Serbien vid kokpunkten

Den 15 november förra året rasade taket på en tågstation under ombyggnation ner i den serbiska staden Novi Sad. 15 personer, varav ett barn, omkom. Bygget var likt många andra offentligt finansierade projekt i Serbien omgärdat av misstankar om korruption. Dagen efter började studenter i huvudstaden Belgrad demonstrera och blockera universiteten, med krav på en fullständig utredning av händelsen och rättsliga åtgärder mot de ansvariga. I ett försök att ge intryck av att tillmötesgå kraven avskedade president Vučić först sin transportminister och sedan premiärministern. När protesterna ändå fortsatte övergick han till att på klassiskt putinskt vis avfärda missnöjet som en utländsk komplott, och kallade demonstranterna “en minoritet av befolkningen”, styrda av “västerländska agenter”.

Demonstrationerna har samlat hundratusentals människor och är de största sedan president Slobodan Miloševićs fall år 2000. De har nu spritt sig till närmare 300 orter, och en rad grupper har nu slutit upp bakom studenternas krav på öppenhet och ansvar från regeringen. Demonstrationerna visar på ett djupgående missnöje med styret i Serbien som under Vučićs styre präglats av en kontinuerlig demokratisk tillbakagång. På lördagen (15 mars) planeras en demonstration som väntas bli den största hittills. ”Våld kommer inte att undvikas”, har president Vučić varnat demonstranterna.

Demokratisk tillbakagång med rysk förlaga

Det är inte första gången som Vučić har låtit sig inspireras av den ryske presidenten Vladimir Putins retorik och metoder. Den serbiska staten har satt i system att underminera protester genom att sprida desinformation och mobilisera motprotester, där man använt sig av polis, rättsväsende och medier. Fredliga regeringskritiska demonstranter blir i serbiska regeringsvänliga medier ”aggressiva huliganer” som motiverar aggressiva polisingripanden.

Räddningsarbete efter takraset på järnvägsstationen i Novi Sad i november 2024 som krävde 15 människors liv. Foto: Serbiens inrikesdepartement/AP/TT

Medierna, som domineras av hans regeringsparti SNS, är ett av Vučićs viktigaste verktyg. Andra, oberoende medier, hotas ofta till censur. Vučić är själv ofta gäst hos den största tv-kanalen, där han ges obegränsat utrymme att oemotsagd kommentera aktuella händelser. Ett talande exempel var när EU 2023 bidrog med motsvarande cirka  800 miljoner kronor till en ny gasledning från Bulgarien till Serbien, för att minska det serbiska beroendet av rysk gas. När det rapporterades om öppningen av gasledningen i statsägd tv nämndes inget om EU:s bidrag, i stället beskrevs projektet som presidentens satsning. I vissa medier hävdades till och med att gasen kom från Ryssland.

Serbernas relation till Ryssland är komplicerad. De allra flesta serber åker hellre på semester till EU än till Moskva. Samtidigt finns det, till skillnad mot i de andra länderna på västra Balkan, en genuin Rysslandsvurm i Serbien. Serberna är precis som ryssarna ortodoxt kristna. Länderna har en lång gemensam historia och delar den kollektiva upplevelsen av att ha varit del av en stor nation (Sovjetunionen respektive Jugoslavien) som minskat i yta mot deras vilja.

Aleksandar Vučić har under sin tid vid makten ägnat sig åt en avancerad och ibland schizofren geopolitisk balansgång mellan EU och Ryssland. Serbien träffar regelbundet både Putin och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, och har långtgående ekonomiska samarbeten med båda. Att inte välja sida ger Serbien en upplevd känsla av självständighet, men kriget i Ukraina har gjort balansgången svårare. Trots påtryckningar från EU har Serbien inte gått med på ekonomiska sanktioner mot Ryssland. I FN har dock Serbien ofta röstat i solidaritet med Ukraina.

President Aleksandar Vučić går avancerad balansgång mellan Ryssland och EU. Här är EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen på besök i presidentpalatset i Belgrad. Foto: Darko Vojinovic/AP/TT

Varför har inte EU gjort något?

Flera länder på västra Balkan har väntat länge på att bli medlemmar i EU. Serbien har nu varit kandidatland i 13 år, och hos den serbiska befolkningen fanns det även före demonstrationerna en allt mindre tilltro till att ett EU-medlemskap är en reell möjlighet. Reformprocessen i Serbien, som ska ta landet närmare EU:s lagstiftning, går långsamt, inte minst på grund av den ökande korruptionen och nedmonteringen av rättsstaten under Vučić (han har flera gånger gjort ändringar i grundlagen som bland annat stärkt hans kontroll över rättsväsendet).

Paradoxalt nog har Vučić positionerat sig som en garant för stabilitet på västra Balkan, särskilt när det gäller Serbiens relation med Kosovo. Kosovo förklarade sig självständigt från Serbien 2008, och sedan dess har det kontinuerligt förekommit våld vid gränsen. Normalisering av relationen till Kosovo är ett av EU:s krav för att Serbien ska få bli medlem, och sedan 2012 har Serbien och Kosovo fört samtal under medling av unionen. Samtidigt använder Vučić Kosovokonflikten som ett inrikespolitiskt vapen. ”Kosovo är Serbien” upprepar han ständigt. På så sätt blir konflikten ett verktyg för honom att rättfärdiga sitt styre på hemmaplan: i en värld där det framstår som om Serbien är under ständigt hot kan Vučić ses som den enda garanten för Serbiens trygghet.

EU verkar hålla med om det. Trots att den serbiska demokratins tillbakagång pågått länge och varit välkänd har unionen valt att fördjupa samarbetet med Vučić, och dragit sig för kritik. Så sent som i september förra året tillkännagav EU ett jätteavtal med Serbien om brytning av lättmetallen litium som används i batterier och utgör en särskilt viktig råvara för unionens gröna omställning.

De stora demonstrationerna mot vanstyre och korruption vill inte ta slut, som här i Novi Sad i februari. President Vučić har hotat med våld mot demonstranterna. Foto: Armin Durgut/AP/TT

Ursula von der Leyen, som flera gånger uttryckt stöd för prodemokratiska proteströrelser i exempelvis Belarus och Georgien, har inte gjort några uttalanden om det som händer i Serbien. Enskilda EU-parlamentariker har vid flera tillfällen efterfrågat hårdare krav på den serbiska regeringen i ljuset av demonstrationerna, men kommissionen fortsätter att ha en återhållsam linje.

EU:s roll som drivkraft för demokrati och mänskliga rättigheter upprepas som central i diskussionen om Ukrainas uppsnabbade medlemsförhandlingar. Om EU menar allvar med sina utvidgningsambitioner kan det tyckas logiskt att unionen också agerar för att stödja samma värderingar i Serbien – eller åtminstone inte aktivt backar upp den ledare som motarbetar dem.

Vägen framåt – vem vill gå längst?

Vad som är nästa steg är oklart, även om man frågar demonstranterna. Proteströrelsen har från början varit mycket tydlig med att den är opolitisk. Detta speglar det missnöje som många serber känner för den politiska oppositionen, som misslyckats med att utmana Vučićs styre under så lång tid. Detta fenomen är inte unikt för Serbien, utan ett mönster som återkommer i andra länder i Östeuropa, exempelvis Georgien. Där har också oppositionspartier problem med sin legitimitet och sitt stöd hos befolkningen, delvis på grund av regeringspartiernas kreativa metoder att marginalisera och svärta ned deras rykte. Att göra så är en strategisk investering för en auktoritär ledare. Utöver att oppositionspartierna förlorar sin trovärdighet som alternativ gör även det partipolitiska systemet det.

Ansvaret vilar tungt på EU att etablera sig självt – och verka för ett verkligt fungerande demokratiskt system –om unionen ska bli ett trovärdigt alternativ i Serbien. Det är tydligt att serberna inte önskar det auktoritära samhälle som Vučić har skapat, men frågan är om EU-kommissionen tycker att det är värt att ompröva sin avvaktande strategi. Tryck från EU och andra internationella aktörer skulle ofrånkomligen göra det svårare för Vučić att ignorera protesterna.

Oppositionspolitiker utlöser rökgranater i parlamentet i Belgrad i mars, i protest mot regeringen. Men demonstraterna distanserar sig från oppositionen. Foto: RTS Serbia via AP/TT

En annan viktig aspekt är vilken position Ryssland intar i framtiden. En seger i Ukraina skulle ge Putin ytterligare utrymme att stärka sitt inflytande i ett land som Serbien. Den ryska regeringen har tidigare blandat sig i liknande situationer med stora folkliga protester, exempelvis i Belarus 2020 och Kazakstan 2022, där Moskva ingrep både militärt och politiskt för att bevara regimerna. Även om Serbiens relation till Kreml är mer komplex än exempelvis Belarus, är det möjligt att EU:s passivitet skulle kunna inspirera Ryssland till att flytta fram positionerna.

Men det finns fortfarande hopp. Det är tydligt att någonting har förändrats i Serbien – missnöjet med Vučić har nått en tydlig gräns. Protesterna uppskattas ha stöd av två tredjedelar av befolkningen, en jättesiffra i ett land med så svag politisk opposition. Frågan är nu hur långt såväl Vučić som demonstranterna – men även EU och Ryssland – är villiga att gå.