Serbien – Modern historia

Det socialistiska Jugoslavien hölls ihop med stark hand av krigets vinnare, Tito, och med hjälp av en växande ekonomi. Men då Tito avled 1980 och ekonomin samtidigt började försämras visade sig motsättningarna, som i början av 1990-talet skulle leda till krig och landets sönderfall. Efter krigen upprättades 2003 en lösare union mellan Serbien och Montenegro, men tre år senare upplöstes även denna och de två delrepublikerna blev självständiga stater. Kosovo bröt sig ur Serbien 2008.

Den socialistiska förbundsrepubliken Jugoslavien fick en ny författning 1974, efter ett kroatiskt uppror (se även Äldre historia). Den gav delrepublikerna vidsträckt självstyre med egna regeringar och förvaltningar. Centralmakten i Belgrad ansvarade för utrikespolitik, försvar och delar av ekonomin, men delrepublikerna kunde lägga in veto i viktiga frågor och för det mesta kom federationens bästa i andra hand.

Författningen försvagade Serbiens inflytande inom förbundsstaten, och dessutom hade de serbiska provinserna Kosovo och Vojvodina fått långtgående självstyre. Efter den jugoslaviske ledaren Titos död 1980 började serberna arbeta för en omfördelning av makten både inom den egna republiken och i federationen. 1987 blev Slobodan Milošević på ett kuppartat sätt ledare för det serbiska kommunistpartiet och 1989 valdes han till serbisk president. Milošević kämpade för att ”återupprätta serbernas betydelse” och gjorde Kosovo till en symbolfråga.

Motsättningarna fick Slovenien och Kroatien att kräva en lösare federation, men alla reformförslag röstades ned i det federala parlamentet. När Slovenien ändrade sin författning så att republiken skulle kunna lämna Jugoslavien svarade Serbien med ekonomisk bojkott. Vid det jugoslaviska kommunistförbundets kongress i januari 1990 var motsättningarna så stora att Slovenien och Kroatien, som ville ha ett modernare och öppnare parti, lämnade kongressen. Kort därpå upplöstes det jugoslaviska kommunistförbundet. Kommunisterna fanns kvar på delrepubliknivå men valde ofta att kalla sig socialister eller socialdemokrater.

1990 hölls för första gången flerpartival i de sex delrepublikerna. I fyra av dem vann nationalistpartier. Kommunisterna, som också förde nationalistisk politik, behöll makten i Serbien och Montenegro. Där ville man till skillnad från de övriga stärka federationen. Det politiska och ekonomiska sönderfallet fortsatte dock och den jugoslaviska federationen upphörde i praktiken att fungera. I juni 1991 utropade sig Slovenien och Kroatien som självständiga. Kort därpå gick den serbdominerade jugoslaviska folkarmén till angrepp.

I Slovenien blåstes striderna av efter tio dagar men i Kroatien bidrog oenighet om gränsdragningen och den serbiska minoritetens status till att striderna tog fart i augusti. Resultatlösa försök gjordes av omvärlden att lösa konflikten. I januari 1992 erkände EU både Slovenien och Kroatien som självständiga stater.

Förbundsrepubliken Jugoslavien

Våren 1992 röstade också bosnier och makedonier för att bryta sig ur Jugoslavien. I Makedonien (senare omdöpt till Nordmakedonien) blev övergången fredlig. I Bosnien och Hercegovina utbröt inbördeskrig i april sedan EU, trots serbiska protester, erkänt republikens självständighet. Kort därpå antog det federala parlamentet i Belgrad en ny författning och därmed skapades Förbundsrepubliken Jugoslavien med endast två delstater: Serbien och Montenegro.

Den jugoslaviska folkarmén ställde sig formellt utanför kriget i Bosnien men dess taktik att vid krigsutbrottet ”skicka hem” de många bosniska serberna i armén med vapen bidrog i hög grad till att serberna på kort tid kunde lägga under sig cirka 70 procent av Bosniens yta. I erövrade områden kördes den icke-serbiska civilbefolkningen i väg, dödades eller sattes i koncentrationsläger. Alla parter i kriget använde sig av dessa metoder men serberna satte dem i system. Sommaren 1995 vände dock krigslyckan, då kroaterna tog tillbaka två områden i Kroatien som serberna hållit, bland annat Krajina. Följden blev en ny stor flyktingström, nu av hundratusentals serber.

I juli 1995 hade bosnienserberna intagit staden Srebrenica i sydöstra Bosnien, en av de muslimska enklaver i Bosnien som FN lovat att skydda. Invånarna kördes brutalt i väg och omkring 8 000 muslimska män och pojkar mördades. Denna händelse fick USA att ingripa.

Daytonfreden

President Slobodan Milošević och hans motparter från Kroatien och Bosnien tvingades till förhandlingar i USA och i november 1995 skrev de under ett fredsavtal. Som en följd av det så kallade Daytonavtalet hävdes större delen av de ekonomiska sanktioner mot Belgrad som EG (numera EU) och FN infört 1991 respektive 1992. Även om krigen aldrig kom att föras på serbisk eller montenegrinsk mark drabbades den jugoslaviska federationen hårt av omvärldens fördömanden, av FN-sanktioner, av stora flyktingströmmar och av en allmän brutalisering av samhället i krigets spår.

Inrikespolitiskt dominerades Jugoslavien fortfarande av Milošević. När han inte fick ställa upp i presidentvalet i Serbien 1997 såg han i stället till att bli vald till president i "rest-Jugoslavien". 

Krig i Kosovo

Under 1998 övergick en växande konflikt mellan serber och den albanska folkmajoriteten i Kosovo i krig. Rapporter om övergrepp från serbisk sida gjorde att Nato i mars 1999 – utan FN-mandat – inledde bombangrepp mot rest-Jugoslavien. Flyganfallen pågick i 78 dagar och krävde hundratals människors liv. I juni tvingades Milošević skriva på ett fredsavtal och FN-organet Unmik tog över styret av Kosovo. Kriget undergrävde Miloševićs ställning. (Se vidare Kosovo-Modern historia och Konflikter-Kosovo.)

År 2000 lät Milošević med kort varsel utlysa val i förtid till den federala presidentposten och det federala parlamentet, med hopp om att den splittrade serbiska oppositionen inte skulle kunna enas. Men 18 oppositionspartier samlades, trots svårigheter, i alliansen Serbiens demokratiska opposition (DOS) med Vojislav Koštunica som gemensam presidentkandidat.

Trots trakasserier från regimen och kringskuren pressfrihet visade mätningar efter den första valomgången i september att Koštunica hade segrat. När regimen trots det försökte genomdriva en andra valomgång blev protesterna omfattande. Slutet för Milošević kom när Serbiens nära allierade Ryssland tog sin hand från honom genom att gratulera Koštunica till valsegern. Milošević erkände sig då besegrad och Koštunica svors in som Jugoslaviens president. DOS blev störst i det federala parlamentet och när nyval till det serbiska parlamentet hölls i december 2000 fick DOS egen majoritet där.

Milošević grips

I april 2001 greps Milošević , anklagad för förskingring av statliga medel, korruption och maktmissbruk. För att Jugoslavien skulle få ekonomiskt bistånd krävde USA att han skulle utlämnas till Haag, samtidigt som delar av DOS motsatte sig det och ville ställa honom inför rätta i Jugoslavien. Splittringen inom DOS blev tydlig när Serbiens premiärminister Zoran Ðinđić (Djindjic), ledare för Demokratiska partiet (DS), beslutade att utlämna Milošević utan att informera Koštunica. Milošević fördes till Haag där rättegången inleddes i februari 2002 (han avled dock 2006, innan någon dom hunnit falla).

USA krävde att fler misstänkta krigsförbrytare skulle utlämnas till Haagdomstolen. Efter mycken vånda antog det jugoslaviska parlamentet en lag som tillät att 23 misstänkta skulle kunna gripas och föras till Haag. Bland dem fanns Serbiens president Milan Milutinović samt bosnienserbernas före detta ledare Radovan Karadžić och före detta överbefälhavare Ratko Mladić.

I mars 2003 mördades Zoran Đinđić, troligen på beställning av den organiserade brottsligheten, sedan han satt i gång en kampanj mot denna. Senare samma år upplöstes oppositionsalliansen DOS.

Det självständiga Serbien 

Månaden före mordet på Đinđić, i februari 2003, hade den jugoslaviska federationen omvandlats till Unionen Serbien och Montenegro, en lösare statsbildning. Montenegro ingick endast motvilligt i unionen och den upplöstes i juni 2006 sedan en majoritet av montenegrinerna röstat för självständighet. Även Serbien förklarade sig då självständigt och antog samma år en ny författning, mer anpassad till EU:s normer men där det klart deklarerades att Kosovo var en integrerad del av Serbien.

Vid självständigheten var den tidigare jugoslaviske presidenten Vojislav Koštunica premiärminister i Serbien (sedan 2003) medan president (sedan 2004) var Boris Tadić som efterträtt Đinđić som ledare för DS. Efter ett nyval till parlamentet 2007 bildade Koštunica en ny koalitionsregering, och i president 2008 omvaldes Boris Tadić med knapp marginal.

Strax därefter, i februari 2008, förklarade sig Kosovo, ensidigt, självständigt från Serbien. Kosovoalbanerna firade men bitterheten var djup i Serbien och i de serbiska enklaverna i provinsen. USA och en majoritet av EU-länderna erkände snabbt Kosovo, medan Ryssland och Kina inte gjorde det.

EU-ansökan

Kosovofrågan ledde till att premiärminister Koštunica avgick. I det nyval som hölls i maj 2008 segrade Tadićs EU-vänliga partiallians och bildade därpå en koalitionsregering med sina tidigare rivaler i Socialistpartiet.

Serbien ansökte formellt om EU-medlemskap 2009. Därmed tvingades landet ta itu med delar av sitt förflutna. Ett genombrott kom i maj 2011 då Ratko Mladić till sist greps i en by åtta mil norr om Belgrad, efter 16 år på flykt. Han utlämnades efter några dagar till Haag för att ställas inför krigsförbrytartribunalen där.

I juli samma år greps den sista på Haagtribunalens lista över misstänkta, Goran Hadžić, som lett de serbiska separatiststyrkorna i Kroatien i kriget 1991–1995. Också Hadžić utlämnades till Haag, och EU förklarade att Serbien tagit ett viktigt steg mot medlemskap i unionen.

President Tadić avgick i förtid i april 2012 och banade väg för presidentval samtidigt med parlamentsvalet i maj. Presidentvalet blev en kamp mellan Tadić och Tomislav Nikolić som lämnat ett ultranationalistiskt parti (se Inrikespolitik och författning) och bildat det moderat nationalistiska Serbiska framstegspartiet (SNS). I andra valomgången segrade Nikolić och SNS blev störst i parlamentsvalet.

Nationalister till makten

Nu lyckades inte Boris Tadić och hans DS få till stånd ett fortsatt regeringssamarbete med socialisterna i SPS, som valde att satsa på den nyvalde presidentens nationalistiska parti. Socialistledaren Ivica Dačić bildade en ny koalition mellan sitt parti, SNS och ytterligare en partiallians.

Serbnationalistiska och högerextremistiska grupper fick luft under vingarna efter att den nationalistiska regimen kommit till makten. De angrep människor och företeelser som de klassade som ”antiserbiska” och ”förrädare”. Även homosexuella utsattes för våld från nationalister och skinnskallar.

Efter förhandlingar under EU:s medling slöt Serbien och Kosovo i april 2013 ett ramavtal om normaliserade förbindelser (se Kosovo-Kalendarium). Serbien erkände inte Kosovos självständighet, men avtalet innebar att båda parter lovade att inte blockera varandras väg mot EU. Som ett resultat kunde Serbien inleda officiella förhandlingar om EU-medlemskap i januari 2014.

Samma månad lät president Nikolić upplösa parlamentet och nyval utlystes. I valet fick SNS nästan hälften av alla röster, och mer än hälften av mandaten i parlamentet. SNS-ledaren Aleksandar Vučić bildade ny regering i april.

Den nya regeringen hade knappt tillträtt förrän Serbien (tillsammans med Bosnien och Kroatien) drabbades av de värsta översvämningarna på ett århundrade. Trots internationellt katastrofbistånd kom dessa att få omfattande ekonomiska konsekvenser för landet.

Vučić blir president

Trots SNS-regeringens starka ställning beslutade premiärminister Vučić 2016 att utlysa nyval till parlamentet, två år i förtid. I valet förblev SNS störst och partiet tog också för första gången makten i provinsen Vojvodina.

Inför presidentvalet 2017 drog sig den sittande presidenten Tomislav Nikolić ur, och valde i stället att stödja premiärminister Vučićs kandidatur. Vučić vann också redan i första omgången med 55 procent av rösterna. Oppositionen anklagade Vučić för att ha vunnit mycket därför att han kunnat utnyttja medierna till sin fördel. Efter valet gav sig många, inte minst ungdomar, ut på gatorna i både Belgrad och andra städer för att demonstrera mot Vučićs som de uppfattade det alltmer auktoritära styre. Stora demonstrationer, både för och emot den nye presidenten, ägde också rum i samband med att han installerades den 31 maj.

Om våra källor