Vägrar ge upp

Tülin Daloğlus första dröm var att bli journalist. Hon arbetade som översättare för USA:s ambassad i Ankara under studietiden och fick ibland förbereda medieframträdanden. Där såg hon hur vissa journalister, trots ambassadens noggrant förbereda tal, lyckades få den information de ville ha. Hon blev förälskad i journalistiken som en möjlighet att ta reda på sanningen.

– Jag är en nyfiken dam. Jag vill gräva djupt, förstå. Och jag älskar människor. Journalistiken gav mig möjligheten att vara så nyfiken jag vill. Och nyfikenhet har inte dödat katten – ännu! skrattar hon och använder ett engelskt uttryck om hur det kan gå för dem som lägger näsan i blöt.

Hon har rapporterat från Turkiet men också från Irak och Afghanistan, ett riskfyllt arbete som blivit allt farligare, säger hon. Särskilt som Daloğlu sedan 2010 är tillbaka i Ankara. Tidigare kunde hon flyga hem till Washington DC efter ett jobb och känna sig säker där. När hon nu flyger hem till Ankara har hon förlorat känslan av tryggheten i att komma hem. Det innebär också en förlorad frihetskänsla.

Flytten tillbaka till hemlandet skedde efter det att hennes kontrakt med en turkisk tidning plötsligt sades upp. Hon fick veta att det skedde på direkt order från premiärministerns kansli. Det innebar inte bara ett professionellt bakslag utan även en personlig kris då tidigare kolleger vände henne ryggen. Hon upplevde isolering och hot.

 – Jag lärde mig en läxa. Allt har sitt pris.

Daloğlu började arbeta för den Mellanösternfokuserade onlinepublikationen al-Monitor. Där upplevde hon snart att hon blivit placerad i ett regimkritiskt fack av regeringspartiet AKP. Sedan dess har det varit svårt att få jobb av turkiska redaktörer, säger hon. – När man en gång stämplats är man struken på deras listor. President Erdoğan har gjort det mycket tydligt att man antingen är med eller mot honom.

EU-kommissionen skriver i sin årliga lägesrapport om Turkiet bland annat att ”pågående och nya brottmål mot journalister, skribenter och användare av sociala medier, skrämsel mot journalister och mediebolag, samt myndigheternas begränsningar av medier är allvarligt oroande”.

Kommissionens rapport var planerad till oktober men publiceringen sköts upp till den 10 november, efter det att Turkiets nyval ägt rum.

– Det är inte bara medier som hotas i dagens Turkiet. När barn under 18 år åtalas för regeringskritiska uttalanden på Twitter, då är hela samhället hotat. När en ledare inte kan stå ut med att kritiseras av en 14-åring, då skulle jag vilja använda ordet fascism. Folk i Turkiet är inte ointresserade av mänskliga rättigheter. Men när de kommer till valurnorna prioriterar de sin säkerhet framför demokrati, rättstatsprincipen och yttrandefriheten.

I februari i år valde Daloğlu att helt ta paus från skrivandet. Valet berodde inte på självcensur, hävdar hon, men säger:

– Vårt utrymme minskar och det tär på en. Nu väljer jag vilka uppdrag jag vill göra och hur jag skriver. Jag har bara ett liv. Jag skriver på egen risk. Det var inte värt det.

En redaktörs drastiska hantering av hennes text blev sista droppen.

– Som journalist har vi bara vår byline och redaktören ändrade min artikel helt i ton och mening utan att stämma av med mig.

Då kände hon att det var dags att sluta. Hon kunde inte fortsätta strida när hon tappat förtroendet för branschen. För mycket är också mediebranschens fel, menar Daloğlu. Det hänger inte bara på regeringen utan på hur medier styrs av vinstintressen. Det går inte att göra bra journalistik på det sättet.

– Det är mycket propaganda. En sak som är mycket sällsynt i Turkiet idag är ren rapportering och folk förstår inte hur värdefullt det är med nyheter utan åsikter. Objektivitet är ett komplext begrepp men man kan rapportera om alla olika sidor av en sak.

I valet 2002 ställde Daloğlu upp i nybildade ”Nya Turkiet-partiet” (Yeni Türkiye Partisi), ett socialdemokratiskt parti som trots initialt folkligt stöd föll samman på grund av dålig internorganisation och avhopp. Partiet uppgick i väletablerade CHP efter ett par år.

Idag säger hon sig inte ha några politiska sympatier. Hon talar om det gamla Turkiet där man inte hörde burop på begravningar, något som märkts vid den senaste tidens begravningar efter terrordåd och eldstrid mellan kurdiska gerillan PKK och den turkiska militären. Turkiet är skarpt polariserat och Daloğlu anser att dagens politiker späder på splittringen. Samtidigt är hon ingen bakåtsträvare. Hon kritiserar dem som lyfter fram det osmanska rikets glanstid som ett ideal och likaså dem som ohejdat hyllar nationsgrundaren Atatürk.

– Lämna honom ifred i sin grav! En del av det han gjorde var gott, annat inte. Vi måste gå vidare!

Hon är ingen AKP-anhängare.

– Jag håller inte med om 85–90 procent av vad de gör, framför allt inte deras Mellanösternpolitik.

Men hon är heller ingen kemalist, säger hon, och inte anhängare av det prokurdiska vänsterpartiet HDP.

– Inget parti företräder mig, jag kan inte relatera till någon politiker. Ankara är så deprimerande just nu! Parlamentet står för allt som associeras med mörker, som inte ger hopp eller ljus. Det är verkligen sorgligt. Vad är politikerna där för? Kom samman! Skapa projekt som hjälper oss att bli bättre människor!

Nu drömmer Daloğlu om ett Turkiet byggt på mänskliga värden. De senaste nio månaderna har hon rest och talat på konferenser och i TV – inte helt dragit sig tillbaka från det hon tror på med andra ord. Hon lyser upp när hon berättar om sitt nya projekt: en webbplattform för det som berör människor. Inte bara politik, men allt annat som spelar in i våra liv. Bredvid politikfliken, förklarar hon livligt, ska det finnas en flik för drömmar – de är inte så långt från verkligheten som vi tror, de ger oss möjligheter att bli våra bästa jag. Det blir en flik för livet – där ryms historier från människors matbord, viktiga skådeplatser för värderingsdiskussioner – och bredvid den flikar för böcker vi läser och för astrologi.

– Jag ser fram emot det! konstaterar hon.

Är det ett sätt att bryta sig ut från traditionella medier som de ser ut idag?

– Nej, jag vill inte göra en så stor sak av det. Jag har inga pengar bakom projektet, skribenterna är volontärer, mina tjejkompisar. Det är personligt.

Samtidigt, medger hon, är hon del av ett större sammanhang där många, inte bara i Turkiet, tar avstånd från traditionell politik. Se bara på Donald Trumps popularitetssiffror i USA.

– Förhoppningsvis blir det ett sätt för oss att tala om saker på ett mer konstruktivt sätt, att bli mer medvetna om vilka vi själva är istället för att hota, svära och kalla varandra förrädare. Hon är blygsam om sin ambition och må känna sig uppgiven inför sitt lands politiska klimat men Daloğlu ger sig inte.

– Det finns ett japanskt talesätt som lyder: ”Man faller sju gånger och reser sig åtta”. Jag reser mig igen. 

Den här texten publicerades ursprungligen i UI:s tidskrift Internationella Studier nr 4 2015.