Azerbajdzjan – Modern historia

Azerbajdzjan, som varit en sovjetrepublik sedan 1920, utropade sig självständigt kort före Sovjetunionens upplösning 1991. Efter två år tog förre kommunistledaren Heydar Aliyev (Heydər Əliyev) makten och styrde fram till 2003, då han ersattes av sin son Ilham Aliyev som fortsatte faderns auktoritära styre. Konflikten med grannlandet Armenien om området Nagorno-Karabach färgade politiken från början av 1990-talet och framåt.

Efter andra världskriget byggdes nya industristäder som Ali Bayramlı (numera Şirvan) och Sumqayıt, men levnadsstandarden i Azerbajdzjan var bland de lägre i Sovjetunionen. Kommunistpartiet hade fortsatt allt makt och regimkritiker levde farligt. Även det lokala kommunistpartiets toppar kunde hamna i onåd inför det sovjetiska partiet i Moskva. 1959 bestraffades kommunistledare i Azerbajdzjan för korruption och nationalism.

Från 1960 och tjugo år framåt fortsatte industrin att byggas ut, jordbruket reformerades och infrastrukturen (bland annat vägar, järnvägar och broar) utvecklades. Allt fler flyttade in till städerna och Baku blev en kosmopolitisk stad.

Heydar Aliyev, en ung överste som varit lokal KGB-chef, blev Azerbajdzjans kommunistledare 1969. Drygt tio år senare blev han medlem i det sovjetiska kommunistpartiets mäktiga politbyrå. Aliyevs djupa inblandning i korruption ledde till att han 1987 avsattes av sovjetledaren Michail Gorbatjov som då hade inlett sin reformpolitik under tre nyckelord: glasnost (öppenhet i pressen och den politiska debatten), perestrojka (omvandling av främst det ekonomiska livet) och demokratizatsija (demokratisering av det politiska livet).

Den politiska miljön i Azerbajdzjan hade vid denna tid börjat förändras. Liksom på andra håll i Sovjetunionen började en ny grupp yngre intellektuella ta fasta på nationalistiska värderingar och föra fram idéer om självständighet.

Konflikt om Nagorno-Karabach

1988 blåstes nytt liv i den gamla konflikten om enklaven Nagorno-Karabach som ligger i Azerbajdzjan men som vid den här tiden till största delen var befolkad av armenier. Karabach-armeniernas begäran att området skulle anslutas till Armenien avfärdades såväl i Baku som i Moskva. 1989 ställdes Nagorno-Karabach under direktstyre från Moskva, men Armeniens ledning förklarade Nagorno-Karabach för en del av Armenien.

I Azerbajdzjan bildades 1989 Azerbajdzjanska folkfronten, ledd av Abulfaz Eltjibej (Əbülfəz Elçibey). Folkfronten framträdde som en bred nationalistisk demokratirörelse med självständighet som yttersta mål, och den motsatte sig armeniska krav på Nagorno-Karabach.

I januari 1990 förekom svåra oroligheter i Baku. Radikala medlemmar av Folkfronten attackerade kommunistpartiets byggnader. Senare angreps även armenier, av vilka minst 60 dödades. Längs gränsen mot Iran krävde demonstranter rörelsefrihet över gränsen. Den 19 januari gick sovjettrupper in i Baku. Folkfronten kvästes tillfälligt.

Den gamle kommunistpartichefen Heydar Aliyev hade inrättat sig som ledargestalt i sin hemprovins Nachitjevan (Naxçıvan). Därifrån stödde han oppositionen mot Azerbajdzjans nye kommunistledare Ayaz Mutalibov (Mütəllibov).

I augusti 1991 försökte gammelkommunister stoppa Gorbatjovs reformpolitik och ta makten i Moskva, men de misslyckades. Istället stärkte kuppförsöket just de processer som kuppmakarna velat hejda, det vill säga Sovjetunionens sönderfall och en upplösning av det kommunistiska systemet.

Efter kuppen röstade Azerbajdzjans högsta sovjet för självständighet. Mutalibov valdes till president, men valet bojkottades av oppositionen. Självständigheten vann laga kraft den 18 oktober 1991, två månader innan Sovjetunionen formellt upplöstes.

Redan under 1990 hade det kommit till väpnad konflikt i Nagorno-Karabach. Våldsamheterna fortsatte under 1991 med sabotage, mord och terror av halvmilitära grupper från båda sidor. I en folkomröstning i december, som Azerbajdzjan betecknade som olaglig, röstade armenierna i enklaven för full självständighet.

Azerbajdzjanskt artilleri angrep Nagorno-Karabachs ”huvudstad” Stepanakert, enklavens autonomi upphävdes och den ställdes under direkt presidentstyre. Under 1992 öppnade trupper från Armenien och Nagorno-Karabach tillsammans en landkorridor mellan Armenien och Nagorno-Karabach. Striderna fick så gott som alla azerier att fly från armeniskockuperade områden både i Nagorno-Karabach och runt om.

Aliyev tar makten

Folkfrontens kandidat Abulfaz Eltjibej vann Azerbajdzjans första fria presidentval i juni 1992.

Övergången från sovettidens centraliserade planstyrda ekonomiska system till marknadsekonomi blev smärtsam. Handeln inom östblocket bröt samman och industrin som led av ålderstigen utrustning och brist på kunnande och kapital kunde inte konkurrera på världsmarknaden. Produktionen rasade i botten, både inom jordbruk och industri, och levnadsstandarden sjönk. Därtill kom kostnader för kriget om Nagorno-Karabach och de väldiga flyktingströmmar som kriget orsakat (läs mer i Konflikten om Nagorno-Karabach).

Ekonomin hade försämrats, samtidigt som landet skulle sörja för hundratusentals flyktingar. De armeniska framgångarna på slagfältet skapade slitningar inom Folkfronten. Ryssland, som först hade stött Azerbajdzjan, övergick till att bistå armenierna med vapen. Sommaren 1993 började översten Surət Hüseynov, som avskedats av Eltjibej, med sina trupper marschera mot Baku för att avsätta presidenten. När Eltjibej flydde passade den gamle kommunistledaren Aliyev på att utropa sig själv till president. Sedan Hüseynov intagit Baku enades han och Aliyev om att dela makten, med Hüseynov som premiärminister. Aliyev vann senare presidentvalet, som bojkottades av Folkfronten.

Kuppen i Baku försvagade det azerbajdzjanska motståndet i kriget ytterligare. I maj 1994 enades parterna om en vapenvila. Det som kom att kallas det första Karabach-kriget hade då tagit omkring 30 000 liv och orsakat stora flyktingströmmar på båda sidor (se Befolkning och språk).

Alliansen mellan Aliyev och Hüseynov sprack efter drygt ett år. Hüseynov avskedades och flydde till Moskva medan Aliyev tog över som regeringschef.

Vid sidan av myteriförsök och politiska mord på hög nivå förekom 1994 och 1995 sammanstötningar mellan styrkor som var lojala mot Aliyev och inrikesdepartementets elitpolisstyrka Opon. Slutet blev att Opon upplöstes efter en blodig stormning av dess högkvarter.

Nya Azerbajdzjan vinner val

Inför parlamentsvalet i november 1995 registrerade sig 38 partier, men 30 ratades, anklagade för att ha förfalskat namn på sina medlemslistor. Bland de kvarvarande fanns Folkfronten och Självständighetspartiet. Aliyevs parti Nya Azerbajdzjan vann en överväldigande seger. Valresultatet avfärdades av oppositionen som manipulerat.

Vapenstillestånd 1994 i Karabach-kriget och ökad politisk stabilitet under president Aliyev skapade bättre förutsättningar för ekonomin. Ett stabiliserings- och reformprogram som inleddes 1995 i samarbete med Internationella valutafonden (IMF) fick gynnsamma effekter. Från 1996 började BNP åter sakta att stiga och den tidigare skyhöga inflationen sjönk.

Inför 1998 års presidentval ledde Nya Azerbajdzjan en informell allians till stöd för presidenten, och Aliyev vann med mer än 75 procent av rösterna. Huvudmotståndaren Etibar Mammadov (Məmmədov) från Självständighetspartiet fick 12 procent. Utländska observatörer rapporterade om oegentligheter.

Nya Azerbajdzjan vann som väntat parlamentsvalet 2000, fast med ”bara” 62 procent av rösterna. Högst på partiets kandidatlista stod presidentens son, Ilham Aliyev. Valet kritiserades hårt av oppositionen, sedan endast två oppositionella partier kommit in i parlamentet: Folkfronten och det muslimska Müsavat. Valet kritiserades också av observatörer från OSSE och Europarådet.

Sonen Ilham Aliyev blir president

I augusti 2001 avslöjade Heydar Aliyev att han tänkte ställa upp igen i kommande presidentval. Det skedde trots att författningen inte tillät en tredje mandatperiod. Den 79-årige Aliyev nominerades enhälligt som sitt partis kandidat. För säkerhets skull blev också sonen Ilham uppsatt på kandidatlistan.

En rad författningsändringar 2002 stärkte Heydar Aliyevs ställning ytterligare. Den mest omstridda ändringen innebar att premiärministern automatiskt skulle inträda som president, om den sittande presidenten skulle dö eller avgå i förtid.

I augusti 2003 godkände parlamentet Ilham Aliyev som ny premiärminister. Ett par veckor före presidentvalet i oktober meddelade plötsligt Heydar Aliyev att han av hälsoskäl avstod från att kandidera.

Valet vanns av Ilham Aliyev som uppgavs ha fått nära 80 procent av rösterna, mot 12 procent för Isa Gambar (İsa Qəmbər) från Müsavat. Oppositionen klagade över att väljare och kandidater hade utsatts för hot och påtryckningar, och utländska observatörer rapporterade åter om valfusk. Häftiga demonstrationer utbröt på Bakus gator när valresultatet meddelades.

Ilham Aliyev fortsatte att styra i samma auktoritära stil som sin far. Misstankar om att myndigheterna kunde ha något att göra med mordet i mars 2005 på en populär regimkritisk journalist förmådde den nye presidenten att medge ökad frihet för oppositionella under den viktiga tiden fram till parlamentsvalet i november. Långt fler fick registrera sig än vid tidigare val, däribland landsflyktiga oppositionspolitiker, men valet vanns ändå av Nya Azerbajdzjan. Tillsammans med oberoende kandidater som väntades stödja Aliyev fick Nya Azerbajdzjan en stor majoritet av platserna i parlamentet. Internationella observatörer och inhemsk opposition hävdade att det förekommit valfusk.

Resultatet utlöste häftiga protester som pågick i flera veckor på huvudstaden Bakus gator.

Det auktoritära styret fortsatte, samtidigt som Azerbajdzjans växande oljeinkomster sakta började sippra ned till breda befolkningslager. Inom landet tycktes stödet för oppositionen snarast minska, och det hårda medieklimatet gjorde att även ledande oppositionspolitiker förblev i det närmaste okända för många medborgare.

Aliyev omvaldes till president 2008 med drygt 87 procent av rösterna, även då i val som starkt kritiserades av oppositionen. Efter valet utlyste han en folkomröstning om författningsändringar som bland annat innebar att han kunde bli vald ett obegränsat antal gånger. Oppositionen bojkottade omröstningen, som hölls i mars 2009. Enligt officiella siffror hade över 90 procent av väljarna röstat för ändringarna, men det förekom anklagelser om oegentligheter.

I parlamentsvalet i november 2010 gick Nya Azerbajdzjan fram och fick 72 av parlamentets 125 mandat. Även övriga mandat gick till partier och kandidater lojala mot regimen. Inget riktigt oppositionsparti kom in i parlamentet. Enligt oppositionen förekom fusk i stor skala, med valurnor som proppades fulla, väljare som röstade flera gånger, polis som hindrade röstande och valobservatörer, väljare som hotades.

2011 försökte medlemmar av oppositionspartiet Müsavat, inspirerade av revolterna i arabländer, genomföra protester mot regimen. Varje gång slog polisen till snabbt och grep sammanlagt flera hundra personer.

Ett stort antal oppositionella ställde inför rätta och dömdes till fängelse i två eller tre år. Samtidigt höjde parlamentet kraftigt bötesbeloppen för personer som greps vid olagliga demonstrationer.

2012 riktade omvärlden sin uppmärksamhet mot Azerbajdzjan av ett oväntat skäl. När finalen i Eurovision, den europeiska melodifestivalen, arrangerades i Baku utnyttjade utländska medier möjligheten att belysa bristerna i mänskliga rättigheter i landet. Oppositionella lyckades genomföra en icke sanktionerad demonstration, men många deltagare greps. 2013 dömdes närmare 40 personer till långa fängelsestraff för att ha planerat attentat i samband med melodifestivalen. De dömda anklagades för att haft kontakt med Iran.

2013 blev det straffbart att ”missbruka” internet och sprida "förtal" via nätet. Samtidigt förlängde parlamentet maxtiden för "administrativt häkte" från 15 dagar till tre månader. "Administrativt häkte" används ofta för att hålla oppositionella aktivister inlåsta utan rättegång eller dom.

Aliyev omvald

Inför presidentvalet 2013 anklagades regeringen av internationella människorättsorganisationer för att ytterligare skärpa förföljelsen av oppositionella. Aliyev vann som väntat stort – med nästan 85 procent av rösterna, mot 5,5 procent för oppositionsalliansen Nationella rådets kandidat Jamil Hasanli (Cəmil Həsənlı).

Aliyev beskrev resultatet som en "triumf för demokratin" och lovade att ägna nästa mandatperiod åt att bekämpa korruptionen. Som vanligt omgavs valet av fuskanklagelser.

Det betraktades som en bitter ironi att Azerbajdzjan tillträdde uppdraget som ordförande för Europarådets ministerråd i maj 2014, bara två veckor efter det att Europarådets människorättskommissionär hårt kritiserat landet för ständigt försämrad yttrande-, församlings- och föreningsfrihet.

2015 började det kraftigt fallande oljepriset påverka ekonomin. Centralbanken skrev ned värdet på landets valuta, manat, med påföljd att priserna steg vilket utlöste landsomfattande protester 2016. Polisen slog ned protester med tårgas och grep deltagare.

Om våra källor