Kongo-Kinshasa – Äldre historia

Som många andra afrikanska länder är Kongo-Kinshasa en kolonial skapelse. De riken som byggdes upp under medeltiden av afrikanska folk bröts ned av europeiska slavhandlare och krossades när den belgiske kungen Leopold II i slutet av 1800-talet skapade en privat koloni. Hänsynslös plundring av naturresurser präglade landet även efter det att belgiska staten tog över kolonin, problem som satt sina djupa spår efter självständigheten.

De äldsta mänskliga spåren inom det som i dag är Kongo-Kinshasa har påträffats i Katanga, Kasai och vid Albertsjöns stränder. Fynden tros vara en miljon år gamla. Nära gränsen till Uganda har man funnit tekniskt avancerade fångstredskap av ben, långt äldre än liknande fynd i Europa.

De första kända invånarna i Kongo-området var pygméer. Under årtusendet före, och de första århundradena efter, vår tideräknings början kom bantufolk från norr och spred sig genom Kongobäckenet. Mellan 1200- och 1500-talen fanns där en utvecklad kultur med flera kungadömen, bland annat Kongo, Luba och Lunda.

År 1482 nådde portugisen Diogo Cão Kongoflodens mynning. Därmed inleddes en europeisk exploatering av befolkningen och naturtillgångarna. Floden blev ett centrum för exporten av slavar till Arabien, Mellanöstern och Nya världen (dagens Nord- och Sydamerika). I slutet av 1600-talet hämtades 15 000 slavar om året från Kongoflodens nedre lopp.

Flodens strida strömmar, tropiskt klimat och sjukdomar hindrade länge européerna från att utforska Kongos inre. Först i mitten av 1800-talet blev området kring floden känt i västvärlden. År 1878 gav Belgiens kung Leopold II i uppdrag åt amerikanen Henry Morton Stanley att utforska Kongo ytterligare, upprätta handelsstationer och träffa avtal med lokala hövdingar. Detta skedde oftast med brutala metoder.

Vid Berlinkonferensen 1884–1885, träffades de europeiska stormakterna för att diskutera frihandel och nå en överenskommelse för framtida anspråk på territorier längs Afrikas kust. Då erkändes den belgiske kungens rätt till den så kallade Kongofristaten. Kungen betraktade därefter landet som sin privata egendom. Han utnyttjade girigt de rika mineraltillgångarna och tvingade invånarna till hårt arbete under slaveriliknande former, men han besökte aldrig landet. Kring sekelskiftet avslöjades, bland annat efter den brittiske konsuln Roger Casements resor i landet, hur kung Leopold II:s europeiska soldater mördade, misshandlade och plundrade befolkningen. Mellan fem miljoner och tio miljoner kongoleser, som tappade gummi eller jagade elfenben för kungens räkning, dog av sjukdomar, svält och våld. Skandalen ledde 1908 till att Leopold II tvingades överlämna kolonin till den belgiska staten. Landet bytte därefter namn till Belgiska Kongo.

Belgarna fortsatte exploateringen om än inte riktigt lika grymt och hänsynslöst som under kung Leopold II:s tid. All ekonomisk aktivitet anpassades efter belgiska intressen. Rika fyndigheter av mineraler och billig arbetskraft gjorde kolonin mycket vinstgivande.

Andra världskriget skapade ökad efterfrågan på produkter från Belgiska Kongo, vilket ökade kolonins lönsamhet. Denna utveckling fortsatte efter kriget. Gruvproduktionen steg med 60 procent mellan 1945 och 1955. Mot slutet av 1950-talet producerades i Kongo en tiondel av världens koppar, hälften av kobolten och drygt två tredjedelar av industridiamanterna. Därtill gav Kongo stora intäkter genom export av palmolja, bomull och kaffe. Den koloniala armén och polisen höll befolkningen i schack.

Politiska partier var förbjudna under det belgiska styret men kongoleserna började på 1950-talet bilda kulturella och etniska föreningar för att främja sina intressen. Den viktigaste hette Ba-Kongofolkets allians (Abako) och leddes av Joseph Kasavubu. Abako antog 1956 ett manifest med krav på självständighet. I kommunvalet 1957 segrade Abako stort i huvudstaden Léopoldville (nuvarande Kinshasa) och stödet för organisationen växte snabbt ute i landet.

När polisen i början av 1959 upplöste en politisk demonstration arrangerad av Abako i huvudstaden följde upplopp och blodiga kravaller. Inför hotet om fortsatta oroligheter beslöt Belgien att påskynda övergången till självständighet. Den 30 juni 1960 blev Belgiska Kongo en självständig stat under namnet Republiken Kongo. Avvecklandet av kolonin skedde med nästan panikartad hastighet och det var en illa förberedd kongolesisk förvaltning som fick ta över efter belgarna.

Om våra källor