Etiopien – Jordbruk och industri

Jordbruket är Etiopiens viktigaste näring. Kaffe och matgrödor odlas på höglandet, i huvudsak i små familjejordbruk. I låglandsområdena finns folkgrupper som till största delen är boskapsskötare. Med jämna mellanrum uteblir regnen och landet drabbas av missväxt. Etiopiens industrisektor är liten.

Jordbrukssektorn sysselsätter tre fjärdedelar av den arbetande befolkningen. All jord ägs av staten. Jorden kan inte säljas men brukningsrätten går i arv. Det leder till att bönderna hålls kvar på mark som delas i allt mindre lotter vid arvskiften.

Odlingen sker i huvudsak med enkla metoder. De vanligaste matgrödorna är det inhemska sädesslaget teff samt durra, majs, vete och korn. Teff används till det pannkaksliknande, syrliga brödet injera som ingår i alla måltider.

Kaffebusken har sitt ursprung i Etiopiens bergstrakter och kaffebönor har länge varit landets viktigaste exportvara. Till skillnad från många andra kaffeproducenter konsumerar etiopierna själva ansenliga mängder kaffe. Även sockerrör, oljeväxter, snittblommor, grönsaker och bönor odlas kommersiellt, liksom den milt narkotiska bladväxten khat.

Torka och överbetning

Att staten äger all jord håller tillbaka investeringar som hade kunnat öka produktiviteten. Förutsättningarna för högre avkastning är annars goda. Jorden är bördig och det finns vatten i floderna. Men konstbevattning är ovanligt; endast 4 procent av den odlade mark är konstbevattnad.

Än så länge förlitar sig bönderna nästan uteslutande på regn. Vid långvarig torka blir det utbredd hungersnöd. Jordbruket brottas också med erosion och utarmning av jorden, till stor del på grund av att skog har skövlats men också därför att den snabbt växande befolkningen ökar pressen på odlingarna. Överbetning bidrar också – Etiopien har Afrikas största boskapsbestånd. Dessutom drabbas Etiopiens åkerbruk återkommande av angrepp från enorma gräshoppssvärmar.

Nästan en tredjedel av dem som är sysselsatta inom jordbrukssektorn är boskapsskötare. Somalier och afarer på låglandet i öster är övervägande boskapsskötare. I Gambella i sydväst lever en rad små folkgrupper av boskapsskötsel i kombination med enkelt jordbruk. Betesmarker och jord förvaltas av stammar och klaner enligt nedärvda mönster. Även boskapsskötseln har drabbats hårt av den återkommande torkan på senare årtionden, vilket har orsakat hög dödlighet bland både boskap och människor.

Regeringen har satsat på att hyra ut miljontals hektar jordbruksmark till utländska bolag, från bland annat Kina, Indien och Saudiarabien. Etiopiska myndigheter hävdar att mindre än en fjärdedel av den odlingsbara marken brukas. Genom att hyra ut mark hoppas man skapa jobb och inkomster samt minska den kroniska matbristen i landet.

Kritiserade avhysningar

I planerna ingår också att flytta runt 1,5 miljoner familjer från sina marker till nya "modellbyar". Kritiker pekar på risk för miljöförstöring och ändrade levnadsvillkor för lokalbefolkningen. Det gäller särskilt de nomadiserande boskapsskötarna. Rapporter finns om att våld förekommit vid avhysningar. Människor har misshandlats och utsatts för våldtäkter eller försvunnit. De som har flyttats till nya byar har inte fått tillräcklig tillgång till mat, jordbruksmark, sjukvård och skolor.

Trots att skövling och jordförstörelse drastiskt har minskat skogsarealen drivs visst skogsbruk. Ett program för återplantering har gjort Etiopien till ett av de ledande länderna i världen i fråga om antal planterade träd.

Etiopiens fabriker finns främst i Addis Abeba och Dire Dawa. Produktion av livsmedel, textilier och lädervaror dominerar. Inom livsmedelsindustrin är framställning av mjöl, vegetabiliska oljor, socker, läsk och öl viktigast.

Läderindustrin framställer bland annat det exklusiva cabrettaskinnet från höglandsfår. Merparten av skinnet exporteras, men satsningar görs på skofabriker och andra industrier för att möjliggöra export av förädlade lädervaror.

Viss ny industriproduktion har utvecklats i samarbete med utländska investerare. Det gäller bland annat framställning av däck och läkemedel.

Privatiseringar av industriföretag har pågått sedan 1990-talet, men processen går långsamt och stora företag är fortfarande övervägande statliga.

Om våra källor