Brexit bakom svängdörrar i ”elaka partiet”

Integritet, kompetens och medkänsla. Det var nyckelorden när den tredje premiärministern i ordningen, Rishi Sunak, höll sitt första tal utan för 10 Downing Street i London. Han lade också stor vikt vid de ekonomiska räddningsinsatser som han gjorde som finansminister under coronapandemin.

Budskapet var ett försök att lugna marknaden och de ekonomiskt pressade britterna efter några stormiga veckor. Talet innehöll dessutom, om än indirekt, kängor till företrädarna på premiärministerposten: Boris Johnson, som tvingades avgå efter att ännu en gång ha slirat på sanningen, och Liz Truss vars ekonomiska politik fick pundkursen att rasa.

Frågan är dock om Sunaks goda intentioner överlever mötet med den krassa verkligheten och ett minst sagt svårstyrt regeringsparti. Konservativa partiet, ofta bara kallat Tories, borde ha goda förutsättningar för att driva sin egen politik. I valet 2019 vann partiet en betryggande egen majoritet i det brittiska underhuset.

Så skulle det inte bli om valet hölls i dag. Valexperten John Curtice anser att risken är stor att Tories får nöja sig med en tredje plats i nästa parlamentsval (som måste hållas senast i januari 2025) efter både Labour och Skotska nationalistpartiet (SNP).

Hur kunde det bli så här?

Ett svar på frågan är brexit.

En demonstrant utanför parlamentsbyggnaden i London tycker att det är dags att sätta stopp för Konservativa partiets styre. Foto: Alberto Pezzeli/AP/TT

Långt före folkomröstningen om EU-medlemskapet 2016 fanns det starka krafter inom Tories som ville att Storbritannien skulle lämna EU. Det var mycket tal om att ta tillbaka kontroll över politiska beslut och landets gränser samt att slippa anpassa sig till EU-byråkratin. Det sades betydlig mindre om vad brexit skulle innebära i praktiken och/eller hur Storbritanniens och EU:s framtida relationer skulle se ut. Det bäddade för en utdragen och stökig utträdesprocess med en ständig dragkamp mellan dem som ville kapa banden till EU och dem som önskade att Storbritannien skulle förbli EU-medlem.

Att David Cameron, premiärminister sedan 2010, avgick direkt efter EU-omröstningen gjorde inte saken lättare. Hans efterträdare Theresa May ville stärka sina kort inför förhandlingarna med EU och utlyste val i juni 2017. Men läget komplicerades i stället då Tories förlorade sin majoritet och blev beroende av det nordirländska unionistpartiet DUP, som sade nej till det mesta som föreslogs.

Hösten 2018 kom May överens med EU om ett preliminärt utträdesavtal, men hon misslyckades, trots ett otal försök, att få det godkänt av det brittiska parlamentet. Det ledde till att hon tvingades avgå i juni 2019, sedan bland andra Boris Johnson hade vänt sig emot henne. I oktober 2019 enades EU och Storbritannien om villkoren för skilsmässan, och efter valframgången i december lyckades Johnson baxa avtalet genom parlamentet. Den 31 januari 2020 lämnade Storbritannien formellt EU och i slutet av samma år slöt London och Bryssel ett handelsavtal.

Boris Johnson på väg ut från premiärministerbostaden på Downing Street, för att meddela sin avgång. Foto: Frank Augstein/AP/TT

Kort därefter bröt coronapandemin ut. Efter att Johnson inledningsvis tonat ned riskerna med covid-19 infördes strikta restriktioner för att förhindra smittspridningen. Trots det drabbades Storbritannien hårt av pandemin, med många dödsfall. Även ekonomin blev lidande.

Ekonomisk kris

Boris Johnson gick till val 2019 med parollen ”få brexit gjort”. För att det skulle bli möjligt rättade sig de konservativa parlamentsledamöterna in sig i ledet, men ganska snart luckrades partidisciplinen upp igen.

Kring årsskiftet 2020/2021 löpte de övergångsregler som Storbritannien och EU hade enats om ut. Det betydde att konsekvenserna av brexit blev tydliga. Det uppstod brist på personal, både utbildad och outbildad, inom flera branscher. När det inte fanns tillräckligt med långtradarchaufförer ledde det till brist på drivmedel och svårigheter att få in varor till landet. Samtidigt var regeringen tvungen att hantera de stora problem som hade uppstått i spåren av coronapandemin, inte minst långa vårdköer och växande sociala klyftor. Läget förvärrades i början av 2022, då energipriserna steg i spåren av Rysslands krig i Ukraina och inflationen tog fart.    

I en långtidsprognos från OBR, den brittiska motsvarigheten till finanspolitiska rådet, 2021 beräknades att Storbritanniens BNP på sikt skulle vara 4 procent lägre än om landet hade stannat kvar i EU och 2 procent lägre på grund av coronapandemin. Senare rapporter har visat hur handeln med EU har minskat, utan att handeln med andra länder ökat i samma utsträckning.

Samtidigt ledde skandaler kring Johnson till ökad kritik även från partivänner. Det handlade om såväl korruptionsaffärer som avslöjanden om att Johnson och hans medarbetare hade brutit mot de tuffa regler som regeringen hade infört för att bekämpa coronapandemin. När Rishi Sunak och hälsominister Sajid Javid i juli avgick i protest utlöste det en ström av avhopp från regeringen och premiärministern tvingades avgå.

Liz Truss på väg till parlamentet. Hon hann knappt mer än flytta in på Downing Street innan hon fick flytta ut igen. Foto: Kirsty Wigglesworth/AP/TT

Truss misslyckande

Under hela brexitprocessen tryckte fraktioner inom Tories, inte minst den så kallade European Research Group (ERG), på för en ”hård brexit”. Partihögern har närt drömmar om att Storbritannien ska förvandlas till ett Singapore vid Themsen, där spirande handel och låga skatter ska få ekonomin att växa.

Det var de här krafterna som flyttade fram sina positioner när Liz Truss tog över efter Johnson i början av september i år. Den minibudget som hennes finansminister Kwasi Kwarteng presenterade innehöll ett stort stödpaket för att hjälpa hushåll och företag med deras energiräkningar men också flera skattesänkningar, bland annat för höginkomsttagare.

Att det var det här som Truss hade tänkt göra var ingen hemlighet. Hon hade upprepat det gång på gång under sommarens partiledarval. Sunak varnade redan under sommaren för riskerna med hennes ekonomiska linje.

Marknadens svar på minibudgeten blev obarmhärtigt, pundets värde gentemot dollarn föll snabbt och statens – och hushållens – lånekostnader steg. Den brittiska centralbanken fick gripa in för att stabilisera läget.

Den ömma punkten var att skattesänkningarna inte var finansierade. Det stod också klart att Truss inte hade det stöd hon behövde för att få underhuset att godkänna minibudgeten. Hon avskedade Kwarteng och backade från de flesta av hans förslag innan den nya finansministern Jeremy Hunt skar bort ännu mer. Men hon blev ändå tvungen att lämna både som regeringschef och ledare för det som Theresa May en gång kallat "det elaka partiet" (the nasty party).

Brist på visioner

Konservativa partiet har, åtminstone tidigare, haft rykte om sig att vara pragmatiskt och för att kunna sköta ekonomin, samt för att utan sentimentalitet göra sig av med partiledare som inte anses hålla måttet. Att Johnson inte fick gå tidigare berodde på att det saknades en självklar efterträdare för honom. Hans lyskraft som röstmagnet hade redan börjat falna. Johnson, som hade drömt om att bli premiärminister, visste inte riktigt vad han skulle använda sin makt till.

Mediebevakningen har varit intensiv utanför premiärministerbostaden under hösten. Den 25 oktober återvände Rishi Sunak från Buckingham Palace där han formellt utsetts till regeringschef av kung Charles. Foto: Kin Cheung/AP/TT

Med brexit blev det tydligt att partiet är splittrat i fraktioner vilket har bidragit till att den ena ledaren efter den andra har fått gå.

John Oxley, på den konservativa tidskiften Spectator, beskriver dagens Toryparti som visionslöst. Han menar att det inte ens har några enkla svar på de komplexa problem som landet står inför, utan mest säger det man tror att väljarna vill höra. Ett uttryck för det här, menar han, är att konservativa politiker fortfarande hänvisar till Margaret Thatcher, ”en ledare som inte har suttit vid makten på 30 år och som har varit död i tio”.

Vapenvila

Sunak var länge en av partihögerns favoriter, men i partiledarvalet i somras stödde den Truss. Jacob Rees-Mogg, som tillhör ERG, anklagade honom då för att vara socialist. Sunak fick i stället förlita sig på stöd från partiets mitten- och vänsterkrafter. Han bedöms numera tillhöra mittenfåran av partiet, om än inte i samhället i stort.

För tillfället råder någon slags vapenvila inom Tories. De flesta av partiets fraktioner är representerade i regeringen och alla är väl medvetna om att deras enda möjlighet att undvika ett katastrofval är att hålla ihop. Många politiska bedömare tvivlar på att de klarar det.

Det finns också en besvikelse över att så många av Truss ministrar har fått behålla sin poster och att flera av Johnsons har fått komma tillbaka. Knappast den nystart som Sunak hade signalerat om i sitt tal.

Han kommer att behöva gå en svår balansgång för att hålla ihop regeringen, men också inleda arbetet för att staka ut en ny och mer sammanhållen politik som både kan locka väljare och ta sig an Storbritanniens många svårigheter. Samtidigt kommer rapporter om att Labourledaren Keir Starmer vässar sitt skuggkabinett inför ett eventuellt maktskifte efter nästa val.