Spanien – Äldre historia

Giftermålet 1479 mellan regenterna Isabella och Ferdinand enade Spaniens kungadömen. Samtidigt ”upptäckte” Columbus Amerika, vilket lade grunden till Spaniens 300 år som stormakt. I början av 1900-talet präglades landet av oro och ekonomisk stagnation. Ett inbördeskrig utkämpades 1936−1939. Kriget följdes av drygt 30 år av diktatur under general Francisco Franco som regerade till sin död 1975.

Iberiska halvön har lång historia. I grottor har man funnit målningar som antas vara gjorda mellan 16 000 och 10 000 år före Kristus. Grottorna i Altamira på nordkusten är mest kända. Jordbruk började bedrivas i området runt 4 000 år före Kristus.

Ibererna är det första kända folket i Spanien. Under seklernas gång har de blandats upp med andra folkslag. Kelter kom invandrande från norr under 900- och 700-talen före kristen tideräkning. Fenicier och greker anlade kolonier på östkusten och därefter kom kartager från Nordafrika.

År 133 före Kristus erövrade romarna landet. Spanien spelade en viktig roll i det romerska imperiet, som upplöstes på 400-talet av framträngande germanska stammar. Vandaler, sveber och västgoter (visigoter) invaderade Iberiska halvön. Vandalerna fortsatte till Nordafrika, medan goterna kämpade i över 100 år innan de besegrade sveberna år 585 och fick kontroll över halvön.

Morerna invaderar

Under 600-talet behärskade gotiska monarker Iberiska halvön. Deras rike var förhållandevis enat och majoriteten av undersåtarna var kristna. Riket krossades av morer: araber och berber som var muslimer. 711 invaderade de från Nordafrika och hade inom två år tagit kontroll över nästan hela halvön. Det moriska väldet blev en kulturell storhetstid. Otaliga minnesmärken vittnar om detta, framför allt borgområdet Alhambra i Granada. Ordet morer tros vara ett lån från latinet, och ytterst från gammalgrekiska, där det syftade på personer med mörkare hudfärg.

Redan några år efter det att morerna erövrat området inleddes den kristna återerövringen, la reconquista, från bergen i nordost. Först på 1400-talet lyckades de sinsemellan oeniga kristna småstaterna enas i kamp mot morerna. 1479 förenades Kastilien, en feodal jordbrukarstat, och Aragonien, en hantverks- och handelsmakt, i en union genom giftermålet mellan Ferdinand av Aragonien och Isabella av Kastilien. Under detta katolska kungapar föll det moriska väldets sista rest, kungariket Granada, 1492.

Genom inkvisitionen bedrevs jakt på kättare. Morerna tvingades lämna landet. Även judar som inte omvände sig till kristendomen utvisades. Uppskattningsvis 150 000 judar flydde från Spanien och spreds över länderna runt Medelhavet.

Samtidigt ”upptäckte” Christofer Columbus Amerika i spanska kronans namn. Erövringarna där lade grunden till Spaniens ställning som stormakt. 1494 delade påven upp ”den nya världen” mellan Spanien och Portugal. Större delen av Latinamerika tillföll Spanien, medan Portugal fick Brasilien.

Spanska tronföljdskriget

Under kung Ferdinands ättlingar utvecklades Spanien till en stormakt som omfattade Nederländerna, stora delar av Italien samt kolonier i Latinamerika och Filippinerna. Men Filip II:s (1556–1598) fanatiska katolicism och protestantismens framgång i Nordeuropa resulterade i nederländska frihetskriget. Spaniens försök att med ”den oövervinneliga armadan” krossa England, som blivit en konkurrent på haven, slutade med spanskt nederlag 1588. Krigen ledde till statsbankrutt.

I spanska tronföljdskriget (1701–1714) gjorde både Frankrike och Österrike anspråk på den spanska tronen. Genom freden i Utrecht 1713 förlorade Spanien alla europeiska lydstater och måste även avträda Gibraltar till Storbritannien, som deltagit i kriget. Året därpå erkände stormakterna Filip V som spansk regent. Filip och sonen Karl III såg britterna som det främsta hotet, och tillsammans med Frankrike utkämpade Spanien flera förlustbringande krig mot dem på 1700-talet.

Under franska revolutionen 1789 drogs Spanien in i krig mot Frankrike, men efter flera spanska nederlag slöt länderna fred 1795 och ingick en ny allians. 1805 besegrade Storbritannien en fransk-spansk flotta vid Trafalgar. Den franske kejsaren Napoleon tvingade 1808 den spanske kungen att abdikera och ersatte honom med sin bror Joseph Bonaparte. Det utlöste ett befrielsekrig i Spanien. Med hjälp av brittiska soldater fördrevs fransmännen och den spanske kungen Ferdinand VII återinsattes på tronen 1814. Samtidigt försämrades Spaniens redan vanskötta ekonomi då kolonier i Amerika frigjorde sig 1810–1824.

Militärkupper och ekonomisk kris

Ferdinand VII:s reaktionära regim utsattes 1820 för ett officersuppror och fram till 1936 följde 44 revolutioner och militärkupper. Parlamentarisk demokrati slog inte rot och den ekonomiska nedgången fortsatte. De sista resterna av det forna imperiet – Kuba, Filippinerna och Puerto Rico – förlorades 1898 i krig mot USA.

Spanien försökte kompensera förlusterna genom att kolonisera delar av Marocko och drogs in i ett långvarigt krig mot berbiska stammar. Spanjorerna segrade till slut 1925.

Kriget i Marocko förvärrade de inrikespolitiska motsättningar som uppstått i början av seklet. Anarkisterna hade vuxit sig starka och för att förhindra att de tog över makten genomförde general Miguel Primo de Rivera, med kung Alfonso XIII:s stöd, en militärkupp 1923 och införde diktatur. När depressionen drabbade Spanien 1929 vände sig folket mot regimen och Primo de Rivera tvingades avgå 1930. Samma år bildade republikaner och socialister en allians, som i kommunalvalen året därpå fick majoritet i alla större städer. Alfonso XIII avgick och republik utropades.

Trots massarbetslöshet och ekonomisk stagnation försökte den republikanska regeringen genomföra sociala reformer och Katalonien gavs självstyre. Men åren i början av 1930-talet präglades av social oro, strejker, våldsamma partimotsättningar, protester riktade mot katolska kyrkan och ständiga regeringskriser.

Inbördeskrig, Franco tar makten

Efter parlamentsvalet 1936 övertogs makten av en folkfrontsregering, som bestod av republikaner på vänsterkanten, syndikalister, socialister och kommunister. Men koalitionen kunde inte upprätthålla den allmänna ordningen. Falangistpartiet, grundat efter fascistiskt mönster, fick ökat stöd. Mordet på monarkisten José Calvo Sotelo i juli 1936 utlöste en länge planerad militärkupp. Den halvlyckade kuppen – många militärer var fortfarande regeringstrogna – blev startpunkten för det spanska inbördeskriget.

Till en början hade regeringen, som delade ut vapen till arbetarmiliser, ett övertag. Men ledningen var splittrad och rättsstaten upphörde att fungera. Nationalistsidan, ledd av general Francisco Franco, hade bättre sammanhållning. Hösten 1936 utsågs Franco till statschef med diktatorisk makt. Franco, som kallades el caudillo (ledaren), understöddes både ekonomiskt och militärt av Nazityskland och det fascistiska Italien, medan folkfrontsregeringen fick hjälp från Sovjetunionen. På regeringssidan kämpade även en internationell brigad som omfattade cirka 40 000 utländska frivilliga, bland dem omkring 500 svenskar.

Den 1 april 1939 upphörde kriget efter en fullständig seger för Francosidan. Hundratusentals människor hade då dödats. Efter kriget avrättades runt 200 000 människor som stött motståndarsidan.

Efter andra världskriget, där Spanien inte deltog, krävde segrarmakterna demokratisering. Spanien förblev samtidigt en centralstyrd diktatur och var internationellt isolerat. Först 1955 blev landet medlem i FN.

Demokratisering inleds

Franco stödde sig på militären och Nationella rörelsen (Movimiento Nacional) som utvecklats ur Falangistpartiet. Den katolska lekmannaorden Opus Dei fick allt större inflytande. Katolska kyrkan stödde regimen men började efterhand propagera för social rättvisa.

Trots hårt förtryck accepterades regimen passivt av stora delar av folket. Besvikelsen var stor över att republiken hade misslyckats med att skapa demokrati under 1930-talet och Francoregimen använde sig av metoder som frysta hyror och anställningstrygghet för att motverka upprorsvilja. Oppositionen mot Franco var svag.

Ett ekonomiskt uppsving i början av 1960-talet gjorde att spanjorernas levnadsstandard förbättrades. Några förutsättningar för väpnat motstånd fanns inte. Undantaget var Baskien, där studenter 1959 bildade separatist- och motståndsrörelsen ETA (se Baskien). 1973 mördade ETA premiärminister Luís Carrero Blanco, utsedd av Franco att föra diktaturen vidare.

Två år senare avled Franco. Diktatorn hade då räknat med att monarkin skulle återinföras och prins Juan Carlos, sonson till kung Alfonso XIII, hade fostrats till hans efterträdare. Men när Juan Carlos blev kung överraskade han omvärlden med att styra Spanien mot västeuropeisk demokrati. Adolfo Suárez utsågs till premiärminister 1976 och politiska partier tilläts verka fritt.

Övergången till demokrati genomfördes med försiktighet. Åtalsfrihet infördes 1977 för brott begångna under inbördeskriget. Att öppna massgravar och identifiera kvarlevor efter dödade i inbördeskriget och under Francodiktaturen har förblivit omstritt, men 2007 antog parlamentet Lagen om historiskt minne. Där sägs bland annat att massgravar ska kartläggas.  

Francos kvarlevor har flyttats från ett mausoleum i El Valle de los Caídos (De stupades dal) till en kyrkogård norr om Madrid. Även kvarlevor efter fascistledaren och diktatorsonen José Antonio Primo de Rivera och generalen Gonzalo Queipo de Llano, som var lierad med Franco, har flyttats. Under inbördeskriget ska generalen ha gett klartecken för masskjutningar i Sevilla. Bland de dödade fanns poeten Federico García Lorca.

Om våra källor