Efter Osman – syndafloden

Var och hur började det omfattande elände som vi idag bevittnar i Mellanöstern: inbördeskrigen i Syrien och Irak, Islamiska statens härjningar i hela regionen, kriget mellan Turkiet och kurdiska PKK etcetera?

Svaren kan sökas på många plan. Den misslyckade ”arabiska våren” 2011 är en möjlig utgångspunkt. USA:s havererade ockupationsprojekt i talibanernas Afghanistan från 2001 och i Irak från 2003 är en annan. al-Qaidas terrorattentat den 11 september 2001 är en tredje – inte minst eftersom detta direkt utlöste den amerikanska regeringens ”globala krig mot terrorismen”.

Dock inledde al-Qaida och Usama bin Ladin redan på 1980-talet sin verksamhet i Afghanistan, mot Sovjetunionens decennielånga ockupation av landet. Är då Mellanösterns olycka ett resultat av kalla kriget, då flertalet av regionens länder snärjdes i den globala öst-västkonflikten för att sedan lämnas vind för våg efter Sovjets fall 1991? Kanske, eller delvis.

Eller återfinns roten till dagens onda ännu tidigare? Märk väl att nästan samtliga stater i Mellanöstern är unga eller mycket unga. Med Iran som enda viktigt undantag är ingen av regionens nuvarande statsbildningar äldre än 100 år och de flesta blott 50–70 år gamla – att jämföra med Europas stater som i de flesta fall har hundratals år på nacken.

I själva verket är det absoluta flertalet av Mellanösterns cirka 25 stater antingen direkta skapelser av Storbritannien och Frankrike, eller resultatet av den koloniala politik som dessa två stormakter förde både före och efter första världskriget. Den direkt utlösande faktorn till upprättandet av nya statsbildningar i regionen var sammanbrottet för Osmanska riket som efter alliansen med kejsar-Tyskland hamnade bland de verkligt stora förlorarna i samband med fredsavtalen 1919–1920.

Flytande gränser
Osmanska väldet, som varade i drygt 600 år, var en i många avseenden världshistoriskt unik politisk konstruktion. Från den turkiska stamhövdingen Osman I:s utropande av självständighet 1299 utvidgades riket snabbt till att vid höjden av sin utbredning (under sultanen Süleyman den präktige 1520–1566) omfatta nästan hela dagens arabiska Mellanöstern och Nordafrika, hela Balkan upp till Wien och Polen samt nästan alla kustregioner kring Svarta havet. Från 1600-talet började Ryssland och andra europeiska stormakter nagga riket i kanterna. Så ”restväldet” vid första världskrigets utbrott 1914 omfattade ”bara” Arabiska halvön, Levanten, nuvarande Irak samt ungefär dagens Turkiet. Rikets gränser var alltså ständigt flytande, och sultanerna befann sig nästan alltid i krig – antingen för att erövra nya länder och regioner (Konstantinopel intogs 1453 vilket blev slutet för det östromerska Bysans) eller för att stå emot allehanda stormakter – Venedig, Spanien, Frankrike, England, habsburgska väldet, Ryssland och – inte minst – det shiamuslimska Persien.

Muslimer världen över hänvisar ofta med rätta till Osmanska riket som det mest utbredda och inflytelserika bygget av islamiska politiska institutioner i historien. Dess grundläggande identitet var sunniislams religiösa överhöghet, samtidigt som kristna och judar (såsom tillhöriga ”Bokens folk”) tilläts leva sitt liv under statensbeskydd mot erläggande av en särskild skatt. Den osmanske sultanen var (efter erövrandet av Levantenoch Egypten 1516) också kalif, det vill säga alla muslimers högsta företrädare med rötter i åren efter profeten Muhammeds död 632. Dock gällde detta inte shiamuslimer, vilka enligt osmansk doktrin räknades som avfällingar, kättare, förrädare och som med alla medel måste likvideras.

Raka motsatsen till en nationalstat
Men Osmanska väldet var samtidigt ett säreget statsbygge. Det utgjorde raka motsatsen till nationalstaten i modern (då europeisk, idag global) bemärkelse. Och det var den relativt harmoniska mångfalden i riket – mellan språk, folk, kulturer – som efter hand blev den kanske viktigaste orsaken till rikets nedgång och fall. Åtminstone utnyttjade uppstigande och konkurrerande europeiska stormakter från 1700-talet och framåt förekomsten av distinkta etnisk-kulturella-religiösa folkgrupper inom Osmanska väldet till att underblåsa upprors- och självständighetsrörelser som härskarna i Istanbul fick allt svårare att hantera.

I Egypten fick exempelvis den albanskfödde guvernören Muhammed Ali och hans tre söner under många decennier stöd av än Paris, än av London för sin strävan att frigöra sig från Istanbul till dess britterna 1882 försatte Egypten under nästan 75-årig ockupation. Liksom på Balkan, där först Grekland med brittisk, fransk och tysk hjälp vann självständighet kring 1830, och sedan serber, montenegriner, bosnier, bulgarer och makedonier fick varierande stöd från såväl västeuropeiska stormakter som Ryssland att frigöra sig från osmansk överhöghet. Samt i Levanten där fransmän och britter före och under första världskriget spelade under täcket med kristna och arabiska nationaliströrelser som alla eftersträvade separation från Istanbul.

Kulmen i detta rackarspel nåddes under första världskriget då Istanbul hösten 1914 gick i allians med Tyskland och Österrike och därmed blev en huvudmotståndare till ententen Frankrike- Ryssland-Storbritannien (plus USA från 1917). Britterna lyckades 1916 övertala Sharif Hussein i Mecka att – med hjälp av spionen Lawrence (av Arabien) och säckvis med guld – starta ett arabiskt uppror mot Istanbul i utbyte mot ett halvt löfte att han skulle bli ”kung av Arabien” (ytterst odefinierat och aldrig förverkligat).

Hemliga Sykes-Picot-avtalet
Samma år slöt London och Paris det hemliga Sykes-Picot-avtalet där hela Levanten och lite till delades upp mellan kolonialmakterna: allt norr om en linje mellan ungefär Haifa och Mosul gick till Frankrike, allt söder därom till England. 1917 utfärdade brittiska regeringen den så kallade Balfourdeklarationen, där judisksionistiska ledargestalter utlovades att få upprätta ett ”judiskt hemland” i Palestina (då en term för det bibliska Heliga landet), fast på ett sätt som inte skulle skada ursprungsbefolkningens intressen. Olika löften alltså, till olika adressater, beträffande delvis samma territorium.

I Sèvresfördraget 1920, slutligen, styckade världskrigets segrarmakter (nu också flankerade av Italien och Grekland) formellt upp hela Osmanska imperiet i smärre bitar, definierade som antingen utomstående makters ”intressezoner”, helt nya stater (Armenien, delvis som kompensation för folkmordet på armenier 1915) eller ”möjliga” stater (Kurdistan), franska och brittiska kolonialmandat godkända av Nationernas förbund, plus ett nytt ”mini-Turkiet” kring staden Ankara.

Själva det tillvägagångssätt på vilket det 600-åriga Osmanska riket på några få år hackades sönder i ett 30-tal fragment har fått bestående negativa konsekvenser för en lång rad av ”arvtagarstaterna” och de folk som ofta hamnat på olika sidor av gränsdragningarna. Detta framgick med kuslig tydlighet på Balkan efter kommunismens fall kring 1990, då gamla etniska och religiösa motsättningar piskades upp i flera blodiga inbördeskrig som mynnade ut i ett halvdussin smärre försvagade statsbildningar. I det följande ligger dock fokus på det osmanska sammanbrottets följder för dagens Mellanöstern.

Ingen plats för ”bergsturkar”
Turkiska nynationalister accepterade aldrig att Sèvresfördraget skulle stycka upp även det osmanska kärnterritoriet. Under ledning av krigshjälten Mustafa Kemal Atatürk (”turkarnas fader”) drev de ut grekiska och andra ockupationsstyrkor och utropade 1923 en ny turkisk republik med ungefärligen dagens gränser fastlagda i Lausannefördraget samma år. I kontrast till Osmanska riket blev Turkiet en renodlad sekulär nationalstat, så till den grad att inga andra etniska grupper erkändes – exempelvis benämndes den stora kurdiska minoriteten ”bergsturkar”. Dock accepterade kurderna aldrig denna ordning, och 1984 inledde det marxistiska Kurdiska arbetarpartiet PKK ett separatistiskt inbördeskrig som i växlande omfattning pågår än idag med hittills över 40 000 dödade på båda sidor.

Det moderatislamistiska partiet AKP under ledning av Recep Tayyip Erdoğan vann 2002 regeringsmakten och har gjort flera försök att förhandla med kurderna, dock utan större framgångar. I samband med inbördeskriget i Syrien från 2011, där PKK-anknutna syriska kurder vunnit terräng, har kurdfrågan i Turkiet återigen urartat till väpnad konflikt där Erdoğan och AKP betraktar kurderna som ett större hot än militanta islamisters framryckning i regionen. Samtidigt har Erdoğan delvis brutit med den sekulära Atatürklinjen och har uttryckt en längtan att återskapa delar av det muslimska osmanska mångfaldssamhället.

Omaka nationsprojekt
Mellan Israel och Palestina står den post-osmanska konflikten mellan två separata nationalstatliga projekt på samma mark och med delvis samma helgedomar. Med hjälp av dels Balfourdeklarationen 1917, dels omvärldens medkänsla efter Hitler-Tysklands folkmord på judar, dels Storbritanniens oförmåga att styra kolonialmandatet Palestina, kunde 1948 den sionistiska rörelsens ledare David Ben-Gurion ensidigt utropa en judisk stat, Israel. Efter upprepade krig mot arabiska grannländer som vägrade acceptera den nya staten har Israel ockuperat områden som låg utanför den judiska delen av FN:s ursprungliga delningsplan för Israel/ Palestina – såsom Västbanken och östra Jerusalem, Gaza, Syriens Golanhöjder och tidigare den egyptiska Sinaihalvön.

Enligt FN:s delningsplan skulle hela Jerusalem, även stadens västra del, utgöra ett corpus separatum, styrd av en internationell regim under FN, men Israel annekterade först stadens västra del efter kriget 1948-1949 och efter sexdagarskriget 1967 även den östra delen. Israel gjorde ett ensidigt uttåg från Gaza 2005, men ockupationen av denna enklav fortsätter genom kontrollen från land, havet och luften.

Genom judiska bosättningar på Västbanken och Golanhöjderna har ockupationen i praktiken förvandlats till permanent israelisk kontroll över det bibliska Eretz Israel – Landet Israel. 

1936–1939 revolterade araberna i NF-mandatet Palestina mot brittiskt kolonialstyre och växande judisk immigration, dock utan resultat. Den verkliga ”katastrofen” (al-Nakba) inträffade då de flesta araber i Palestina fördrevs eller flydde under kriget i samband med Israels tillkomst 1948. Först efter junikriget 1967 blossade en genuin palestinsk nationalism upp under ledning av al-Fatah-rörelsen och dess portalfigur Yasser Arafat. Trots två långvariga uppror 1987–1993 (första palestinska intifadan) och 2000–2005 (andra intifadan) har inte löftena i Osloavtalet från 1993 om ett permanent fredsavtal och en självständig palestinsk stat infriats. Tvärtom har den palestinska självständighetsrörelsen splittrats i en sekulär (Fatah-PLO) och en islamistisk gren (Hamas) som gör det lättare för Israel att aldrig behöva kompromissa. Israel framstår alltså som en bestående ”vinnare” på Osmanska rikets omilda upplösning.

Libanon – i andras händer
Landet skapades av Frankrike 1920 som en kristet styrd utpost i Mellanöstern, vilket fastlades i konstitutionen när landet gavs självständighet 1943. Genom att kolonialmakten fogade kustavsnitt och bördig jordbruksmark till det traditionellt kristna Libanonberget blev dock den nya staten en svårhanterlig mosaik av olika kristna grupperingar, sunnimuslimer, shiamuslimer, druser och andra minoriteter. När inbördeskrig utbröt 1975 (initierat av inomkristna stridigheter) grep snabbt utomstående stormakter in: från 1976 och 30 år framåt var Libanon delvis ockuperat av Syrien, 1978–2000 delvis ockuperat av Israel, från 1980 starkt infiltrerat av Iran genom shiaorganisationen Hizbollah som flera gånger (senast 2006) varit i öppet krig med Israel. Ironiskt nog påminner dagens Libanon genom sin samlevnad mellan 18 officiella religioner och diverse etniska minoriteter om ett slags miniversion av Osmanska riket, fast utan osmanernas centraliserade styre och övergripande sunnimuslimska identitet.

Irak – från sunni- till shiavälde
Britterna skapade staten Irak 1920 (formellt självständigt 1932) och installerade kungar från Arabiska halvön (den vilseförde Sharif Husseins ättlingar) på tronen. Dessa åtnjöt på grund av brittiskt inflytande aldrig bred legitimitet och kungahuset störtades i en militärkupp 1958, varefter arabsocialistiska Baathpartiet under Saddam Hussein styrde enväldigt från cirka 1970.

Under såväl osmaner som britter, kungar, militärdiktatorer och Saddam dominerades Bagdadregimen av den sunniarabiska minoritetens (20 procent av befolkningen) eliter – i enlighet med doktrinen att enbart sunniislam är legitimt. När USA efter störtandet av Saddam 2003 införde väljardemokrati – en man, en röst – tog däremot den shiaarabiska majoritetens (60 procent) eliter automatiskt hela makten i Bagdad.

Idag är Irak till synes permanent splittrat mellan shiastyre i Bagdad och i söder, sunnirevolt (ledd av IS) i väster samt kurdiskt (20 procent av befolkningen) styre i norr. Därigenom har Irak delvis återgått till den uppdelning i separata provinser – Basra, Bagdad och Mosul – som rådde under Osmanska väldet.

Syrien – alawitstat under korseld
Syrien skapades 1920 av Frankrike som styrde genom att så splittring mellan etniska och religiösa grupper med hjälp av legosoldater från den under tusen år förtryckta alawitiska minoriteten (cirka 10 procent). Efter självständigheten 1946 genomled Syrien sunnimuslimska statskupper vart eller vartannat år medan alawiterna stärkte sin ställning inom militären. 1970 gjorde alawitgeneralen Hafiz al-Assad en oblodig kupp varefter Syrien har styrts av familjen Assad och andra alawitklaner på alla viktiga poster.

Till skillnad från i Egypten, Tunisien och Libyen motstod Assadregimen med våldsmakt den ”arabiska våren” 2011 varefter väpnat uppror utbröt som gradvis kapades av islamistiska rebellgrupper, framför allt Islamiska staten. Assadregimen har under flera år stått under militärt tryck av diverse inhemska rebeller, IS, Saudiarabien med flera arabländer, Turkiet, USA och andra västländer. Dess allierade är Ryssland, Iran, Hizbollah samt i viss mån Irak. Assadstatens seghet kan främst förklaras av sammanhållningen hos den alawitiska minoriteten som lyftes fram av fransmännen efter osmanrikets sammanbrott och som fruktar för sin existens om sunnimuslimer, i synnerhet islamister, åter skulle ta makten i Damaskus.

Osmanska riket – i hela världen
Gemensamt för samtliga dessa krishärdar i Mellanöstern är att de bär tydliga spår av allvarliga felgrepp och övergrepp i anknytning till Osmanska väldets upplösning och sammanbrott. I flertalet fall var det kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike som stod för fadäserna och falskspelet. Men i det nya Turkiet var det Atatürks egen statsideologi som förbjöd en kurd att vara kurd – i avsiktlig kontrast till osmanrikets mångfald. Och i konflikten Palestina-Israel har bosättarpolitiken bidragit till att ”skapa fakta på marken” som förvandlat alla internationella dekret om palestinska arabers rättigheter – Balfourdeklarationen, otaliga FN-resolutioner, Osloavtalet – till tomma skal.

Inte undra på att en modern och expansiv sunnijihadistisk uppstickare som IS säger sig sträva efter ”Guds hämnd” för oförrätterna i samband med Osmanrikets fall. ”Vi erkänner inga av kolonialmakternas statliga gränsdragningar i Mellanöstern”, lyder ett ständigt återkommande budskap från IS – det vill säga i stort sett alla statsgränser som upprättats där efter första världskriget. Och i ett vida spritt videoklipp på internet demonstrerar IS hur man med grävmaskiner rent fysiskt utplånade sandvallen längs Sykes-Picot-avtalets gräns mellan Syrien och Irak i juni 2014.

Om man noga granskar Islamiska statens egna uttalanden och handlingar så framträder ett rätt tydligt tankemönster: Vad IS vill göra med sitt kalifat är att återuppliva de Osmanska riket i hela den muslimska världen, ja hela världen. Men det är en annan historia.