Iranavtal kan bli en diplomatisk big bang

På muren utanför USA:s en gång ockuperade ambassad i Teheran lyser ännu de gamla väggmålningarna: ”Vi ska krossa USA under våra fötter” står det målat på farsi. Där finns den gamla nidbilden av Frihetsgudinnan, avbildad i grälla färger med en grinande dödskalle i stället för ett ansikte. Vi promenerar in mellan ambassadområdets pinjeträd och möts av ännu en nidbild av Frihetsgudinnan framför porten till den tegelbyggnad i två våningar som öppnades som USA:s ambassad på 1930-talet.

Då var Teheran en småstad i jämförelse med dagens 15 miljoner invånare. Inne i byggnaden känns det som om tiden står stilla. Bakom museimontrarna finns frusna ögonblick från de 444 dagar 1979–1981 när amerikanska diplomater hölls som gisslan av iranska studenter.

Dokumentförstörare på högvarv
Sammansvurna studenter lyckades då för 36 år sedan forcera dörrarna till andra våningen. Bakom en tjock ståldörr, som till ett bankvalv, tyckte de sig se sina värsta farhågor besannas om att USA höll på att planera en ny statskupp för att återinstallera den landsflyktige shahen. Där fann de en avlyssningscentral, där dokumentförstörarna gick på högvarv. I korridoren låg ett hermetiskt slutet glasrum, där hemliga samtal kunde föras utan att någon kunde gömma buggningsutrustning på genomskinliga väggar, golv eller tak.

Inne på ambassadområdet förnedrades och misshandlades amerikanska diplomater i strid med Wienkonventionen tills de släpptes 1981, samma dag som Ronald Reagan installerades som USA:s president efter det att Jimmy Carter misslyckats med att bli återvald på grund av gisslankrisen och sitt misslyckande med att frita diplomaterna.

För studenterna och revolutionsledaren ayatolla Khomeini blev USA lika med ”Store satan”.

– Studenterna ville inte att USA skulle blanda sig i Irans interna angelägenheter och göra om kuppen 1953, förklarar en guide på ambassadmuseet, Mohammed Reza, 38 år.

Han syftar på den CIA-ledda kuppen 1953 mot den folkvalde premiärministern Mohammad Mossadeq, som nationaliserat Irans olja. Guiden syftar också på att ambassadockupanterna hösten 1979 trodde att USA planerade att återinsätta shahen som sin marionett.

De islamiskt sinnade studenterna var förgrymmade över att USA beslutat att ge shahen inresetillstånd för en cancerbehandling. De misstrodde också Mehdi Bazargans provisoriska regering i Teheran och misstänkte honom för att vänslas med fienden.

Lämnade avskedsansökan
Men när studenterna klättrade över murarna denna historiska novemberdag 1979 visste de inte om ayatolla Khomeini skulle stödja dem eller premiärminister Bazargan. Snart kom svaret från Khomeini i den heliga staden Qom. Han backade upp studenterna. Mehdi Bazargan lämnade i protest in sin avskedsansökan. Skeendet som följde stärkte Khomeinis prestige och de krafter som ville göra Iran till en islamisk teokrati.

Under ett av mina besök i Iran för några år sedan hade USA:s dåvarande president George W Bush stämplat Iran som en ”ondskans axelmakt”. Iranierna var inställda på att USA och Israel tänkte inleda en bombkampanj mot landets kärn­energianläggningar. Irans missil- och anrikningsprogram av uran har sedermera lett till en snårskog av sanktioner från USA, FN och EU.

Men dagens maktpolitiska förändringar i det shiitiska Irans närhet – sunnitiska extremisters framfart i Syrien, Irak, Afghanistan och Pakistan – har gjort att Washington och Teheran i praktiken står på samma sida i många fall, något de styrande i båda länderna inte gärna talar högt om. Irans stöd till det shiitiska Hizbollah i Libanon, som Israel varit i krig med, är en av flera stötestenar.

I USA, Israel och Iran finns hökar som utifrån sina skilda motiv håller emot en normalisering mellan Teheran och Washington. Irans revolutionsgarde och prästerskap rymmer krafter som tjänar ekonomiskt och maktpolitiskt på fortsatt fiendskap. Men vanliga iranier visar i de flesta fall en längtan efter öppningar mot USA och andra västländer. Flera miljoner iranier lever i exil, många av dem i USA. Los Angeles har blivit ett mini-Teheran, känt som Tehrangeles.

USA:s utrikesminister John Kerry och Irans motsvarighet Mohammad Javad Zarif känner varandra väl efter alla bilaterala möten. Personkemin tyder på att de båda gärna vill normalisera förbindelserna.

Chefen för Irans atomenergi­organ, Ali Akbar Salehi, förklarade när jag mötte honom i Teheran på årsdagen av den islamiska revolutionen att det bara finns politiska hinder kvar att övervinna för en uppgörelse, men inga juridiska eller tekniska.

Men Mohammed Reza, guiden på ambassadmuseet, som bara var två år gammal när revolutionen inträffade, misstror USA. Han tycker att president Barack Obama driver ett dubbelspel.

– Å ena sidan önskar Obama iranierna gott nytt år vid det iranska nyåret noruz. Å andra sidan säger han att alla alternativ finns på bordet, alltså även militära. Israel har sagt många gånger att det är redo att attackera Iran.

– Israel och USA har kärnvapen, liksom Frankrike, Storbritannien, Pakistan, Indien, Ryssland, fortsätter guiden, men glömmer kärnvapenlandet Nordkorea i sin uppräkning.

– När vi vill ha kärnteknik i fredliga syften blir vi utsatta för hot och sanktioner, fortsätter han upprört.

Stor misstänksamhet
Strax innan han tar emot oss har han gjort en rundvandring för besökare från Jemen, en grupp som anförts av en jemenitisk shiapräst i svart turban. Inför besökarna från Jemen, alla män, har guiden berättat om hur Iran för två år sedan kunde tvinga ned en amerikansk drönare och utifrån den lyckats bygga egna förarlösa spionplan. Hizbollah i Libanon använde en iranskbyggd drönare vid en överflygning i norra Israel, påpekar han stolt för de jemenitiska besökarna.

– Hizbollah vet allt om känsliga militära anläggningar i Israel, säger han.

När jag efteråt ber guiden kommentera denna händelse rynkar han på pannan:

– Varför frågor du om militära aktiviteter? undrar han, trots att det var en följdfråga på hans eget resonemang.

Men han tillägger:

– Hizbollahs överflygning av Israel bevisar att det var lögn när Israel förklarade att det har en stålkupol (Iron dome) över sitt land.

Många gamla ambassadockupanter stupade i Iran-Irak-kriget 1980–1988, förklarar guiden. Han medger att det bland ockupanterna fanns personer som sedermera blivit kända reformister som ångrat sina handlingar.

För drygt tio år sedan avslöjade en amerikansk reporter att studenternas talesperson, som år 1979 var 19 år och gick under täcknamnet Mary, var samma person som president Mohammad Khatami utsåg till Irans första vicepresident, Masoumeh Ebtekar. 2002 intervjuade jag Ebtekar, som också var miljöminister, i Teheran. Hon lade ut texten i miljö- och reformfrågor. Men när jag frågade om hennes roll under gisslankrisen gick hon som katten kring het gröt och gav mig en skrift om detta drama.

Inne i ambassadbyggnaden, på andra våningen, når plötsligt en lätt vårbris fram, en känsla av att ett nytt klimat kan vara möjligt i relationerna mellan USA och Iran. Guiden Mohammed Reza förklarar att en av amerikanerna i gisslan kommit tillbaka till ambassaden för ett privat besök för några år sedan.

– Hit kommer besökare från hela världen. Vi vill vara vänner med alla nationer. Vi har ett problem med USA som stat, men inte med amerikanerna som folk, säger guiden på den tidigare ockuperade ambassaden.

Den här texten publicerades ursprungligen i UI:s tidskrift Internationella Studier nr 1 2015.