Asiatiska väljare satsar på nya kort
Anhängare till Sri Lankas nye president hoppas på bättre politisk kompassriktning jämfört med företrädarna. Foto: Eranga Jayawardena/AP/TT

Asiatiska väljare satsar på nya kort

Analys. I flera länder i Asien vänder folket de etablerade ledarna och partierna ryggen alltmer. Senast skedde det i Sri Lanka. Korruption, maktfullkomlighet och ekonomiska problem ligger många gånger bakom besvikelsen gentemot det politiska etablissemanget. Men de nya makthavarna har inga trollspön att svinga och riskerar med tiden att ådra sig samma missnöje, skriver den indiske politiske kommentatorn Pranay Sharma.

Publicerad: 2024-10-18

Till skillnad från ledare i autokratier, som vinner val genom att manipulera resultatet till sin fördel, möter styrande politiker i fungerande demokratier väljarna med jämna mellanrum för att försöka få deras förnyade förtroende. Och om väljarna vill att de ska bytas ut begränsar de i regel sitt val till den etablerade skaran av oppositionspolitiker.

Men en annan trend märks i flera sydasiatiska länder – nämligen att människor söker ledare utanför de etablerade politiska partierna (och det sker även på andra håll). Sri Lanka blev det senaste landet som fick känna av detta fenomen, i sitt presidentval i september. Att Anura Kumara Dissanayake installerades som president kom som en stor överraskning för de flesta observatörer och väcker frågor, och hos en del även farhågor, om vad det betyder i en strategiskt viktig region.

Sri Lanka i Indiska oceanen söder om Indien vetter mot den större så kallade indopacifiska regionen som även omfattar länder runt Stilla havet. Där har USA försökt samla stöd bland sina asiatiska allierade för att möta den växande utmaning som ett alltmer självsäkert Kina utgör.

Dissanayake tillhör dessutom ett revolutionärt marxist-leninistiskt parti, JVP. Partiet ledde två blodiga uppror på 1970- och 1980-talen mot den lankesiska staten med tiotusentals dödsoffer som följd. Detta pågick parallellt med det krig som regeringen förde mot den tamilska gerillan LTTE. Dissanayake har dock distanserat sig från sitt partis våldsamma förflutna, slagit an en försonande ton, betonat nationell enighet och uttryckt stöd för marknadsekonomiska principer.

sydasien dissanayake.jpgPartiet som Sri Lankas nye president Anura Kumara Dissanayake företräder ville förut krossa staten. Foto: Rajesh Kumar Singh/AP/TT

Intressant nog bryter valet av Dissanayake med öns 70-åriga tradition att välja ledare främst från en grupp engelsktalande, västerländskt utbildade politiska elitfamiljer. De kandidater som han besegrade kom alla från detta etablissemang. Dissanayake kommer däremot från en medelklassfamilj och tog sin examen på ett lokalt universitet.

Dissanayake valdes mot bakgrund av massprotesterna 2022 som avsatte den dåvarande presidenten Gotabaya Rajapaksa. Den nye presidentens koalition vann brett stöd bland Sri Lankas medelklass, vars levnadsstandard har förstörts av ekonomisk kris och den åtstramningspolitik som har förts för att åtgärda den.

Ekonomin kollapsade under Rajapaksas korrupta och excentriska regim, som delade upp makten mellan presidentens släktingar och ägnade sig åt märkliga politiska experiment. I ett försök att göra landets jordbruk ekologiskt över en natt förbjöd Rajapaksa import av konstgödsel, vilket ledde till att livsmedelsproduktionen kollapsade och levnadsstandarden sjönk kraftigt. Sri Lanka tvingades ställa in betalningarna på sina utlandslån i april 2022.

Tre månader senare stormade en folkmassa Rajapaksas palatsliknande residens medan han tillsammans med sin familj flydde landet.

Hans efterträdare Ranil Wickremesinghe lyckades få ned inflationen, stabilisera valutan och få till stånd avtal om att strukturera om Sri Lankas utlandsskuld med Internationella valutafonden (IMF) och andra fordringsägare som Indien och Kina. Men detta mildrade inte den ekonomiska smärtan för vanligt folk. Inte heller gjorde Wickremesinghe mycket för att stävja korruptionen och skydda yttrandefriheten.

imagegv7kv.pngGeopolitiskt het omgivning. Ett kinesiskt militärt segelfartyg lägger till i hamnen i Sri Lankas huvudstad Colombo i oktober 2024. Foto: Eranga Jayawardena/AP/TT

Dissanayake gick till val på löftet att utrota korruptionen och omförhandla avtalet med IMF.

– Hans valseger går långt bortom det vanliga missnöje som brukar drabba dem som sitter vid makten, säger Mahesh Rangarajan, historiker och politisk kommentator.

– Människor blir mer och mer missnöjda med korrupta och inkompetenta ledare vars högsta prioritet är att gynna sig själva snarare än folket som valt dem. Det är därför väljarna i många länder söker nya ledare och inte bara vänder sig till de redan etablerade, tillägger han.

På andra håll i Sydasien

Mönstret går igen i länder som har gått igenom eller genomlider en ekonomisk kris, då väljarna uppfattar det som att den politiska eliten inte bryr sig om att vanligt folk lider.

Den senaste tidens utveckling i Bangladesh, där en studentprotest i augusti gjorde slut på premiärministern Sheikh Hasinas långa styre, är ett annat exempel på detta fenomen. Det visade tydligt på en brist på tillit och förtroende för etablissemanget – där proteströrelsen, utöver att störta regeringen, även vände sig från det största oppositionspartiet och dess allierade.

Protesten ledde i stället till att ekonomen Mohammed Yunus utsågs till ledare för den övergångsregering som ersatte Hasinas.

Detta märktes också delvis i Indien där premiärminister Narendra Modis parti BJP förlorade många platser i parlamentet i årets val och nu tvingas förlita sig på en koalition med andra partier för sin regerings överlevnad. Detta berodde till stor del på Modis arrogans och ekonomiska politik, som inte lyckats förbättra situationen för fattiga människor och arbetslösa ungdomar.

image36up9.pngUt med det gamla. Bangladeshs revoltörer valde bort både regeringen och den traditionella oppositionen. I stället satsar de på ekonomen och Nobelpristagaren Muhammed Yunus, som här talar i FN i september 2024. Foto: Richard Drew/AP/TT

En del väljare såg sig då om efter andra alternativ, inklusive små regionala partier. Ett av dessa, Aam Aadmi Party (Vanligt folks parti, AAP), har på senare år gått framåt i huvudstadsområdet Delhi, där makten delas mellan centralregeringen och de lokala myndigheterna. Det är ytterligare ett tecken på att människor söker alternativ utanför de etablerade stora partierna som BJP och dess huvudmotståndare Kongresspartiet. Att andra partier är stora regionalt i Indien är inget nytt, men AAP har nu makten inte bara i Delhi utan även i Punjab där väljarna valt bort andra etablerade partier som tidigare styrt delstaten. Många ser dessutom AAP som en seriös utmanare och ett alternativ även på nationell nivå, där de andra etablerade partierna är svårt belastade av korruptionsanklagelser.

Cricketikonen Imran Khans val till premiärminister i Pakistan för några år sedan är ännu ett exempel på detta fenomen. Khans parti Pakistans rörelse för rättvisa kom till makten 2018 med löftet om att skapa ett mer rättvist samhälle och besegrade då de båda stora partier som hade styrt landet i flera år.

Trots att Khan nu sitter i fängelse för att ha trotsat landets mäktiga militära etablissemang lyckades hans partikamrater tillsammans vinna flest mandat i parlamentsvalet i våras, även om de inte fick registrera sig som partimedlemmar utan tvingades ställa upp som oberoende.

Utanför Sydasien

Väljares önskan att se helt nya ansikten vid makten kan förstås också ses på andra håll. Ett känt och tydligt europeiskt exempel är Volodymyr Zelenskyj, skådespelaren som valdes till president när Ukrainas folk vände etablerade politiska aktörer ryggen.

På senare tid oroade fjolårets val av ett reformistiskt parti i Thailand etablissemanget i så hög grad att författningsdomstolen i augusti upplöste partiet, Framåt. Motiveringen var att Framåt ville ändra de stränga lagarna om majestätsbrott, och domslutet vilket visar vilken roll domstolen har som försvarare av Thailands traditionella maktstruktur.

Trots upplösningen utgör de invalda Framåtledamöterna fortfarande det största blocket i parlamentet och har bildat en ny gruppering som kallas Folkpartiet. Under dess fana kommer de att fortsätta sin reformistiska agenda och försöka få fler röster i nästa val 2027.

imagezq4v8.pngAnhängare till den fängslade tidigare premiärministern Imran Khan, som många pakistanier ser som det enda alternativet till de traditionella maktpartierna. Foto: K.M. Chaudary/AP/TT

Nya ledare är dock ingen garanti för bättre regeringar, och exempel finns på hur de med tiden också har befläckats av korruption, svågerpolitik och vanstyre. Maoistregeringen som kom till makten 2008 i Nepal visade sig vara väl så korrupt och inkompetent som företrädarna. Ett annat exempel är Joko Widodo som valdes till president i Indonesien 2014 med fagra löften och som när denna artikel publiceras lämnar sitt ämbete. Han har kommit att kritiseras för den tillbakagång som skett på senare år för demokratin och den svågerpolitik som gjort att hans son blev vicepresident. Imran Khan, som var premiärminister 2018–2022, anses inte heller ha lyckats särskilt väl med att skapa ett mer rättvist eller bättre styrt Pakistan. Men många väljare uppfattar honom som det minst dåliga alternativet.

I Sydasien är det nu upp till Anura Kumara Dissanayake i Sri Lanka att bevisa att han faktiskt erbjuder ett nytt och hederligt alternativ. Redan den 14 november när landet håller parlamentsval kommer ett test på stödet för hans parti, som förr ville krossa den lankesiska staten. På sin resa måste Dissanayake försöka föra Sri Lanka ur sitt alltjämt svåra ekonomiska läge och navigera sin önation på ett geopolitiskt stormigt hav.


Pranay Sharma
Politisk kommentator baserad i Indien. Återkommande skribent i Utrikesmagasinet.