"Kriget beror på Putins sjuka politiska fantasi"

Kremls ledning har deklarerat att man för vad som i praktiken är ett brottsligt krig mot Rysslands granne för att ”skydda Rysslands nationella intressen”. Men vad är Rysslands nationella intressen? Att svara på det är en intellektuell utmaning eftersom gränsen mellan vad som i allmänhet anses vara nationella intressen och en viss grupps intressen är helt uppblandade i Ryssland. Denna otydlighet skapas av hur dagens ryska elit uppför sig. Det styrande skiktet kring Kreml står för en särskild slags blandning av politisk och ekonomisk makt – det som med ett ryskt nyord kallas vlastesobstvennost. Denna symbios mellan politik och ekonomi – det så kallade Ryssland AB – skapar en situation där staten praktiskt taget inte har någon självständighet i förhållande till de styrande. 

Det vi nu ser är ett klassiskt fall av inrikespolitiskt vanstyre, som syftar till att stärka ett envälde, och Kremls irrationella och aggressiva utrikespolitik. De senaste 20 åren har Vladimir Putin skapat ett antiliberalt och repressivt politiskt system – i praktiken en monarki med ett kvasibetonat valsystem – och eftersom han på senare tid manipulerat författningen kan han regera åtminstone till 2036.  Putinregimens politiska filosofi präglas av ett starkt framträdande ideal där staten är överordnad allt, där en gigantisk centraliserad statsapparat främjas på bekostnad av individens rättigheter och friheter och där Rysslands stormaktsstatus säkerställs på den internationella arenan. 

Kremls vision av det nutida Rysslands geopolitiska roll och historia är djupt felaktig. Putin tycks genuint oförmögen att skilja på det ryska imperiet/Sovjetunionen och den postsovjetiska Ryska federationen. För honom är det land han styr över ett 1 000-årigt ”historiskt Ryssland” – en ”tidlös” statsbildning vars historia började i Kiev vid floden Dneprs bankar. Detta ”historiska Ryssland” led en förödmjukande förlust mot det avskyvärda ”väst” 1991 när det förlorade det kalla kriget och kollapsade. Sedan detta ödesdigra ögonblick har ”den västerländska gemenskapen” – USA och Europeiska unionen – skott sig på Rysslands svaghet och olagligt lagt under sig vissa eftertraktade delar av Moskvas ”historiska arvegods”. 

Ukraina spelar en avgörande roll i denna skruvade historieskrivning eftersom historiska, geopolitiska och identitetsskapande frågor flätas samman där i Putins vision. Ukraina kan inte bli medlem i Nato, men inte för att detta skulle utgöra något militärt hot mot Ryssland. Det finns inte en enda seriös försvarsanalytiker som har den uppfattningen. Varken en enskild Natomedlem eller hela försvarsalliansen skulle hota kärnvapenmakten Ryssland. Vad som verkligen bekymrar Putin är tanken på att Ukraina gradvis omformas i europeisk riktning på grund av sina allt närmare band till de euroepiska och transatlantiska institutionerna. I Putins sjuka politiska fantasier skulle en sådan utveckling beröva det ”historiska Ryssland” kontrollen över en enorm och värdefull markegendom, krympa den ”ryska världens” intressesfär avsevärt (eftersom han hävdar att ryssar och ukrainare är ”ett och samma folk”), samt förvägra Moskva möjlighet att korrigera de oförrätter som det förödmjukande slutet på kalla kriget innebar. 

Putin tycks ha uppfattningen att han utkämpar en kamp mot klockan: vartefter Ukrainas europeiska band blir allt starkare minskar chansen att Moskva någonsin ska kunna återta Kiev i sin famn. Eftersom han drivs av sina imperiefantasier, sin historiska nostalgi och sin avsky gentemot väst valde Putin att handla utan dröjsmål. Sedan han satt likhetstecken mellan sina (och sina underhuggares) intressen och den ryska nationens intressen störtade han både Ukraina och sitt eget land in i den mardröm som detta krig mellan broderfolk innebär. 

Översättning: Ola Westerberg