En stabil värld, eller en bättre?

Politiken utgörs av två element – utopi och realitet – som tillhör två olika plan som aldrig kan mötas. Det finns inget större hinder för klart politiskt tänkande än oförmåga att skilja mellan ideal, som är utopin, och institutionerna, som är realiteten… Så fort idealet förkroppsligas i en institution upphör det att vara ett ideal och blir uttryck för ett själviskt egenintresse som måste förintas i namn av ett nytt ideal. Denna ständiga interaktion mellan oförenliga krafter är vad politik består av.” (E H Carr, The Twenty Years’ Crisis 1919-1939, min översättning).

Diplomaten, historikern och den politiske teoretikern Edward Hallett Carrs bok är en klassiker. Den skrevs under 1930-talet, publicerades vid andra världskrigets utbrott och behandlar mellankrigstiden. Men egentligen handlar den om två linjer, fortfarande aktuella, i västerländskt politiskt tänkande: utopism och realism.

Ingen har som Carr lyckats sammanfatta skillnaderna i dessa två sätt att se på politiken. Utopisten, skriver Carr, utgår från vad hen anser är universella etiska ideal och anser att politiken är en funktion av, och ska anpassas till, dem. Realisten ser politik som en funktion av rådande maktförhållanden och utgår, eller anser sig utgå, från verkligheten som den är, inte som den borde vara. Realistens värld är kaotisk och mörk, furstar och stater kämpar om överlevnad. Utopistens värld är hoppfull. Människan är förnuftig. Hon inser att värden som rättvisa, fred och det goda samhället kan och ska förverkligas.

Carr brukar räknas till de klassiska realisterna. Udden i The Twenty Years’ Crisis riktar sig mot vad han ansåg vara liberala anglosaxiska politikers, journalisters och akademikers naiva utopism mellan krigen, framför allt på 1920-talet.

20-talet präglades, skriver Carr, av en naiv tro på att den laissez-faire-modell för ekonomin som visat sig så framgångsrik under 1800-talet var universellt giltig oberoende av tid, plats och förhållanden.  Framför allt, menar Carr, var utopismens misstag att förneka att makt, och i förlängningen hotet om våld, alltid är en faktor i internationell politik. Liberala politiker trodde, skriver han med adress framför allt, men inte bara, till den amerikanske presidenten Woodrow Wilson, att moral och sunt förnuft skulle räcka för att förverkliga parollen ”aldrig mera krig”.

Fördrag mellan stater är, skriver Carr, alltid uttryck för en rådande maktbalans. Hans paradexempel är Versaillesfördraget 1919 (Carr deltog som diplomat i Parisförhandlingarna som ledde fram till fördraget). Mätta stater, som segrarna i första världskriget, identifierar gärna sitt intresse av fred och status quo med mänsklighetens, skriver Carr. Hungriga och frustrerade stater, som det besegrade Tyskland, vill ha förändring. Den stat som är stark nog att driva igenom en överenskommelse på sina villkor kommer att hävda principen pacta sunt servandae, ”avtal ska hållas”. Den som fått ge upp mycket kommer att vilja omförhandla avtalet, eller strunta i det, om styrkeförhållandena ändras. Carr ansåg att Tyskland i god tid, innan bitterhet och cynism hunnit sätta sig, borde ha erbjudits bättre villkor. I dag delar nog de flesta historiker hans uppfattning.

Carrs analys kan appliceras också på ­senare fördrag. Ett exempel är Natofördragets berömda Artikel 5, som uttrycker den solidariska försvarsförpliktelsen. ­Lägger man den bredvid motsvarande artikel i Brysselpakten[1], förefaller Brysselpaktens förpliktelser mycket mera långtgående än Natotraktatens försiktiga formuleringar, som inte utesluter men inte heller på­bjuder militär hjälp till en medlem i trångmål.

”You’re a good man, Mr Kennedy”
Men Brysselpakten var bara ett spel för amerikanska gallerier. Den var aldrig avsedd att användas och den aktiverades aldrig, inte ens i Berlinkrisen som inleddes bara några månader efter undertecknandet. Dess funktion var att politiskt övertyga Washington om att de svaga européerna i alla fall gjorde vad de kunde för att försvara sig själva. Det var förutsättningen för att USA skulle åta sig rollen som säkerhetsgarant.

Natoartikeln hade reell tyngd, men måste formuleras så att den kunde godkännas av den amerikanska senaten.

Minns du filmen Tretton dagar, om Kuba­krisen i oktober 1962? I filmens slutscen, när världen andas ut efter att nätt och jämnt undgått ett kärnvapenkrig, klappar Anatolij Dobrynin, Sovjetunionens Washingtonambassadör, presidentbrodern och förhandlaren Robert Kennedy på axeln och säger: ”You’re a good man, Mr Kennedy. And remember, there are good men in other parts of the world too”.

Under kalla kriget stod två radikalt motsatta värdesystem, grundade på sinsemellan mycket olika, utopistiskt färgade ideal – den västerländska marknadsliberalismen och demokratin respektive det klasslösa kommunistiska samhället – öga mot öga. Det är en historisk paradox att dessa år dominerades av realismen som politisk teori. Båda sidor visste att de var förmögna att utplåna varandra. Men med den insikten i botten spelade man ändå samma signalspel, talade samma språk. Man visste var man hade varandra. Ett gemensamt intresse var trots allt att undvika den ömsesidigt garanterade kärnvapenförintelsen. Förhandlingar kunde föras och rustningsbegränsande avtal slutas i vissa lägen.  Det är däremot mycket svårt att föreställa sig Usama bin Ladin eller Abu Bakr al-Bagdadi klappa George W Bush eller Barack Obama på axeln och säga: ”You’re a good man”.

Ideal genomdrivna med våld
Renässanspolitikern Niccolò Machiavelli brukar ses som den förste realisten. Det tänkande han polemiserade mot var den kristna utopism som – åtminstone i teorin – präglat Europa under medeltiden. Upplysningen och franska revolutionen skulle bli en återkomst för utopistiska ideal som frihet, jämlikhet, broderskap – men också för anspråken på rätten att driva igenom dem med våld. Det går att dra linjen från Paris till de röda khmerernas Phnom Penh.

Statsvetarnas bibel
Den realistiska linjen å andra sidan kan dras från tänkare som Thomas Hobbes och Baruch Spinoza över sluga politiker som Talleyrand och Metternich fram till moderna klassiska realister som Henry Kissinger – antagligen den mest kände för en bredare publik – och Hans Morgenthau. Morgenthaus bok Politics Among Nations från 1948 var vår bibel när jag 1967–68 läste statsvetenskap i USA. Morgenthaus tes, präglad av hans erfarenhet som flykting undan nazismen, är att drivkraften i internationell politik är staters strävan att maximera sin makt.  Hans tänkande är starkt färgat av det europeiska maktbalanssystemet. Det är en ”tjock”, man skulle kunna säga humanistisk, realism med utrymme för idéer, kultur och psykologi och för historisk förändring. Amerikanska efterföljare, så kallade strukturella realister som Kenneth Waltz, vars bok Theory of International Politics (1979) blev både inflytelserik och kritiserad, utvecklade, i takt med att det kalla krigets militära konfrontation hårdnade, en ”tunn” realism, vars maktbegrepp nästan uteslutande var militärt. Hos Waltz studsar staterna som biljardbollar runt i en anarkisk värld. Deras strävan är att maximera sin säkerhet. Det var en teori som passade en tid präglad av terrorbalans.

Modern realism har främst intresserat sig för hur stabilitet säkras i politiska system och av kausala förklaringar till att världen ser ut som den gör. Den vill förstå, inte som utopismen föreskriva. Men dess inneboende statiskhet gör att den haft svårt att förklara förändringar. Realistiska teoretiker togs totalt på sängen av Berlinmurens fall i november 1989 och av de omvälvningar som därefter rullade över Centraleuropa tills Sovjetunionen upplöstes i december 1991.

1990-talet skulle kunna kallas den moderna utopismens decennium. Blocken försvann. Militärutgifterna kapades. Avtal på tvärs mot tidigare skiljelinjer byggde upp en ny säkerhetsordning i Europa.

Terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 markerade början på en ny, komplex säkerhetspolitisk era. Att realismen och geopolitiken, med sin mörka syn på människor och makt, har gjort comeback är tydligt. Finanskrisen 2008 blev ännu ett sammanbrott för en naiv tro på att allt bara kan gå uppåt.

Dragkampen kring Europeiska centralbankens penningpolitik är en slitning mellan ett utopistiskt ideal - europeisk solidaritet – och nationella intressen. Islamistiska rörelser som al-Qaida och Islamiska staten (IS) spelar ett spel som västerlandet ännu inte till fullo förstår. IS kan, liksom nazism och fascism, läsas som en utopistisk och universalistisk rörelse. Alla, även blonda västerlänningar som omfattar dess variant av islam, är välkomna att ansluta sig. Samtidigt har Ryssland återgått, från att på 90-talet ha varit en stökig men dock partner till Väst, till något som liknar dess historiska roll som Europas och USA:s ”Den andre”.

Dynamisk balans
Putins betoning av så kallade ”ryska värden”, hans försvar av Molotov-Ribbentroppakten, annekteringen av Krim och beskrivningen av Krimavtalet med Ukraina som ett ”historiskt misstag”, är alla klockrena uttryck för återkomsten av realistiskt färgad revanschism och historierevisionism i den internationella politiken.

”Allt mänskligt handlande och tänkande”, skriver E H Carr, ”måste hitta en balans mellan utopi och verklighet, mellan fri vilja och determinism. Den fullständiga realisten som villkorslöst accepterar kausaliteten avhänder sig möjligheten att förändra verkligheten. Den fullständiga utopisten som avvisar all kausalitet, avhänder sig i sin tur möjligheten att förstå både den verklighet hen vill förändra och de processer med vars hjälp det kan ske. Utopistens synd är naivitet, realistens sterilitet.”

God utrikespolitik måste, hävdade Carr, sträva efter en dynamisk balans mellan utopism och realism, anpassad till den historiska situationens krav. Nyckelfrågan är aldrig: hur bevara status quo? Utan: hur åstadkomma fredlig förändring?

Den här texten publicerades ursprungligen i UI:s tidskrift Internationella Studier nr 1 2015.