Tung kritik mot Netanyahu

Premiärminister Benjamin Netanyahu upprepar som ett mantra att kriget mot Hamas i Gaza ska fortsätta tills man uppnår en ”total seger”. Det har pågått sedan den 7 oktober när Hamas överraskade israelerna genom att på bred front bryta igenom Gazas gränsstängsel och via land, luften och havet, ta cirka 1 200 israelers liv och över 230 som gisslan, däribland utländska medborgare. Den israeliska arméns offensiv har i sin tur, när detta publiceras, krävt fler än 28 000 palestinska liv och skadat omkring 68 000, de flesta kvinnor och barn, enligt Hamas hälsodepartement, vars siffror återges internationellt.

När detta skrivs har Netanyahu orsakat panik bland de 1,4 miljoner Gazabor som trängts ihop i Rafah och beordras lämna gränsstaden för att bana väg för fortsatt offensiv – det sedan den israeliska militären misslyckats med att gripa eller döda Yahya Sinwar och de andra främsta Hamasledarna under de massiva attackerna mot Gaza stad och Khan Yunis.

Netanyahus trosvissa försäkringar om ”total seger” klingar ihåliga även för många israeler. Anhöriga till de över 130 kidnappade, som ännu hålls någonstans i Gazas tunnelsystem eller ruiner, fruktar på goda grunder för sina familjemedlemmars liv. Många tros ha dött av olika orsaker under de månader som gått sedan massakern. Samtidigt är uppskattningsvis 160 000 israeler evakuerade från sina hem i södra eller norra Israel, intill gränserna mot Gaza eller Libanon. De lever i fortsatt ovisshet om när de kan flytta hem. Sedan självständighetskriget 1948 har inget krig Israel varit indraget i pågått så länge som detta. Det har enligt FN-källor kostat 225 israeliska soldaters liv och över 1 300 skadade sedan markoffensiven inleddes i höstas.

Armén lös med sin frånvaro

Redan före massakrerna den 7 oktober var Israel splittrat i synen på Netanyahu och hans högerkoalition, där ministrar från bosättarrörelsens ultrahöger ingår. Terrorattacken har på intet sätt svetsat samman landet. Affischer med orden ”Ta hem dem NU!”, underförstått gisslan, syns praktiskt taget överallt på engelska och hebreiska i Tel Aviv tillsammans med porträtt av de kidnappade. ”Ta hem dem NU!” skanderas också på lördagsdemonstrationerna. Dessa slagord rymmer inte bara en avsky mot Hamas terrordåd utan också svidande kritik av Netanyahu.

"Ta hem dem nu". Affischerna med uppmaningen till Netanyahu syns runtom i Tel Aviv. Foto: Ariel Schalit/AP/TT

Det faktum att offren för attacken – till stor del kibbutzmedlemmar och ungdomar på en musikfestival – var sekulära judar, varav många strävat efter fred med palestinierna, förstärker proteströrelsens uppfattning att den har blivit övergiven av sin regering. Den israeliska armén, IDF, lyste med sin frånvaro när terrorister från Hamas och Islamiska jihad på bred front bröt igenom gränsstängslen. De kunde härja fritt i timtal innan IDF var på plats. Armén var upptagen med att skydda judiska bosättare på Västbanken, framhåller kritikerna, däribland veteraner i organisationen Breaking the Silence.

Demonstranter, ledarskribenter och kolumnister i regeringskritiska medier anser att Netanyahu prioriterar sin egen politiska överlevnad framför gisslans liv. Det ses som ett brott mot Israels samhällskontrakt: övertygelsen att endast en judisk stat kan skydda judar undan antisemitism.

Öppen kritik mot Netanyahu hörs även från ledande personer inom säkerhetsetablissemanget. En av de första att ta bladet från munnen efter den 7 oktober var den pensionerade brigadgeneralen Shlomo Brom. Han, som haft ledande poster inom den israeliska armén, hade tre dagar efter massakern en uppmärksammad krönika i den brittiska tidskriften The Economist. Under rubriken ”Krisen visar på den israeliska politikens misslyckande gentemot palestinierna” argumenterade Shlomo Brom att det är fåfängt att tro att Israel ska kunna hålla tillbaka miljontals palestiniers krav på självbestämmande och ett fritt, normalt liv. Israel har två vägar att gå: antingen en tvåstatslösning eller en stat med lika rättigheter för alla invånare, framhöll han.

Anser att "Bibi" måste bort

Shlomo Brom ser två vägar: tvåstatslösning eller en stat för israeler och palestinier där alla har lika rättigheter. Foto: Privat.

När jag fyra månader senare träffar Shlomo Brom över ett kafébord i Tel Aviv är han minst lika skarp i sin kritik av Netanyahu. Som de flesta israeler i dagligt tal kallar han premiärministern för Bibi. För Israels bästa måste han bort, resonerar Shlomo Brom.

– Inget kan åstadkommas innan Bibi har tvingats bort från makten. Han har beslutsångest. Bara extremhögern, som kontrollerar hans koalition, har en strategi.

– Nya massprotester kan fälla Bibi, särskilt om reservister från armén deltar. Det är svårt för regeringen i det långa loppet att avfärda reservisterna och anhöriga till gisslan, liksom anhöriga till dem som mördades den 7 oktober.

– Bibi är narcissist. Han drivs av sitt egenintresse. Hans tänkande präglas av att ”det som är bra för mig är bra för Israel”, fortsätter Shlomo Brom. Han är verksam i Genèveinitiativet, ett samarbete mellan israeler och palestinier som försöker hålla liv i den avsomnade fredsprocessen genom att ta fram konkreta förslag på hur en tvåstatslösning kan se ut.

Shlomo Brom beskriver hur finansminister Bezalel Smotrich, ledare för det nationalreligiösa partiet Tkuma, och polisminister Itamar Ben-Gvir, ledare för det högerextrema Otzma Yehudit (Judisk makt) som tidigare stått åtalad för hatbrott, ofta fattar taktpinnen i regeringen. Israels budget gynnar i allt högre grad landets religiösa grupperingar, som de nationalreligiösa med sina extrema bosättare, och de ultraortodoxa.

– Det är nationalekonomiskt vansinne. Statsbudgeten underlättar för de ultraortodoxa att slippa jobba, så att de kan ägna sig åt religiösa studier i stället, även om alla inte studerar så flitigt i själva verket… För skattebetalarna är det ohållbart.

Håller i taktpinnen? Finansminister Bezalel Smotrich (t v), ledare för det nationalreligiösa partiet Tkuma. Foto: Ronen Zvulun/AP/TT

Ultraortodoxa judar subventioneras av staten och behöver inte göra militärtjänst. Deras antal växer stadigt genom att de får många fler barn än de sekulära. Deras kvinnor är hårt kontrollerade.

– Det här är politik, inte judendom. Det har blivit ett politiskt instrument för de nationalreligiösa som vill ha autokrati för att de ska kunna förverkliga sina messianska drömmar, säger Shlomo Brom över kafébordet i Tel Aviv, en sekulär stad där det är gott om restauranger som håller öppet över den judiska sabbaten.

"Grundfel" att söndra och härska

Netanyahus eget högerparti, Likud, är sekulärt. Många påpekar att han själv inte är ett dugg religiös. Men Netanyahus beroende av de högerextrema påverkar hela regeringsarbetet, inklusive krigföringen i Gaza, och politiken i stort gentemot palestinierna. Shlomo Brom är övertygad om att omvärlden måste kliva in för att skapa en strategi för ”dagen efter” i Gaza – och att USA måste ta den ledande rollen.

I en debattartikel i The Washington Post efter oktobermassakern framhöll USA:s president Joe Biden att en tvåstatslösning är enda sättet att få till stånd långvarig säkerhet för såväl det israeliska som det palestinska folket. Biden, eller möjligen hans spökskrivare, betonade att Gaza aldrig mer får bli en plattform för terrorism, men också att palestinier inte får tvångsfördrivas från Gaza.

Massbegravning förbereds i Rafah. Foto: Fatima Shbair/AP/TT

– Netanyahus grundfel var att anta en strategi för att söndra och härska över palestinierna. Han försvagade avsiktligt den palestinska myndigheten, PA, medan han såg till att Hamas satt kvar i Gaza. Israel måste överge den politiken och stödja en återförening av Västbanken och Gaza och PA:s återtåg till Gaza, säger den pensionerade generalen från Genèveinitiativet.

En svag palestinsk myndighet förlorar sitt existensberättigande i det egna folkets ögon, påpekar han.

– Israels politik kollapsade redan före den 7 oktober. Palestinier på Västbanken, som levde under bosättarvåldet, förlorade hoppet.

Shlomo Brom och hans likasinnade vill se nytt liv i Palestinska myndigheten genom tillförsel av finansiella resurser, en representativ ledning och palestinska val, fast inte just nu. Först måste PA:s ledning förnyas, anser de.

Opinionsmätningar visar att den förre Fatahledaren från Västbanken, Marwan Barghouti, som är dömd i Israel till fem gånger livstids fängelse efter en domstolsprocess han vägrat erkänna, har ett brett stöd inom den palestinska befolkningen. Den pensionerade brigadgeneralen vill se honom frigiven, dock inte som en följd av utväxlingar med Hamas. En annan Fatahledare som ännu är populär inom den egna befolkningen är enligt hans mening Jibril Rajoub, ordförande för det palestinska fotbollsförbundet och Fatahs säkerhetschef på Västbanken.

"De villigas koalition"

Men hur skulle ett interimstyre se ut i Gaza, den dag vapnen tystnar, och innan nya palestinska val kan hållas?

Det Shlomo Brom förordar låter inte helt olikt det jag senare får höra en palestinsk företrädare för Genèveinitiativet i Ramallah tala om. Till de villigas koalition räknas tongivande familjer i Gaza i samverkan med krafter i PA som blev bortsopade efter Hamas våldsamma maktövertagande 2007. De har övervintrat i Gaza och kan förstärkas med hjälp av PA-styrkor från Västbanken. De behöver i sin tur backas upp av arabländer, kanske med stöd från vissa västländer. I en sådan kontext spelar Egypten och Saudiarabien nyckelroller. Säkerhetsstyrkor från olika arabstater behöver delta i en interimsperiod. De måste successivt ersättas av nya, utbildade palestinska säkerhetsstyrkor.

En förutsättning för att ”de villigas koalition” ska kunna ta över i Gaza under en interimsperiod är enligt Shlomo Brom att Netanyahu faller, att PA återupprättas och stärks i samarbete med Israel, liksom att en politisk förändring i Israel banar väg för ny dialog med PLO. Den måste utgå från befintliga överenskommelser och ha som tydligt mål att nå en tvåstatslösning, anser han.

– Vi måste förhindra att resterna av Hamas kan förstöra en interimsöverenskommelse. För det krävs en tydlig politisk horisont och en vägkarta för hur en tvåstatslösning ska kunna uppnås.

Ramallah, Västbanken, 2017. Förre Fatahledaren Marwan Barghouti, med fem israeliska livstidsdomar, har brett stöd bland palestinier. Foto: Nasser Nasser/AP/TT

Ett övergångsstyre blir sannolikt kortlivat om alla palestinska islamister hålls helt utanför. Shlomo Brom är inte främmande för att delar av Hamas forna civila administration, som verkade från det palestinska parlamentsvalet 2006 fram till Hamas militära maktövertagande 2007, liksom andra islamister som inte varit delaktiga i våldet får spela en roll. På både palestinsk och israelisk sida framhåller de insatta att det alltjämt finns olika fraktioner inom Hamas.

Shlomo Brom pekar på missade chanser åren 2006 och 2007 då Hamas föreslog en hudna, en långvarig vapenvila, och på islamiströrelsens reviderade stadga från 2017, när de gick med på att bilda en palestinsk stat inom 1967 års gränser – utan att erkänna Israels rätt att existera. Denna nya stadga hade kunnat skapa en öppning.

– Men båda sidor såg till att det gick åt skogen, summerar han.

Utan hopp för palestinierna finns ingen säkerhet för israelerna. Konflikten är asymmetrisk. Men de ojämlika parterna, med sina respektive inrikespolitiska motsättningar, är ändå som kommunicerande kärl med sammanflätade öden.

– Vi måste se till att gisslan och vår evakuerade befolkning kan återvända till sina hem. Samhällskontraktet mellan medborgarna och staten måste återupprättas, säger Shlomo Brom innan han försvinner ut i vimlet i Tel Aviv bland alla banderoller om att ”Ta hem dem NU!”.