Konflikten i Ukraina – fördjupning

Medan Ukraina var en del av Sovjetunionen (1922–1991) var landet ganska anonymt för omvärlden. Sovjetunionen dominerades av Ryssland och alla sovjetiska medborgare beskrevs ofta slentrianmässigt som "ryssar". Ukrainas försök efter Sovjetunionens upplösning att gå sin egen väg möttes 2014 av ett hårdfört ryskt ingripande. 2022 visade Ryssland sitt motstånd mot att Ukraina vänder sig västerut genom att anfalla landet militärt.

De motsättningar mellan Ukraina och Ryssland som kom i dagen 2014 går långt tillbaka i tiden. De hade nödtorftigt dolts av sovjetisk propaganda om "brödrafolk".

Bland historiker råder ganska stor enighet om att den östslaviska statsbildning som låg till grund för Ryssland uppstod i Kiev (Kyjivska Rus) i nuvarande norra Ukraina på 800-talet. Däremot är åsikterna delade om huruvida ukrainska nationella särdrag fanns redan då.

Kievriket splittrades under 1100-talet och området som utgör dagens Ukraina kom att domineras av Polen. För att frigöra sig från polackerna sökte ukrainarna rysk hjälp, med den oönskade följden att området delades mellan Ryssland och Polen 1667. Ett försök av kosackledaren Ivan Mazepa att med hjälp av den svenske kungen Karl XII hävda ukrainskt oberoende slutade med den svenska härens nederlag vid Poltava 1709, varefter Ryssland stärkte greppet om Ukraina.

Under 1700- och 1800-talen skickades ryska nybyggare till södra Ukraina för att odla upp stäppen. Ryska städer byggdes längs Svarta havets kust. Från mitten av 1800-talet började ukrainsk nationalism spira med centrum i staden Lviv, men industrialiseringen mot slutet av seklet innebar intensifierad förryskning.

I det förvirrade revolutionsläget 1917–1918 utropades två ukrainska stater; en kommunistisk stat proklamerades i Charkiv i öster och en nationalistisk i Kiev. Följden blev inbördeskrig, med grannländer indragna. Det slutade 1921 med att delar av västra Ukraina tillföll Polen, Tjeckoslovakien och Ungern, medan kommunisterna tog kontroll över större delen av landet, som året därpå uppgick i den nya staten Sovjetunionen.

Stalins skräckvälde

Under sovjetledaren Vladimir Lenins tid tilläts ukrainarna i stor utsträckning odla sin egen kultur. Men efter Josef Stalins makttillträde 1924 krossades den ukrainska nationalismen genom massgripanden och avrättningar av intellektuella och religiösa ledare. Jordbruket, baserat på tusentals privata gårdar, kollektiviserades under brutala former. Storbönder, "kulaker", stämplades som "folkets fiender", berövades sina ägor och deporterades till Sibirien. 1932–1933 konfiskerade Sovjetstaten i princip hela den ukrainska skörden för att dels föda den ryska befolkningen, dels exportera vete för att få pengar till att bland annat bygga upp krigsmakten. Ukrainas kommunistparti utsattes för utrensningar efter att ha vädjat om mildare metoder.

Totalt beräknas mellan sex och sju miljoner ukrainare ha dött av svält. Utsvältningen av Ukraina avbröts 1934 när Stalin ansåg att målet att utplåna den självägande bondeklassen var uppnått.

Under andra världskriget försökte nationalister i västra Ukraina utnyttja den tyska inmarschen i Sovjetunionen till att kämpa för ukrainsk självständighet. Nationalisterna leddes av Stepan Bandera som var uttalad antisemit och rasist. Han ville rensa Ukraina från andra folkslag på samma sätt som Hitler ville skapa ett "ariskt rent" Tyskland. Banderas nationalistorganisation OUN samarbetade med nazisterna mot den sovjetiska armén och deltog i massmord på judar, men ställdes åt sidan när Tyskland inte längre behövde dem.

40 års tystnad

När nazisterna drevs ut 1944 fortsatte strider mellan ukrainska partisaner och Sovjetmakten. Först mot slutet av 1940-talet hade Sovjetunionen full kontroll över Ukraina, men då hade hundratusentals ukrainare dödats och troligen ännu fler sänts till Sibirien. Någon egentlig ukrainsk opposition kunde därefter inte uttryckas förrän på 1980-talet, när missnöje med hur staten hanterade kärnkraftsolyckan 1986 i Tjernobyl ledde till ett oppositionellt uppsving. Vid det laget var Sovjetstaten så förfallen att det kommunistiska maktmonopolet höll på att luckras upp.

1989 bildades folkfronten Ruch som paraplyorganisation för den nationalistiska oppositionen, med fäste främst i väster. Ruch och närstående grupper fick stort inflytande efter det första delvis fria valet 1990. I augusti 1991 förklarade sig Ukraina självständigt efter ett misslyckat kuppförsök i Moskva.

Därefter vacklade Ukraina i över 20 år mellan ansatser till liberala reformer och i princip samma politik som förts under sovjettiden. Klyftan mellan blocken var framför allt regional, mellan ukrainskspråkiga och ryskspråkiga. Gemensamt för de regeringar som turades om vid makten var att grundläggande reformer uteblev och att korruptionen ökade, liksom befolkningens missnöje.

Ett demokratiskt steg togs i den så kallade orangefärgade revolutionen 2004, när demonstranter (med orangefärgade symboler) protesterade mot att den ryskstödde förre premiärministern Viktor Janukovytj hade utropats till president efter uppenbart valfusk. Protesterna skedde nästan helt i den västra delen av landet och tvingade fram ett omval, där den mer liberale Viktor Jusjtjenko segrade.

Grusade förhoppningar

Jusjtjenko och hans premiärminister Julia Tymosjenko möttes med entusiasm, men förhoppningarna kom på skam. Ukraina blev mer öppet och moderniserades på ytan, men viktiga reformer uteblev. Ledarna föreföll motarbeta varandra mer än verka för landets bästa. Industriproduktionen minskade och ekonomin försämrades. Ryssland markerade ogillande mot Ukrainas västvänliga ledning genom att använda gasleveranser från det halvstatliga bolaget Gazprom som påtryckningsmedel. Flera gånger stängde Gazprom gaskranen eller hotade att göra det.

Vid nästa presidentval 2010 var besvikelsen över den förskingrade revolutionen så stor att Viktor Janukovytj kunde segra utan fusk. Han förbättrade relationerna till Ryssland, stärkte sin egen makt och drev igenom en vallag som gynnade hans eget parti. Han fick starkt stöd i parlamentet efter ett kritiserat val.

Julia Tymosjenko dömdes 2011 till sju års fängelse för maktmissbruk; hon anklagades för att ha slutit ett dåligt gasavtal med Ryssland. Rättsärendet betraktades som politiskt styrt och kritiserades hårt av EU.

Men samtidigt förhandlade Janukovytj med EU om samarbete och frihandel. Avtalen var i princip färdiga 2012, men behandlingen av Tymosjenko fick EU att uppskjuta undertecknandet. EU krävde att Ukraina först skulle frige henne samt reformera rättsväsendet och valsystemet.

Inställt avtal upprörde

När förhandlingar gav resultat 2013, och ett EU-avtal började bli klart, utsatte Ryssland Ukraina för påtryckningar att i stället ansluta sig till en ryskledd tullunion. President Vladimir Putin hotade med allvarliga ekonomiska följder för Ukraina om landet närmade sig EU. En vecka innan avtalen skulle undertecknas vägrade parlamentet att frige Tymosjenko, och arbetet med EU-avtal avbröts. Medan ukrainare demonstrerade mot vad de uppfattade som ett svek utlovade Ryssland billigare gas och stödköp av ukrainska statsobligationer, i praktiken ett lån på motsvarande 15 miljarder USA-dollar. Inga krav på reformer ställdes.

Söndag efter söndag samlades demonstranter på Självständighetstorget i Kiev, kallat Majdan.

Bland aktivisterna fanns två högerextrema rörelser, partiet Svoboda ("Frihet") som valts in i parlamentet 2012, och nybildade Pravyj sektor (Högra sektorn) med rötter i nationalistiska organisationer och bland våldsbenägna fotbollssupportrar. Deras deltagande utnyttjades av regeringen och den ryska ledningen till att avfärda alla demonstranter som "nazister, extremister och kriminella". Ryska medier, som nådde ryskspråkiga ukrainare, piskade upp rädsla för att nazister skulle ta hämnd för gamla oförrätter under sovjettiden. Över 100 demonstranter sköts ihjäl, många enligt vittnen av specialpoliser på hustak.

EU införde straffsanktioner mot personer som hölls ansvariga. Janukovytj pressades till att förhandla med oppositionen under EU-medling och gick med på att genomföra president- och parlamentsval, skriva en ny författning och bilda en samlingsregering. När aktivisterna på Majdan krävde att presidenten skulle avgå flydde han till Ryssland. I hans frånvaro tippade majoriteten i parlamentet över i oppositionens favör. Janukovytj avsattes, ministrar greps, säkerhetsstyrkor ställde sig på de nya ledarnas sida och Julia Tymosjenko frigavs. En regering tillsattes med såväl liberala politiker som partilösa experter, aktivister från Majdan och några representanter för högerextrema Svoboda.

Ryssland fördömde "juntan", kallade hem sin ambassadör och avbröt allt stöd till Ukraina. Ryska styrkor längs gränsen sattes i höjd beredskap.

Ryssland erövrar Krim

På halvön Krim i Svarta havet iscensatte Ryssland i februari 2014 en sorts lokal "revolution", noga planerad i Moskva enligt vad Putin senare avslöjade. Det lokala parlamentet ockuperades, den valda regeringen avsattes och rysktrogna politiker tog makten. Soldater från den ryska flottbasen i Sevastopol, som enligt ett avtal med Janukovytj skulle få finnas där till åtminstone 2042, deltog och fick förstärkning från Ryssland.

President Putin fick fullmakt av ryska parlamentets överhus att ingripa militärt i Ukraina "varhelst ryska liv var hotade". Ukraina förberedde allmän mobilisering och västalliansen Nato anklagade Ryssland för att hota fred och säkerhet i Europa. Den ryska regeringen gav USA och Nato hela skulden för krisen genom att försöka nästla sig in i det Moskva betraktade som sitt ”intresseområde”.

I en folkomröstning på Krim påstods 96,7 procent av deltagarna ha sagt ja till anslutning till Ryssland. Lika snabbt antog ryska parlamentet en lag som tillät Putin att förklara Krim som en del av Ryssland. Inte sedan andra världskriget hade en europeisk gräns flyttats på detta sätt. EU och USA fördömde annekteringen och Nato beslöt att förstärka truppnärvaron i östra Europa. Alliansen avbröt allt militärt samarbete med Ryssland. Putins uttalanden om rätten att överallt skydda ryska liv, och om att Ukraina aldrig varit någon riktig statsbildning, ökade rädslan även i de baltiska före detta Sovjetstaterna med stora ryska minoriteter.

Samtidigt tog proryska miliser kontroll över stadshus och regeringsbyggnader i östra Ukraina, nära ryska gränsen. Två "sovjetiska folkrepubliker" utropades i Donetsk och Luhansk. Ukrainas regering, bekymrad över den svaga armén, godkände bildandet av en halvmilitär frivilligstyrka, Azovbataljonen. Den lockade till sig högerextrema nationalister från en rad länder, däribland Sverige, vilket förstärkte den ryska bilden av Ukraina som ett nazistnäste. Strider mellan miliser och armé krävde dödsoffer. Regeringstrogna lokalpolitiker kidnappades. Städer togs över av miliserna.

Civilt plan nedskjutet

Den 11 maj 2014 uppgavs majoriteter av invånarna i delar av länen Donetsk och Luhansk ha sagt ja till självstyre i folkomröstningar som fördömdes som olagliga av en tämligen enad omvärld, dock inte av Ryssland. Ryska medborgare framträdde på ledande poster i båda "folkrepublikerna".

Konflikten tog ännu en allvarlig vändning i juli när ett malaysiskt trafikflygplan kraschade i rebellkontrollerat område och samtliga 298 ombord omkom. Regeringen anklagade rebeller för att ha skjutit ned det. Rebellerna och ryska regeringen gav Ukrainas regering ansvaret. En nederländskt ledd internationell utredning slog 2016 fast att planet skjutits ned från en separatistkontrollerad by med en rysktillverkad robot som dagarna innan förts över gränsen från Ryssland och sedan transporterades tillbaka dit. Uppgifterna baserades på tekniska data, avlyssnade samtal, ögonvittnen och bilder av transporten på sociala medier. Huruvida det var reguljära ryska soldater eller ryskstödda separatister som avfyrat roboten kunde inte avgöras.

Från juli 2014 började armén ta tillbaka områden som rebellerna hade kontrollerat. Då kom rapporter, inklusive påstådda bildbevis, om direkt rysk inblandning i kriget.När armén föreföll närma sig en seger, gick rebellerna till motoffensiv och öppnade en ny front vid Azovska sjön, en vik av Svarta havet. Enligt Nato hade de stöd av minst ett tusental ryska soldater. President Putin började öppet antyda planer på att skapa en rysk lydstat i sydöstra Ukraina. Uttalanden påminde om den spänning som rådde under "kalla kriget". EU, USA och andra länder införde sanktioner mot de ryska olje- och finanssektorerna och mot personer i ansvarig ställning. Ryssland stoppade import av livsmedel från EU. Ryssland hade redan uteslutits ur industriländernas samarbete G8.

När separatisternas ryskstödda framryckning hotade att leda till storkrig gick Ukrainas nye president Petro Porosjenko med på vapenvila. Parlamentet tvingades till så stora eftergifter att de rebellkontrollerade områdena i praktiken gick förlorade. De lovades självstyre under tre år, rätt att fritt samarbeta med angränsande ryska områden, rätt att bygga upp egna poliskårer och rättsväsen.

Vapenvilan bröts genast. Strider utkämpades kring flygplatsen i Donetsk som separatisterna försökte inta.

Misslyckade avtal i Minsk

Parlamentsval i oktober blev en storseger för pro-europeiska partier anförda av president Porosjenko. I rebellkontrollerade områden och på Krim genomfördes inget val. Donetsk och Luhansk arrangerade egna val i november 2014, erkända av inga andra än separatisterna själva och Ryssland. För Ukrainas regering var separatisternas val ett brott mot villkoren i den havererade vapenvilan. Regeringen beslöt nu att sända truppförstärkningar österut och avbryta det ekonomiska stödet till rebellområdena, bland annat utbetalningar av pensioner och stöd till skolor och sjukhus. EU och USA utvidgade sanktionerna mot separatistledare och förbjöd ekonomiska kontakter med Krim.

I november hade enligt FN nästan 1 000 människor dödats sedan avtalet om vapenvila i september. Över en miljon ukrainare hade flytt, en stor del till Ryssland eller grannländer och närmare en halv miljon inom landet.

Efter framryckningar av separatisterna 2015 lyckades Tysklands och Frankrikes ledare medla fram en ny vapenvila, som undertecknades i Minsk i Belarus. Förutom eldupphör och tillbakadragande av tunga vapen från frontlinjen stadgades att demokratiska val skulle genomföras i separatistområdena enligt ukrainsk lag, att en ny författning skulle reglera graden av självstyre i öster samt att ukrainska staten skulle återfå full kontroll över gränsen mot Ryssland.

En viss stabilisering skedde kring krigsfronten, vilket troddes bero på att Ryssland börjat upptas av kriget i Syrien. Men enligt FN fortsatte Ryssland att föra in vapen och soldater i östra Ukraina, och president Putin medgav att rysk personal "utfört vissa militära uppgifter" i grannlandet.

Ukrainas, Rysslands, Tysklands och Frankrikes utrikesministrar misslyckades 2016 med ett nytt försök att nå ett hållbart fredsavtal. Observatörer från Europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen (Osse) varnade för att striderna riskerade att återgå till fullskalig nivå. USA:s delegation vid Osse sade att dess personal sett 30 000 militärklädda män åka in i Ukraina från Ryssland.

Konflikten fick också en ekonomisk dimension. Ukrainska nationalister började 2017 blockera järnvägar till utbrytarområdena i protest mot att regeringen "bedrev handel med fienden". Aktivisterna greps av polis men i gengäld stoppade regeringen godstrafik österut. Samtidigt konfiskerade separatisterna företag i öster och betalade skatt enbart till utbrytarregeringarna.

Mönstret bestod: försök till vapenvilor bröts. FN:s människorättskommissariat anklagade ryska staten för grova övergrepp mot civila på Krim, gällande bland annat tortyr, orättvisa rättegångar och deportationer.

Putin stärker greppet

Ryssland inrättade ett snabbspår för personer i enklaverna som ville söka ryskt medborgarskap. Fram till början av 2022, Rysslands storskaliga anfall mot Ukraina, beviljades fler än 700 000 pass. När Ryssland höll presidentval 2018 genomfördes valet även på Krim, som Ryssland knutit närmare till sig genom att bygga en bro till halvön. Separatistenklaverna höll också val trots motstånd från Ukrainas regering, vilket fick EU att utöka sina sanktioner mot personer som anordnat valen. Vid Krim besköt ryska gränsvakter ukrainska marinfartyg som försökte passera Kertjsundet. Ukrainska fartyg togs i beslag och besättningar blev fångar.

Året efter fick Ukraina en etablerad TV-komiker som president, Volodymyr Zelenskyj. Han var politiskt oerfaren, men fick så småningom till fångutväxlingar då besättningarna släpptes.

Under det första året med covid 19-pandemin upptogs Ukrainas myndigheter av coronaåtgärder och andra inrikespolitiska problem. En folkräkning visade att landets befolkning minskat med en fjärdedel sedan 2001. Men undersökningen kunde inte genomföras i separatistenklaver.

Trots lägre våldsnivå passerade antalet sammanlagda dödsoffer 13 000. Tvister utkämpades samtidigt i juridiska inrättningar. Avtal om gasleveranser slets i domstol, liksom en tvist om antika skytiska skatter, som Ryssland krävde att få tillbaka till det annekterade Krim efter utställningar utomlands.

När Ryssland hösten 2021 började dra samman truppstyrkor längs gränsen mot Ukraina växte oron, också i andra länder i östra Europa som tidigare varit skilda från Västeuropa av järnridån. Ryska marinens övningar i Svarta havet med bland annat landstigningsfartyg och en samövning med försvarsmakten i Belarus visade sig vara förstadier till anfall mot Ukraina från tre håll. Ryssland erkände 2022 separatistenklaverna i östra Ukraina som självständiga stater. Som sådana kan "republikerna" vädja om stöd från Moskva mot vad som uppfattas som ukrainska förföljelser.

Den 24 februari delarerade president Putin att en "militär specialoperation" inletts mot Ukraina. I internationella förhandlingar hade han krävt garantier för att Ukraina aldrig ska bli medlem av Nato. Från Natohåll anfördes att det är ukrainarnas sak att avgöra var de vill ansöka om medlemskap. Först 2024 använde en talesperson för Kreml ordet "krig".

Krigshärjat land

Drygt två år efter den fullskaliga invasionen uppvisar Ukraina mycket svåra följder av stridshandlingarna. De exakta förlusterna i liv (civila såväl som soldater) är okända, men enorm materiell förödelse råder och miljontals ukrainare är på flykt, inom landet eller i utlandet. Kriget kantas av anklagelser om krigsförbrytelser, exempelvis har vårdinrättningar, järnvägsstationer och städer som Mariupol skjutits sönder. Dessutom har barn från Ukraina förts till ryskkontrollerat område.

Ytterligare två enklaver i öster, Zaporizjzja och Cherson, har tagits över av Ryssland. Omvärlden avvisar alla annekteringar och regionala folkomröstningar Ryssland åberopar som illegala.

Civil infrastruktur, inte minst Ukrainas energiförsörjning, har bombarderats systematiskt. Handeln med omvärlden, inte minst den viktiga exporten av livsmedel som vete och majs till länder med stor befolkning, har hindrats. Mycket av den bördiga jordbruksmarken är minerad eller förgiftad av farliga ämnen.

Utnötningskrig pågår längs långa frontavsnitt, där Ukrainas försvarsmakt har svårt att hålla stånd trots omfattande leveranser av militär utrustning från västländer. Inte minst USA har, trots att det lett till inrikespolitiska motsättningar, fortsatt att bistå Ukraina med vapensystem och utbildning.

EU har inrättat särskilda regler för ukrainska flyktingar, och nya mekanismer för att finansiera Ukrainas försvarsmakt. Även landets statsförvaltning, till exempel utbetalning av pensioner, fungerar med hjälp av stöd utifrån.

I den ukrainska statsledningen märks slitningar, men Volodymyr Zelenskyj sitter kvar på presidentposten. Krigslagar råder, och då sker tills vidare inga val.

För rysk del har kriget lett till internationella straffsanktioner. Ryssland har också fått plikta med ett ännu okänt antal stupade soldater. Dessutom har bland annat den ryska Svartahavsflottan tillfogats förluster, åtskilliga fartyg har sänkts av ukrainsk beskjutning. Men Ryssland har samtidigt knutit närmare band med Nordkorea och Iran, som har levererat militär utrustning till invasionsstyrkorna.