Turkiets planer till havs recept för konstant konflikt

Den 10 augusti skickade Turkiet det seismologiska forskningsfartyget Oruç Reis, eskorterat av stridsfartyg, för att borra i omtvistade vatten i östra Medelhavet. Det försatte än en gång de båda Natoländerna och ärkefienderna Turkiet och Grekland på kollisionskurs. En uppmaning från EU att trappa ner situationen möttes i stället av trots från Ankara.

Den ömsesidiga orubbligheten från båda länder, men främst ultranationalisternas ökande makt inom den turkiska statsapparaten, gör att spänningarna ökar.

Regeringen i Aten hävdar att Grekland har rätt till territorialvatten runt landets öar – bland dem lilla Kastellorizo (Meis på turkiska), som ligger 2 kilometer utanför den turkiska kusten och 570 kilometer från det grekiska fastlandet. Greklands ståndpunkt innebär att Turkiets territorialvatten öster om Kastellorizo begränsas till Antalyabukten och att landet i praktiken stängs av från resten av östra Medelhavet.

En före detta diplomat och framstående expert på havsrätt,  Yunus Emre Açıkgönül, som har djup kunskap om skiljedomar och tidigare beslut av Internationella domstolen, har tagit fram en alternativ karta som visar de oförenliga grekiska och turkiska förslagen men också en möjlig tredje väg. För ögonblicket står dock Turkiet och Grekland fast vid sina maximalistiska krav.

Stolt fana

Sådana maximerade krav från grekiskt håll gör att regeringen i Ankara kan rättfärdiga sin nya doktrin om herravälde till havs. Turkiets tänkta så kallade blå hemland (Mavi Vatan på turkiska) breder ut sig runt landets kuster i Medelhavet och Svarta havet. Det omfattar 462 000 kvadratkilometer, vilket motsvarar lite mer än Sveriges yta och mer än hälften av Turkiets landareal på 783 000 kvadratkilometer.

President Recep Tayyip Erdoğan har uttryckt stolthet över att kunna låta den turkiska fanan vaja ”i alla våra vatten”. Han har också lovat att ”med stor beslutsamhet skydda varenda liten bit av vårt 462 000 kvadratkilometer stora blå hemland”.

En kontroversiell maritim överenskommelse mellan Turkiet och Libyen 2019 visar på Ankaras ambitioner. Genom avtalet utsträcktes turkarnas exklusiva ekonomiska zon till vattnen söder om Kreta, och in mellan Cypern och Grekland. Men ett annat maritimt avtal från den 6 augusti i år, mellan Grekland och Egypten, innebär att de båda områdena nu överlappar varandra.

När denna bild började spridas på turkiska nyhetssajter hösten 2019 blev det uppståndelse i Grekland. Erdoğan besöker en turkisk militärbas och poserar framför en karta som visar gränserna för Turkiets ”blå hemland” till havs. Kartan drar gränsen mellan Turkiet och Grekland mitt i Egeiska havet vilket placerar en lång rad grekiska öar i den turkiska zonen.

Faustliknande pakt

Begreppet blått hemland myntades 2006 av ultranationalistiska sekulära officerare som Erdoğan tidigare var osams med.  Erdoğan tvingades dock att ingå en Faustliknande pakt med dem sedan han vänt sig mot sina tidigare allierade, gülenisterna, som han anklagade för att ha försökt störta honom. Att begreppet blått hemland nu används visar att den ”djupa statens” nationalister gjort comeback och i många fall återvänt till sina nyckelpositioner i landets säkerhetsetablissemang. Och genom dem har blått hemland utvecklats till den nya hörnstenen i Turkiets självhävdande utrikespolitik.

De sekulära nationalisterna har också varit hjärnorna bakom det närmande mellan Turkiet och Ryssland som skedde precis före kuppförsöket 2016 och som har fullföljts därefter. Denna grupp är vanligen antiamerikansk och emot Nato. De anser att USA är ett hot mot det turkiska rikets säkerhet, särskilt på grund av det amerikanska stödet till kurderna i Syrien.

Nato och EU påstås dessutom använda Grekland för att underminera Turkiets självständighet och inskränka landets territorialvatten.

"Kämpa i 100 år"

De ultranationalistiska officerarna är av inställningen att Ankara behöver demonstrera sin makt och skapa herravälde över östra Medelhavet. Det ska i sin tur avskräcka imperialistiska anspråk på Turkiet och undvika att man går samma öde till mötes som osmanska riket efter första världskriget. Dessa nationalistiska krafter anser att imperiet föll på grund av sin oförmåga att etablera sig som en stormakt till havs, och de fruktar nu en upprepning. Följaktligen är det blå hemlandet inte bara en havsdoktrin, utan även en plan för att värna nationellt oberoende.

En av doktrinens ihärdigaste förespråkare, konteramiralen Cem Gürdeniz, beskriver det blå hemlandet som en ny nationell pakt att sluta upp kring och att ”kämpa för de närmaste hundra åren”.

Det turkiska forskningsfartyget Oruç Reis, här ankrat utanför Antalya i Turkiet i juli. Foto: Burhan Ozbilici/AP/TT

Turkiets anspråk till havs inbjuder oundvikligen till konfrontation eftersom ett hemland per definition inte är förhandlingsbart. Doktrinens förespråkare är därför totalt emot att söka en diplomatisk lösning på dispyten med Grekland.

Turkiets ambitioner att uppfattas som en regional stormakt har också lett till farliga konfrontationer med Egypten och till att turkiska militära styrkor och deras väpnade ombud strider i Libyen, irakiska Kurdistan och Syrien. Turkisk militär har också upprättat baser i såväl norra Irak och Syrien som i Qatar och Somalia. Man planerar även att bygga flottbaser i Libyen.

Islamism – eller inte?

Eftersom det här utspelar sig i Mellanöstern finns det också en religiös dimension i detta ”Turkiets Game of Thrones”. Erdoğan utmanar Saudiarabien, och i viss mån Egypten, om att vara den sunnimuslimska världens ledare. Det kan vara en förklaring till att den turkiske presidenten tog beslutet att låta det legendariska museet Hagia Sophia i Istanbul återgå till att bli en moské. Erdoğan säger sig hoppas att detta är ett led i en process som ska ”krönas av al-Aqsa-moskéns frigörelse i Jerusalem”.

Erdoğans ambitioner att utplåna det bysantinsk-grekiska arvet i Turkiet syns också i motsvarande beslut att göra om museet Chora i Istanbul till moské. Byggnaden är ursprungligen en kyrka och ståtar med bysantinska fresker och mosaiker utan motstycke i världen.

Beslutet om omvandlingen fattades samtidigt som spänningarna trappades upp med Grekland till havs.

Men egentligen handlar detta inte först och främst om religion. För även om regimen i Ankara har en viss islamisk eller islamistisk dekor, är den mer än något annat är en kompromisslöst turknationalistisk regim.