Modell på fallrepet

Den brasilianska krisen har nu blivit så djup att det inte är troligt att president Dilma Rousseff sitter sin mandatperiod ut. Men flera kritiker anser att Rousseffs företrädare Lula da Silva är delaktig i den aktuella fastlåsningen och man kan fråga sig om det inte är en förlegad samhällsmodell som måste stöpas om.

Rousseff lyckades med nöd och näppe bli omvald i slutet av 2014 genom att hätskt förneka vidden av landets ekonomiska trångmål, hjälpt av en kolossal propagandamaskin. Men långt innan presidenten hunnit avverka det första året av sin andra period vid rodret talade brasilianska medier om landets ”perfekta storm”, orsakad av flera parallella och utdragna händelseförlopp: systematisk korruption i det statligt kontrollerade oljebolaget Petrobras, förhalanden eller manipuleringar i landets offentliga redovisning samt en lång rad felbeslut i den ekonomiska politiken.

Djup kris
Krisen kännetecknas av den djupaste recessionen på 25 år (mer än tre procent negativ tillväxt i år samt en starkt växande arbetslöshet). Rousseff är politiskt försvagad och skarpt ifrågasatt av två tredjedelar av befolkningen enligt en färsk opinionsundersökning.

Vad som förvånar är djupet och bredden i de aktuella svårigheterna. Detta är inte bara en temporär politisk kris skapad av en president och en regeringskoalition som tappat kontrollen över ekonomin. Allt fler akademiker analyserar nu bristerna i en hel samhällsmodell vars institutionella rötter tillkom före andra världskriget.

Getúlio Vargas, Brasiliens Perón, kom till makten en första gång 1930 genom en revolution. Sju år senare instiftade han en diktatur under namnet Estado Novo (Den nya staten), inspirerad av Mussolini. Hans korporativistiska arbetslagstiftning gäller än idag. Vargas grundade sedan Brasiliens första arbetarparti och gjorde talangfull comeback 1950 som folkvald och energisk president. Hans käpphäst var staten som motor för den ekonomiska utvecklingen, inte minst tack vare skapandet av en tung industri. Sådan statskapitalism var under efterkrigstiden betydande även i många europeiska västländer. Den brasilianska modellen blev dock mer eller mindre permanent. President Juscelino Kubitschek, som grundade huvudstaden Brasilia 1960, instiftade också skyhöga tullmurar bakom vilka den internationella bilindustrin med Volkswagen och Scania i spetsen inbjöds att sammansätta sina fordon lokalt. Under militärens 21 år vid makten (1964–1985) föddes paradoxalt nog en rad nya statsföretag. Resultatet av denna tungrodda statsapparat med byråkrati och korruption i centrum var en utlandsskuld som exploderade och en klar tendens mot hyperinflation, av den typ som skakade Tyskland på 1920-talet.

Maktstrider
Det var först 1994 och med det framgångsrika införandet av den så kallade ”Plano Real” som den brasilianska ekonomin kunde stabiliseras. Den politiske upphovsmannen hette Fernando Henrique Cardoso, en tidigare sociolog som ville modernisera statsapparaten. Han införde ett privatiseringsprogram samtidigt som han införlivade de fattigaste i samhället genom socialunderstöd länkat till verklig skolnärvaro. Men viktiga strukturreformer saboterades ideligen av traditionella maktstrider mellan regionala pampar. Den internationella valutakrisen 1997–1999 drabbade dessutom Brasilien mycket hårt.

När Arbetarpartiet (PT) och Rousseffs företrädare och mentor Lula kom i regeringsställning 2003 överraskade han bekymrade internationella investerare positivt genom att pragmatiskt behålla Cardosos försiktigt liberala ekonomiska politik samtidigt som det sociala biståndet kraftigt förstärktes. Den karismatiske tidigare metallarbetarordföranden var även en oöverträffad taktiker som sydde ihop en brokigt sammansatt majoritet i kongressen. Samtidigt som den populäre Lula alltmer framstod som en enande landsfader hade Brasiliens ekonomi den vältajmade turen att kunna sälja ökande volymer råvaror till Kina till stigande dollarpriser under en internationell högkonjunktur som varade till 2008.

Så sent som 2010 upphöjdes ännu Brasilien till det mest beundrade utvecklingslandet av en enig internationell press. God tillväxt, respekt för demokratiska former samt en föredömlig inkomstdistribution som tagit tiotals miljoner brasilianare från ren fattigdom till en ny typ av ”medelklass” (rakt in i konsumtionssamhället fast med väldigt låg utbildningsnivå) – det var huvudingredienserna i en sydamerikansk vänstermodell som lite väl snabbt assimilerades med europeisk socialdemokrati.

Föråldrat skattesystem
Hur kunde då denna politiska ordning – upplevd som ”förståndig”– slås i kras?

Allt stod inte rätt till under den glittrande ytan. En alltmer uppenbar populism blev regeringsmetod. Inga strukturreformer genomfördes trots Lulas omvittnade personliga styrka och skicklighet. Det föråldrade skattesystemet är en mardröm för företagen. Pensionsbetalningar motsvarar 13 procent av BNP, proportionellt på samma nivå som i Frankrike men (ännu) med betydligt färre pensionärer.

Idag intar Brasilien den föga avundsvärda rollen som den demokrati där statens ekonomiska styrning är starkast, enligt professor Mariana Pargendler vid välkända Fundação Getulio Vargas juridiska fakultet i São Paulo. Hon och kollegorna Aldo Musacchio (Harvard Business School) och Sergio Lazzarini (Insper Institute of Research), som också forskar på området, anser att det inte finns någon klar definition av termen statskapitalism. Exempelvis är statens ägande av storföretag lite större i Indien än i Brasilien. Men inräknar man indirekt kontroll via exempelvis statliga pensionsfonder och strategiska minoritetsposter inom företag av olika storlekar är det Brasilien som klart leder. Dessutom har den konstant starka protektionismen lett till att Brasiliens andel av värdshandeln ytterligare sjunkit rejält under senare år.

Galna siffror
Alla fastighetslån och alla långsiktiga företagslån i den egna valutan går exempelvis genom statliga banker som motsvarar 55 procent av bankväsendet. Fast tillväxten var stadig under Lulas år som president ökade de statliga utgifterna ännu mer från och med 2008.

Räknar man ihop skatter, budgetunderskott och statsföretagen står nu den brasilianska staten för uppemot 43–46 procent av BNP:s värde men bara för 2 procent av direktinvesteringarna. Det är galna siffror och rekord för ett utvecklingsland, säger den kände företagsledaren Lawrence Pyh som länge hade personliga sympatier för regeringspartiet PT.

2005 exploderade också en första korruptionsskandal kalllad mensalão (”den stora månadspengen”) där regelbundna mutor slussades över från företag till politiker från regeringskoalitionen i ett väloljat system, värderat till nära 400 miljoner kronor. Under ett par dramatiska veckor vacklade regeringen Lula. Men den yttersta skulden lades på stabschefen José Dirceu (en sorts premiärminister) som fick fängelsestraff efter en sju års lång rättprocess som avgjordes i Högsta domstolen.

Korruption är knappast något nytt i Brasilien. Det är systematiken, volymerna och upprepningarna som förskräcker idag. Ifjol avslöjade den federala polisen ett mycket större korruptionsnät inom det statligt kontrollerade oljebolaget Petrobras. Rättsundersökningen är långt ifrån avslutad men enligt grova uppskattningar handlar det om den internationellt mest betydande enskilda mutskandalen, rörande tiotals miljarder kronor och med över ett hundratal misstänkta. Praktiskt taget alla landets stora byggföretag – ett dussintal – har ingått i en kartell, där man gjort upp om anbud sinsemellan och betalt regeringspolitikerna för rätten att vara oljebolagets privilegierade underleverantörer. En mycket säregen form av statskapitalism!

Dirceu, som satt i husarrest efter den första domen, har uppenbarligen varit huvudfigur även i Petrobrasskandalen och häktats på nytt. Ett brett spektrum av politiker utpekas av kronvittnen för korruption i samband med Petrobras, bland annat ledande figurer i kongressen, koncentrerade till det block som hittills har stött regeringen. Det gäller inte minst talmännen i senaten och deputeradekammaren, som utgör nummer tre respektive nummer fyra i Brasiliens republikanska successionsordning (även vicepresidentens namn har nämnts av kronvittnen). I september dömdes bland andra PT:s tidigare kassör João Vaccari Neto till 15 års fängelse, inte minst för penningtvätt i samband med miljonbelopp i mottagna företagsmutor som slussats via oljebolaget och sedan hamnat i partiets skattkista före 2010.

Ytterst ansvarig
Det brasilianska riksåklagarämbetets tes är att samma sak skedde vid stora dammprojekt (vattenkraft står för merparten av Brasiliens elektricitet) samt vid kärnkraftverken, alla kontrollerade av staten.

Hur kommer då Dilma Rousseff in i bilden? Ingen tror att hon personligen är korrupt, men en förkrossande majoritet brasilianare anser att hon visste. Hon var en ambitiös och envis energiminister sedan 2003 med yttersta ansvar för enorma investeringar och hade presidentens öra. När Dirceu tvingades avgå som stabschef tog Rousseff över funktionen som koordinator. Fram till 2010 var hon också styrelseordförande i Petrobras.

Dilma Rousseffs politiska inflytande, med siktet inställt på mer planekonomi under Lulas andra mandatperiod, får inte underskattas, då hon antas vara färgad av studentåren som medlem i en gerillarörelse. Efter att hon själv blivit president försökte hon ända fram till slutet av sin första mandatperiod stärka tillväxten genom kraftiga statliga interventioner. Den nya ekonomiska planläggningen (Nova Matriz Econômica) 2012–2014 utgjorde en regelrätt doktrin där anticykliska åtgärder förlängdes eller konsoliderades. Rousseffs styrning har jämförts med Ernesto Geisels under militärdiktaturens senare skede. Utvalda industribranscher kunde förlita sig på fortsatta skattelättnader. Lejonparten av långtidslån subventionerades hämningslöst medan statligt kontrollerade priser frystes (inte minst bensin och eltariffer). Centralbanken rekommenderades samtidigt att drastiskt sänka styrräntan fastän inflationen inte var helt kontrollerad. Oberoende ekonomer varnade för att regeringens diagnos och medicin var felaktiga: både budgetunderskott och inflation skulle skena iväg utan att tillväxten stimulerades i realiteten eftersom konsumtionen redan var mättad. Det var exakt vad som skedde.

Tack vare betydande statsutgifter som konstlat sköts framåt i redovisningen samt en mycket aggressiv politisk marknadsföring vann Rousseff valet i slutet av 2014. Presidenten tvingades nästan omedelbart därpå införa en impopulär åtstramningspolitik, det vill säga raka motsaten till det hon lovat under valkampanjen. Nu kommer den bittra notan. ”Ingen regering kan överleva med ett budgetunderskott på över 9 procent”, konstaterade nyligen TV-kommentatorn Miriam Leitão som har ett eget program om ekonomi i Globo News.

Minst traumatiskt
Försöken att ställa presidenten inför riksrätt hopar sig i kongressen. Uppgifter om att en del av mutpengarna i Petrobrashärvan hamnat i PT:s partikassa ännu ifjol, precis lagom till valkampanjen, innebär dessutom att det senaste presidentvalet kan upphävas av en specialdomstol och nyval utlysas. Det vore faktiskt den minst traumatiska lösningen för Brasilien.

Stora valutareserver betyder dock att den brasilianska ekonomin har möjligheter att återhämta sig snabbare än vid tidigare djupa kriser i landets historia. Rättsundersökningarna visar också att landets institutioner faktiskt fungerar. I ett historiskt perspektiv kommer förmodligen Dilma Rousseffs ”misskötsel” av statens affärer att upplevas som en parentes mellan politiska skeden. Till syvende och sist behöver Brasilien en samhällsmodell anpassad till dagens globala värld. Det blir ingen lätt uppgift eftersom praktiskt taget hela den politiska klassen vant sig vid ett system av givande och tagande av tjänster som bygger på tillgång till generösa statliga medel.

Den här texten publicerades ursprungligen i UI:s tidskrift Internationella Studier nr 4 2015.