till.

Likafullt stod Ukraina bättre rustat än 2014, både ekonomiskt och militärt, när nästa kris tornade upp sig i form av ryska trupper vid gränsen vintern 2021/2022. Valutareserven bedömdes kunna täcka fem månaders import. Förbrukningen av naturgas hade krympt, och även om det delvis var en följd av att Kiev förlorat kontrollen över Krim och Donbas innebar det mindre utgifter för staten. Sedan Ryssland ställde läget på sin spets genom den fullskaliga invasionen har västländer kraftsamlat för att bistå Ukraina såväl militärt (med utrustning och utbildning) som ekonomiskt, förutom att ekonomiska sanktioner har införts mot angriparna.

2024 har ukrainarna ännu en gång fått se energipriserna stiga, detta därför att ryska krigsinsatser inriktats på att skada Ukrainas energiproduktion.

För ukrainare på flykt är ett problem att få vill ta emot pengar de har med sig, eftersom framtiden är osäker för valutan hryvnja. Med Europeiska centralbanken och Österrikes riksbank som garanter deltar storbanken Raiffeisen i en nödmekanism som gör det möjligt för ukrainare att växla till sig euro. En förklaring är att Raiffeisen har stor verksamhet i Ukraina, så stor att banken är systemviktig, och kan ordna transporten av hryvnjasedlar tillbaka till Ukraina.

Omriktad handel

Både Kina och Polen rapporterades före invasionen ha gått om Ryssland som handelspartner, sedan Ukrainas köp av av gas och kol för uppvärmning i växande utsträckning fått göras från andra källor än Ryssland. Allt mer av affärerna skedde med EU.

Förutom att konflikten runt Krim och separatistområdena i öster störde ekonomin rådde oenighet med Ryssland om gasleveranser via Ukraina till Västeuropa. Vid nyår 2019/2020 slöts mellan Ukraina och Ryssland ett nytt avtal om transitgasen, samtidigt som man klarade ut förpliktelser mellan gasbolagen som slagits fast i skiljedomar. I bakgrunden fanns att Rysslands och Tysklands bygge av gasledningar genom Östersjön, projektet Nord Stream, skulle göra att Ukrainas intäkter från transporter på land minskar.

EU-kollektivet tog 2019 emot mer än 40 procent av Ukrainas export. Framför allt hade exporten av råvaror till EU-länder ökat. Handel mellan EU och Ukraina styrs av ett frihandelsavtal som trädde i kraft 2016. Avtalet är en fördjupning av ett associationsavtal från 2014. Ukraina har framför allt köpt maskinvaror, kemikalier och färdigvaror från EU-länder. Små och mellanstora företag i Ukraina har fått stöd genom EU-initiativ som även riktas till Georgien och Moldavien.

2012 ratificerade Ukraina ett frihandelsavtal som före detta sovjetrepubliker hade slutit året innan, inom ramen för Oberoende staters samvälde (OSS). Ukraina blev det tredje landet att göra det, efter Ryssland och Belarus (Vitryssland). 2016 uteslöts Ukraina från avtalet på order av Rysslands president Putin. Det var samma dag som Ukrainas frihandelsavtal med EU trädde i kraft.

Handeln med Turkiet har blivit allt viktigare. Ett frihandelsavtal och flera avtal om olika former av samarbete undertecknades kort före den ryska invasionen 2022. Sedan 2019 finns ett frihandelsavtal med Israel. 2016 undertecknade Ukraina ett frihandelsavtal med Kanada, liknande avtalet med EU.

Ukraina har förutsättningar för sjöfart med segelbara floder. Vid Svarta havet finns viktiga hamnstäder som Odessa, Cherson, Mykolajiv och Iljitjovsk. Efter den ryska annekteringen av Krim försvårades förbindelserna till och från hamnar i öster, och nu är betydande områden under rysk ockupation och minerade. Ryssland har byggt en bro mellan Krim och det ryska fastlandet. För fartygstrafik till och från ukrainska hamnar vid Azovska sjön har det bland annat medfört tidsödande procedurer vid passage av bron.

Länge hade Ukraina omkring 20 miljoner utländska besökare per år, men sedan konflikten om framför allt Krim brutit ut 2014 halverades antalet. Genom den ryska annekteringen av Krim förlorade Ukraina ett av sina populäraste turistmål, Jalta. Varor från Krim och investeringar där tillåts inte av västländerna eftersom den ryska annekteringen av halvön inte erkänns. Av Ryssland installerade myndigheter på Krim har konfiskerat en rad tillgångar ägda av ukrainska medborgare, bland andra tatarer.

Om våra källor