Kongo-Kinshasa – Modern historia

Kongo-Kinshasa fick sämsta tänkbara start som nation och hotades omedelbart av splittring. Inom ett halvår kom arméuppror, belgisk invasion, provinser som bröt sig ur landet, FN-trupper, militärkupp och mord på premiärministern. Efter en fem år lång kris följde årtionden av diktatur under Mobutu Sese Seko. Första Kongokriget 1996–1997 ledde till Mobutus fall men blev upptakten till andra Kongokriget 1998–2003, ett regionalt storkrig som krävde flera miljoner människoliv. Sedan dess har strider fortsatt rasa framför allt i öster.

Kongo-Kinshasa blev ett offer för det kalla krigets stormaktskonkurrens och utländska gruvbolags krassa ekonomiska intressen. Plundring av de rika naturresurserna och ett socialt förfall kom att prägla den nybildade staten.

Inför det val som hölls i maj 1960, strax före självständigheten, hade 120 politiska partier bildats, bland dem Patrice Lumumbas Kongolesiska nationella rörelsen (på franska förkortat till MNC). Lumumba stod ideologiskt nära den unga generation av socialistiska självständighetskämpar som förespråkade afrikansk enighet, panafrikanism.

MNC kämpade för ett enat Kongo medan nästan alla andra partier hade bildats för att främja etniska intressen. Ett sådant var Ba-Kongofolkets allians (Abako), lett av Joseph Kasavubu. I motsats till Lumumba ville Kasavubu ha en federal stat med stora befogenheter för provinserna. Resultatet blev en kompromiss. Kongo blev en enhetsstat, men provinserna fick ha egna regeringar och parlament.

Efter valet hade MNC fått flest röster men hade långt ifrån egen majoritet i parlamentet. Lumumba utsågs till premiärminister och Kasavubu blev president. Utnämningen av Lumumba väckte missnöje i Belgien. Fem dagar efter självständigheten gjorde armén myteri mot de belgiska officerare som var kvar på sina tidigare poster. Lumumba avskedade hela officerskåren och ersatte dem med kongoleser. Till arméstabschef (i praktiken överbefälhavare) utsågs Joseph-Désiré Mobutu, som då var Lumumbas närmaste sekreterare. Belgien satte in trupper för att skydda sina medborgare. Samtidigt bröt sig provinserna Kasai och Katanga ut – ett område i söder som motsvarar en tredjedel av landet. Det kopparrika Katangas ledare Moïse Tshombe fick stöd av belgiska gruvbolag.

Lumumba och Kasavubu begärde FN:s stöd mot den belgiska interventionen och utbrytarna. Säkerhetsrådet uppmanade de belgiska trupperna att dra sig tillbaka och skickade i juli 1960 omkring 10 000 FN-soldater till Kongo för att upprätthålla fred och säkerhet. Lumumba ville att FN skulle tvinga tillbaka utbrytarprovinserna men FN ansåg att det var en intern angelägenhet och avslog begäran. Lumumba vände sig då till Sovjetunionen som lovade ge honom sitt stöd med vapen, fordon och militära rådgivare. Kongo blev därmed en bricka i kalla kriget och maktkampen mellan öst och väst.

Kasavubu anklagade Lumumba för kommunistsympatier och avskedade både honom och vice premiärministern Antoine Gizenga. Lumumba försökte i sin tur få presidenten avsatt. Den 14 september 1960 tog Mobutu makten i arméns namn, men efter några månader återinfördes civilt styre.

Lumumbisternas hade sitt starkaste fäste i Stanleyville (nuvarande Kisangani) och där utropade Gizenga i slutet av 1960 en ny stat, Orientale. Han fick den lokala militärens stöd. Lumumba, lyckades rymma från sin husarrest och försökte ta sig till Stanleyville. Han greps och fördes till Katanga där han avrättades i januari 1961 av Tshombes polis och med medverkan av Belgien. Enligt vissa källor ska ordern ha kommit från USA.

Mobutu tar makten

FN-styrkan fick 1961 säkerhetsrådets tillstånd att använda våld för att förhindra inbördeskrig och återställa ordningen. På väg till ett möte med Tshombe, störtade det plan som den svenske generalsekreteraren för FN, Dag Hammarskjöld, färdades i. Samtliga ombord omkom. Omständigheterna kring händelsen är fortfarande oklara.

Under de följande åren tvingade FN-trupperna Orientale, Kasai och Katanga att återförena sig med Kongo. Nya uppror följde, men i juli 1964 svors Moïse Tshombe in som ny premiärminister och centralregeringen började få kontroll över större delen av landet. Maktkampen mellan Tshombe och Kasavubu ledde till att den senare avsattes i oktober 1965. Ett par månader senare, i november 1965, tog arméchefen Mobutu makten i en kupp och utnämnde sig själv till president. Han stöddes i hemlighet av USA, som fruktade att maktkampen i Kongo skulle leda till att kommunisterna tog över.

Mobutus Revolutionära folkrörelsen (på franska MPR) blev nu enda tillåtna parti. Genom en folkomröstning 1967 drev Mobutu igenom en ny författning som gjorde honom till statsöverhuvud, regeringschef, överbefälhavare och högste polischef.

President Mobutu förespråkade en återgång till traditionella afrikanska värden. Medborgarna tvingades byta sina kristna och europeiska namn mot afrikanska och förbjöds att bära västerländska kläder. Huvudstaden som tidigare hette Léopoldville döptes om till Kinshasa och landet fick namnet Zaire. Många andra namn afrikaniserades också, presidenten själv antog namnet Mobutu Sese Seko Kuku Ngbendu Wa Za Banga.

I en zairiseringskampanj 1971 nationaliserades de flesta utlandsägda företag. I flera fall överlämnades förstatligade företag till medlemmar av landets elit. De ekonomiska följderna blev katastrofala. Några gigantiska industriprojekt som finansierades med utländska lån misslyckades på grund av misskötsel och korruption. BNP sjönk, industrialiseringen kom av sig och utlandsskulden växte, vilket bidrog till att ekonomin knäcktes.

Mobutu blir beroende av USA och andra västländer

Mobutu blev alltmer beroende av militärt och ekonomiskt stöd från väst, särskilt från USA. Trots regimens brott mot de mänskliga rättigheterna gjorde Zaires strategiska läge och dess mineralrikedomar landet till en viktig allierad för USA, Frankrike och Belgien.

Under Mobutus ämbetstid nådde regeringsmakten knappt utanför huvudstaden. Statstjänstemännen och militären fick vänta på sina löner. Statens inkomster gick direkt till Mobutu i stället för till statskassan. Mobutu höll sig kvar vid makten genom att spela ut sina motståndare mot varandra, muta guvernörer och militära befälhavare samt genom att ständigt förflytta lokala makthavare så att de inte skulle kunna utmana honom.

När kalla kriget tog slut i början av 1990-talet ändrades spelplanen radikalt. Ökat internationellt och inhemskt opinionstryck tvingade Mobutu att tillåta oppositionspartier samtidigt som han mötte demonstrationer, studentprotester och strejker med våld. Den ekonomiska krisen fördjupades när utländska givare drog åt svångremmen. 1992 röstade en nationell konferens för en övergångsförfattning som tog ifrån Mobutu all reell makt. Oppositionsledaren Etienne Tshisekedi valdes till premiärminister för en provisorisk regering som skulle föra landet mot demokrati. Mobutu vägrade att erkänna den nya författningen och utnämnde en egen regering.

Försöken att ge Zaire ett fungerande parlamentariskt system misslyckades. Oppositionen var splittrad och landet befann sig i en djup ekonomisk kris på grund av sjunkande kopparproduktion, många år av vanskötsel och att flera västmakter dragit in stödet till Mobutu.

Mobutu tvingas fly, Kabila tar makten

Oroligheter i östra Kongo blev katalysatorn för en revolt mot diktatorn. Efter folkmordet mot tutsier i Rwanda 1994 hade 1,2 miljoner hutuflyktingar sökt skydd i östra Kongo (se Rwanda: Modern historia). Bland flyktingarna fanns hutusoldater och milismän (Interahamwe) som planerat och utfört folkmordet. Från flyktinglägren gjorde den avsatta rwandiska armén och Interahamwe räder in i Rwanda.

Rwanda krävde att flyktingarna skulle repatrieras alternativt att lägren skulle flytta från gränsområdet. När det inte skedde steg de politiska spänningarna i regionen. Flyktinglägren blev en del av Mobutus spel om makten och han tog ställning för den gamla hutuarmén.

Den inhemska oppositionen mot Mobutu hade länge grott i östra Kongo. Situationen och säkerhetsläget förvärrade under 1995. Till ekvationen lades den zairiska tutsiminoriteten, banyamulenge som hotades med fördrivning av regimen och attackerades av lokala förband.

Banyamulenge och grupper ur den zairiska motståndsrörelsen gick 1996 samman i Demokratiska styrkornas allians för Kongo-Zaires befrielse (AFDL), ledd av Laurent-Désiré Kabila (för enkelhetens skulle kallas han i fortsättningen för Laurent Kabila). Han hade tidigare varit medhjälpare i Lumumbas regering och var en långvarig kritiker av Mobutu. AFDL blev snabbt en samlande kraft mot regimen. Målet för den första offensiven var de rwandiska flyktinglägren som snart upplöstes. Flyktingarna tvingades tillbaka till Rwanda eller djupare in i Kongo.

Den zairiska armén var hjälplös mot AFDL och dess stödtrupper, främst från Uganda och Rwanda. Upprorsrörelsen ryckte snabbt fram och intog Kisangani i mars, Lubumbashi i april och Kinshasa den 17 maj 1997. Dagen innan hade Mobutu flytt landet; han avled några månader senare i Marocko av prostatacancer.

Laurent Kabila utropade sig till president och landet döptes om till Demokratiska republiken Kongo.

”Afrikas första världskrig”

Kabila visade sig snart vara lika auktoritär som Mobutu. Han bröt med banyamulenge och beordrade rwandisk och ugandisk militär ut ur landet. Hetspropaganda ledde till fortsatta förföljelser av banyamulenge. Ett nytt uppror bröt ut i östra Kongo-Kinshasa. Rebellrörelsen hette den här gången Kongolesisk samling för demokrati (RCD) och bestod till stor del av tidigare AFDL-medlemmar.

Rwanda och Uganda som nu hamnat i konflikt med Kabila gav RCD sitt stöd. Rebellerna ryckte snabbt fram mot Kinshasa. När huvudstaden var nära att inringas fick Kabila hjälp från länder ur den regionala samarbetsorganisationen SADC. Soldater från Angola, Namibia och Zimbabwe kom till presidentens undsättning. Även rwandisk hutumilis och kongolesiska tutsifientliga grupper slöt upp på regeringens sida.

Nu var sex länder och ett stort antal väpnade grupper direkt inblandade i det som kom att kallas ”Afrikas första världskrig”, den dödligaste konflikten i kontinentens moderna historia. Ytterligare ett antal länder stödde indirekt vardera sidan.

När Kabilas armé fått förstärkning kunde RCD och rwandierna drivas tillbaka men de behöll kontrollen över de östra provinserna. I början av 1999 hade RCD flera militära framgångar, men motsättningar inom rörelsen splittrade den i två fraktioner, en Ugandastödd i Kisangani och en Rwandastödd med bas i Goma. Dessutom bildades med ugandisk hjälp Rörelsen för Kongos befrielse (MLC) som tog kontroll över stora delar av norra Kongo.

Kriget komplicerades av ledande politikers, affärsmäns och militärers personliga ekonomiska intressen. En FN-utredning 2001 anklagade Rwanda, Uganda och Zimbabwe för att avsiktligt driva kriget vidare för att kunna samla på sig så stora rikedomar som möjligt i det mineralrika Kongo.

Ett första fredsavtal slöts i juli 1999 i Lusaka i Zambia men det bröts snart av båda sidor. I januari 2001 mördades Laurent Kabila av en av sina egna livvakter. Den officiella utredningen pekade ut Rwanda, Uganda och RCD som ansvariga för mordet, vilket alla förnekade.

Joseph Kabila tar över makten, fredsavtal sluts

Kretsen kring Kabila utsåg hans 30-årige son Joseph till ny president och han tog snabbt över kommandot och inledde en ny fredsprocess. FN-medling kom i gång, presidenten tog kontakt med rebellerna och tillät politiska partier att verka fritt. Utländska trupper började dras tillbaka och en FN-styrka, Monuc, sattes in.

I tomrummet efter de utländska trupperna bröt hårda strider ut mellan RCD och milisalliansen mai-mai i Kivuregionen i öster. Civilbefolkningen drabbades hårt.

I december 2002 nådde alla parter fram till en fredsuppgörelse. I enlighet med den upphörde kriget formellt i april 2003 då Kabila installerades som statschef och ledare för en bred samlingsregering. Där ingick de flesta partier och rebellrörelser. I juli samma år tillträdde fyra vicepresidenter: en av dem var MLC-ledaren Jean-Pierre Bemba.

Fredsavtalet innebar inte att striderna tog slut. I öster splittrades rebellrörelserna när lokala kommendanter ansåg sig förbigångna och inte ville låta sig avrustas eller inlemmas i armén. Hösten 2005 gick Monuc, i samarbete med den kongolesiska armén, till offensiv mot miliser i öster i ett försök att oskadliggöra dem.

Krig i kriget

Vid sidan av den större konflikten utkämpades från 1999 ett ”krig i kriget” i Ituri-regionen i nordöst. En långvarig konflikt om mark mellan folkgrupperna lendu (mestadels jordbrukare) och hema (mestadels herdar) skärptes av det stora kriget. Stora mängder vapen strömmade in i området och främst Uganda anklagades för att via lokala allierade försöka ta kontroll över Ituris rika fyndigheter.

Minst 60 000 människor beräknas ha dödats i Ituri, en halv miljon drevs bort från sina hem och civilbefolkningen utsattes för grova övergrepp. EU sände i maj 2003 en franskledd styrka på cirka 1 200 man för att försöka sätta stopp för striderna. Sverige bidrog till truppen, som var EU:s första militära insats utanför Europa. Efter tre månader avlöstes EU-truppen av Monuc. FN började avväpna miliserna och i juni 2005 betraktades de som till största delen upplösta.

Demokratiska val, men oroligheterna fortsätter

I början av 2006 trädde en ny författning i kraft och i juli hölls de första demokratiska valet på över 40 år. Parlamentsvalet gav en majoritet till de partier som samlats kring Joseph Kabila. I presidentvalets avgörande omgång i oktober besegrade han vicepresident Bemba.

Den politiska utvecklingen till trots fortsatte oroligheterna. I mars 2007 utkämpades hårda strider i Kinshasa mellan regeringstrupper och Bembas gamla rebellarmé. Bemba anklagades för högförräderi och lämnade Kongo. Han åtalades senare av vid den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten i Centralafrikanska republiken.

Även i öster var det spänt. En tidigare RCD-ledare, Laurent Nkunda, bildade tutsimilisen CNDP som anklagades för grova övergrepp. Hårda strider utkämpades mot mai-mai-milis och regeringsarmén, och hundratusentals människor fick fly. Splittring mellan rivaliserande fraktionsledare gjorde att CNDP försvagades. Nkunda greps 2009 sedan Kabila hade inlett ett omstritt samarbete med den tidigare fienden Rwanda. Vad som hänt med honom efter det är inte känt.

Ungefär samtidigt inledde Rwanda, Kongo och FN en gemensam operation för att bekämpa hutumilisen FDLR som fanns kvar i landet sedan folkmordet 1994. FDLR hämnades genom att angripa civilbefolkningen och hjälporganisationer.

Efter gripandet av Nkunda inlemmades CNDP till stor del i den kongolesiska armén och skulle omvandlas till ett politiskt parti. Men 2012 deserterade en grupp tidigare CNDP-rebeller från rege­rings­armén och bildade milisgruppen 23 mars-rörelsen (M23). Gruppen leddes av Bosco Ntaganda, även han med bakgrund i kriget i Rwanda. M23 intog stora delar av provinsen Nordkivu, med stöd av andra milisgrupper och, av allt att döma, av Rwanda. Mot slutet av 2013 hade regeringsarmén med stöd av FN-trupper besegrat M23. Då hade Ntaganda överlämnat sig till ICC i Haag (se Demokrati och rättigheter).

Parallellt med oroligheterna i Kivuprovinserna förekom strider i nordöstra Kongo, där landsbygden infiltrerats av den ugandiska LRA-gerillan. Kongo fick 2008–2009 stöd av ugandiska och sydsudanesiska trupper för att driva bort LRA men oroligheterna i gränsområdet mellan Kongo, Sydsudan och Uganda fortsatte i mindre skala.

Monuc ombildades vid halvårsskiftet 2010 till Monusco, vars uppdrag blev att stabilisera de oroliga provinserna i öster.

Omstritt presidentval

Spänningarna steg inför valet 2011. Etienne Tshisekedi, som lett oppositionen mot centralmakten i decennier, ställdes mot den sittande presidenten Joseph Kabila. Enligt det officiella resultatet segrade Kabila med 49 procent av rösterna mot 32 procent för Tshisekedi. Den senare vägrade att godta resultatet, utropade sig själv till president och sattes efter det i inofficiell husarrest. Utländska observatörer var också kritiska till hur valet genomförts.

I parlamentsvalet backade Kabilas parti men hans partiallians, Presidentmajoritet (MP), behöll en knapp majoritet av de 500 platserna i parlamentet.

I början av 2015 uppstod en politisk kris då delar av MP försökte få det kommande president- och parlamentsvalet uppskjutet. Våldsamma demonstrationer bröt ut i Kinshasa vilka krävde omkring 40 människors liv. Förslaget om att skjuta fram valet drogs tillbaka och valdatum sattes till november 2016. Trots detta sköts valet upp flera gånger. De protester från oppositionen som följde slogs ner med våld.

Maktskifte

Först i december 2018 hölls president- och parlamentsval. De Kabilatrogna partierna bildade inför valet en ny allians – Kongos gemensamma front (FCC). Alliansens presidentkandidat var den före detta inrikesministern Emmanuel Ramazani Shadary, en hårdför och lojal medarbetare till Kabila. (Grundlagen hindrade Kabila att ställa upp för en tredje mandatperiod.)

Emmanuel Ramazani Shadary utmanades bland annat av Félix Tshisekedi, son till expresidenten Etienne Tshisekedi som avlidit 2017. En annan utmanare var affärsmannen och parlamentsledamoten Martin Fayulu som stod i spetsen för en allians kallad Lamuka. Félix Tshisekedi kandiderade för en allians kallad Cach. Flera framträdande oppositionspolitiker hindrades från att ställa upp, däribland den förre vicepresidenten Jean-Pierre Bemba (se även Demokrati och rättigheter).

Det preliminära resultat som presenterades i januari 2019 gav Félix Tshisekedi nästan 39 procent av rösterna mot 35 för Martin Fayulu och 24 för Emmanuel Ramazani Shadary. Samtidigt stod det klart att Kabilatrogna partier vunnit en klar majoritet av platserna i nationalförsamlingen, och att Lamuka hade fått betydligt fler röster än Cach. FCC hade också stora framgångar i de guvernörsval som hölls samtidigt.

Enligt observatörer hade en rad oegentligheter förekommit under valet och resultatet i presidentvalet ifrågasattes. Katolska kyrkan uppgav att valkommissionens siffror inte stämde överens med de uppgifter som kyrkans 40 000 observatörer samlat in vid vallokalerna. Kyrkans underlag gav Martin Fayulu segern vilket föranledde honom att vända sig till författningsdomstolen för att få resultatet prövat. Domstolen avslog dock Fayulus överklagande och Félix Tshisekedi installerades som president i början av 2019.  

Läs mer om konflikten i Kongo-Kinshasa här.

Om våra källor