Utan 11 september ingen president Trump

Attackerna mot USA:s fastland den 11 september 2001 kom för landets medborgare som en chock. Det hade inte utspelats några strider med utländska aktörer i det kontinentala USA sedan kriget mot Storbritannien 1812–1815. Politikerna med den republikanske presidenten George W Bush i spetsen såg angreppet som en direkt utmaning mot USA:s internationalpolitiska ställning och svarade främst genom militära åtgärder utomlands. Mindre än en månad efter det att New York och Washington angripits fanns amerikanska soldater på marken i Afghanistan, varifrån al-Qaidas attacker emanerat.

Det militära angreppet på Irak i mars 2003 var betydligt mindre relaterat till terrorattackerna. Det fanns inga bevis för att Saddam Husseins regim i Bagdad varit inblandad i 11 september. Bushregeringens motiveringar för beslutet att störta Saddam innefattade risken att Irak skulle skaffa sig kärnvapen och en strävan att avsätta diktatorn och bidra till upprättandet av demokrati i landet. Denna senare motivering övergick till en mer ambitiös målsättning att demokratisera stora delar av Mellanöstern. Genom att nå detta mål, sade Bushadministrationens representanter, skulle orsakerna till terrorismen successivt utrotas.

USA:s båda krig i Afghanistan och i Irak har kostat landet oerhört mycket i form av dödade och ofta svårt skadade amerikanska soldater – för att inte tala om lidandet i de båda angripna länderna – liksom i form av pengar och minskat diplomatiskt anseende, särskilt i Irakfallet. För de amerikanska medborgarna har krigen inneburit alltför stora uppoffringar utan att Washington nått de ursprungliga målen. Utvecklingen har lett till en stor trötthet hos befolkningen inför tanken på nya militära expeditioner i Mellanöstern. Framför allt vad gäller motivet för Irakkriget anser många medborgare att Bushadministrationen ljög: när det inte fanns något kärnvapenprogram var det ett allvarligt bakslag för hans regerings trovärdighet.

Amerikansk dröm i kras

Den skadliga politiska polariseringen i USA började på 1990-talet med republikanen Newt Gingrichs hänsynslösa kampanj för att ge sitt parti majoritet i representanthuset och riksrättsåtalet mot den dåvarande presidenten, demokraten Bill Clinton. Men sedan 11-septemberattackerna 2001 har inrikespolitiken blivit ännu mycket mer polariserad och konfliktfylld. Här kan bara några av orsakerna nämnas. En sådan är just kontroverserna kring Bush och hans agerande i Irak och mer allmänt inom kriget mot terrorismen. Bush hade ett omfattande publikt stöd månaderna efter terrorattackerna men blev oerhört omstridd de sista åren av sin presidentperiod (2001–2009).

"Uppdraget avklarat", hävdade den republikanske presidenten George W Bush i ett kontroversiellt tal i maj 2003 efter invasionen av Irak. Foto: J Scott Applewhite/AP/TT

Den ekonomiska kris som inleddes 2007 och accelererade under 2008 ledde till nya politiska stridigheter om hur den skulle hanteras, inte minst sedan demokraten Barack Obama tillträtt presidentämbetet 2009, och till ett allmänt minskat förtroende för amerikanska politikers förmåga att hantera komplexa politiska frågor.

Den ekonomiska stagnationen hos medelklassen är en aspekt av denna utveckling där många har förlorat sitt förtroende för det federala politiska systemet. En version av ”den amerikanska drömmen” är att varje generation förväntar sig att nästa generation ska få högre ekonomisk standard än föräldrarna. För ett barn fött i medelklassen 1940 i USA var chansen att tjäna mer än föräldrarna vid 30 års ålder 93 procent, medan för ett barn fött 1980 var motsvarande chans 45 procent.

Obama motarbetad

Ytterligare en aspekt på urholkningen av tilltron till det demokratiska systemet i Förenta staterna finns i svaret på opinionsundersökningsfrågan ”anser du att den federala regeringen oftast gör det som är rätt?” I slutet av 1950-talet svarade över 70 procent av respondenterna ”ja” på denna fråga, men 2020 var siffran nere i 20 procent.

När Republikanerna förlade sitt partikonvent 2004 till arenan Madison Square Garden i New York, en stark bastion för Demokraterna, väckte det mycket ilska. "Kriga inte i vårt namn", skanderade demonstranter. Foto: Jennifer Szymaszek/AP/TT

Kontroverserna kring Bushs krig mot terrorismen, besvikelsen efter den ekonomiska krisen 2007–2008, liksom de allt sämre möjligheterna att förverkliga den amerikanska drömmen i dess ekonomiska version, tillsammans med den allmänna misstron med den centrala, federala nivåns förmåga att göra rätt, samverkar till den instabilitet som drabbat det politiska systemet under senare år.

Republikanska partiet, i opposition mot Obama, motarbetade systematiskt i princip alla politiska förslag som presidenten lade fram. Majoritetsledaren i senaten Mitch McConnell gjorde 2010 ett berömt uttalande om att det viktigaste målet för Republikanerna i kammaren var att förhindra att Obama skulle bli omvald – alltså inte att nå egna politiska mål. Något som ytterligare drev på polariseringen under Obamas tid i Vita huset (2009–2017) var det som kom att kallas birtherism – en konspirationsteori enligt vilken presidenten inte var född i USA och därmed inte var legitim, och som framfördes av bland andra Donald Trump.

Försvårar för fattiga

Det inrikespolitiska klimatet försämrades ytterligare inför presidentvalet 2016, då Trump demoniserade invandrare och ljög i en omfattning som aldrig tidigare skådats från en kandidat till presidentposten från något av de båda stora partierna. Kontroverserna fortsatte efter Trumps tillträde till makten 2017 och tilltog inför presidentvalet 2020 då republikanen hävdade att han bara kunde förlora genom fusk. Ett påstående som han, som bekant, stod fast vid efter valet och som ledde till att 800–900 upprorsmakare den 6 januari 2021, när demokraten Joe Bidens seger skulle bekräftas, stormade Kapitolium för att se till att Trump förblev president.

Strålkastare lyser upp himlen vid minnesmonumentet vid Ground Zero i New York på årsdagen av dåden 2014. Foto: Mark Lennihan/AP/TT

Denna stormning, som direkt uppmuntrades av den sittande presidenten själv, är den allvarligaste våldsanvändningen mot det lagliga federala maktskiftet i USA i republikens historia. Efter maktskiftet har Trump, och en betydande del av hans anhängare, mot alla bevis fortsatt att hävda att Biden vann på grund av valfusk och inte är en legitim president.

Det faktum att en före detta president, och stora delar av hans parti, vägrar att acceptera att det demokratiska maktskiftet har gått rätt till, är det största hotet mot USA:s framtid som demokrati i landets moderna historia. Att Republikanska partiet ute i delstaterna samtidigt försvårar framför allt fattiga väljares valdeltagande framöver inger ytterligare oro, liksom att samma politiker systematiskt söker avlöva makt från befattningshavare som har till uppgift att i delstaterna certifiera valresultat, till förmån för direktvalda partipolitiker.

Efter Trump kommer ”Orbán”?

Sammanfattningsvis har USA:s anseende 20 år efter 11 september utrikespolitiskt fläckats av två väldiga krig som inte har uppnått vad landets ledare lovade. Dessutom har dessa krig inneburit att Washington gjort av med väldiga resurser som försvagat landet och gjort det svårare att framöver använda militära expeditioner utomlands. Inrikespolitiskt har det demokratiska systemet successivt urholkats, med stormningen av Kapitolium som kulmen. Det faktum att Trumps partivänner i kongressen gång efter gång underlåtit att ställa honom till svars för hans gärningar gör – tillsammans med andra oroande faktorer – att utsikterna för USA:s demokratiska utveckling ter sig som mörka under överskådlig framtid.

Melania och Donald Trump, då president, vid minnesmonumentet i Shanksville i Pennsylvania, på årsdagen av 11-septemberattackerna 2018. Foto: Evan Vucci/AP/TT

Joe Biden har under sin första tid i Vita huset försökt åtgärda vad han uppfattar som problem såväl inrikes- som utrikespolitiskt, men det är tveksamt om han har förmåga att verkligen på djupet hantera alla problemen i USA:s demokrati.

USA har inte haft någon ledare som Ungerns Viktor Orbán, med dennes hänsynslöshet och beslutsförmåga i strävan att urholka demokratin. Men genom de politiska åtgärder som är på väg att vidtas av republikanska ledare, i såväl Washington som på delstatsnivå, håller grunden på att läggas för en amerikansk Orbán, som med liknande vilja och förmåga skulle kunna ytterligare allvarligt försvaga demokratin i USA.