Elkrisen som bromsar södra Afrikas ekonomiska motor

En av sydafrikanernas mest använda mobilapp är Eskom Se Push. Den informerar löpande om planerade strömavbrott som släcker ner städer och stadsdelar enligt ett rullande schema. Systemet går under namnet load-shedding och har varit i bruk sedan 2008 då elnätet var nära total kollaps. Sedan dess har det statliga elbolaget Eskoms förmåga att leverera el till landet varierat, men de senaste månaderna har situationen förvärrats kraftigt och sydafrikanerna har stundtals fått klara sig utan el i upp till åtta timmar om dagen.

– När det var som värst var det svårt. Men de normala två timmarna utan el är ingenting. De har blivit ett sätt att leva. Strömavbrotten är en del av vår livsstil nu och det är bara att gilla läget för det finns inget vi kan göra åt saken, kommenterar en äldre dam på flyget till Johannesburg.

Medan Europas energikris har sina skäl, har Sydafrikas sin specifika bakgrund som går tillbaka flera decennier. Eskom grundades för ungefär 100 år sedan med syftet att driva industrialiseringen och gruvindustrin i Sydafrika. Landet är rikt på kol och det blev den naturliga råvaran i elproduktionen.

”Sydafrikas ursprungliga industrimodell byggdes på billig energi och billig arbetskraft”, förklarade nyligen ekonomen Peter Worthington i en artikel i Bloomberg Africa Edition.

Genom åren växte bolaget och omfattade så småningom även Sydafrikas enda kärnkraftverk och landets vattenkraft. Eskom blev en jätte på energimarknaden och 2001 utsåg den brittiska tidningen Financial Times företaget till världens bästa elbolag. Drygt 20 år senare är allt annorlunda.

Ständiga förseningar

Bakom dagens energikris ligger en komplex mix av orsaker. När Sydafrika gick från rassegregerad apartheidpolitik till demokrati på 1990-talet lovade den nya ANC-regeringen att alla skulle få ett bättre liv – inklusive ett värdigt boende, rent vatten och elektricitet. I dag beräknas 85–90 procent av alla hushåll vara uppkopplade mot elnätet.

En av orsakerna till problemen är att den snabba elektrifieringen av landets hushåll inte har följts av en lika snabb utbyggnad av landets kraftnät och elproduktion.

Kraftverk i staden Witbank öster om Johannesburg 2021. Kolkraften står för 80 procent av Sydafrikas klimatpåverkande utsläpp. Foto: Themba Hadebe/AP/TT

Eskom varnade redan i slutet av 1990-talet att dess kapacitet inte skulle kunna leva upp till landets framtida behov, men varningen ignorerades av den dåvarande regeringen och president Thabo Mbeki. Inte förrän mot slutet av 00-talet påbörjades bygget av det som skulle bli två av världens största kolkraftverk, Medupi och Kusile. Enligt planerna skulle de stå klara 2014.

Hittills har endast Medupi börjat producera el – men endast till 75 procent av sin fulla kapacitet. När, eller om, Kusile kan tas i produktion är osäkert och det finns bedömare som anser att det bästa vore att lägga hela projektet i malpåse.

De ständiga förseningarna orsakades av en blandning av korruption, brist på kunnande, misskötsel och dålig planering. Den budgeterade kostnaden för projekten beräknas ha trefaldigats.

"Statskapning"

Under den förre presidenten Jacob Zuma var Eskom ett av de statliga bolag som systematiskt dränerades på sina tillgångar under den korruptionshärva som i Sydafrika kallas ”statskapningen”, där de tre indiskfödda bröderna Gupta står i centrum. När mutanklagelserna lades i ljuset flydde bröderna till Förenade arabemiraten, där två av dem greps tidigare i år och ett utlämningsförfarande pågår.

I Sydafrika har åtal väckts mot flera misstänkta. Domar har redan fallit och fler civilrättsliga mål är på gång, men Zuma har ännu inte ställts till svars för sin inblandning.

Jacob Zuma i domstol, men "statskapningen" under expresidentens tid vid makten har han inte ställs till svars för. Foto: Jerome Delay/AP/TT

Eskom är Sydafrikas största statliga bolag, ett skuldtyngt monopol där intäkterna långt underskrider utgifterna för bolagets enorma skulder. De kolkraftverk som är i bruk är gamla och misskötta, och producerar under sin ursprungliga kapacitet. Kolkraften bedöms i dag som dyr, smutsig och en ohållbar lösning på landets elförsörjningsproblem – den står för 80 procent av landets utsläpp av växthusgaser. Men övergången till förnyelsebara energikällor har gått i stå.

Regeringen lanserade runt 2010 en energiplan som, med utgångspunkt i landets utsläppsåtagande, bjöd in den privata sektorn att investera i förnyelsebara energikällor. Flera större projekt för vind- och solkraft slutfördes inom loppet av några år – motsvarande ungefär 5–10 procent av landets energibehov. Vind- och solparkerna har till stora delar byggts med internationellt kapital och produktionskostnaden blev snart billigare än Eskoms koldrivna kraftverk. Bolaget såg de nya producenterna som en ovälkommen konkurrent och 2015 lades locket på för nya gröna energiprojekt.

Beroende av kol

En ny energireformplan antogs inte förrän 2019 och därefter inleddes ännu en upphandlingsrunda av förnybara energiprojekt. Men inget av de 25 vinnande projekten har hittills skrivit något slutligt avtal med Eskom.

– Kol- och kärnkraft har blivit dyrare att producera än sol- och vindenergi, men det finns stora kapitalintressen i dagens system som försvårar en övergång till gröna energikällor. Lägg därtill att väldigt många människor är anställda vid kolgruvorna och helt beroende av kolbrytningen för sin försörjning, säger Wikus Kruger, som leder avdelningen Power Futures Lab vid universitet i Kapstaden.

Det finns stora kapitalintressen i dagens kolbaserade system, säger Wikus Kruger. Foto: Privat

Energisektorn är strikt reglerad och kontrolleras av staten. Det privata näringslivet har hittills haft små möjligheter att slå sig in på marknaden, men regeringen har sedan någon månad tillbaka slopat tidigare licenskrav för privata elproducenter.

– Fler och fler industrier, shoppingcenter och enskilda hushåll installerar solpaneler på sina tak. Det är en snabbt växande marknad, inte minst sedan licenskraven slopades, men det finns ingen uppskattning för hur mycket el dessa privata initiativ producerar, säger Wikus Kruger.

Investeringsbehov på 780 miljarder

Om Sydafrika ska klara sig ur energikrisen måste elproduktionen fördubblas på sju år. Och om den gröna omställningen lyckas kan landet bli en betydande global producent av fossilfria produkter, allt från stål till livsmedel. Vägen dit är däremot lång.

Den sittande gruv- och energiministern kritiseras för att inte göra tillräckligt för att försöka lösa krisen och för sin ambivalenta hållning till förnyelsebara energikällor. I ett av sina veckobrev från slutet av september skriver president Cyril Ramaphosa att han förstår folks ilska över att behöva leva med load-shedding – men att det inte finns några snabba lösningar på ett problem som har fortgått under lång tid.

Effekterna på samhället, och södra Afrikas ekonomiska lokomotiv, är förödande.
”Ett av ANC-regeringens kanske största misslyckanden är Eskoms oförmåga att tillhandahålla en tillförlitlig elproduktion”, skriver tidningen City Press.

Sebokeng, oktober 2021. En av många missnöjesyttringar om elbristen i Sydafrika. Foto: Jerome Delay/AP/TT

Ökade energikostnader och ihållande load-shedding har bidragit till att små och medelstora företag som inte har råd att investera i egna generatorer har gått i konkurs. Exakt hur många finns ingen statistik på och ofta finns flera bidragande orsaker till att ett företag slår igen, men enligt den senaste statistiken har tiotusentals arbetstillfällen inom tillverknings-, bygg- och transportsektorn gått förlorade, enligt City Press. Arbetslösheten i Sydafrika ligger nu på cirka 35 procent.

Enligt Eskoms VD André de Ruyter krävs investeringar på motsvarande 780 miljarder kronor fram till 2030 om Sydafrika ska klara sig ur krisen. Under konferensen Africa Renewable Energy Investment Summit, som hölls i slutet av september, förordade André de Ruyter en storsatsning på förnyelsebara energikällor eftersom de jämfört med kol är ”billigare, snabbare att bygga och skyddar landets export mot stigande koldioxidtullar”.

Tiden för Sydafrika håller på att rinna ut. Frågan är vilken väg den sydafrikanska regeringen väljer.